Gulag – Stalins slavläger

Den sovjetiska historien är full av akronymer – bokstavsförkortningar. I vårt samhälle förknippar vi ofta sådana med militära fenomen. Sovjetunionen va

9 juni 2006 av Klas-Göran Karlsson

Texten fortsätter under annonsen

Den sovjetiska historien är full av akronymer – bokstavsförkortningar. I vårt samhälle förknippar vi ofta sådana med militära fenomen. Sovjetunionen var ett genommilitariserat samhälle som i praktiken befann sig i krigstillstånd i nästan fyrtio år – från första världskrigets inledning 1914 till diktatorn Josef Stalins död 1953.

Det är ingen tillfällighet att detta också är terrorns period i den ryska och sovjetiska historien. Krig och terror är tvillingföreteelser, som ömsesidigt underblåser och förstärker varandra. Också sovjetterrorns historia vimlar följaktligen av akronymer. Beslutet att utöva terror togs av sovjetstatens centrala exekutivkommitté, TsIK, som i sin tur var underordnad Centralkommittén, TsK, inom det allenarådande kommunistpartiet, VKP(b). Arbetet med att utöva terror mot olika befolkningskategorier låg konkret under inrikesministeriet och dess hemliga polis, som under de första åren efter det bolsjevikiska maktövertagandet kallades ”Tjeka”, efter begynnelsebokstäverna i ryskans ord för ”en extraordinär kommitté”.

Tjekan, som under inbördeskriget 1918–1921 undanröjde många av bolsjevikmaktens motståndare, leddes av den nitiske och hänsynslöse Feliks Dzerzjinskij. År 1922 förvandlades denna tillfälliga terrororganisation till en varaktig statspolis, OGPU, som 1934 uppgick i NKVD (kommissariatet för inrikes ärenden). Det var dess chef Nikolaj Jezjov som stod bakom den stora terrorn 1936–1938, då miljoner verkliga och påstådda fiender till Stalins regim inom partiet spärrades in och avrättades. Även Jezjovs föregångare, Genrich Jagoda, och efterträdaren Lavrentij Berija, hade mycket blod på sina händer.

Den kanske mest kända av den sovjetkommunistiska terrorhistoriens akronymer är dock GULag, Glavnoe Upravlenie Lagerej; ”Huvudadministrationen för lägren”, grundad 1934. Gulag var en ledningscentral för ett system av fängelser, arbetsläger av olika slag, mentalsjukhus och speciallaboratorier som visserligen var landsomfattande, men som hade en påtaglig geografisk tyngdpunkt i tundraområdet i norr och öster; runt Archangelsk, i Ural och i Sibirien. Med tiden, och särskilt efter den forne lägerfången och nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns avslöjanden om lägersystemet (se separat artikel), förvandlades förkortningen Gulag till en symbol för lägersystemet självt, och för hela den sovjetkommunistiska terrorhistoria som finns koncentrerad i ökända lägerorter som Kolyma vid Östsibiriska havets strand, Magadan vid Stillahavskusten och Vorkuta i det nordligaste Uralområdet.

I dessa läger levde och arbetade miljontals zeki, en förkortning av ryskans ord för ”inspärrade”. Där blandades kriminella och, som det hette, ”socialt skadliga element” med politiska fångar och människor vilkas enda brott var att de var födda av fel föräldrar eller tillhörde av kommunistmakten misstänkliggjorda befolkningskategorier.

Tremannadomstolar, så kallade trojkor, dömde människor på löpande band, återigen med akronymer som redskap: några spärrades in för KRD, kontrarevolutionär verksamhet, medan andra fälldes för ASA, antisovjetisk agitation. Domskälen kunde förstärkas med ett (B) för en anhängare till den moderate kommunisten Nikolaj Bucharin, medan den olycklige sympatisören till världsrevolutionären Leo Trotskij fick ett (T).

Under och efter andra världskriget tillfördes nya lägerkategorier, däribland krigsfångar och antikommunistiska grupper från Baltikum och de övriga centraleuropeiska territorier som infogats i Sovjetunionen. Hela folk, som tjetjener, sovjettyskar och krimtatarer, tvångsförflyttades i hundratusental från sina hävdvunna territorier mitt under brinnande krig. Många av dem hamnade i Gulag. Med dem följde också nya anklagelsepunkter, framför allt fosterlandsförräderi och ”folkfiendskap”. Att kalla dessa människ­or för ”kamrat”, det vanliga tilltalsordet i sovjetsamhället, var straffbart.

Mest förhatliga för sovjetmakten var kulakerna, de ”rikebönder” som ansågs ha profiterat på livsmedelsproduktion och på lantarbetarnas arbetskraft, och därtill motsatt sig den tvångskollektivisering av jordbruket som Stalin lät genomföra med början 1928. Vilka som var rikebönder var inte givet. ”Kulak” fungerade som ytterligare ett fördömande epitet som terrorns exekutörer kunde förse diverse misshagliga element på landsbygden med. I Stalins strävan att ”likvidera kulakerna som klass” ingick att tvångsdeportera hundratusentals bondefamiljer, ofta till avlägsna och otillgängliga delar av sovjetterritoriet där ingen bebyggelse fanns och där deras första uppgift blev att bygga så kallade specialbosättningar.

Under den mest intensiva perioden av ”avkulakisering”, åren 1930–31, tvångsförflyttades 381 026 kulakfamiljer, eller 1 803 392 personer. Många, inte minst kvinnor och barn, dukade under till följd av kyla, sjukdomar och umbäranden under järnvägstransporter som kunde ta flera veckor; i transitläger eller på de slutgiltiga destinationerna.

Att Gulag formellt organiserades just 1934 hänger intimt samman med dels de storskaliga deportationer som ägde rum i samband med jordbrukets kollektivisering och dels jakten på kulaker. Lägren var helt enkelt överfulla och behovet av en övergripande organisation stort. I praktiken hade dock ett rysk-sovjetiskt lägersystem varit i funktion i mer än ett och ett halvt decennium.

Begreppet kontslager, koncentrationsläger, dök upp i den högsta kommunistmaktens dekret redan de första åren efter bolsjevikernas maktövertagande år 1917. Flera av de första arbetslägren inrättades i kloster som den ateistiska sovjetstaten hade konfiskerat, några belägna i de ryska storstädernas mitt, andra i ödsliga trakter i norra Ryssland. Det läger som ofta brukar benämnas som det första Gulaglägret sattes upp i ett stort och isolerat kloster- och kyrkokomplex på Solovetskijöarna – eller Solovki – i Vita havet i oktober 1923 (se separat artikel). I dessa läger skulle revolutionens politiska motståndare, anhängare till den detroniserade tsaren, det ryska inbördeskrigets vita trupper, kosacker, präster, medlemmar i konkurrerande politiska partier och andra ”klassfiender” tas om hand, efter summariska rättegångar i så kallade revolutionstribunaler. Lägersystemet hade således redan från början en politisk bevekelsegrund som det behöll under hela terrorperioden.

Gulags omfång, struktur och utveckling bestämdes alltid i första hand av kommunistpartiets och statens politiska beslut. På så sätt kan man utan tvekan tala om en kontinuitet i sovjetterrorns historia. Vladimir Lenin, kommunistpartiets grundare, lämnade helt enkelt över en fungerande polisstat till Stalin. Fram till mitten av 1930-talet var icke-kommunister helt dominerande bland lägerfångarna, medan utrensningarna under den stora terrorn medförde att även mängder av kommunister spärrades in, efter att de hade fråntagits sina partiböcker och medborgarskap. Inte bara andelen partimedlemmar ökade drastiskt under den senare perioden, det gjorde också andelen stadsbor, högutbildade, anställda i Röda armén och i själva den organisation som verkställde terrorn, säkerhetspolisen.

Under det första sovjetdecenniet samexisterade den politiska drivkraften emellertid med en annan bevekelsegrund som man skulle kunna kalla didaktisk, eller fostrande. Arbetslägren skulle bereda väg för kommunismen genom att rena samhället från det som betraktades som smutsigt och sjukt – företeelser som entydigt kopplades samman med det gamla ryska samhället. Det ryska begreppet för rening och utrensning, tjistka, tolkades som att alla revolutionens fiender skulle spärras in och sättas i arbete, med hård hand och i ett hårt

klimat. Därigenom skulle de fostras i en ny anda. De som inte

gick att omvända skulle undanröjas.

Arbete skulle göra människor fria.

Personalen var, enligt detta sätt att resonera, inte lägervakter utan fostrare och utbildare, vospitateli. Tanken att lägerarbete kan förvandla socialt missanpassade till fullvärdiga sovjetmänniskor trummades på 1920-talet ut genom sovjetpropagandans kanaler, inte minst i lägertidningar och i säkerhetspolisens tidskrifter.

