Grep makten i en tid av sönderfall

Om man vill måla upp tillståndet i 300-talets Romarrike får man kanske börja med några ganska breda penseldrag. Det knakar och brakar i det gamla imperiets

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Om man vill måla upp tillståndet i 300-talets Romarrike får man kanske börja med några ganska breda penseldrag. Det knakar och brakar i det gamla imperiets fogar, våldsväldet har börjat kosta mer än det smakar, de gigantiska intäkter som under expansionsperioden flöt in genom de ständiga erövringarna finns inte mer.

Administrationen, liksom försvaret av de väldiga gränserna, slukar enorma summor, skatterna har blivit så betungande att alla flyr dem. Av den gamla samhällsandan finns inte mycket kvar. Kort sagt: vi har ett samhälle som inte längre tycks tro på sig självt och vi har undersåtar som blivit sig själva närmast.

Samtidsrapporterna är fulla av berättelser om detta och även om de inte närmare analyserar fenomenen är de nästan samstämmiga i sina uttalade bekymmer för vad de tolkar som en sjunkande moral.

De berättar om hur värnpliktiga i Italien kan hugga tummen av sig eller löpa till skogs för att slippa bli enrollerade i den armé som så väl behöver dem och de talar om storstadsdekadensen som ett generellt fenomen.

Vare sig rapportörerna är kristna eller hedningar och vare sig de beskriver Rom, Antiokia, Kartago eller Konstantinopel ger de målande beskrivningar av vad de påstår vara en allmänt oansvarig njutningsmentalitet. Sportfånarna står högt i kurs, säger de, och massorna ställer till kravaller kring sina kapplöpningsidoler, teatrarna visar bara slippriga porrkomedier, överklassen ägnar sig åt ”la dolce vita” och skolorna har svåra disciplinproblem.

Olika tolkningar

På sådana fenomen kan den bekymrade reagera på två sätt. Han kan tolka tidens tecken som just förfall, ett förfall från något som en gång har varit bättre och som det gäller att försöka återställa i nuet. Han blir då konservativ. Men han kan också välja att sätta likhetstecken mellan förfallet och allt det gamla som har åstadkommit detta förfall. Då vänder han kanske istället ryggen åt de gamla värderingarna, han satsar på helt nya ideal och han blir progressiv.

Det är ungefär så ställningen var mellan upplysta och rättänkande hedningar under 300-talet å ena sidan och upplysta och rättänkande kristna opinionsbildare å den andra. De redogör för åtskilliga upplopp, våldsdåd och missnöjesyttringar från folkmassornas sida i de olika städerna och en modern läsare kan inte värja sig mot intrycket att klasskillnaderna helt enkelt måste ha varit enorma.

Det bryter ut regelrätta hungerkravaller ibland och bland de fattiga finns ett gammalt uppdämt överklasshat, som naturligtvis inte alltid tar sig så särskilt belevade uttryck. Det är ju bland dessa fattiga folkmassor som det kristna budskapet till en början hade sin största genomslagskraft: Kom till mig ni alla som arbetar och är betungade...

Kristna subkulturer

Den kristna ideologin har hjälpt folk att räta på sina ryggar. Men de upprätade ryggarna innebär samtidigt mindre lättstyrda undersåtar och detta bidrar starkt till den svåra oron i samhället.

De kristna hade redan tidigt bildat en sorts subkulturer i staten. De flockades kring sina andliga ledare i församlingarna och i valet mellan att lyda förhatliga och kanske anonyma världsliga makthavare och sina egna välkända präster och biskopar valde de naturligt nog ofta det senare.

Det är att notera att prästerskapet inte bara fungerade som andliga ledare. Ungefär som i kommunistdiktaturens Polen kunde prästerna behandla också politiska frågor från sina predikstolar, de var en sorts folktribuner som mycket väl kunde fara ut också mot kejsare, skattmasar och andra misshagliga höga ämbetsmän.

Sådana uppviglingstendenser bekämpades hårt av kejsarmakten ännu vid tröskeln till 300-talet, vid de sista stora kristendomsförföljelserna under den beslutsamme kejsar Diocletianus.

Fick nya rättigheter

Med kejsar Konstantin kom dock insikten att det var bättre att inlemma de upproriska i statsapparaten. Det stora toleransediktet i Milano 313 erkände slutgiltigt de kristnas rättigheter och det kristna prästerskapet tillerkändes privilegier av ett slag som tidigare hade varit förbehållna hednaprästerna. På så vis stärktes, skulle man kunna säga, de talrika folkledarnas ställning. Folkuppviglarna kunde förväntas vara lojalare mot statsmakten.

