En grupp svenskar vid Guadalajarafronten, fem mil utanför Madrid. Bilden är tagen i mars 1937.

© Arbetarrörelsens arkiv

Frivilliga svenskar slogs mot Franco

Nära sexhundra svenskar lockades under 1930-talet till Spanien för att slåss mot fascismen och general Francos styrkor. En fjärdedel av dem kom aldrig hem.

16 juni 2017 av Karl-Olof Andersson

går var jag ute hela dagen med överläkaren, doktor Bethune. Vi hade blod med oss till frontlasaretten. I ett av dem, i Guadalajara, låg en sårad stackars svensk pojke. Ena armen och andra handen var amputerade och huvudet var illa tilltygat också. Han var så glad att få tala med en svenska.

De hade haft en svår dag den afton han blev sårad – hans kamrat strök med, chefen blev också sårad. Han lyste av förnöjelse när jag berättade om de italienska ammunitionsvagnarna, som helt lugnt, utan att ana det, foro in i våra linjer och om alla tanks, kulsprutor och fångar vi tagit.

Det är i mars 1937, för i dagarna 80 år sedan. Spanska inbördeskriget pågår för fullt. Kvinnan som i ett brev hem till sin mor i Karlstad berättar om den svårt sårade unge svensken heter Kajsa Rothman. Hon var den första svensken som anslöt sig till den republikanska regeringssidan i försvaret för demokratin mot general Francisco Francos uppror.

Sexhundra svenskar på regeringssidan

Totalt deltog cirka sexhundra svenskar som frivilliga på regeringssidan i inbördeskriget. Av dem var 550 frontsoldater och de övriga hjälparbetare av olika slag. Av de stridande stupade ungefär var tredje.

Kajsa Rothman var 33 år gammal och hade redan ett äventyrligt liv bakom sig när hon kom till Spanien. Efter studentexamen i Uppsala hade hon rest runt i Europa och försörjt sig på olika sätt, mest som journalist. Under en tid hade hon turnerat som maraton-dansare i en cirkus.

När inbördeskriget bröt ut 1936 befann sig Kajsa Rothman i Barcelona, där hon var delägare i en mindre resebyrå. Natten till den 18 juli hörde hon i radio om general Francos uppror några timmar tidigare, och redan morgonen därpå anmälde hon sig till sjukvårdstjänst på regeringssidan.

Rekryteringen av svenskar till den republikanska sidan i spanska inbördeskriget kom igång på allvar mot slutet av 1936. Resan gick via Paris, där de frivilliga läkar-undersöktes, och sedan vidare söderut till gränsen mot Spanien.

General Franco inspekterar sina trupper under spanska inbördeskriget. 

Fick smugglas in

Under de första månaderna kunde frivilliga åka fullt öppet över till Spanien. Men i februari 1937 stängde Frankrike gränsen och övergången fick ske nattetid på hemliga vägar i bergen.

Kurt Levander från Skara, då 22 år, berättar som gammal i intervjuboken Kämpande solidaritet (1996) hur det gick till när han tog sig in i Spanien:

En kväll i augusti 1937 lastades de frivilliga ombord på bussar för vidare transport mot gränsen. Efter att ha vilat ut i en lada och fått ett gott mål mat gick de så ut i mörkret. Vid en kyrkogård mötte fyra vägvisare som förde dem vidare, när den drygt sexhundra man starka gruppen anträdde sin marsch mot gränsen.

Terrängen var besvärlig och männen fick använda både händer och fötter för att ta sig fram. Ibland var gruppen tvungen att lägga sig platt på marken då de -franska gränspatrullerna dök upp och svepte över området med sina strålkastare.

Brokig skara

Målet var den lilla staden Figueres cirka tre mil in på den spanska sidan. Där samlades frivilliga från hela världen. Sjömannen Gösta »Göken« Andersson, 25 år vid ankomsten till Spanien, ger en stämningsbild i sin bok Partisaner (1975):

Solen går upp över fästningen […] Kaserngården är fylld med alla raser, svarta, gula, vita. Ett gäng schweizare – avundsjukt blänger vi på deras utrustning, skapliga kläder och skor som de kan marschera ända in i helvetet med. 

