Gamla gåter kring gamla goter

Europa var på väg att enas redan vid tiden för Kristi födelse. De framgångsrika romarna hade förenat alla medelhavsländerna i sitt välde, hade besegrat

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Europa var på väg att enas redan vid tiden för Kristi födelse. De framgångsrika romarna hade förenat alla medelhavsländerna i sitt välde, hade besegrat kelterna, som varit Mellaneuropas och Britanniens herrar, och ryckte sedan norrut genom Germaniens skogar. Men stridbara germanstammar stoppade dessa enhetssträvanden, och romarväldets frammarsch förbyttes så småningom i reträtter och sönderfall.

Ryktbarast bland de många germanfolk som trätt in på den antika historiens scen, ivriga att ta för sig av rikedomarna i Södern, var goterna. De är ett intressant folk, därför att de spår som de efterlämnade inte bara bestod i plundringar och förstörelse utan också i statsbildningar och kulturella insatser.

När i våra dagar det svenska förflutna åtnjuter förnyat intresse finns det en viss anledning att ägna goterna några tankar. Om den ärevördiga tradition är sann som berättar att detta folk en gång i avlägsen forntid skulle ha utvandrat från Sverige, så bör ju goterna, om än marginellt, höra till vår historia.

Om goternas utvandring från Skandinavien berättade deras historieskrivare Jordanes i en krönika, nedskriven under det östgotiska rikets tid i Italien på 500-talet. Så varför ska man inte tro honom? Men Jordanes har också omtalat att goterna kom seglande i tre skepp, vidare att goternas kvinnor var amasoner som i samlad trupp erövrade städer och länder i Asien, samt att det var en blandning av häxor och onda andar som framfödde hunnernas folk. Så varför ska man tro en sådan fabelberättare?

Några bestämda spår av en utvandring från vårt land i forntiden går inte att finna. Och de första säkra spåren av goterna finner man inte i Sverige. Enligt antika författares berättelser bodde Gotones i början av vår tideräkning i trakten kring nedre delen av floden Weichsel (Wisla) i nuvarande norra Polen. Att de skulle ha kommit dit just i tre skepp är ju föga troligt. Men arkeologiska fynd från Weichselområdet uppvisar, som framhållits inte minst av polska forskare, starka likheter med skandinaviska fornlämningar. Dock kan likheterna bero på allmänna kulturella band tvärs över Östersjön. Men alldeles uteslutet är det nu inte att en invandring dit har skett.

På grund av namnlikheten ligger det nära till hands att anta att goterna kom från Gotland; orden goter och gutar är i grunden identiska. Men den hypotesen tycks på något sätt vara alltför enkel för forskarna. I varje fall värjer sig arkeologerna enträget mot den, ty inga indicier i det arkeologiska materialet tyder på någon sådan folkförflyttning.

Men om det nu har skett en utvandring från norr – vare sig den utgick från Gotland eller från Götaland – har den sannolikt inte varit någon samlad aktion av ett helt folk, utan i så fall har smågrupper tid efter annan slagit sig ner vid Östersjöns kust.

Samma mönster fast i större skala har arkeologin kunnat konstatera för anglernas och sachsarnas del, när de på 400-talet erövrade England. Kyrkofadern Beda påstod på 700-talet att dessa nykomlingar hade färdats i tre skepp. Att det uppenbart mytiska tretalet skepp nämns också här, behöver alltså inte innebära att allt annat i sammanhanget också är fantasi.

Men att den gotiska stamsagan inte är annat än en saga hävdade med eftertryck Curt Weibull i en uppsats 1958. Han pekade på att det under senantiken hade vuxit fram en lärd tradition som byggde på gammaltestamentliga profeters spådomar om hemsökelser av ett folk i norr. Enligt profeten Hesekiel skulle detta folk heta Gog. Det blev sedan en enkel sak för den helige Ambrosius på 300-talet, vilken i hög grad ogillade goterna, att ändra det gammaltestamentliga namnet till Got och därmed framställa goterna som den förutspådda hemsökelsen. Och Jordanes hade sedan, menade Weibull, blivit ett offer för denna lärda skröna, när han placerade sitt folks ursprung uppe i norr.

Men mot detta kan invändas att enligt Uppenbarelseboken skall Gog förtäras av eld från himlen, och Jordanes kan inte gärna ha funnit detta tillämpbart på sitt folk. Framförallt är det ett historiskt faktum att goterna liksom andra germanfolk kom från trakter norr om Romarriket, så verkligheten efterapade här dikten.

Förebilder från Bibeln eller kyrkofäderna kan Jordanes inte heller ha haft, när han räknar upp namn på trakter i Götaland, som ännu till stor del kan identifieras och således inte är fantasifoster – till skillnad från en del annat som han sagt.

Vidare är det inte lätt att se vad Jordanes kan ha haft för intresse av att hänföra det egna folket till Skandinavien, som enligt vad han själv skildrar, är ett så kallt och bistert land att vargarna där blir blinda när de springer ut på isen! Bland frankernas folk uppkom på 700-talet föreställningen att de härstammade från Troja; ett sådant ursprung måste ha gett en helt annan status.

Fastän otvivelaktigt mycket talar för ett gammalt samband mellan goterna och Skandinavien, så bör den gåtan väl dock tills vidare läggas på is, i avvaktan på vad framtida, mer avancerad arkeologi kan ha att säga. Vad goterna i övrigt företog sig vet vi däremot mer om – det har skildrats, delvis fantasifullt, av Jordanes och, mer sakligt, av andra antika autorer.

Någon gång i slutet av 100-talet e Kr tycks goterna ha brutit upp från slättlanden kring Weichsel. Troligen gav sig inte hela folket iväg men kanske större delen. Deras anförare var, berättar Jordanes, kung Filimer. Vi vet inget närmare om honom, men han tycks framgångsrikt ha lett folket på en vågsam vandring genom sumpmarker och över strida floder.

Olika antika källor omtalar att goterna i början av 200-talet hade nått länderna norr om Svarta havet. Det var början på många hemsökelser för dessa trakter. Rika och välmående antika städer angreps av gotiska härar, plundrades och förstördes. Romerska trupper ryckte ut till försvar och lyckades ibland slå tillbaka barbarerna, men ofta nog gick goterna segrande ur striderna.

Under följande år gick goterna till sjöss. De organiserade med stor skicklighet en flotta på Svarta havet och gjorde en lång rad rövartåg längs dess kuster. Men det romerska riket var ännu långt ifrån kraftlöst. Kejsar Claudius II mötte goterna år 269 och besegrade dem i grunden. Den gotiska hären skingrades, stora gotiska befolkningsgrupper råkade i hungersnöd, och många goter gick över till romarna, där de togs upp som soldater eller placerades som nybyggare längs gränserna.

Man skulle kunna tro att det gotiska folket vore krossat efter ett sådant bakslag, men så var det inte. De slagna styrkorna samlade sig snart igen och visade oanade krafter. Andra aggressiva folk, vandaler och heruler från norr, alaner från öster och åtskilliga andra, bidrog också till att förbittra livet för romarna.

Tiden 350–550 e Kr brukar kallas folkvandringstiden. Beteckningen har nyligen kritiserats av den svenske språkmannen Alvar Ellegård. Det var, menar han, inga folk som vandrade, utan det var krigarföljen som drog fram över Europa. Och han vill jämföra detta skede med den senare vikingatiden. Men mot det kan anföras att det vanligaste, om än inte enda, mönstret under vikingatiden var att krigarna kom hem igen med sitt byte, varom bland annat många runstenar berättar. Däremot slog sig goter, vandaler, burgunder, langobarder och andra varaktigt ner i Södern i så stora och välordnade skaror att det inte kan ha rört sig om tillfälliga krigarhopar.