Det blev de nog också. Med Konstantin började den process, som efterhand skulle leda till den kristna inmarschen i maktens boningar och Konstantin själv fick därför av tacksamma kristna tillnamnet Den Store.

Denne härskare visade på åtskilligt av statsklokhet. Han tycks ha varit en pragmatisk person. Vi vet t ex att han sin kristendomsvänlighet till trots lät restaurera flera gamla hednatempel, men i vissa övervägande kristna områden stängde han också åtskilliga tempel, en utveckling som hans efterföljare fortsatte och som då gjorde den gamla polyteismen till en direkt förföljd religion.

Förbittrade medborgare

Detta skapade naturligtvis en stor förbittring hos alla de hedervärda borgare som inte omfattade den kristna läran. Men Konstantins egna tempelindragningar handlade knappast om förföljelse. Han behövde pengar, ungefär som vår egen kulturmarodör Gustav Vasa, när denne vid reformationen roffade åt sig de katolska kyrkornas egendomar i Sverige.

Konstantins satsning på den nya huvudstaden Konstantinopel kostade väldiga summor, hans strävan till en ståtlig hovhållning likaså. Och satsningen på säkerheten i ett svårt splittrat rike var inte lika billig som toleransediktets ord.

Det säger en hel del om tillståndet på hemmaplan när man får veta att kejsaren i viss mån tycks ha varit tvungen att prioritera det inre försvaret – säkerhetspolisen om man så vill. Samtidigt som trupperna ute vid de osäkra gränserna beviljades relativt snåla anslag och soldaterna måste tvingas i tjänst via en sorts livegenskapsförfarande, lockades folk till de gigantiska hovtrupperna med feta löner och förmåner. För att få in medel skärpte Konstantin skattetrycket.

Det blev i stor utsträckning de gamla förnäma familjerna som fick sitta emellan. Senatorsklassen indelades i olika kategorier enligt förmögenhetsgrad och fyllde härefter närmast en funktion som mjölkkossa.

Strängt kontrollsystem

All skatteindrivning bedrevs via ett strängt kontrollsystem som ledde till både spioneri och angiveri. De lokala kuriorna, dvs stadsstyrelserna där medlemskap tidigare hade inneburit eftertraktade hedersuppdrag för stadens förnämsta familjeöverhuvuden, ålades själva personligt ansvar för den impopulära hanteringen och kuriornas medlemmar straffades hårt vid misslyckande. Fick de inte in skatterna måste de betala ur egen ficka eller sattes i fängelse!

Medlemskapet gjordes dessutom ärftligt för att ingen skulle kunna undandra sig ansvar, alltså en sorts livegenskap också för de rika, som gjorde att dessa högsta ämbeten kom att omfattas med en allt mindre entusiasm, medan befrielse från dem var högt åtrått.

Man kan gott tänka sig att en och annan person på Konstantins tid valde prästbanan av just detta kanske inte helt andliga skäl: prästerskapet lyftes nämligen nu upp till de grupper i samhället som privilegierades med befrielse från kuriaskyldighet. Prästerna blev av denna anledning föremål för avund.

Följer man den hedniska oppositionens beskrivningar av den kristna regimen under Konstantin den stores son Constantius II frestas man närmast att dra en parallell till stalintidens Moskva: på toppen ett vräkigt och slösaktigt hov, skyddat av kristna ”KGB-agenter” och soldater, ett hov som nyckfullt favoriserade gunstlingar och ideologiskt rättrogna, men som skoningslöst förföljde oliktänkande.

Interna strider följde

Härtill kom att den regim som nu styrde såg mellan fingrarna när det gällde de allt emellanåt uppblossande kristna hatattackerna mot den gamla hedniska aristokratin, mot tempelegendomar och hednapräster. Vissa kristna biskopar, präster och munkar omgav sig med en regelrätt folkmilis och gjorde både en och annan gång gatorna osäkra för sina motståndare. Dessutom hände även här det som så obevekligt brukar hända när en tidigare underjordisk ideologi plötsligt lyckas gripa makten. Förföljelsetidens enighet försvann och de kristna började bekämpa varandra. Det är under Constantius tid som vi får de stora inre kristna stridigheterna kring treenighetsläran, en kamp som ingalunda fördes med ord som enda vapen.

