Gustav II Adolfs död vid Lützen.

© Carl Wahlbom

Gustav II Adolfs liv efter Lützen

När Gustav II Adolfs kungagärning fick ett slut vid Lützen 1632 var det samtidigt början till ett nytt liv för Gustav Adolf. Under de sekler som följt har åtskilliga forskare ägnat möda åt att försöka förstå den svenske hjältekungen. Deras slutsatser har ofta varit som natt och dag.

14 mars 2001 av Sverker Oredsson

Debatten om det svenska närmandet till det övriga Europa och om ett medlemskap i Europeiska unionen har åter fokuserat intresset på den period då Sverige verkligen spelade en framträdande roll på Kontinenten. Det svenska deltagandet i trettioåriga kriget hade stor betydelse för Europas politiska utveckling och åtskilliga är de forskare som studerat kriget i allmänhet och Gustav II Adolfs roll i synnerhet.

En tidigare lundaprofessor i historia, Sture Bolin, har skrivit en känd uppsats om Gustav IV Adolf. Där gör han en jämförelse i två meningar mellan Karl XII och Gustav IV Adolf: ”Karl XII levde som en politisk maktfaktor långt efter sin död. Men Gustav IV Adolf var politiskt död medan han ännu levde.”

Gustav II Adolf hör till Karl XII-kategorin. Han har i hög grad levt efter sin död vid Lützen. Här intresserar två frågor: varför ingrep Sverige i det krig som utvecklade sig till trettioåriga kriget och vilket blev resultatet av det svenska deltagandet?

Medförde stora förändringar

Det står helt klart, att Sveriges ingripande 1630 i det krig som sedan 12 år rasade inom det tyskromerska kejsarriket är en viktig händelse inte bara i vår egen utan också i Europas historia. Sveriges kortvariga stormaktsställning grundlades och maktrelationerna mellan de olika kristna trosbekännelserna försköts till protestanternas och i synnerhet de reformertas förmån. Huset Habsburgs dominans i Europa bröts, och i stället fick Frankrike en ledande roll. De tyska delstaternas makt förstärktes kraftigt på bekostnad av Tyska rikets. Kriget förlängdes och härigenom också lidandet för det tyska folket.

Det har skrivits och talats väldigt mycket om det svenska ingripandet i trettioåriga kriget. I Sverige har det särskilt skett under förra seklet och fram till och med 1930-talet. I Tyskland har det skrivits ännu mer, och där har inte intresset minskat på samma sätt som i Sverige efter andra världskriget. I andra länder som England, USA och Tjeckoslovakien har man under de senaste decennierna till och med kunnat notera ett växande intresse för dessa dramatiska händelser.

Den skillnad som finns i synen på Sveriges inträde i kriget beror inte på om analysen gjorts i Sverige eller Tyskland, olikheterna finns i stället mellan protestanter och katoliker, och som en tredje kategori finns de som tar avstånd från krig över huvud taget eller åtminstone från detta krig.

Respektabla motiv?

Den protestantisk-nordgermanska uppfattningen ser ut ungefär så här:

Det var goda och respektabla motiv som gjorde att Gustav Adolf och Sverige ingrep i det stora tyska kriget. Det var omtanke om ”den rena läran” i Sverige och Tyskland, kanske Europa. Försvarsaspekten var också viktig, för Sverige var hotat. Även handelspolitiska aspekter kan ha spelat en roll.

Effekterna av ingripandet var goda, inte bara för Sverige. Protestantismen i Sverige, Tyskland och världen räddades. Men inte nog med det, även tankefriheten i världen räddades. Visserligen slogs Tyskland sönder, men det var ett nödvändigt offer i ett större perspektiv. En enhet under Habsburg hade varit djupt olycklig och det var mycket bättre att Tyskland enades så som skedde i slutet av 1800-talet under preussisk ledning.