Visst fanns det många smågrupper av germaner, men det är alltför enkelt att kalla dem ”warrior bands”, som är den beteckning Ellegård använder. Den germanska tidens människa var knuten till sin grupp, hade sin plats i en social hierarki och i ättens sammanhang. Ett hårt straff var att bli utstött, att bli varg i veum.

Stammen var inte fast knuten till något bestämt geografiskt område – därför var det lätt för ett folk att söka nya hemtrakter – utan den hölls samman av mytologiska föreställningar, där idén om en gemensam mytisk stamfader var väsentlig. Att bryta sig ut gick inte utan vidare. Framstående stormän kunde tillsammans med den egna ätten formera en ny enhet. Men också den måste ha en grund av mytologiskt och etiskt slag och följa det hävdvunna sociala mönstret. Smågrupperna av germaner var inga lösa följen, men däremot kan man på dem använda den beteckning vi känner från de skotska stamstridernas värld: klaner.

Många forskare trycker starkt på att de olika germanfolken genom hela sin historia inte var några enhetliga grupper, utan att hela eller delar av olika folk kunde sammansmälta eller tvärtom splittras i nya grupper. Så var det säkert ofta, och också goterna bör ha fått tillskott från olika håll; bara så kan man förklara deras oerhörda kraftutveckling. Men blandningen kan trots allt inte ha varit alltför brokig; för det talar vissa drag hos det gotiska språket.

Vi har ett unikt dokument från gotiskt språk – från inget annat gammalt germanfolk finns något motsvarande bevarat – nämligen den märkliga översättning av evangelierna, som utfördes av den gotiske biskopen Wulfila på 300-talet och som till större delen finns bevarad i en prakthandskrift i Uppsala, Silverbibeln. Det finns visserligen några främmande inslag i det gotiska ordförrådet, men med tanke på den mycket växlingsrika historia och de omfattande kontakterna med olika folk som goterna upplevde, är den språkliga enhetligheten anmärkningsvärd.

Men en splittring drabbade goterna, en delning av folket i öst- och västgoter. Bakgrunden vet vi inget om, men troligt är att två släkter konkurrerade om den högsta makten. Västgoterna trängde omkring år 275 in i de södra delarna av provinsen Dakien, ungefär det nuvarande Rumänien, och stannade där i runt hundra år. Östgoterna trängde in i det nuvarande Ukraina, och under sin framstående kung Ermanarik betvang de en lång rad slavisk-kaukasiska folk.

Bistrare tider stundade dock. I slutet av 300-talet mötte man en fruktansvärd motståndare i hunnerna, vars vilda ryttarskaror bröt fram från öster och krossade allt i sin väg. Man förstår att Jordanes såg dem som sprungna ur trolldom och magi. Östgoterna blev underkuvade och var i omkring åttio års tid ett lydfolk under hunnerna, och den östgotiska hären blev en användbar hjälptrupp i hunnernas fortsatta framfart.

Västgoterna räddade sig undan genom att år 376 med nådigt tillstånd av kejsaren söka sin tillflykt innanför det ännu någorlunda stabila Romarrikets gränser. De hade strax innan beslutat sig för att övergå till kristendomen – uppenbarligen en omvändelse under galgen.

Västgoterna tackade sedan för gästfriheten genom att anfalla den romerska hären och besegra den i ett stort slag på Balkan, där kejsaren stupade. De hade dock inte förmåga att överta det komplicerade styret av det stora riket, utan de förblev en orolig och illa sedd skara av intränglingar, som snart nog vandrade vidare genom riket. Under den hårdföre kung Alarik trängde de in i Italien och plundrade år 410 själva Rom – en händelse som spred skräck och förbittring i hela medelhavsvärlden. Men västgoterna fick slutligen en varaktig fristad i södra Gallien, alltså Sydfrankrike, där de, som man kan förstå, trivdes väl. Där upprättades ett efterhand blomstrande och välordnat västgotiskt rike.

