Fredsrörelsen

I oktober tillkännages årets mottagare av Nobels fredspris. När Alfred Nobel undertecknade sitt berömda testamente var han påverkad av den moderna fred

17 september 2013 av Carolina Söderholm

I oktober tillkännages årets mottagare av Nobels fredspris. När Alfred Nobel undertecknade sitt berömda testamente var han påverkad av den moderna fredsrörelse som uppstått i slutet av 1800-talet. Med 1950-talets kärnvapenhot fick den ett uppsving.

Text: Carolina Söderholm

En intensiv tid rådde för fredsrörelsen på 1950-talet, både i Sverige och internationellt. Andra världskriget hade inneburit ett avbräck för det traditionella fredsarbetet, som ursprungligen uppstått som en reaktion på 1800-talets Napoleon- och Krimkrig. Nu, i skuggan av Hiroshima, samlade man krafterna kring en ny global hotbild: nationernas växande intresse för att utveckla egna och mer sofistikerade atom- och vätebomber.

Inom loppet av några få år engagerade sig miljontals människor i Europa, USA och Asien i kampen mot den pågående kärnvapenupprustningen. Fredsrörelsen drogs in i sin häftigaste och kanske mest framgångsrika debatt någonsin. Men alla var inte lika positiva till fredsvännernas framfart. Inom de olika länderna växte säkerhetstjänsternas intresse för den pacifistiska folkrörelse som från sent 1800-tal betraktats som en subversiv kraft och potentiellt hot.

Den avgörande händelsen bakom 1950-talets fredsvåg inträffade 1954. Vid en amerikansk provsprängning av vätebomber över Stilla havet spreds radioaktiv aska över besättningsmedlemmarna på den japanska fiskebåten Lyckliga Draken. De 23 männens öde väckte stor uppmärksamhet både i Japan och internationellt. Snart hade japanska föreningar samlat in 32 miljoner namnunderskrifter från människor som krävde ett totalförbud mot kärnvapen. Parallellt växte motståndet i Europa och USA. På uppmaning av bland andra nobelpristagarna Albert Einstein och Bertrand Russell samlades för första gången vetenskapsmän från både öst och väst i Pugwash, Kanada, 1957, för att tillsammans verka för en kontrollerad och civil användning av kärnkraft. Den så kallade Pugwash-rörelsen kom att få stort inflytande över de följande decenniernas nedrustningsavtal. Men det dröjde innan forskarna fick gehör för sin kunskap och sina varningar.

Under det sena 1950-talets kalla krig prioriterades upprustning snarare än avväpning. Efter Berlinkrisen 1948–49, som ledde till stadens delning och ett allt spändare läge mellan Sovjetunionen och västmakterna, började Tyskland åter militariseras genom sina forna besegrares försorg. I Sverige kungjorde en artikel i Dagens Nyheter 1949 att Sverige nu var kapabelt att tillverka sina egna kärnvapen, en nyhet som då väckte föga uppmärksamhet.

I slutet av 1950-talet propagerade det svenska försvaret allt högljuddare för behovet av svenska kärnvapen och pressen ökade på riksdag och regering att fatta ett beslut i frågan. 1957 gick Storbritannien med i kärnvapenklubben, och att Sverige skulle följa britternas exempel föreföll allt mer sannolikt, trots ett splittrat socialdemokratiskt parti. Ett stort folkligt motstånd mobiliserades i Storbritannien, och i Sverige och övriga Europa fortsatte debatten att rasa. Bland de personer som nu energiskt började arbeta – genom media och offentliga framträdanden – för ett svenskt nej till kärnvapen fanns den stridbara journalisten Barbro Alving (som tidigare dömts till fängelse för vägran att tjänstgöra inom civilförsvaret) och författaren Sara Lidman. Det dröjde inte länge innan en rad antikärnvapengrupper började dyka upp såväl inom olika yrkeskårer som inom den kyrkliga och politiska världen. Några av de mest högljudda motståndarna kom att ingå i Aktionsgruppen mot svensk atombomb, Amsa, som med ett trettiotal medlemmar, däribland journalister, författare, konstnärer och representanter för fredsrörelsen, spelade en central roll när det gällde att påverka opinionen.

Men arbetet var inte smärtfritt. Under de två år som Amsa (1958–60) var som mest aktiv var kritiken mot och förföljelserna av gruppen och dess medlemmar stor. I tidens ideologiskt spända klimat haglade beskyllningarna om kommunistisk infiltration mot Amsa, som dock vidtagit försiktighetsåtgärder. För att bli medlem i gruppen fick man inte lov att vara kommunist, en restriktion som gruppen ansåg nödvändig för att framstå som trovärdig. Efter andra världskriget hade det nybildade östblocket med Sovjetunionen i spetsen tagit initiativet till en ny expansiv, internationell fredsrörelse, det så kallade Världsfredsrådet, med medlemsföreningar i ett stort antal länder. Som en följd av rörelsens livliga och Sovjetvänliga verksamhet hade ordet fredsaktivist i den allmänna opinionen kommit att likställas med kommunist. Associationen var inte särskilt lyckad för den i huvudsak opolitiska, traditionella svenska fredsrörelsen eller för landets breda skikt av kärnvapenmotståndare, vilka kämpade för att uppbåda ett så stort folkligt intresse som möjligt för sin sak. Men trots motaktioner och skepticism var Amsas arbete framgångsrikt.

Några år in på 1960-talet framstod det både som politiskt omöjligt och ekonomiskt oförsvarligt att utveckla svenska kärnvapen. Det var en stor seger för den svenska fredsrörelsen, vilken liksom Amsa engagerat sig i arbetet. Även internationellt framstår tiden som en brytningspunkt. Trots att kapprustningen mellan öst- och västblocken fortsatte, lyckades fredsorganisationer påverka nationerna att förbjuda nya kärnvapenprov i atmosfären samtidigt som ett långsiktigt arbete, delvis i FN:s regi, påbörjades för en framtida nedrustning. Drygt tjugo år senare, i början av 1980-talet, skulle Natos planer på utplacering av nya kärnvapen i Västeuropa starta en ny våg av fredsengagemang.

Amsas verksamhet, liksom senare efterföljares, följdes noggrant av den svenska säkerhetstjänsten. En liknande utveckling skedde även internationellt. Forskaren Magnus Hjort drar i sin rapport Den farliga fredsrörelsen slutsatsen att det fram till 1969 inte var ”särskilt svårt att hamna i säkerhetspolisens centralregister för den som var involverad i fredsrörelsen”. Att denna framstod som misshaglig för den svenska regeringen och försvaret var emellertid inget nytt – i själva verket befann sig rörelsens medlemmar tidigt i konflikt med landets styrande skikt.

Det var en celeber skara herrar som senvintern 1883, för 130 år sedan, träffades på Hotell Rydberg i Stockholm för att bilda Svenska freds- och skiljedomsföreningen (SFSF). Bland medlemmarna fanns hela åttio riksdagsmän, många med liberala sympatier, men också mer radikala krafter, däribland författaren August Strindberg och socialdemokraten Hjalmar Branting. I riksdagsmotioner propagerade medlemmarna för Sveriges neutralisering, en för tiden kontroversiell fråga. Nationalistiskt lagda motståndare – till vilka hörde större delen av riksdagen, den konservativa pressen samt naturligtvis kungen själv, Oscar II – såg förslaget som en skymf mot landets ärorika stormaktsförflutna.

SFSF:s mål var att ersätta väpnade mellanstatliga konflikter med fredliga förhandlingar som vid behov skulle avslutas av en internationell skiljedomstol. De resurser som kunde frigöras genom ett minskat försvar ville man satsa på fattigdomsbekämpning, en brännande fråga vid denna tid. Just försvaret – med införandet av allmän värnplikt i centrum – kom tillsammans med den begynnande unionskrisen att prägla föreningens första decennier.

När Norge 1905 lämnade unionen med Sverige arbetade SFSF intensivt för en fredlig lösning på konflikten, medan militären ville ”ta till vapenmakt”. Fredsvännerna, som även propagerade för rätt till värnpliktsvägran och vapenfri civiltjänst, betraktades som fega fosterlandsförrädare, och när de 1914 invigde ett monument i norsksvenska Eda som symbol för ländernas 100 år av fred, kallade Sven Hedin i pressen tilltaget för ”ett skammärke över hundraårig dådlöshet”.

Även om dess häftigaste kritiker kom från konservativt håll var SFSF politiskt och religiöst obunden och följde i huvudsak den linje som de första internationella fredsföreningarna stakat ut. Dessa hade i sin tur växt fram ur två olika traditioner.

I New York bildades världens sannolikt första fredsförening 1815 av en grupp kväkare som nekade att göra krigstjänst av religiösa skäl. Kväkarna – kristna pacifister – skulle spela en viktig roll inom den internationella fredsrörelsen. En lika väsentlig idétradition var den så kallade Manchesterliberalismen, vars företrädare – framgångsrika företagsledare inom den engelska textilindustrin – kom att få en central betydelse för den brittiska fredsrörelsen. För liberalerna var ökad näringsfrihet och internationell frihandel lösningen på världens konflikter – detta skulle leda till fredligare förbindelser och jämlikare maktförhållanden mellan stater och samhällsklasser, menade de.