Kejsar Constantius själv, som gärna såg sig själv som en stor teolog, tog passionerat del i dessa ideologiska strider. Eftersom han för sin del tillhörde det ariansk-kristna partiet deporterade och degraderade han med varm hand motståndarsidans, dvs athanasianernas, anhängare. Detta gällde inte minst deras ledare, biskop Athanasius själv, som drevs i landsflykt.

För hednaoppositionen, som också den alltmer förföljdes, var det här ett föga uppbyggeligt skådespel. ”De kristna är som vilddjur, de sliter sönder till och med varandra i sitt oförsonliga hat”, säger historieskrivaren Ammianus Marcellinus, full av avsmak.

Julianus nära mördas

Det var i denna tid av våld, förfall och oro som Julianus växte upp. När hans farbror Konstantin den store dog i maj 337 var han bara sex år gammal och Constantius II – Julianus köttslige kusin – lät genast yxan gå. Ett stort antal kejserliga släktingar, däribland Julianus far, fick sätta livet till. Hans äldre bror Gallus landsförvisades.

Detta blodiga krossande av hans familj utgör en viktig psykologisk bakgrund till att Julianus småningom blev den avfälling han blev. Den kristna regimen var för honom detsamma som våld och mord och brutalitet. Den faderlöse sexåringen sattes under sträng uppsikt och placerades i kristen skola i Konstantinopel, men det var de grekiska hjälte- och gudasagorna, snarare än de kristnas moraliserande berättelser, som här fångade hans fantasi.

Den klassiska bildningstraditionen var fortfarande vid denna tid en integrerad del av skolsystemet och för den ensamme gossen, hållen utanför normalt kamratumgänge, var det snart litteraturens idealgestalter som blev hans förebilder och förtrognaste vänner. Han måste nästan under sådana förhållanden bli en bokmal, och med stigande ålder sökte han sig snart också till de grekiska filosofernas läror.

Kanske hade ingenting hänt om bokmalen nu fått hållas, men Julianus begåvning väckte uppmärksamhet. Hans ökande intresse för de gamla tänkesätten tycks ha gjort honom intressant för den hedniska oppositionen och denna var vid den här tiden stark.

Mellan 341 och 356 utfärdades därför en rad statliga förordningar som till slut vid hot om dödsstraff förbjöd alla offer till de gamla gudarna och som påbjöd en total stängning av deras tempel. Som en extra försiktighetsåtgärd spärrades både Julianus och brodern Gallus in på ett slott i det avlägset belägna Kappadokien och tillhölls strängt att under prästerligt överinseende endast ägna sig åt kristen läsning. Först efter flera års indoktrinering ansågs de vaccinerade mot de hedniska irrlärorna, fångarna släpptes loss, Gallus utsågs rentav till kejserlig medregent och den 18-årige Julianus tilläts studera fritt vid de mindreasiatiska lärosätena.

Bröt med kristendomen

Här, utom synhåll för Constantius spioner, inträffade så det avfall som gett Julianus hans tillnamn, hans definitiva omvändelse till den gamla gudaläran, hans till en början strängt hemlighållna brytning med kristendomen, denna, som han alltmer hade börjat tycka, ovärdiga dyrkan av en död människa.

Ty dessa studieår efter fångenskapen i Kappadokien och den påtvingade isoleringen i enbart kristna tankegångar verkar ha fungerat som en islossning för den unge Julianus. Alla de lärare han uppsökte var filosofer av den gamla skolan. Hos dem kunde han återuppliva sin barndoms förtjusning i den strålande olympiska gudavärld som föreföll honom stå så högt över mänskliga futtigheter, här var det ingen som satt och avvisade dem som ondskefulla och mindervärdiga demoner; i Platons upphöjda idélära, tyckte han, hade filosofi och tro ingått en lycklig förening som kunde tillfredsställa både tanke och föreställning.

Kristendomen – menade han – förnekade alla andra gudar än sin egen, den fattade inte att världen är en mångfald, där gudar och människor bara är utflöden av en högsta och evig princip, det sanna varande som likt en gnista från solen ingår i varje människas själ.

Ett förlorat paradis

Det är inte svårt att förstå att denna nyplatonismens längtan till ett förlorat paradis måste ha tilltalat just en person som Julianus. Hans livserfarenhet var dyster och han hade mindre anledning än de flesta att tro på människans vandring på jorden som något gott.

