Fraustadt 1706

Mellan åren 1700 och 1721 utkämpade Sverige och Ryssland det stora nordiska kriget. Vid Narva år 1700 vann den svenska armén en överväldigande seger, och

23 februari 2006 av Lars Ericson Wolke

Mellan åren 1700 och 1721 utkämpade Sverige och Ryssland det stora nordiska kriget. Vid Narva år 1700 vann den svenska armén en överväldigande seger, och vid Poltava, nio år senare, krossades samma armé av sina ryska motståndare.

Men däremellan låg ett decennium av strider mellan de båda länderna. Slaget vid Fraustadt 1706 var ytterst nära att avgöra hela kriget, och då med ett annat resultat än det som slutligen blev fallet.

När Sverige år 1700 angreps av den mäktiga koalitionen Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen såg läget förtvivlat ut. Men samordningen mellan de allierade var i det närmaste obefintlig och Karl XII kunde låta den svenska armén koncentrera sig på en motståndare i taget. Sommaren 1700 tvingades Danmark ut ur kriget och i november samma år tillfogades den ryska armén det svåra nederlaget vid Narva.

Nu valde Karl XII att vända sig söderut, mot sin tredje motståndare, August II (”den Starke”) av Sachsen-Polen. I juli 1701 gick den svenska armén över floden Düna och ryckte söderut in i Augusts välde. Först trängde man genom Litauen och sedan in i Polen. Vilnius erövrades och vid Kliszow 1702 besegrades en polsk-sachsisk armé.

Samtidigt, långt uppe i norr, hade tsar Peter I (”den Store”) börjat bygga upp den ryska armén igen. Ryss­arna kopierade den svenska militära förvaltningen och strafflagen, men också svensk stridstaktik. I sjön Ladoga lät tsaren börja bygga en rysk galärflotta, bestående av grundgående fartyg som både kunde ros och seglas längs floden Neva och vidare ut i Finska viken.

Både till lands och till sjöss började ryska trupper tränga in i det svenska rikets östra utposter. I december 1701 besegrades en svensk styrka vid Erast­fehr utanför Dorpat (dagens Tartu i Estland).

Flera svenska generaler bönföll Karl XII att vända norrut med armén och rädda de svenska Östersjöprovinserna från fortsatta ryska anfall. Men kungen ansåg det vara en bättre strategi att först avsluta kampen mot August II. Därefter skulle man vända all kraft mot ryssarna.

I generationer har historikerna diskuterat detta beslut av Karl XII. Var det rätt eller fel att på detta sätt medvetet prisge Östersjöprovinserna åt ryska anfall?

Situationen i norr blev allt mer besvärlig. År 1702 föll den svenska fäst­ningen Nöteborg i ryska händer, följd av Nyen 1703 samt Narva och Dorpat år 1704. Först sommaren 1710 föll de sista svenska positionerna i öster: Reval (Tallinn), Riga och Viborg. Men en stor del av den livländska, estniska, ingermanländska och karelska landsbygden var i ryska händer redan 1706. På ruinerna av den svenska fästningen och staden Nyen lät tsar Peter år 1703 inleda byggandet av sin nya huvudstad, S:t Petersburg.

Men kriget mot Polen såg hoppfullt ut. År 1704 hade den polska adeln avsatt August och valt den svenskvänlige Stanislaw Leszczynski till kung av Polen. I Ryssland insåg man faran. Om August slutgiltigt fick ge upp och även hans sachsiska rike tvingades ut ur kriget, kunde Karl XII med hela sin makt vända sig mot de ryska trupperna i norr.

Ryska förstärkningar sändes således till Augusts sachsiska armé.

Nu uppstod en farlig situation för svenskarna. Huvudarméns tjugotusen man under Karl XII befann sig vid Warszawa, medan generalen Carl Gus­taf Rehnskiöld ledde tiotusen man längre västerut, vid Posen (polska Poznan), nära den sachsiska gränsen. Om svenskarna anföll in i Sachsen, mot dess huvudstad Dresden, som man hade tänkt, hotade ett massivt anfall i ryggen av den förenade rysk-sachsiska armén, som nu räknade 45 000 man. Valde man i stället att möta denna fiende, hotade ett anfall i ryggen från fientliga trupper – minst 18 000 sachsare och ryssar – som stod i själva Sachsen. Karl XII valde att med sin huvud­styrka angripa den rysk-sachsiska armén. Han förmådde ringa in den i fästningen Grodno, men vann ingen avgörande seger.

I det läget såg August II och hans ryska allierade sin chans. Armén i Sachsen, under ledning av generallöjtnanten Johann Matthias von der Schulenburg, satte sig i januari 1706 i rörelse österut. Först skulle Rehnskiölds armé förintas, sedan skulle den svenska huvudarmén krossas mellan de två allierade arméerna.

Då valde Rehnskiöld att göra något helt oväntat. I stället för att fly österut, mot Karl XII och den svenska huvudarmén, valde han att gå västerut mot sin dubbelt så starke motståndare. Den 31 januari 1706 stod det klart för den överraskade Schulenburg att svenskarna faktiskt var på väg rakt emot honom. De båda arméerna manövrerade nu för att finna så fördelaktiga lägen som möjligt. Rehnskiöld lyckades få Schulenburg att tro att svenskarna var på väg att slå till reträtt. Samtidigt hade svenska spanare en god bild av var sachsare och ryssar befann sig.

Klockan halv fem på morgonen den 3 februari ställde Rehnskiöld upp sina styrkor vid Schwetzkau, strax öster om Frau­stadt. Han förfogade över inte mindre än 37 skvadroner kavalleri och dragoner: svenskar, finnar och tyskar från de svenska provinserna Pommern, Bremen och Verden. Tio bataljoner infanteri, huvudsakligen indelta svenska knektar, ingick också i den svenska styrkan på knappt tiotusen man.

Det rysk-sachsiska infanteriet var tre gånger så starkt som det svenska: 19 sachsiska och tio ryska infanteribataljoner, men också en fransk och två schweiziska bataljoner, sammanlagt sextontusen soldater. Schulenburgs kavalleri var däremot svagare än det svenska. Mot tvåtusen allierade ryttare stod 5 700 på den svenska sidan. Men Schulenburg var fylld av tillförsikt. Sammantaget var ju hans armé dubbelt så stor som den svenska.

Manövrerandet före slaget hade utfallit till Rehnskiölds och svenskarnas fördel. Han fick slåss där han ville, ute på de öppna, tillfrusna fälten. Även vattendrag och sumpmarker hade frusit till. När den rysk-sachsiska armén ställde upp till strid mellan byarna Röhrsdorf och Geyersdorf var det på en plats som är idealisk för kavalleristrid. I mitten grupperades det allierade infanteriet och på båda flyglarna stod det relativt svaga kavalleriet.

Rehnskiöld uppger i sin journal från slaget att hans plan var att låta sitt kavalleri anfalla och slå motståndarnas kavalleri på dennes flyglar, för att sedan ”gå infanteriet i ryggen”. Han strävade således efter en dubbel omfattning av motståndaren. Inga fiender fick undkomma och på så sätt förena sig med den rysk-sachsiska huvudarmén längre österut.

Vid elvatiden gick svenskarna till anfall. Den svenska högra kavalleriflygeln bröt snabbt igenom sachsarnas vänstra flygel, och efter några försök slog sig även den svenska vänsterflygeln igenom.

Under tiden ledde Rehnskiöld det svenska infanteriet till anfall direkt mot fiendens centrala försvarslinjer. Svenskarna möttes av tre artillerisalvor där den sista, med skottfyllda projektiler avskjutna på nära håll, dödade och lemlästade många. Sedan var man framme vid motståndarens försvarsställningar och närstrider bröt ut.