Tyskar, en del har illegalt stuckit från Hitler, andra från koncentrationsläger. Engelska kolgruvearbetare, bleka i hyn. Amerikanare, judar dömda till evig förbannelse. Sorlet stiger och sjunker, språkens mångfald ger intryck av fullständig förbistring. Tänker – det blir nog marigt att samordna alla enheter vid fronten, men det är inte snacket som ska avgöra utan bössan som ska tala.

Sista anhalten före fronten och striderna var staden Albacete, 25 mil sydost om Madrid. Här låg republikens utbildningscentrum för de internationella brigaderna och här fick de frivilliga uniformer, viss utrustning, i bästa fall ett vapen och en kort utbildning.

Frivilliga ur Thälmannbrigaden där det svenska kompani Georg Branting ingick.

© Gamma-Keystone/Getty

Kompani Georg Branting

Flertalet svenskar placerades i kompani Georg Branting, uppkallat efter den socialdemokratiske riksdagsmannen och advokaten (son till Hjalmar Branting), som tagit initiativ till Svenska hjälpkommittén för Spanien och var dess ordförande. 

Kompaniet ingick i Hans Beimlerbataljonen, som i sin tur tillhörde 11:e internationella brigaden, kallad Thälmannbrigaden efter den tyske kommunistledaren Ernst Thälmann, som sedan 1933 satt i tyskt koncentrationsläger.

Thälmannbrigaden fick snabbt rykte om sig för sin disciplin, tapperhet och skicklighet. Den skickades ofta i främsta linjen, och förlusterna i stupade, sårade och tillfångatagna var förfärande.

Det första stora slaget med svenskt deltagande utkämpades i februari 1937 vid floden Jaramas dalgång sydväst om Madrid, där Francos styrkor gick till anfall för att skära av den viktiga landsvägen mellan huvudstaden och Valencia.

Kompanichefen stupade

Efter tre veckors strid hade 28 svenskar stupat, sex hade tillfångatagits av fienden och 32 hade sårats. Bland de stupade fanns kompanichefen Ragnar Skotte, och bland de svårt sårade hans efterträdare Skoglar Tidström, som senare avled på ett sjukhus i Murcia. Till ny kompanichef valdes Per Eriksson, som under andra världskriget blev känd som »Frisco-Per« då han företrädde svenska och norska sjömän i USA.

Striderna vid Jarama slutade i ett död-läge. Republikanerna lyckades be-hålla den viktiga vägen, men inte driva tillbaka Francos styrkor.

Vilan efter slaget blev kort för svenskarna. Redan den 8 mars gick Francos italienska allierade till offensiv vid Guadalajara cirka fem mil nordost om Madrid, och Thälmannbrigaden fick ta emot huvudstöten.

De italienska angriparna var överlägsna i allt – i antal soldater, i artilleri, stridsvagnar och flygunderstöd. Det tycktes till att börja med fälla avgörandet. Men så sjönk temperaturen gradvis till minus 12 och ett iskallt regn övergick i snö och dimma. De italienska angrip-arna var klädda i tunna tropikuniformer och började förfrysa medan svenskarna och tyskarna, som var vana vid sådant väder, klarade sig bättre.

Republikaner attackerar nationalister som barrikaderat sig i ett gammalt fort i Toledo utanför Madrid. September 1936.

© Bridgeman/IBL

Republikansk motoffensiv

Natten mellan den 17 och 18 mars gick republikanerna till motoffensiv. De italienska angriparna flydde hals över huvud och lämnade stora mängder krigsmateriel efter sig.

Segern vid Guadalajara fick stor betydelse för regeringssidan, inte minst propagandamässigt. Men framgången skulle snart visa sig vara temporär. Och för svenskarna skedde den till priset av nya förluster. I Georg Brantingkompaniet stupade tolv svenskar och ett tjugotal sårades, varav hälften allvarligt.

De sårade led ofta svårt. Det rådde stor brist på sjukvårdsutrustning och läke-medel. Den enda smärtlindring som i många fall stod till buds var så kallad Thälmanngrogg, bestående av lika delar mjölk och konjak.