Ett erövringskrig

Enligt den katolska uppfattningen hade Sverige inga relevanta motiv för att blanda sig i det stora tyska kriget och Sverige var inte hotat. Svenskt deltagande var inte önskat av någon betydelsefull grupp i Tyskland. Det svenska deltagandet i kriget var rätt och slätt ett erövringskrig och effekterna var förödande.

Inte nog med att de 18 år då Sverige förde krig i Tyskland betydde enorma lidanden för det tyska folket, den tyska riksenheten slogs dessutom sönder. Det tyska folket blev förödmjukat, och den förödmjukelsen satt i under sekler. Gustav Adolf var säkert en bra kung för Sverige. Han var tapper och from, men för Tyskland var han en svår olycka.

Enligt ”antikrigsuppfattningen” är alla krig olyckliga. Krig löser inga problem och framför allt måste erövringskrig fördömas. Det svenska deltagandet i det tyska kriget var ett erövringskrig. På det sättet bröt Gustav Adolf mot en konungs första plikter, att slå vakt om freden och främja de fredliga näringarna. De som verkligen vann på kriget var den svenska feodala överklassen.

Det är klart att det inom varje gruppering finns många nyanseringar. De båda sistnämnda grupperna står varandra nära i en negativ uppfattning av det svenska ingripandet i kriget. Skillnaden är, att den katolska sidan har en hög uppfattning av det gamla Heliga romerska riket av tysk nation, vilket antikrigsgruppen inte har.

Lejonet från Norden

Redan under Gustav Adolfs livstid applicerades många stiliga föreställningar och jämförelser på den svenske kungen. Han var lejonet från Norden som i överensstämmelse med profetior från bibeln och 1500-talsmystikern Paracelsus skulle besegra örnen (alltså: Habsburg).

I de svenska prästernas predikningar efter Gustav Adolfs död och också i mycket av diktningen förekommer flera jämförelser mellan den fallne kungen och de gammaltestamentliga hjältarna. Han liknas vid Gideon och Simson från domartiden, vid konung Josia i Juda rike, som bistod assyrierna mot farao Neko, och vid Judas Mackabeus.

Trots denna högstämda början dröjde det 200 år efter Gustav Adolfs död, innan kulten av honom tog riktig fart. Nästan lika länge dröjde det, innan den svenske kungen blev ett hett diskussionsobjekt för historiker.

Sveriges första historiker som skrev om det stora kriget var av tyskt ursprung, Chemniz och Pufendorf. De ger förstås en svensk syn på kriget, men det är fråga om sakliga och nyktra beskrivningar utan mycket av övertoner.

Under 1700-talet var det än mer av svalka i synen på Gustav Adolf och det tyska kriget. I Sverige var svalkan dessutom så stor, att historiker över huvud taget knappast kom in på det svenska deltagandet i trettioåriga kriget. När frihetstidens politiker skulle manas till krigiska värv, var det Karl XII som åberopades, inte Gustav Adolf. Nog var Gustav Adolf en hjälte och stor konung och han var den förste svensk som fick en ryttarstaty, men han antog inga överjordiska proportioner.

För Gustav III var Gustav Adolf den stora förebilden, men vad som då lyftes fram var endräkten mellan kung och aristokrati samt kärlekshistorien med Ebba Brahe. Den måhända mest ryktbara av svenska institutioner, Svenska Akademien, fick sin högtidsdag bestämd av Gustav Adolfs födelsedag. Men det är födelsedagen som gäller, inte dödsdagen, som ett halvsekel senare kom att firas institutionellt. När man från och med 1832 ständigt firar Gustav Adolfs dödsdag, är det den protestantiske hjälten som framhävs, vars död ibland liknas vid Kristi offerdöd.

Gjorde Tyskland en tjänst

Det finns en ambivalens om Gustav Adolf hos 1700-talets mest inflytelserika tyska skribenter: Fredrik den store och Friedrich Schiller.