Den kristna våldsregimen hade inte förbättrat något, den hade försänkt världen allt djupare i ondska. De kristna var oförsonliga i sin torftiga och intoleranta religion, de bekämpade inte bara andra gudars anhängare utan också varandra och deras tro på människan som skapelsens mål var absurd.

Nyplatonismens lära om själens fall från en bättre värld hade sin politiska motsvarighet i tillståndet på jorden. Det hade varit bättre förr. Att försöka återställa den gamla goda ordningen blev nyplatonismens konservativa program. Men tills vidare kunde ingenting sägas högt.

För att rädda sitt liv tycks Julianus länge ha fortsatt att spela kristen; han verkade som lektör – föreläsare av den heliga skrift – vid kristna gudstjänster och han var med om att enligt tidens sed uppföra en kyrka över en kristen martyrs grav.

Sådana lojalitetshandlingar var nog motiverade; hans bror Gallus mördades på kejsarens befallning, och när han en gång själv stod i tur undkom han i sista minuten bara genom kejsarinnans personliga ingripande. Det var genom hennes sympati som han nu småningom upptogs som det barnlösa kejsarparets arvinge. Han knöts fastare till dynastin genom ett politiskt giftermål med Constantius syster Helena och utsågs till befälhavare över de kejserliga trupperna i Gallien, där germanska stammar hotade. Under detta sexåriga fälttåg dog hans hustru.

Utmärkt härförare

Underligt nog tycks den förläste studenten ha varit en utmärkt härförare. Han fick rykte om sig att vara human och rättvis, delade jämlikt sina soldaters umbäranden och blev mycket populär.

Enligt vad han själv säger var det också soldaterna som mer eller mindre tvingade honom till myteri mot kejsaren. Denne skall ha frångått ett löfte om hemförlovning för trupperna, vilket utlöste en revolt. Sammandrabbningen mellan Constantius och Julianus härar uteblev dock eftersom kejsaren oväntat avled, i oktober 361.

Julianus kunde utan motstånd tåga in i Konstantinopel och inta den kejserliga tron som han sedan skulle inneha i endast ett och ett halvt år. Han skred till verket, brinnande av iver. Nu skulle allt ställas till rätta!

Tittar man lite på de faktiska åtgärder han vidtog och på hans egna funderingar i sina efterlämnade skrifter om maktens problem, så får man samtidigt veta hur han såg på den kristna regim han stod i opposition till. I motsats till Constantius våldsvälde och som sitt eget föredöme bland de romerska kejsarna ställde han Marcus Aurelius, filosofen på tronen.

Enkelhet, flärdlöshet och en upplyst tolerans skulle ersätta det despotiska kristna godtycket. I ett brev till en god vän talar han rentav om det orättfärdiga i att en enda människa styr över andra; makt korrumperar den bäste och över härskaren måste därför sättas lagen. Det här försöker han också efterleva. När klagomålen mot constantiusregimens olika medlöpare började strömma in till honom tillsatte han en opartisk domstol och förlade den inte till Konstantinopel utan till Kalkedon på andra sidan Bosporen. Detta för att inte själv frestas närvara och på så sätt riskera att påverka domsluten.

Skapade religionsfrihet

En av hans första åtgärder som regent var att öppet offra till Konstantinopels skyddsgud och att proklamera allmän religionsfrihet. Religionsfriheten skulle gälla inte bara de gamla månggudadyrkarna utan också de kristna sekter, som förföljts under den kristne Constantius.

Flera biskopar – däribland den stridbare Athanasius – återkallades ur sin landsflykt. De många templen öppnades och offrandet till deras gudar tilläts igen. Hednaprästerna återfick sina förlorade privilegier. De bland de kristna – och hit hörde såväl lekmän som biskopar och präster – som med kejsar Constantius goda minne hade varit med om att plundra och demolera de gamla gudatemplen ålades att på egen bekostnad återställa dem i deras tidigare skick. De som tredskades kastades visserligen i fängelse, men man fick inte bruka våld mot dem. I ett brev som Julianus skrev strax efter sin tronbestigning heter det:

”Det är min vilja att galiléerna (de kristna) varken dödas eller mot lag och rätt beläggs med kroppsstraff eller på annat sätt besväras, oaktat deras vansinne som nästan har åstadkommit allmänt fördärv.”