"Giv Bruno nya händer"

Bland de sårade vid Guadalajara fanns den unge svensk som Kajsa Rothman berättar om i det inledningsvis citerade brevet. Han hette Bruno Franzén och var 21 år gammal. Genom Rothmans försorg fick han åka hem till Sverige så fort som möjligt. I en artikel i Karlstad Tidningen med rubriken »Giv Bruno nya händer« vädjade hon om ekonomiskt stöd till hans vård.

Själv fick Kajsa Rothman allt fler och större uppgifter. Hon organiserade omhändertagandet av barn som förlorat sina föräldrar i kriget, svarade för de skandinaviska radiosändningarna från Madrid och fungerade som pressattaché åt den spanska regeringen vid kontakter med utländska journalister.

I december 1937 kom nästa försök från upprorsarmén att inta huvudstaden Madrid. Offensiven skedde denna gång österifrån. Striderna vid Teruel, mellan huvud-staden och Medelhavet, pågick till slutet av februari 1938. 

En av svenskarna som deltog där var Kurt Levander (som, som sagt, gick över gränsen till Spanien fyra månader tidigare). Han tjänstgjorde i ett vaktkompani som skyddade Thälmannbrigadens stab och togs till fånga av fienden.

Bruno Franzén var 21 år när han förlorade båda händerna och ena armen vid Guadalajara. Här vid hemkomsten till Sverige.

© Karl Sandels Samling/IBL

Ställdes upp mot muren

Francostyrkorna följde inte de internationella konventionerna om behandling av krigsfångar. De hyste ett särskilt hat till medlemmarna i de internationella brigaderna, som oftast dödades direkt på platsen. 

Kurt Levander hade därför inget hopp om livet då han fördes ut från den lada där han hölls fången och ställdes upp mot en mur för att skjutas. Men han räddades mirakulöst och berättar långt senare i boken Kämpande solidaritet vad som hände.

Innan skotten avlossades dök en munk upp och frågade om Levander »trodde på Herren Jesus«. När han svarade ja stoppades avrättningen och han fördes tillbaka till ladan. Efter en stund fördes han ut igen, ställdes upp mot muren och det hela upprepades. Denna gång frågade munken om han »trodde mycket«. Då svaret åter blev ja avbröts processen.

Kurt Levander fick tillbringa de följande 21 månaderna i olika fängelser och fångläger och utsattes för svält och misshandel. Han frigavs i december 1939 efter att den svenska regeringen ingripit.

Sista slaget vid Ebro

Det sista stora slaget med svenskt deltagande, cirka åttio man, stod vid floden Ebro, sommaren 1938. Denna gång var det regeringssidan som gick till offensiv i syfte att återta kontrollen av Katalonien och området söder därom.

Natten till den 25 juli började den republikanska armén att gå över Ebro i en av inbördes-krigets djärvaste och farligaste operationer. Först över floden var Hans Beimlerbataljonen, i vilken flertalet svenskar ingick.

Till att börja med blev offensiven en framgång för republikanerna. Ett brohuvud kunde etableras och pontonbroar läggas ut över floden. Men stora förstärkningar med artilleri, pansartrupper och inte minst tyskt flygunderstöd gav nationalisterna övertaget. Broarna bombades sönder och offensiven stoppades.

Slaget vid Ebro blev inte bara det sista utan också det mest förlustbringande för svenskarna under spanska inbördeskriget. Hälften av dem stupade, däribland Georg Brantingkompaniets siste chef, kapten Karl Ernstedt. Han blev 24 år.

Ett par månader efter slaget vid Ebro kom den spanske premiärministern Juan Negríns besked att de internationella brigaderna skulle tas ur striderna och upplösas.

De sista svenskarna passerade den spansk-franska gränsen på väg hem i februari 1939. Två månader senare stod Franco som inbördeskrigets segrare.

Publicerad i Populär Historia 4/2017

Läs mer: Spanska inbördeskriget i korthet

Kanske är du intresserad av...

Läs också