Den preussiske kungen tror inte alls, att det svenska krigsmanifestet angav riktiga motiv för det svenska ingripandet, men samtidigt är han medveten om att Gustav Adolfs insatser möjliggjorde senare makttillväxt för Brandenburg/Preussen.

Schiller talar i sin bok Trettioåriga krigets historia om Gustav Adolf som århundradets hjälte, men denne hjälte blir efter hand farlig för Tysklands frihet, och i Lützen gör han enligt Schiller den tyska friheten den största tjänst som är honom möjlig: han dör.

Det begynnande 1800-talet var gynnsamt för Gustav Adolf. Nationalismen växte sig stark i Napoleonkrigens skugga, och denna nationalism behövde hjältar. Hjältedyrkan blev utbredd och intensiv. Samtidigt fick vi en vitalisering av religionen. Det egna landets eller den egna landsdelens trosuppfattning framhävdes på bekostnad av konkurrerande åskådningar.

Gustav Adolf blev en protestantisk hjälte. Detta gör att han klarar den frambrytande tyska nationalismen förbluffande bra. Medan tyska nationalister hatade all fransk militär och kulturell övermakt, tog många av dem Gustav Adolf till sina hjärtan. Två instrument står till Gustav Adolf-kultens förfogande: ett årligt firande från och med 1832 av Gustav Adolfs dödsdag och en särskild Gustav Adolf-förening med säte och tyngdpunkt i Tyskland och med syfte att ”lindra den kyrkliga nöd som protestantiska diasporaförsamlingar hade att kämpa med”. Båda instrumenten markerar, att Gustav Adolf är den stridbara protestantismens främsta gestalt.

I Uppsala lades på 200-årsdagen av Gustav Adolfs död grundstenen till obelisken i Odinslund. Det skedde genom insats av kung Karl Johan och kronprins Oscar. Böttiger diktade till tillfället Hjältar, som bedjen, striden och blöden! Dikten slutar: ”Världsdel! O, främst bland lagrarna sätt/ hjälten på Lützens blodiga slätt!/ Fallen I kämpar som Han och förblöden!/ Er ära som Hans ej dör uti döden.”

Om det ärorika att få falla och förblöda har Uppsalastudenterna sedan sjungit varje år.

Protestantismen var pretentiös. Den nöjde sig inte med att Gustav Adolf kämpade för själva protestantismen. Han stred även för trosfriheten, och räddade den. I Breitenfeld restes 1831, alltså 200 år efter slaget på platsen, en sten där inskriptionen lyder:

”Glaubensfreiheit für die Welt/ rettete bei Breitenfelt/ Gustav Adolph Christ und Held.” Alltså: Trosfrihet för världen räddade vid Breitenfeld Gustav Adolf, Kristen och hjälte.

I Sverige kan vi erinra oss Tegnérs reformationstal 1817, där han menar, att reformationen var grundläggande för tankens frihet och för forskningen.

Förbluffande hjälte

Det är förbluffande, att man lyckats göra Gustav Adolf till en trosfrihetens hjälte, han som 1617 på riksdagen i Örebro fick igenom att var och en som övergick till den katolska läran antingen skulle landsförvisas eller avrättas.

När Gustav Adolf ännu 200 år efter sin död blev ett redskap mot katolikerna, gick dessa i svaromål. Den ledande katolske historikern Johannes Janssen fann det mer befogat för tyskar att fira Napoleon än Gustav Adolf: svenskarna slet sönder nationen, som tidigare varit den främsta i kristenheten, och man tog bort ära och anseende. Under Napoleon böjde sig tyskarna för prövningarna och lärde sig bedja. Under Gustav Adolf utvecklades endast hat mellan tyskar.