Och han varnar sina jublande hedniska anhängare för att ta till samma metoder mot de kristna som de kristna tidigare tillämpat mot dem:

”Gudarnas tjänare må akta sig att vara till skada eller plundra de kristnas hus; dessa felar mer av oförstånd än av ond vilja. Det är med skäl man bör övertyga människor och ej med slag, skymford och misshandel.... ty man bör snarare hysa medlidande än hat mot dem som far vilse i livets högsta angelägenheter.”

Julianus ville alltså inte vara någon despot, utan en måttfull och klok reformator.

Hur uppfattades han av sina undersåtar, denne trettioårige idealist, så fylld av världsförbättraranda och så lyckligt övertygad om att det enda maktspråk som behövs är goda intellektuella och moraliska argument? Ja, sannolikt som ganska konstig. För denne kejsare vägrar att uppträda som härskare: ingen får falla på knä och kyssa hans fötter, ingen får skruda honom i diadem och purpur.

Enkelt klädd och till fots vandrar han med de två nyvalda konsulerna till sin regeringsbyggnad, mån om att respektera dessa återinförda kvarlevor från en avlägsen republikansk tid. Han till och med bötfäller sig själv när han en gång av misstag klampat in på områden som tillhör konsulernas mandat!

De första fienderna får han när han låter kvasten gå i palatsets lyx och ställer till med räfst och rättarting bland alla dess talrika gunstlingar och parasiter. I sitt försök att återgå till det gamla avskaffar han också ”de gudlösas”, dvs de kristna prästernas, alla förmåner.

Lärare fick yrkesförbud

Hans nit sträcker sig småningom också in på skolans område där det blir känt att han planerar att i praktiken helt utestänga kristna lärare från lärartjänster. Till detta är hans motivering pedagogisk. En lärare måste tro på vad han undervisar om för att kunna vara en bra lärare. De kristna tror inte på innehållet i den gamla religion som fortfarande utgör undervisningsmaterial i retorskolorna, deras tungor säger ett medan de menar något annat, och de är därför dåliga lärare och förebilder för den ungdom de skall fostra.

Som man kan förstå väckte inga av dessa verkliga eller planerade åtgärder någon större kärlek till Julianus från de kristnas sida. Och hans vapen, den vassa och sarkastiska tunga som han alltmer fick anledning att använda mot sina belackare i tal och i skrift, gjorde nog knappast denne unge filosof på tronen särskilt populär. Med det vällevande kristna Antiokia (i norra Syrien) kom han under en vistelse i staden på direkt kollisionskurs. Det verkar som om antiokiaborna inte ens tog honom på allvar. De drev med honom i teaterrevyer och pantomimer, något han med bitande ironi kommenterar i en skrift som vi ännu har kvar.

Julianus moraliserande asketism låg honom i fatet. I sitt avståndstagande från all världslighet uppvisade han alltför mycket av gammalt aristokratiskt folkförakt för att någonsin kunna ta människor. Han såg kristendomen som enbart en den okunniga folkmassans religion och dess kärlekslära som ett ansvarslöst gynnande av slödder. Den kristna förlåtelsen, menar han, ursäktar vilka skurkstreck som helst.

”Kom till mig ni alla som är förförare, mördare, hädare och bovar”, låter han Kristus säga i en hånfull satir, ”så skall jag tvätta er rena i mitt magiska vatten!”

Ändå är det uppenbart att Julianus själv hade tagit oerhört starkt intryck av just kärleksläran i kristendomen. I ett av sina brev förklarar han klarsynt de kristnas exempellösa framgångar med deras stora insatser för fattigvård (cirka åttatusen organiserade understödstagare bara i Antiokia) och med det kristna prästerskapets rakryggade moral. Han förstår att de gamla gudarnas präster har försummat sådana ting och att dessa försummelser är en anledning till deras tillbakagång.

Det var helt enkelt kristendomen som hade tagit initiativet. Den gamla bildade klassen vaknade som så ofta i historien upp för sent.

Julianus hade mycket långtgående reformplaner för sitt samhälle när hans liv efter det halvtannat år han förunnades vid makten ändades av ett persiskt spjut. Genom hans förtidiga död – han var då bara trettiotvå år gammal – undveks med största sannolikhet ett förödande inbördeskrig. Kristendomen kunde fortsätta sitt segertåg genom vår världsdel.

Birgitta Kurtén Lindberg är kulturjournalist och medarbetare i Populär Historia.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också