Vid 1800-talets mitt uppstod ett flertal fredsföreningar i Europa, influerade av de ideal om förnuft, frihet, ansvar och jämlikhet som det sena 1700-talets upplysningsfilosofer, däribland Voltaire, Rousseau och Kant, fört fram. Ordförande för en av de första internationella fredskongresserna, som hölls 1849 i Paris, var den franske författaren Victor Hugo som talade för ett Europas förenta stater och bildandet av ett nationernas förbund, vilket skulle lagstifta och döma mellan folken – alltsammans idéer som långt senare skulle bli verklighet. Med Internationella fredsbyrån i Genève (1892) som samlande kraft hölls runt sekelskiftet flera internationella fredskongresser. Bland annat beslöt man 1907 att inrätta en internationell skiljedomstol med säte i Haag, vilken numera utgör ett av FN:s huvudorgan.

Även om grunden för 1800-talets fredsrörelse var liberal saknades inte mer revolutionära och socialistiska strömningar. Efterhand som arbetarrörelsen började organisera sig uppstod en allt starkare spänning mellan olika fredsvänners samhällssyn. Vad skulle komma först: avväpning och fred mellan nationer, eller social rättvisa och jämlikhet för nationernas egna medborgare? På liknande sätt tvistade man om huruvida det var berättigat att använda våld i försvar mot förtryck eller om en totalpacifistisk linje skulle råda. Här kom Gandhis icke-våldsmetod i kampen för Indiens självständighet från 1920-talet och framåt att tjäna som viktig inspirationskälla.

Dessa frågor skulle efterhand även splittra den svenska fredsrörelsen, vars inbördes konflikter utgjorde ett tacksamt ämne för dess motståndare att ironisera över. Första världskrigets utbrott 1914 krossade dock de socialistiska fredsaktivisternas drömmar om arbetarklassens internationella solidaritet – nationskänslan visade sig vara starkare än klasssympatierna och uppmaningarna till generalstrejk klingade ohörda. Däremot förmådde kvinnor från olika krigförande länder mötas och mitt under brinnande krig bildades Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet i Haag 1915. Förbundet, med lokala föreningar (i Sverige spelade Elin Wägner en framträdande roll), kom att arbeta för medling, demilitarisering och internationell flyktinghjälp.

Under de krigströtta 1920- och 30-talen gjorde freds­rörelsen stora framsteg. På den amerikanske presi­denten Woodrow Wilsons initiativ bildades år 1920 Nationernas förbund, dock med begränsad handlingskraft och till en början med det förödmjukade Tyskland utestängt. När andra världskriget senare blev ett faktum betraktades det i vissa kretsar som ett misslyckande för fredsrörelsen – var det inte dess krav på nedrustning och förhandlingar som gjort de allierade så illa förberedda för Tysklands angreppspolitik? (Att det även fanns ekonomiska motiv till att exempelvis Storbritannien inte upprustat under mellankrigstiden valde motståndarna att blunda för.)

Medan fredsvänner förföljdes i de länder som styrdes av nazister och fascister ägnade Svenska freds- och skiljedomsföreningen krigsåren åt bland annat flyktinghjälp och protester mot judeförföljelser. Att Sverige nu, liksom under första världskriget, förklarade sig vara neutralt visar att fredsrörelsens tidiga idéer hade integrerats som en naturlig del i den svenska självbilden och politiken.

1946 ersatte Förenta nationerna, FN, det maktlösa Nationernas förbund, och en mer kraftfull fredsorienterad internationell politik började växa fram, inte olik den som Victor Hugo hundra år tidigare förespråkat. 1948 antog FN konventionen om mänskliga rättigheter, vars innebörd dock snart överskuggades av kalla krigets utveckling. 1900-­talets and­ra hälft förde med sig nya utmaningar för fredsrörelsen. Angelägna frågor, utöver det intensiva engagemanget mot kärnvapen under 1950- och 60-talen, var Vietnam­kriget, Sydafrikas apartheidsystem, medborgarrättsrörelsen i USA, och – framförallt under senare decennier – tredje världens fattigdom och den globala miljöförstöringen. Nya organisationer – som Amnesty, Greenpeace och plogbillsrörelsen – uppstod så småningom vid sidan av den traditionella fredsrörelsen och genom 2000-talets digitala revolution och alternativa protest- och aktionskultur har fredsarbetets karaktär förändrats. Grunden är dock densamma – som författaren och politikern Cicero sammanfattade den redan under antiken finns det två sätt att lösa tvister: genom överläggningar eller våld. Det förstnämnda sättet lämpar sig för människor, det senare för vilddjur. 

Carolina Söderholm är författare och frilansjournalist.

ATT LÄSA: Kampen för fred – berättelsen om en okänd folkrörelse (1971) av Per Anders Fogelström, Den farliga fredsrörelsen – säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945–1990 (2002) av Magnus Hjort, Fred och krig – hur freden uppfanns och kriget återuppfanns (2004) av Michael Howard.

fredrorelsen
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också