Under tiden avancerade hunnerna, gick över Rhen och plundrade i norra Gallien. Hunnernas härskare Attila framförde propåer till västgoterna om ett förbund, riktat mot romarna. Men västgoterna insåg vad det skulle innebära att räcka ett finger åt denne potentat. Så de slöt upp på romarnas sida och gav dem den avgörande förstärkningen i det stora och skickelsedigra slaget år 451 på de Katalauniska fälten, då hunnernas frammarsch stoppades.

Snart nog därefter kunde östgoterna frigöra sig. Hur deras träldomstid hade varit vet vi inget om. Något av en gåta är att de kunde uppträda med alldeles obruten styrka och senare också bana sig väg in i Romarriket. Efter år av strider skapade östgoterna ett rike i Italien under ledning av den legendariske Teoderik den store. Det var en av historiens märkligare statsbildningar, som hyste goter och romare i ganska stor endräkt i hägnet av rättssäkerhet och ekonomisk blomstring.

Överraskande är den religiösa tolerans som Teoderik visade, särskilt gentemot den judiska befolkningen i landet. Här blomstrade också lärdom och litteratur, och även goterna tog del av det antika kulturarvet. Det mest lysande exemplet på detta var Amalaswinta, Teoderiks dotter, som efter faderns död 526 en tid var landets regent. Hon var högt bildad och förfaren i de klassiska språken såväl som i antik retorik och annat vetande.

Det kanske största problem som tyngde det östgotiska riket hade paradoxalt nog samband med den kristna religion som de, liksom västgoterna, numera bekände sig till. Vid tiden för deras omvändelse var en riktning, inspirerad av presbytern Arius, officiellt rådande i riket. Vilken uppfattning denne hade om Kristi gudomlighet och Den helige ande finns det inom ramen för en artikel som denna tyvärr inte plats att utreda. Emellertid blev arianismen senare förkastad och fördömd såsom varande djävulens påfund. Goterna framhärdade dock i denna villolära. För kejsarmakten i Bysans, ännu den viktigaste maktfaktorn i riket, var goternas självständighet, i synnerhet i dess religiösa form, en styggelse, och man ville ovillkorligen förinta deras rike.

Goternas utomordentlige nye ledare Totila var en glänsande fältherre och hade tydligen vissa avancerade sociala idéer, som man gärna hade velat veta mer om än vad källorna berättar. Men kampen var förgäves, och det östgotiska riket gick en tragisk undergång till mötes i mitten av 500-talet. En historisk betydelse hade detta rike framförallt i att dess positiva attityd till den romerska kulturen blev viktig för framväxten av den europeiska civilisation som under medeltiden utvecklades i de germanska länderna i norr.

Västgoterna klarade sig ungefär 160 år längre. De blev visserligen utkörda ur Gallien av frankerna, den mest framgångsrika av alla germanstammar, grundarna av den stat som sedermera blev Frankrike. Västgoterna fann sitt nya hem i Spanien, där de med växlande framgång styrde över en stor romansk befolkning.

Deras arianska tro började efter någon tid att vackla, och katolicismen blev statsreligion. Men det bragte föga lycka åt landet. En gruvlig intolerans, särskilt emot judarna, och skriande sociala orättvisor fläckade alltmer denna stat. Det var ett ganska fallfärdigt rike som i början av 700-talet erövrades av araberna. Hur ett i början framgångsrikt välde kunde utvecklas så skevt är också det en historisk gåta, värd att begrunda.

Araberna lyckades inte erövra hela den iberiska halvön. Längst uppe i nordväst, i Asturiens svårtillgängliga berg, kunde en liten skara kämpar från det gamla västgotiska riket förskansa sig och stå emot de moriska härarna. Dessa kämpars ledare räknade med stolthet sin härstamning från västgotiska kungar. Så kom det sig att när kampen mot araberna sedan fortsatte och efterhand kröntes med framgång, så framstod västgoternas delvis ganska betänkliga epok i Spanien allt oftare som ett ärorikt förflutet.

”...ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”, heter det i Havamal, vilket säkert syftade på de sanna och rättfärdiga eftermälena. Orättfärdig, men på ett annat sätt än för västgoterna, var länge domen över östgoterna. I den katolska kyrkans propaganda var dessa arianer, som inte hade låtit omvända sig, ogudaktiga kättare, och särskilt framställdes Teoderik den store länge som något av Hin håles sändebud. Den nya tidens historiker och humanister, däribland Johannes Magnus, gav honom dock en äreräddning. Så det finns ibland skäl att vara belåten med omvärderingar av gamla föreställningar.

Lars Hermodsson är professor i tyska.

Den svensk- gotiska myten

Kung Kristoffer, som regerade i Sverige åren 1440–1448, friade en gång, enligt ett märkligt fast inte helt säkert dokument, till sultanen Baltasars dotter Xerzina. Kristoffer framhöll särskilt att han var kung över de ryktbara goterna – han identifierade alltså svenskarna med det krigiska folk som ungefär tusen år tidigare hade stormat fram över medelhavsländerna. Hans meriter imponerade högeligen på sultanen, men giftermålet blev av okänd anledning ändå inte av.

Episoden är ett av de många tillfällen då man i forna dagars Sverige såg goterna som förfäder till det svenska folket, och man var omåttligt stolt över deras stordåd som sågs som bevis på svenskt hjältemod och mannakraft.

”Den svenska historieskrivningens fader”, Ericus Olai, gav sitt stora, på 1460-talet skrivna verk om Sveriges historia titeln Chronica regni Gothorum, ”Krönika över goternas kungarike”. Johannes Magnus, Sveriges sista katolska ärkebiskop, skildrade på 1530-talet i sitt verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, ”Historia om goternas och svearnas alla kungar”, skrivet i landsflykten, i patetiska ordalag sitt fjärran fäderneslands oerhört ärorika historia. Den svenska kungalängden förde han tillbaka till alla kända och okända gotiska kungar. Han gav därmed Vasaätten, som ju egentligen härstammade från enkel svensk lantadel, en mycket förhöjd status, och hans verk blev ett tacknämligt propagandamedel för den blivande svenska stormakten.

Gustav II Adolf lät de festligheter som han i anledning av sin tronbestigning anordnade i Uppsala 1617 gå i det gotiska svärmeriets tecken och uppträdde själv i rollen som Berig, den kung som enligt goternas stamsaga hade fört sitt folk över Östersjön.

Vad historieskrivarna hade att förtälja om goternas ursprung återgick på den krönika som den gotiske historieskrivaren Jordanes på 500-talet hade författat om sitt folks öden och där deras urhem förlades till Skandinavien. Kanske fanns det i gammal tid i Norden ytterligare traditioner kring goterna, nu okända för oss. Den språkliga släktskapen mellan folknamnen goter, gutar och götar har den tidens svenskar säkert dragit sina slutsatser om.

Men det fanns och finns också andra synpunkter på goternas och svenskarnas ärofulla förflutna. Reformatorn Olaus Petri, som var en nyktert tänkande man, ansåg på goda grunder att goternas härjningar och missdåd verkligen inte var något att yvas över: ”Det vore oss myckit större ära att våro förfäder hade alltid varit fridsamme och saktmoduge, sittit stilla, varit till frids med det Gud dem givit hade och icke rövat och skinnat andra.”

I våra dagar har historiker av den weibullska skolan velat förvisa stamsagan hos Jordanes till fantasiernas värld. Vi vill väl gärna tro att den som kritiskt granskar och omvärderar gamla föreställningar har rätt, men det behöver nog inte alltid vara fallet.

Lars Hermodsson

Kanske är du intresserad av...

Läs också