När författaren Maksim Gorkij i spetsen för ett stort sovjetiskt författarkollektiv år 1934 i samlingsverket Belomorkanal entusiastiskt skildrade hur lägerkulaker under de vidrigaste klimatförhållanden grävde Vitahavs-Östersjökanalen, det första

i en rad gigantiska byggnadsprojekt utfört helt av slavarbetskraft, var målet just att visa lägerarbetet som vägen till kommunismens idealsamhälle. Syftet uppfylldes, men på ett annat sätt än vad Gorkij föreställt sig; genom att kanalen byggdes på utsatt tid och budget, fick Gulag ta över en rad andra stora offentliga byggnadsprojekt och blev snabbt Sovjetunionens ledande byggorganisation. När Gorkij besökte Solovki några år tidigare, beskrev han lägren som frälsning: ”det finns ingen likhet med ett fängelse; i stället verkar det som om dessa rum bebos av passagerare som räddas från ett sjunket skepp”. Att staten samtidigt kunde tillgodogöra sig gratis arbetskraft var då ännu underordnat det utopiska målet.

Med Stalins stora revolution tonades dock lägersystemets didaktiska aspekt ned, för att helt försvinna ur offentligheten när den stora terrorn igångsattes i mitten av 1930-talet. I stället framträdde, i samexistens med den politiska, en allt tydligare ekonomisk bevekelsegrund. Stalin hoppades att ett utbyggt lägersystem skulle kunna användas för att industrialisera Sovjetunionen.

Gulags läger var koncentrerade till klimatmässigt bistra och perifert liggande områden där ingen ville slå sig ned, och där det hade blivit dyrt för staten att förse en fri arbetskraft med rimliga existensvillkor. Samtidigt fanns där stora naturrikedomar som behövde exploateras. Planen var att detta skulle göras med ofri arbetskraft som bara behövde överleva och därtill lättare skulle kunna förflyttas.

Gulag byggdes följaktligen ut som en integrerad del av den sovjetiska planhushållningen. Med kvot- och rekvisitionssystem, zajavki, kunde olika ministerier beställa tusentals fångar för specifika arbetsuppgifter eller byggnadsprojekt. Det var lägerfångar som byggde vägar, järnvägar, fabriker, kanaler och dammar. Det var lägerfångar som högg skog, pumpade upp olja och helt stod för gruvdriften i områden som Karaganda i dagens Kazakstan och Vorkuta i Ryssland. I Dalstrojs lägerkomplex i östra Sibirien utvann lägerfångar guld och platina som var av avgörande betydelse för att sovjetmakten skulle kunna importera västlig teknologi under industrialiseringskampanjen. Hela städer kom på så sätt till på initiativ av kommissariatet för inrikes ärenden, NKVD.

Mycken lägerverksamhet handlade om manuellt och slitsamt kroppsarbete, och den stora tillgången på lägerslavar befordrade, generellt sett, inte teknikutvecklingen. Inte desto mindre fanns det läger där tekniskt avancerade aktiviteter förekom; under andra världskrigets första år konstruerade till exempel Andrej Tupolev krigsflygplan i ett läger för fångar med teknisk specialkompetens utanför Moskva, och Sergej Korolev, det sovjetiska rymdprogrammets arkitekt, började sitt arbete i ett lägerlaboratorium.

Liksom samhället utanför taggtråden hade verksamheten inom Gulag att leva upp till bestämda planmål. På individnivå betydde detta att fulla matransoner bara utdelades till de lägerfångar som levde upp till arbetsnormen. De som inte kunde uppfylla målen fick mindre ransoner, vilket gjorde dem ännu mindre förmögna att arbeta, en ond cirkel som ofta ledde till döden.

För sovjetregimen låg emellertid problemen på ett annat plan. Stundtals, som när lägerfångar under 1930-talet byggde tunnelbanan mitt i Moskva, kom Gulags ekonomiska funktion i konflikt med dess strävan att isolera fångarna från befolkningen i övrigt, och att förhindra att de flydde. Särskilt lägersystemets sista år kantades av uppror och social oro. Det allra största problemet var att lägren, med smärre undantag, aldrig blev de vinstmaskiner som sovjetmakten kalkylerat med. Fångar arbetade helt enkelt inte effektivt och ansvarsmedvetet under ovärdiga förhållanden. Bristen på teknik, utrustning och utbildad arbetskraft blev allt mer märkbar. Med tiden blev löften om materiell kompensation och avkortad strafftid allt vanligare för att inspirera lägerfångar till hårt arbete. Ändå blev Gulag, under efterkrigsperioden, allt mer ineffektivt, samtidigt som missnöjet med systemet ökade både uppifrån och nerifrån.

I det längre perspektivet hämmades också den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Att en ekonomi byggd på slavar är beroende av kontinuerlig och riklig tillförsel av sådana är bekant sedan antiken. I början av 1950-talet var Gulagsystemet som störst, med två och en halv miljon lägerinvånare. Bara några år senare var det i upplösning. I mars 1953 dog Josef Stalin. Genast inledde inrikeskommissarien Berija, medveten om systemets ineffektivitet och låga produktivitet, arbetet med att montera ner Gulag. Successivt öppnades lägren, och människor kunde återvända till det civila samhället, många nedbrutna och utan sociala relationer och framtidsutsikter.

I oktober 1959 togs det politiska beslutet att stänga lägren eftersom de inte hade fyllt sin funktion att ”rehabilitera fångar genom arbete”. Förändringen skedde i tysthet. Gulagläger som byggts för ändamålet förvandlades successivt och omärkligt till städer som Inta, Petjora, Syktyvkar, Uchta och Vorkuta. Mer konkret än så kan inte bilden av hur Gulag byggdes in i, och gjordes till grundpelare i det sovjetiska samhället, bli. Också långt efter att de upplösts präglade lägren Sovjetunionen. Samma sak gällde för språk och andra koder som från den lilla lägervärlden hade spridit sig till det större samhället.

I den sovjetiska offentligheten var tystnaden kring lägren och terrorn länge bedövande. Ingen ställdes till ansvar för den terror och de brott mot mänskliga rättigheter som dagligen präglade livet i Gulag.

I dagens Ryssland råder ett annat slags tystnad. Det är inte sovjettidens stora, ideologiskt betingade förtegenhet, utan en mindre och mera pragmatisk, som har ett betydande stöd hos breda befolkningsgrupper. Som före detta säkerhetspolis är president Vladimir Putin en produkt av den sovjetiska terrorns akronymer; av KGB, som i rysk tid kallas FSB och får ett allt tyngre inflytande i det ryska politiska livet.

Det oreformerade FSB huserar fortfarande i Lubjankafängelset mitt i centrala Moskva. En stor politisk fråga under senare år har varit huruvida ”Järn-Feliks” – den förste chefen för den sovjetiska säkerhetspolisen Feliks Dzerzjinskij – ska återfå sin statyplats mitt på Lubjankatorget. Det är en symbol för den sovjetkommunistiska terrorn som många olyckliga sovjetmänniskor stått vid och kunnat iaktta på sin väg in i Gulagarkipelagen. Ph

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Om Gulag har han bland annat skrivit i Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen (2003, 2005) och Folkmordens historia – Det moderna samhällets skuggsida (2005; med Kristian Gerner).

Flykt på 600 mil

24 år gammal, 1939, greps den polske kavalleriofficeren Slavomir Rawicz av NKVD, den ryska hemliga polisen. Eftersom Rawicz talade flytande ryska, och bodde i Pinsk nära den ryska gränsen, måste han vara spion, resonerade de.

Efter helvetisk tortyr dömdes Rawicz till 25 års straffarbete i Sibirien. De flesta i hans situation hade antingen dukat under av tortyren, den fruktansvärda resan till lägret, eller av det hårda straffarbetet.

Men Slavomir Rawicz öde blev allt annat än vanligt. I Flykten från Stalins läger (Historiska Media) berättar Rawicz om hur han tillsammans med sex andra fångar lyckades rymma en snöig natt i april 1941. Han vandrade till fots över sexhundra mil; genom Sibiriens köld, Gobiöknens hetta, över Himalayas snöbeklädda berg, för att slutligen nå fram till friheten och räddningen i Indien.

Memoarboken utgör ett hisnande vittnesbörd om människans överlevnadsförmåga. Längtan efter frihet och människovärde var det som drev Slavomir Rawicz att ta ännu ett steg framåt när krafterna för länge sedan hade tagit slut.

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen