Gunnar Jarring – livspusslare och globetrotter

2007 är det 100 år sedan ambassadören och språkvetaren Gunnar Jarring föd­des. Från bondgården utanför Viken i nordvästra Skåne, via språkstudier i

26 november 2007 av Gunilla Törnvall

2007 är det 100 år sedan ambassadören och språkvetaren Gunnar Jarring föd­des. Från bondgården utanför Viken i nordvästra Skåne, via språkstudier i Lund, tog han sig ut i världen och gjorde en karriär som är få förunnad.

Under jubileumsåret pågår arbetet med att ordna och tillgängliggöra Jarrings efterlämnade papper vid Universitetsbiblio­teket i Lund. Det är ett mycket omfattande arkiv, totalt närmare 50 hyllmeter, där bara korrespondensen rymmer uppskatt­ningsvis cirka 20 000 brev, med brevskrivare alltifrån George Bush senior till Gunnar Sträng.

När Gunnar Jarring avled vid 94 års ålder 2002 var det på sätt och vis två personer som gick ur tiden: ”Turken” och ”Musslan”. Smeknamnet Turken fick han redan under studietiden i Lund, av förundrade studiekamrater som såg honom välja bort den trygga läraranställning som studier i tyska och nordiska språk skulle gett honom, till förmån för ovanligare ämnen som sanskrit och ryska, innan han slutligen fastnade för turkiska.

Men de udda språkkunskaperna ledde under andra världskriget in honom på den diplomatiska banan, då han skickades till Turkiet och Mellanöstern. Han fortsatte till Addis Abeba, New Delhi och Teheran, för att sedan gå vidare till topposter som Sveriges ambassadör vid FN, i Washington och avslutnings­vis i Moskva.

Under åren i FN fick gene­ralsekre­terare U Thant upp ögonen för Jarring. 1967 tilldelades svensken uppgiften att bli generalsekreterarens sär­skilda representant i Mellan­östernkon­flikten, det vill säga att försöka medla mellan Israel och arabländerna efter sex­dagarskriget. Medlingsförsöken pågick intensivt under några år, för att sedan med ojämna mellanrum tas upp på nytt fram till bör­jan av 1970-talet.

Uppdraget varade officiellt till 1990. Rollen som med­lare i Mellanösternkonflikten fick Jarring att besluta sig för att inte ge några inter­vjuer eller kommentarer, vilket gav honom det berömda smeknamnet Musslan, The Clam, ibland till och med The Super Clam.

Parallellt med medlarrollen kvarstod han som Sveriges ambassadör i Moskva, mitt under det kalla kriget. Att inte ge intervjuer kan möjligen ha gett honom lite extra tid, vilket kunde behövas då han ständigt flackade mellan FN-skrapan i New York, länderna i Mellersta Östern, ambassaden och hustrun Lillan i Moskva, och sommarstället i Viken, den enda fasta punkten i Sverige. För att inte tala om forskningen i turkisk språkvetenskap, som han aldrig lämnade. Det måste ha inneburit ett evigt pusslande med tiden.

I det enorma personarkiv som Jarring lämnade till Universitetsbiblioteket i Lund finns – förutom brevsamlingen – bland annat dagböcker, fotografier och manu­skript, rörande dels hans språkforskning, dels hans ambassadörsgärning.

Bland alla dessa dokument kan lyftas fram tre ark med ”komihågnoteringar”, som låter oss glänta på Musslans skal och möta privatpersonen Gunnar Jarring. Noteringarna är från 1972–73 och skrivna på båda sidor av papper från hotellet The Drake i New York. Där finns stort som smått: Från att köpa äpplen och Läkerol, klippa håret och borsta skorna, till att bjuda U Thant på lunch, komma ihåg viktiga födelsedagar (såsom syster Gretas 60-årsdag och Haile Selassies 80-årsdag) och kolla upp när den ryske regeringschefen Kosygin ska komma till Sverige. Eller ”batteri till lilla radion” och senare ”ta hem radio”, ”skriva Eva” (dottern som studerade i Sverige), ”gå till tandläkare i New York”, ”sy i knapp svart kostym” och ”Ringa Jödahl om Sträng”.

Jarring köpte och läste oerhörda mängder böcker, dels för arbetet, dels för språkforskningen – något som följande noteringar visar: ”3 boklådor till Viken Freys”, ”vad har P. T. Etherton skrivit om Sinkiang?” och ”Gå till Fritzes antikvariat”.

Att ständigt röra sig mellan olika världs­delar innebar också problem med att min­nas var han hade sina saker, exempelvis ”Var är Redhouse’s lexikon?”. Många noteringar gäller inköp, från privata ”köpa till Moskva rakkräm tvål” och ”köpa brevpapper till Lillan och Eva i N. Y.” till mer officiella uppdrag som ”köpa 20 lådor champagne, vitt vin (mycket), rött vin, sherry, gin, vermouth”.

De tre arken ger en liten inblick i det pussel som var ambassadören, fredsmäk­laren och turkologen Gunnar Jarrings liv. Allt noga överkryssat och avklarat.

Gunilla Törnvall

Kanske är du intresserad av...

Läs också