Historien gick vidare. 1871 utropades i Versailles det andra tyska kejsardömet. Protestantismen var huvudkonfessionen. Katolicismen förföljdes och den protestantiska självmedvetenheten i Europa tilltog. Den brittiske historikern Gardiner skrev några ord som ofta kom att citeras: ”Varhelst protestantismen fast hade rotat sig, sprang det upp en mäktig ras av intellektuella jättar.” Goethe, Schiller, Lessing, Kant, Stein och Humboldt blev bevis på protestantismens överlägsenhet.

Men Gustav Adolf hade inte bara gjort protestantismens seger möjlig. Liksom i Martin Luthers efterföljd, var han en föregångare till Fredrik Vilhelm av Brandenburg, ”den store kurfursten”, till Fredrik den store och till kejsar Vilhelm. En som lyfte fram denna linje var Heinrich von Treitschke, historieprofessor i Berlin och Bismarckstidens chefsideolog.

Visst fanns det skillnader mellan de nordtysk-protestantiska historikerna, skillnader som har betonats starkt.

Den preussiske historikern Gustav Droysen skrev en biografi i två band om Gustav Adolf. Han skildrar kungen som en realpolitiker, för vilken de religiösa drivkrafterna inte spelade någon roll. Men även för Droysen var Gustav Adolf en hjälte, och den svenske kungen räddade protestantismen enligt honom.

Det skönaste minnet?

I Sverige beskrevs Gustav Adolfs bedrifter i Tyskland som det skönaste minne Sveriges historia äger, och den som ifrågasatte de insatserna behandlades som landsförrädare. På det sättet drabbades den liberale politikern och militärhistorikern Julius Mankell, som ansåg att en kungs främsta plikt var att söka upprätthålla freden. Lundaprofessorn Clas Odhner sade, att Mankell neddrog i stoftet Sveriges skönaste minne. Speciellt allvarligt fann Odhner det vara, att Mankell hade samma uppfattning som katolska historieskrivare.

Det ideologiska och politiska närmandet mellan Sverige och Tyskland under 1890-talet medförde också ett stort intresse för vad länderna hade gemensamt, och det som då främst lyftes fram var reformationen och Gustav Adolf. Ingen nationell fest har i Sverige firats så pampigt som 300-årsminnet 1894 av Gustav Adolfs födelse. Svenskarna var inte ensamma. Stockholm fick besök av en eskader av tyska pansarbåtar under befäl av kejsarens bror, prins Henrik.

I strävan efter att vitalisera Svenska kyrkan var inspirationen från Gustav Adolf och hans tid en mäktig kraft. Det märks i ungkyrkorörelsen hos de ledande kyrkomännen Manfred Björkquist och J A Eklund, och det märks hos Nathan Söderblom. Nationalismen sökte sig till Gustav Adolf. Riksföreningen för svenskhetens bevarande bildades 1908, och dess högtidsdag blev Gustav Adolfs dödsdag. På motsvarande sätt inspirerades finlandssvenskarna av Gustav Adolf och valde samma dag till sin högtidsdag.

I Sverige fanns inte många katoliker. Antikatolicismen var däremot mycket stark. Gustav Adolf blev i propagandan ett redskap såväl mot katolicism som mot det som uppfattades som den ryska eller slaviska faran.

Utöver Julius Mankell var August Strindberg en dissident i förhållande till den allmänna Gustav Adolf-uppfattningen. I Det nya riket talar Strindberg om entreprenörerna i patriotism och han säger att alla handlingar som kommer att upptäckas och som bevisar ”annat än att Karl XII, Gustav II Adolf och Carl Michael Bellman voro födda gudar äro förfalskade. På denna grund förklarades Gustav II Adolf ha förfalskat sin namnteckning då han i egenhändig skrift angivit orsaken till trettioåriga kriget vara politisk, och man är betänkt på att vid nästa jubelfest få hans obefläckade avlelse införd i den augsburgska bekännelsen.” Detta skrev Strindberg, då Odhner i högt tonläge angrep Julius Mankell för dennes Gustav Adolf-uppfattning.

I Tyskland var vid sekelskiftet Franz Mehring företrädare för en ny variant av avståndstagande från den svenske kungen. Han hade sin grund i historiematerialismen, och han hade inte något som helst positivt att säga om Gustav Adolf. Denne var tyska folkets dödsfiende. Detta folk firar honom nu som sin hjälte, säger Mehring.

Historieskrivningens huvudfåra

Den huvudfåra som plöjts upp i den tyska och svenska historieskrivningen under slutet av 1800-talet, fortsattes under 1900-talets första hälft. En mycket positiv bild av Gustav Adolf och det svenska ingripandet i kriget dominerade liksom idealistiska förklaringar.

Övriga Gustav Adolf-uppfattningar var marginaliserade i jämförelse med den dominerande, idealistiska. I det katolska lägret var man ledsen över att dess forskningar och beskrivningar negligerades. I Sverige vandrade August Strindbergs brorson Axel i historiematerialisten Mehrings efterföljd i sitt verk Bondenöd och stormaktsdröm. Göteborgshistorikern Curt Weibull är på samma linje som Droysen. Gustav Adolf göres av honom till en realpolitiker, men fortfarande är han en hjälte.

1900-talets främste Gustav Adolf-forskare är den brittiske historikern Michael Roberts. Han skildrar kungen i sitt tvåbandiga storverk Gustavus Adolphus. A History of Sweden 1611–1632. Även hos Roberts märks att åtminstone delar av seklet har varit en svår tid för hjältar. Han är mycket mer återhållsam i sina omdömen om Gustav Adolf i sin korta biografi från 1973 än i verket från 1950-talet.

Efter hand har på flera håll i den tyska historieskrivningen framträtt en påfallande vilja till kringsyn och avkonfessionalisering av skrivningarna om Gustav Adolf. Hos författare med protestantisk utgångspunkt kan detta ta sig uttryck i en oro för vad som egentligen blev resultatet av det svenska ingripandet i kriget, då mycket talar för att kriget och lidandet härigenom kraftigt förlängdes och förstorades. Även på svensk sida kan en sådan oro iakttas.

Uppsalaforskarna Sven A Nilsson och Jan Lindegren har beskrivit hur Sverige militariserades under Gustav Adolf. Fransmannen Claude Nordmann och britten Perry Anderson har tecknat en bild av hur ett militariserat Sverige bidrog till en allmän militarisering av Europa, särskilt av Brandenburg/Preussen.

Nya områden för forskningen

Den svenska historiska forskningen har sökt sig till nya områden. Den sysslar mycket lite med stormaktstidens yttre politik. Vad det blev för effekter i Tyskland av det svenska ingripandet i trettioåriga kriget har över huvud taget inte nämnvärt engagerat svenska forskare, sedan de slutat att framhålla, att Gustav Adolf och Sverige räddade protestantismen och tankefriheten i världen.

Att Gustav Adolfs hjältetid är förbi märks i det synnerligen nedtonade firandet av Gustav Adolf-dagen. Gustav Adolf-bakelsen är den huvudsakliga rest som återstår av den gamla kungakulten. Därför kan det vara befogat att sluta med Alf Henrikssons fina dikt Det stora minnet:

I de första novemberdagarna

under rent evangelisk sorg

bemannar sig sockerbagarna

i det disiga Göteborg.

Av det framfarnas nöd och försakelser

slogs modet hos dem aldrig ned.

De har gjort Gustav Adolf-bakelser

åt vårt folk genom många led.

Att förtrösta på sådana lärde vi

inför Lützens mörka dag,

och med svenskhet i hjärtat förtärde vi

den store konungens drag.

Påvens ok från kaféföretagarna

lyftes bort genom dennes försorg,

och de första novemberdagarna

ger han hugnad åt Göteborg.

Publicerad i Populär Historia 1/1993

Kanske är du intresserad av...

Läs också