Längst till höger i den svenska infanteristyrkan slog sig soldater ur Närke-Värmlands regemente in i de ryska ställningarna. Norra skånska kavalleriet följde efter och red in i den lucka som hade skapats, samtidigt som andra svenska ryttare angrep ryssarna i ryggen. Det ryska motståndet bröt samman. Sachsarna i centern slogs hårdare, men när Kronobergs och Västmanlands regementen pressade den franska bataljonen att ge upp, tvangs även sachsarna att sluta slåss. Många gav sig, medan andra försökte fly slagfältet. På den svenska vänstra flygeln led Västerbottens regemente svåra förluster i närstrid mot det sachsiska Gardet och anfall från Nylands kavalleriregemente hejdades av sachsiska och schweiziska soldater. Men till slut bröt motståndet samman även här. De flyende trupperna ringades in vid byn Oder Pritschen. De gav upp striden, medan deras chef Schulenburg själv lyckades komma undan, om än sårad i foten.

Efter bara ett par timmars strid var den rysk-sachsiska västra armén helt förintad. Över sjutusen soldater låg döda kvar på slagfältet och ytterligare sjutusen hade tagits tillfånga. Bara kanske fyratusen soldater lyckades komma undan.

På svensk sida var förlusterna anmärkningsvärt små, runt fyrahundra döda och 760 sårade. Huvuddelen hade stupat för den sachsiska artillerielden och i närstriden med det sachsiska infanteriet.

Rehnskiölds seger var ett skolexempel på hur effektiv en dubbel omfattning kunde vara och han gratulerades av Karl XII till ”den fullkomliga segern”. Hotet om inringning av de svenska trupperna var avvärjt.

Segern vid Fraustadt fick stora konsekvenser. Genom freden i Altranstädt den 14 september 1706 drog sig August II ur kriget. Karl XII kunde nu vända sig mot den ryske fienden.

Vid Holowczyn i Polen besegrades en mångdubbelt starkare rysk armé, även om huvuddelen av den ryska styrkan kom undan. Svenskarna stod nu vid floden Dnjepr och behärskade området kring Mogilev i nuvarande Vitryssland.

Stärkt av framgångarna valde Karl XII att angripa tsar Peter i hans eget rike. Den svenska armén bröt upp mot Moskva. Knappt ett år senare var den förintad, nedplöjd i Ukrainas jord och med tusentals krigsfångar på väg till fångkolonierna i Sibirien.

Kanske kunde slaget vid Fraustadt ha avgjort det stora nordiska kriget. Sachsen tvingades till fred och Ryssland hade lidit stora förluster. Hade Karl XII segern inom räckhåll, men spelade bort den genom anfallet rakt in i Ryssland, i stället för att gå norrut mot de hotade svenska Öster­sjöprovinserna? Självfallet kan ingen veta säkert; man kan möjligen förmoda att den fientliga övermakten till slut ändå hade blivit för stor för Sverige.

Nu blev inte slaget vid Fraustadt det avgörande steget mot slutsegern. Kriget avgjordes slutligen vid Poltava 1709 och minnet av Fraustadt 1706 kom delvis att sjunka ned i historiens glömska. PH

Hade kungens förtroende

Carl Gustaf Rehnskiöld föddes 1651 i Stralsund, i det Pommern som bara tre år tidigare formellt hade övergått i svensk ägo. Han hann studera i både Greifswald och Lund innan han vid 22 års ålder blev officer. Under kriget i Skåne 1676–79 visade Rehnskiöld goda ledaregenskaper och hans militära karriär tog en snabb fart. Vid krigsslutet var han, 26 år gammal, redan överstelöjtnant.

De följande fredsåren blev Rehnskiöld chef för flera olika regementen och även kommendant på det strategiskt viktiga Landskrona citadell. År 1696 utnämndes han till generalmajor vid kavalleriet. En kortare tid valde han att tjäna i den nederländska armén, för att få ytterligare krigserfarenhet. Väl hemma hann han utnämnas till både generalguvernör över Skåne och chef för Livdragonregementet.

Vid krigsutbrottet 1700 var Rehnskiöld en av den svenska arméns främsta generaler och synbarligen den ende som hade Karl XII:s fulla förtroende. Rehnskiöld var med och planerade den framgångsrika landstigningen på Själland sommaren 1700 och han var med största sannolikhet den som utformade den framgångsrika anfallsplanen vid Narva i november samma år. Framgångarna ledde till att han utnämndes till kungligt råd. Efter Fraustadtsegern blev han greve och fältmarskalk.

Rehnskiöld förde också befälet under en stor del av slaget vid Poltava och många försökte efteråt skjuta skulden för nederlaget på honom. Själv följde Rehnskiöld sina soldater i fångenskapen i Ryssland, men blev 1718 utväxlad och kom fram till Fredrikshald alldeles innan Karl XII blev skjuten. Det sista krigsåret förde Rehnskiöld befäl över de samlade svenska trupperna i kampen mot Danmark, i Skåne och Bohuslän. Han avled år 1722 i sviterna efter en skada han ådragit sig vid Veprik 1709.

Som militär stod Rehnskiöld för en odoktrinär syn på hur kriget skulle föras. Den stela kontinentaleuropeiska lineartaktiken, där trupperna ställde upp på led mittemot varandra, var honom främmande. Det kom till uttryck inte minst vid Fraustadt.

Lars Ericson Wolke

Mytomspunnen taktik från Hannibals tid

Den svenska segern vid Fraustadt 1706 skedde genom en så kallad »dubbel omfattning». En sådan seger ansågs länge vara den mest fulländade militära bedrift en fältherre kunde åstadkomma.

Ursprunget var Hannibals och kartagernas seger mot romarna i slaget vid Cannae år 216 f Kr. Då, under det andra puniska kriget mellan Rom och Kartago, möttes 87 000 romerska och 50 000 kartagiska soldater. De överlägsna romarna anföll den kartagiska arméns center och vann inledande framgångar. Men de kartagiska högra och vänstra flyglarna besegrade sina romerska motståndare. När romarna tyckte sig se segern hägra satte man in ännu större styrkor i centern och pressade kartagerna än mera bakåt. Detta var just vad Hannibal hade hoppats på. Han lät sina lätta trupper på flyglarna angripa de romerska flyglarna, pressa tillbaka dessa och sedan svänga inåt i en dubbel omfattning av den romerska centern. Resultatet blev att huvudmassan av den romerska armén ringades in. Därefter angrep det kartagiska kavalleriet romarna i ryggen. Minst 55 000 romerska soldater dödades och tiotusen togs tillfånga. Kartagerna förlorade 5 700 man. Det var den största militära katastrofen i det romerska rikets historia.

Hannibals seger genom den dubbla omfattningen kom senare att bli närmast mytisk i militära sammanhang. Sin höjdpunkt nådde detta synsätt under det sena 1800-och det tidiga 1900-talet. Tyska militärhistoriker och krigsteoretiker drev tesen att alla fältherrar måste sträva efter denna fulländade form av seger – krigskonstens högsta stadium. Den tyska planläggningen inför anfallet på Frankrike 1914 var delvis inspirerad av Hannibals idé. I Sverige försökte entusiastiska historiker okritiskt läsa in inspirationer från Cannae i det taktiska uppträdandet hos Karl XII och hans ledande generaler. I bokverket Karl XII på slagfältet (1918) kulminerade detta. Men efter första världskrigets (1914–18) masslakt i skyttegravarna försvann en stor del av resonansbotten för detta synsätt.

Kanske hade Rehnskiöld verkligen läst om slaget vid Cannae, men det kan vi inte veta säkert. Sannolikt var han helt enkelt en skicklig fältherre som använde sina resurser på ett optimalt sätt.

Lars Ericson Wolke är docent i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm och Åbo Akademi.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa