Grym kung blev Olof den helige

Olof den helige är Nordens äldsta och största helgon. Hans namn återkommer i många olika sammanhang. I den kyrkliga konsten i Norden är Olof jämte jungfr

13 mars 2001 av Författare saknas

Texten fortsätter under annonsen

Olof den helige är Nordens äldsta och största helgon. Hans namn återkommer i många olika sammanhang. I den kyrkliga konsten i Norden är Olof jämte jungfru Maria och aposteln Petrus den vanligast förekommande helgonbilden. Med sin yxa i vänster hand och med ett märkligt odjur under fötterna är han en lätt identifierad figur på tusentals tavlor och skulpturer runt om i hela Nordeuropa.

Ett par hundra kyrkor med hans namn har grundats i de nordiska länderna och Olofskyrkor finns också i ett stort antal städer från London i väster till Novgorod i öster. Till och med i Konstantinopel och i Betlehem har det funnits kyrkor helgade åt helgonet i norr.

Grym regent

Olof den heliges ställning bland våra helgon är, med nutidens ögon sett, rätt märklig. Han var ju långt ifrån någon from man. Det var med grymhet och våld han hävdade kristendomen och sina egna maktintressen.

Enligt Snorre Sturlassons Olofssaga, som är en huvudkälla till helgonets historia, fördrevs han från Norge därför att han var en av många hatad man. När den trönderska bondehären fylkades i Stiklestad 1030 var det för att värna sig mot sin tidigare konung. Trots det blev han på kort tid ett helgon.

Efter det att Olof stupat vid Stiklestad den 29 juli 1030 och hans här skingrats, dröjde det inte mer än ett år förrän egendomliga rykten kom i svang. Märkliga tecken hade setts vid hans grav och det sades, att han inte var död. Hans själ levde vidare och genom att besöka graven kunde sjuka bli botade, blinda få sin syn åter och döva höra. Många trodde också att de genom att besöka graven kunde frammana goda skördar och framgång i sina olika företaganden.

Flora av legender

Den kyrkliga ledningen underbyggde ryktena och skapade kring dem en hel flora av olika legender. Allteftersom tiden gick tillskrevs Olof allt ädlare drag. Från början var det främst hans roll som mäktig och tapper hövding, som framhävdes. Det var den som gav kraften till läkedom för andra.

Längre fram framställdes Olof alltmer som en klassisk martyr, som utan egen skuld lidit döden för kristendomens sak. Senmedeltidens helgonbilder och legender ger en bild av Olof, som i många avseenden påminner om bibelns framställning av den lidande Kristus.

Olofskulten tog fart mycket snabbt efter Olofs död. Redan i Adam av Bremens berömda verk om de nordiska folken från år 1075 nämns, att stora skaror med pilgrimer (ordet betyder botgörare) sökte sig till Olofskyrkan i Trondheim. Påven i Rom fann det kanske lämpligt, att därför förlägga det norska ärkebiskopssätet hit och man påbörjade kort tid därefter uppbyggnaden av den stora Nidarosdomen, där Olofs relikvieskrin förvarades.

Genom besök och rikliga gåvor till kyrkan trodde sig pilgrimerna kunna få bot för olika åkommor och förlåtelse för begångna synder. Kyrkans imponerande dimensioner vittnar än idag om vilken omfattning pilgrimstrafiken till Trondheim en gång haft.

Den lättaste vägen till Trondheim gick naturligtvis över havet. En sann pilgrim skulle dock – som Kristus vid Golgata – vandra till fots.

Det fanns många pilgrimsvägar genom Norge och Sverige att välja mellan. En av de viktigaste följde den väg, som Olof anses ha gått själv när han tog sig över till Stiklestad. Källorna anger visserligen inte något exakt läge för denna väg. I Olofssagan sägs bara, att Olof och hans män färdades till Jämtland “över skogsbygderna och ibland över ödemarkerna samt ofta över stora vatten. Mellan vattendragen släpade eller bar de skeppen.”

Beskrivningen visar att han följt något stort vattendrag, så som man brukade göra i Norrland i äldre tid. Allting talar för att den vägen gick över Medelpad. Där fanns den urgamla huvudförbindelsen mellan Nordatlanten och Östersjön.

Redan landskapsnamnet Medelpad ger en antydan om detta. Det anses att det betyder den mellersta vägen. Dess betydelse är väl belagd såväl i det arkeologiska materialet som i de historiska källorna från senare tid. Genom Jämtland följer leden sjö﷓ och älvsystemet från Storsjön till Skalsvattnet och därifrån över till Verdalen. Längst ned i denna ligger Stiklestad.

Trafik på vintern

Den livligaste varutrafiken längs denna huvudväg ägde rum på vintern. Förklaringen är den att det saknades egentliga vägar. Det var lättast att ta sig fram med varor vintertid på snö och isar. De viktigaste marknaderna, som t ex de på Frösön i Jämtland och i Levanger i Tröndelagen, ägde därför rum på vårvintern. På sommaren var handeln däremot mera obetydlig.

Olovs här kom emellertid på sommaren. Så har härar alltid gjort när de skulle ta sig genom Jämtland. Förklaringen är enkel. Endast under den årstiden kunde man få tillräckligt med föda för manskap och djur. Bygderna man passerade brukade härjas svårt.

Säkert for även Olofs mannar hårt fram. Men i legendens ljus förvandlas brutaliteten till något gott genom tron. Säden som trampades ned kring Olofskällan vid Sul ett kort stycke in på den norska sidan reste sig enligt traditionen genom Guds hand och gav god skörd efteråt!

Det säkraste beviset för att Olof Haraldsson verkligen färdades vägen längs Ljungans och Indalsälvens dalgångar ligger i den levande Olofstraditionen. Att det vid kusten nära nuvarande Sundsvall fanns en S:t Olofs hamn säger i och för sig inte så mycket. Sådana hamnar fanns på många håll.

Pärlband av källor

Däremot är det pärlband av Olofskällor, som finns längs vägen påfallande. De mest kända är de som finns i Borgsjö i Medelpad och Pilgrimstad i Jämtland, men många fler är kända och säkert har det funnits ytterligare ett antal, som nu är bortglömda.

Olofskällorna spelade en viktig roll i Olofskulten. Enligt sägner och legender har de skapats genom Olof själv, oftast genom att han likt Moses i gamla testamentet stötte staven i marken så att vattnet i en källa bröt fram. Detta vatten ansågs vara välsignat och hälsobringande, och en riklig förekomst av Olofskällor kan säkert ha varit ett viktigt skäl för pilgrimer att välja en viss väg.

Kompletterar man en karta över Olofskällorna med uppgifter om förekommande Olofskyrkor och helgonbilder framträder en ganska tydlig bild av den väg som kan ha varit Olofs, och som under alla omständigheter var en av de viktigaste pilgrimsvägarna. I detta stråk finns också en rik skatt av traditioner kring Olof. I en av sjöarna, Revsundsjön, finns t ex en skåra i en häll Skepparhällen – som enligt sägnen – åstadkommits av Olofs järnskodda skepp.

Pilgrimer gav namn

Enligt Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid – en guldgruva för alla som intresserar sig för detta ämne – var huvudleden över Jämtland till Verdalen den viktigaste pilgrimsvägen i norr och den utnyttjades inte minst av finnarna, i vars land Olofskulten var utbredd.

Många ortnamn vittnar än idag om pilgrimerna. Självklart är ortnamnet Pilgrimstad ett minne om dem. Men också namn med efterledet “stuga” har i de flesta fall ett liknande ursprung. Genom kyrkans eller kungarnas försorg byggdes s k “själastugor” längs svårframkomliga och viktiga pilgrimsleder. Det var hus av ett ganska enkelt slag, som dock fungerade som viktiga rastplatser för pilgrimerna.

Sockennamnet Stugun i östra Jämtland är ett namn som härleder sig från en sådan stuga. Ärkebiskopen i Uppsala inrättade där en själastuga till hjälp för de pilgrimer, som från Indalsälvens nedre lopp ville ta sig över Ragundaskogen till Storsjön. Uppe i fjällregionen finns flera namn, som syftar på samma sak. Mest kända är kanske Skalstugan och Medstugan längs den klassiska Skalstuguvägen.

Olofskult i dag?

Olofskulten försvann officiellt i och med reformationen. Inofficiellt har den dock levt kvar i form av sägner och traditioner. Olsmässen den 29 juli och veckan därefter var i katolsk tid en mäktig helg och det var då de flesta pilgrimerna fylkade sig kring domen i Trondheim.

Ännu är den dock inte helt död. I bondekalendern har den alltid spelat en stor roll och på några få håll, t ex i Härjedalen, har den levt kvar som en skördefest och som en av årets viktigaste helger.

Olof har också blivit en av de viktigaste symbolerna för norsk självständighet. Ett uttryck för detta var, att man i slutet av 1800﷓talet återinförde “Olsok” – Olofsvakan – den 29 juli som en nationell helg. Beslutet 1869 att satsa på en stor restaurering av Nidarosdomen var ett uttryck för samma sak. Inte heller var det utan mening, att den nyligen hädangångne norske monarken Olav bar det namn han gjorde. Ursprungligen var han dansk och hette Alexander. Men som kung i Norge skulle han heta Olav efter sin berömde medeltida föregångare.

Även i nutiden används Olofsnamnet ofta för att ge dignitet åt olika saker. Det nya konserthuset i Trondheim heter t ex Olavshallen.

En annan användning, som har mera anknytning till pilgrimstemat, finner vi på det idrottsliga området. Det har startats ett långlopp för löpare. Det följer den klassiska Skalstuguvägen och startar i Östersund och slutar i Trondheim. Loppet kallas S:t Olofsloppet och gör anspråk på att bygga på en betydligt längre tradition än självaste Vasaloppet. Hela 500 år längre!

Lars Rumar är landsarkivarie i Östersund och författare. Hans senaste bok heter Historia kring kölen och utkom 1991.

phci1922

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen