Frankrikes och Englands kamp om Amerika

Mitt i frukosten den 28 maj 1754, kort efter soluppgången, överrumplades en patrull franska soldater i Ohiodalen av en milisstyrka från den brittiska kolon

21 augusti 2009 av Andreas Marklund

Mitt i frukosten den 28 maj 1754, kort efter soluppgången, överrumplades en patrull franska soldater i Ohiodalen av en milisstyrka från den brittiska kolonin Virginia. Deras ledare var en gänglig tjugotvååring som kort dessförinnan hade utnämnts till överstelöjtnant. Hans namn – George Washington – skulle senare bli odödligt då han år 1789 valdes till USA:s förste president.

Washington förde med sig ett hundratal nyutskrivna milismän samt ett dussin indianska stamkrigare. Hans uppdrag var att försvara Storbritanniens intressen i territoriet väster om Appalacherna – ett område som också fransmännen gjorde anspråk på. Washington skulle nu sätta stopp för den franska expansionen och bland annat uppföra ett militärt blockhus vid Ohioflodens källor.

Vem som avfyrade första skottet den där morgonen i maj är oklart. Washingtons version skiljer sig från franska och indianska skildringar. Men oavsett vilket blev resultatet en massaker. Ett tjugotal fransmän togs till fånga, nästan lika många sköts och skalperades. Ett av dödsoffren var den franske befälhavaren, kapten Joseph de Jumonville, som prekärt nog varit utsänd som emissarie för att förhandla med britterna å den franske generalguvernörens vägnar. Enligt en snaskig version som blev populär i den franska propagandan var det en av Washingtons indianska allierade som krossade Jumonvilles skalle med en stridsyxa – för att därefter skölja sina händer med fransmannens hjärnsubstans.

Slakten i Ohiodalen var Washingtons första strid som kommenderande officer. Konsekvenserna blev fatala, inte bara för befolkningen i Nouvelle France, Virginia och de indianska territorierna, utan även på ett globalt plan. Mordet på det franska sändebudet blev nämligen gnistan till en världsomspännande kraftmätning mellan Frankrike och Storbritannien – en omskakande uppgörelse mellan de gamla rivalerna som många historiker senare har beskrivit som det första egentliga världskriget.

 Efter de uppslitande krigen i början av seklet hade världshandeln expanderat kraftigt under 1700-talet. Slavhandeln ökade och exotiska varor som kaffe, te och tobak spreds i Europa. Att kontrollera kolonierna och de globala handelsvägarna blev ett allt viktigare mål för de europeiska stormakterna.

Periodens ledande kolonialmakter var Frankrike och Storbritannien. Det en gång så mäktiga Spanien hade degraderats till en fransk lydstat, medan Nederländerna – 1600-talets stora handels- och sjöfartsnation – hade trängts undan på världshaven av brittiska krigsskepp och handelskonvojer.

Både Frankrike och Storbritannien hade omfattande koloniala intressen i Nordamerika. Fransmännen hade byggt upp ett vidsträckt system av handelsstationer och bosättningar från Québec och S:t Lawrence-floden till Louisiana och Mississippi-deltat. Det var ett löst sammanhängande kolonialvälde som i huvudsak baserades på kontrollen över sjöar, floder och andra viktiga vattenvägar. Britternas territorium var mer sammanhållet. De så kallade tretton kolonierna låg i ett pärlband längs atlantkusten, med bergskedjan Appalacherna som skydd i ryggen. Dessutom hade Storbritannien övertagit Newfoundland och Nova Scotia (Acadia) efter Frankrikes nederlag i spanska tronföljdskriget (1701–14).

Det brittiska väldet i Nordamerika baserades alltså på kuster och hamnstäder, medan Frankrike stod som starkast i inlandet. Uppdelningen var dock inte utan spänningar. Ett flertal mindre kolonialkrig utkämpades i Amerika 1689–1748. Inget av dessa ledde dock till något definitivt utslag. Kampen om kolonierna skulle istället avgöras i det storkrig som flammade upp efter Washingtons eldstrid i Ohio 1754.

 Ohiodalen betraktades som nyckeln till det inre Amerika och såväl fransmän som britter ville stärka sin kontroll över området. Fransmännen strävade efter att säkra förbindelselinjerna mellan Kanada och Louisiana, medan britterna å sin sida fruktade att franskt herravälde väster om Appalacherna skulle leda till att de tretton kolonierna inneslöts. Värsta tänkbara scenariot var givetvis att kolonisatörerna trängdes ut i havet och att Storbritannien tvingades överge den amerikanska kontinenten för gott.

Händelserna kring Ohiofloden hade också ekonomiska orsaker. Såväl britter som fransmän hade intressen i den lukrativa handeln med bäverpälsar; dessutom började tobaksfarmarna i Virginia att söka efter nya odlingsmarker. I slutet av 1740-talet hade entreprenörer från de brittiska kolonierna trängt in i älvdalen där de uppfört handelsstationer och börjat göra affärer med de lokala indianstammarna.

Generalguvernören i Nouvelle France svarade med att sända trupper till området. Brittiska bosättningar ödelades, handelskaravaner stoppades och indianbyar som handlade med britterna trakasserades, i vissa fall massakrerades.

Situationen blev allt mer överhettad och i början av 1750-talet hade området utvecklats till en veritabel krutdurk. När Washingtons milismän stövlade in på scenen och lyckades dräpa den franske emissarien började luntan slutligen att brinna. Patrullen infångades av en överlägsen fransk-indiansk styrka; hälften av milismännen fick sätta livet till och övriga sändes tillbaka till Virginia mot att Washington skriftligen garanterade att Storbritannien avsade sig alla anspråk på territoriet.

Ironiskt nog var det först nu som den brittiska regeringen aktivt gick in och började agera militärt i Ohiodalen. Washington var utsänd av Virginias guvernör, men operationen var inte förankrad hos något centralt regeringsorgan. Ändå valde kung Georg II:s ministrar att sända reguljära trupper till Amerika, för första gången i historien, när nyheterna om nederlaget nådde London. Två irländska infanteriregementen under ledning av generalmajor Edward Braddock skickades iväg; Braddock var en skicklig militär administratör som hade vunnit regeringens förtroende för sina insatser under österrikiska tronföljdskriget (1740–48).

Generalmajoren utrustades med vidsträckta befogenheter som överbefälhavare i de brittiska kolonierna. Han hade rätt att kräva såväl manskap, mat och pengar som absolut lydnad från provinsguvernörerna. I maj 1755 tågade Braddock västerut från Virginia med över 2 000 man. Hans order var att driva ut fransmännen från Ohiodalen, och att riva deras fort och handelsstationer. Men den 9 juli överfölls hans styrka vid floden Monongahela, någon mil söder om Fort Duquesne – fransmännens huvudfäste i området. Angriparna var en brokig skara av lokala indianstammar, kanadensisk milis och reguljära franska trupper. Två tredjedelar av britterna stupade i drabbningen, inklusive Braddock själv, som hastigt grävdes ner i ödemarken i en omärkt grav.

 Officiellt rådde det fortfarande fred mellan Frankrike och Storbritannien, men i bägge länderna förberedde man sig nu på fullskalekrig. Fransmännen förstärkte sina befästningar i Amerika med manskap och materiel. Samtidigt började brittiska krigsskepp att angripa handelskonvojerna mellan Frankrike och Kanada.

Storbritanniens örlogsflotta var världens mäktigaste och landet hade förhållandevis god kontroll över sjövägarna mellan Europa och Amerika. Dessutom fanns det över en miljon invånare i brittiska Nordamerika, medan Frankrike stod med knappt 75 000 invånare i Kanada och 6 000 i Louisiana. Å andra sidan hade den franska kolonialadministrationen ett starkare grepp om sina territorier. Till exempel var samtliga kanadensiska män mellan 16 och 60 år organiserade i en milisarmé. Fransmännen hade även bättre kontakter med indianerna – något som skulle visa sig avgörande under de första åren av kriget. De jordhungrande brittiska kolonisatörerna hade stött sig med flera östliga stammar såsom delaware och schawnee, medan fransmännen generellt varit mer försiktiga i sina relationer med ursprungsbefolkningen. Genom handel och diplomati hade de skapat ”goodwill” för den franska kronan och byggt upp ett starkt alliansnätverk bland stammarna längre västerut.

 Det övergripande målet för indianerna själva var att behålla stammarnas självständighet i förhållande till de europeiska kolonialmakterna. De indianska ledarna följde noga med i det fransk-brittiska maktspelet och anpassade sin politik efter faktiska förhållanden. Då händelseutvecklingen i Ohio 1754–55 hade avslöjat Storbritannien som den svagare parten drogs ett växande antal stammar över i det franska lägret när kanonerna började mullra vid horisonten. Bara mohawkerna i New York-territoriet stod förbehållslöst kvar på britternas sida, delvis på grund av en äktenskapsförbindelse med den brittiske guvernören.

Våren 1756 bröt så kriget ut på flera parallella fronter. Ett antal europeiska stormakter var nu invecklade i uppgörelsen. Britterna hade allierat sig med Preussen – en betydande förbundspartner, inte minst som den legendariske kungen Fredrik den store kunde stoltsera med en av Europas mäktigaste arméer. Men det var Frankrike som skaffat sig den starkaste alliansen. Ryssland, Spanien, Sverige och den före detta ärkefienden Österrike slöt upp bakom den franske kungen.

Stormakterna brakade samman med sina flottor och arméer, och projektilerna visslade över både Tyskland, Medelhavet, Karibien, Indien och Nordamerika. Krigshändelserna utvecklades tidigt till fransk favör. Våren och sommaren 1756 intogs exempelvis flera brittiska flottbaser i Medelhavet. Snart började fransmännen mönstra trupper för en invasion av de brittiska öarna. Molnen svartnade över Westminster Abbey och den brittiska regeringen tvingades binda stora delar av landets resurser till försvaret av de egna kusterna.

 Även i Nordamerika upplevde Storbritannien svåra bakslag. Fort efter fort föll i fransmännens händer och hela truppavdelningar förintades av fransk-indianska styrkor ute i vildmarkerna. Britterna fruktade att fransmännen skulle utnyttja övertaget till att återta Nova Scotia (Acadia). Som motåtgärd besatte man området med milistrupper och fördrev de så kallade akadierna – fransktalande bosättare på Nova Scotia som hade lytt under franska kronan före freden i Utrecht 1713, då de överfördes till Storbritannien.

Efter att ha vägrat britterna trohetsed tvingades nu tusentals akadier i förskingring och försvann i vildmarken – många av dem skulle senare dyka upp som ”kajuner” i Louisianas träskmarker.

Orsakerna till Storbritanniens motgångar i Amerika var flera. Bland annat var de brittiska reguljärstyrkorna inte tränade för strid i vildmark. Rödrockarna var drillade att skjuta på kommando mot synliga fiender på vidöppna slagfält. Taktiken var perfekt avpassad till europeiska förhållanden, men fungerade uruselt i de amerikanska barrskogarna. Här skymdes sikten av den kompakta vegetationen medan fienden låg dold bakom buskar och träd. En överlevande från massakern vid Monongahela 1755 har efterlämnat en skildring av kalabaliken och de omöjliga siktförhållandena:

”Fransmännen och indianerna kröp omkring i små grupper, så vi var konstant omgivna av elden från deras vapen, utan att jag lyckades få någon av dem på kornet.”

Till råga på allt var de brittiska infanteristerna lätta måltavlor i sina långa klarröda livrockar. Detta gällde inte minst officerarna, som bar blänkande mässingskragar över bröstet och dessutom ofta satt till häst.

 Det gnisslade också i samarbetet mellan brittiska armén och befolkningen i kolonierna. General Braddock och hans efterträdare, Lord Loudon, betraktade provinsborna som ohyfsade bönder och behandlade dem därefter: arrogant och med hårdhänta tvångsmetoder. Många i kolonierna började uppleva moderlandet som tyranniskt, och kommunikationen mellan det brittiska överkommandot och provinsadministrationen fungerade dåligt. Framförallt var det stora problem att få fram förnödenheter och extra manskap.

På den franska sidan förlöpte samarbetet mellan lokalbefolkning och armé desto smidigare. Fransmännen gjorde flitigt bruk av irreguljära trupper och tack vare den kanadensiska milisen hade de en styrka om cirka 25 000 man att operera med. Till detta kom en begåvad fransk överbefälhavare i markis Louis-Joseph de Montcalm. Han insåg tidigt att lokala förmågor kunde utnyttjas strategiskt i krigföringen, vilket innebar att fransmännen lärde sig använda gerillakrigsliknande metoder som var bättre anpassade till den amerikanska terrängen. Den franske överbefälhavaren såg också värdet av att involvera indianerna i operationerna, både som spejare och krigare: ”I mitten av Amerikas skogar är det lika omöjligt att klara sig utan dem som att strida utan kavalleri i öppna landskap.”

Höjdpunkten för det fransk-indianska samarbetet var belägringen av Fort William Henry i augusti 1757. Cirka 2 000 krigare från 33 olika indianstammar ställde då upp i full krigsmundering bredvid 6 000 kanadensare och franska reguljärtrupper. Mot en sådan massiv övermakt fanns det inte mycket den brittiske kommendanten George Monro kunde göra och fortet kapitulerade efter en veckas belägring.

Efter detta bröts dock samförståndsandan mellan fransmän och indianer. En av orsakerna var att en handfull stammar överföll Monros soldater under marschen tillbaka från Fort William Henry, trots att den franske överbefälhavaren hade garanterat sin motståndare fri lejd och en ”ärofull kapitulation”. Flera hundra brittiska undersåtar dödades och ännu fler togs till fånga. För att rädda sitt anseende som officer och adelsman gjorde Montcalm flera försök att köpa tillbaka fångarna. Detta väckte ont blod bland de allierade hövdingarna och flera vände hemåt i vredesmod.

 Krigslyckan vände sommaren 1758 när britterna lyckades inta den starka fästningen Louisbourg vid inloppet till S:t Lawrence-floden. Detta var ett hårt slag för Frankrike, i synnerhet som försörjningslinjerna mellan Kanada och moderlandet baserades på kontrollen över S:t Lawrence. I november 1758 tvingades fransmännen överge Fort Duquesne och britterna tog kontroll över Ohiofloden. Britternas förhandlings­position stärktes givetvis av de militära framgångarna och alltfler indianstammar valde under 1758–59 att ta ställning för Storbritannien, bland annat den mäktiga irokesiska konfederationen.

Att krigets vindar ändrade riktning kan förklaras på olika sätt. Bland annat hade britterna fått nya kompetenta befälhavare. En nära sammanhängande orsak var att de slutligen lärde sig samarbeta med provinsborna och kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet i kolonierna. Här var det avgörande att Storbritanniens nye, energiske premiärminister William Pitt (den äldre) medvetet satsade på att förbättra moderlandets ”image”. Framförallt lät Pitt överföra stora pengasummor till armén så att befälhavarna kunde betala bosättarna för mat och manskap, istället för att tvinga till sig det. De brittiska officerarna hade dessutom börjat lära sig hur man krigade i vildmarken och förlitade sig alltmer på irreguljära trupper, som de beryktade Rogers Rangers.

 Den avgörande drabbningen ägde rum i Kanada den 13 september 1759. En brittisk styrka om 4 500 man mötte ungefär lika många fransmän och kanadensare i ett regelrätt fältslag på ängarna utanför Québec. Det brittiska infanteriet kom till sin fulla rätt i det öppna landskapet och fransmännen föll i drivor för de välkoordinerade plutonssalvorna. Efter Québecs fall blev det franska motståndet alltmer symboliskt. Förvisso fortsatte Kanadas generalguvernör att egga sina trupper till kamp, men han kapitulerade i september 1760 när Montréal föll i britternas händer. Med detta var det franska herraväldet i Nordamerika tillintetgjort.

På de andra fronterna skulle kriget bölja fram och tillbaka i ytterligare tre år. I samtliga kolonier tog britterna ledningen och när fredsavtalet slutligen undertecknades i Paris 1763 – efter att cirka en miljon soldater fått sätta livet till – tvingades Frankrike till förödmjukande landavträdelser. Strategiskt viktiga områden i Indien och Karibien förlorades eller demilitariserades, men det var i Nordamerika som förlusterna blev som mest kännbara. Hela Kanada och territoriet öster om Mississippi övergick till Storbritannien, detsamma gjorde Florida som tidigare hade tillhört Frankrikes allierade Spanien. Under brittiska påtryckningar tvingades fransmännen dessutom att överge Louisiana till Spanien, som på grund av sin svaghet inte ansågs utgöra något reellt hot mot Storbritanniens koloniala intressen.

Med freden i Paris trädde Storbritannien fram som världens ledande stormakt, men i Nordamerika hade krigshändelserna rivit upp svårläkta sår mellan kolonister och moderland. Nästa gång brittiska trupper stred på amerikansk mark skulle det vara mot de egna bosättarna – under ledning av George Washington – i det amerikanska frihetskriget. Och då skulle också Frankrike få tillfälle till revansch.

Fakta: De nya kolonierna

Frankrikes kolonier i Amerika låg längs floderna och sjöarna mellan Quebec i norr och New Orleans i söder, medan britternas kolonier utgick från östkustens hamnstäder och växte inåt mot Appalacherna. Mellan 1689 och 1749 hade ett flertal mindre kolonialkrig utspelats utan att någon större urladdning skett.

I mitten av 1750-talet var spänningarna återigen stora och britterna fruktade att de skulle bli undanträngda från den amerikanska kontinenten av de franska kolonierna, som då omslöt de brittiska. Till slut, efter ett par mindre skärmytslingar, utbröt ett storkrig mellan länderna både i Europa och i kolonierna.

När freden undertecknats i Paris 1763 tvingades Frank­rike till stora landavträdelser. Alla de franska kolonierna öster om Mississippi och i Kanada övergick till britterna. Dessutom fick fransmännen lämna över Louisiana, väster om Mississippi, till sin allierade Spanien som förlorat Florida till Storbritannien.

Fakta: Slaget vid Quebec

Natten mellan den 12 och 13 september 1759 forslades 4 500 brittiska soldater i slupar över S:t Lawrence-floden mot den klippiga kusten väster om Quebec. I tre månaders tid hade den brittiske generalmajoren James Wolfe försökt inta staden som var kraftigt förskansad och utgjorde fransmännens viktigaste fäste i Kanada.

Wolfe var nu desperat, dessutom var han illa plågad av allehanda krämpor. Veckorna före den djärva operationen hade han hostat blod och kollapsat vid flera tillfällen. Många i lägret menade att generalen var döende – och ingen tycks ha varit mera övertygad om detta än Wolfe själv. Ett snabbt angrepp mot Quebec framstod därför som enda lösningen; en möjlighet för den dödsmärkte befälhavaren att åtminstone få en krigares död.

I spetsen för en liten förtrupp överrumplade Wolfe de franska vaktposterna och ledde sina män längs en smal stig som slingrade sig upp längs de branta klipporna. I skydd av nattens mörker kunde styrkorna formera sig i slagordning på den stora slätten Plaines d’Abraham utanför Quebecs murar.

Den franske överbefälhavaren markis Louis-Joseph de Montcalm stod samtidigt med sina trupper i full stridsberedskap vid försvarsverken öster om Quebec, bredvid mynningen till bifloden S:t Charles, där man var övertygad om att det brittiska landstigningsförsöket skulle ske. I dagbräckningen beordrades soldaterna att återvända till tälten och Montcalm drog sig tillbaka för att sova.

Det blev dock ingen lång vila. Illavarslande rapporter började plötsligt strömma in från staden och den franske överbefälhavaren väcktes efter bara någon timme av en oroad adjutant. Trupperna gjordes återigen redo för strid medan Montcalm red i sporrsträck genom Quebec för att skapa sig en bild av läget. När han såg ut över murarna mötte hans blick en »tunn röd linje» av brittiska infanterister som sträckte sig i flera kilometer över landskapet.

Montcalm satt som fastfrusen i sadeln. Enligt en av adjutanterna som red med i följet »verkade det som om han kände sitt öde sänka sig över honom». Med en mörk och dyster uppsyn började han organisera sina trupper. Då Montcalm fruktade att britterna skulle gräva sig fast i skyddsvärn och skyttegravar gav han sig inte tid att vänta på förstärkningar. Han tog med sig 5 000 man ut på slätten och beordrade omedelbar framryckning mot fienden.

I själva verket hade general Wolfe inga planer på att gräva ner sina mannar i fasta ställningar. Han hade enbart beordrat dem att ligga ner för att undgå elden från fransmännens batterier. Faktum är att den desperate brittiske befälhavaren inte tycks ha haft någon egentlig plan för vad som skulle hända härnäst.

Stora delar av den franska hären bestod av irreguljära styrkor och framryckningen blev odisciplinerad. Milismännen kastade sig otåligt framåt och sköt på måfå från långa avstånd. På den brittiska sidan väntade rödrockarna istället på officerarnas order – order som inte kom förrän fienden befann sig inom femtio meters avstånd. När krutröken hade lagt sig efter första salvan var marken täckt av döda fransmän. Panik utbröt och hela den franska hären drog sig i oordning tillbaka mot Quebec.

Under vilda tjut störtade britterna efter de retirerande fransmännen. Fältslaget urartade till besinningslösa närstrider. De skotska förbanden kastade musköterna och greppade istället sina väldiga claymoresvärd. Övriga slogs med värjor och bajonetter. General Wolfe drogs med av stridens extas och rusade triumferande i spetsen för en avdelning grenadjärer.

Ironiskt nog var det under denna fas av drabbningen som britternas förluster blev som svårast. Dolda i vetefälten i slagfältets utkanter började irreguljära franska trupper att beskjuta de segervissa britterna i flanken. En av dem som föll var general Wolfe. Han genomborrades av franska muskötkulor och förblödde inom några minuter, innan slaget var till ända.

Bägge sidor förlorade cirka 700 soldater i döda och sårade. Markis de Montcalm fick buken och ena benet uppslitna av druvhagel och avled i gryningen dagen efter slaget. De franska trupper som inte flydde staden kapitulerade några dagar senare och den 18 september 1759 hissades Union Jack över citadellet i Quebec.

Andreas Marklund är historiker och författare. Han utkom hösten 2008 med boken Stenbock – ära och ensamhet i Karl XII:s tid.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också