Från domedag till terrorbalans

“Ett ljussken fyllde himlen... Jag trodde det tagit eld i mina ögon. Jag vet inte vad som kom först – skenet eller ljudet av en explosion som träffade mi

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

“Ett ljussken fyllde himlen... Jag trodde det tagit eld i mina ögon. Jag vet inte vad som kom först – skenet eller ljudet av en explosion som träffade mig i magen. I nästa ögonblick slogs jag omkull. Det verkade beckmörkt... Så blev jag skrämd av känslan av att huden i ansiktet flagnat. Och på händerna och armarna också.

En chockerande syn mötte mig under bron: Hundratals människor vred sig i floden. Jag kunde inte se skillnad på män och kvinnor. Ansiktena var uppsvullna och grå. Stönande människor strömmade mot floden med armarna om huvudet. Jag kände samma önskan, för hela kroppen värkte efter värmestrålningen, som hade bränt sönder mina byxor...

Brännsåren började plåga mig. Det var en smärta olik vanliga brännskador. Den var dov och kom från ett ställe utanför min kropp.”

Så berättade en kvinna, en av dem som överlevde atombombsexplosionen i Hiroshima. Hon befann sig 1,7 km från nedslagsplatsen denna ödesdigra dag i augusti 1945. En atombomb hade för första gången använts i krig.

Ansträngningen att få fram detta domedagsvapen berodde på att USA trodde att Hitler var i färd med att utveckla samma teknik.

Den nya fysiken hade uppstått i början av seklet och skjutit fart i slutet på 20-talet. Speciellt viktiga var Albert Einsteins upptäckt av sambandet mellan massa och energi, upptäckten av atomens inre struktur och att dess kärna kunde klyvas – fission.

Att uranatomer kunde klyvas när de besköts med neutroner upptäcktes av tyska forskare. En av dem, judinnan Lise Meitner, flydde från Nazityskland 1938 och upprepade experimenten i Köpenhamn. Den danske atomfysikern Niels Bohr berättade om upptäckten för Einstein, som flyttat till USA. (Einstein hade avsagt sig sitt tyska medborgarskap redan 1933, när Hitler blivit kansler.)

Fruktan för Nazityskland

Bohr och amerikanska kollegor fortsatte uranexperimenten, som visade att klyvningen inte bara gav värme utan också fria neutroner från kärnan. En kedjereaktion var möjlig! Fruktan att Nazityskland skulle utveckla en sådan bomb fick fysikerna att be Einstein skriva till president Roosevelt och varna honom för vad Hitler kunde tänkas skaffa sig.

Roosevelt tillsatte en Urankommitté för att stödja forskningen och i mars 1940 visste man att det var uranisotopen 235 som klyvdes. Nästa utmaning blev att skilja ut denna sparsamt förekommande isotop från det tyngre uran 238. En forskargrupp föreslog centrifugering, en annan filtrering av en gasformig uranförening, vilket skulle kräva tusentals omfiltreringar genom filter över åtskilliga hektar mark.

Under tiden hade forskare vid University of California i Berkeley hittat ett nytt element som verkade ge klyvbara isotoper; plutonium 239. Efter ett års idog framställning av detta ämne i en s k cyklotron, fann man att plutonium var klyvbart över all förväntan. Berkeleygruppens ledare Ernest Lawrence tyckte dessutom att man skulle modifiera cyklotronen för att centrifugera fram uran 235.

Men det skulle ta åratal att framställa tillräckligt mycket klyvbart material för en bomb. Året var 1941 och Hitler höll Europa i ett järngrepp. I Berkeley gick cyklotronen, nu ombyggd till en s k calutron, för högtryck och separerade över ett gram uran 235 om dagen.

Mer pengar till forskning

USA gick in i andra världskriget först när Japan anföll den amerikanska örlogsbasen i Pearl Harbor i december 1941. Plötsligt öppnades slussarna för krigspengar till forskning och produktion av klyvbart material. Armén engagerades för att starta ett topphemligt atombombsprojekt, som fick kodnamnet “Manhattan Engineer District”. På alla fronter skulle en framryckning ske: gasfiltrering, en calutron i Oak Ridge, plutoniumframställning.

Ingen visste dock hur dessa storslagna order egentligen skulle genomföras praktiskt; dessutom led Manhattanprojektet redan från början av militär organisationssjuka.

Fysikern Robert Oppenheimer från Berkeley ledde forskningen kring vapnet. Säte blev en gammal lantskola i Los Alamos i New Mexico och de forskare som deltog, bakom taggtråd och med tystnadsplikt, hade i uppdrag att prestera en fungerande atomexplosion på 19 månader. Då beräknades Oak Ridge ha producerat tillräckligt med uran 235. I december 1942 lyckades fysikern Enrico Fermi starta en kedjereaktion i den reaktor han byggt vid University of Chicago.

Tredje riket vacklade

I Europa började samtidigt Hitlers Tredje rike att vackla genom nederlaget vid Stalingrad, men det hindrade inte Manhattanprojektet från att rulla på. Hur skulle man uppnå den kritiska massa som behövdes för att utlösa explosionen? Små mängder uran 235 eller plutonium 239 skulle skjutas eller pressas samman för att bli kritiska och en kedjereaktion kunna starta.

Enrico Fermi påpekade för Robert Oppenheimer de intressanta bivapen man redan fått: kärnklyvningsprodukter som kunde förgifta fienden. Om man kunde smuggla in ett tiotal kilo strontium i Tyskland och blanda i mjölk, så skulle en halv miljon människor dö inom två månader av att deras benmärg angreps. Oppenheimer utvecklade planen tillsammans med kollegan Edward Teller. Den övergavs dock, eftersom bomben krävde alla ansträngningar.

1944 var Manhattans årsbudget uppe i 1 miljard dollar. Alla projekt gick på högsta fart, men krånglade. Calutronen levererade bara hälften av materialet den separerade – man hade fullt sjå att samla in det uran som vid centrifugeringen inte hamnade i de avsedda boxarna – en för tunga (238) atomer och en för lätta (235). Gasfiltreringsanläggningen saknade effektiva filter. Reaktorn i Hanford hade visserligen startats men genast stängt av sig själv, därför att de frigjorda neutronerna absorberades av klyvningsprodukterna.

När president Roosevelt dog i april 1945 efterträddes han av sin vicepresident Harry Truman. Två veckor efter sitt tillträde informerades Truman om Manhattanprojektet: till sommaren skulle man ha framställt tillräckligt med plutonium för en atombomb.

Denna milsten mot atomåldern, “Trinity”, testades natten den 16 juli 1945 i Alamogordos öken. Forskarna hade beräknat en sprängverkan motsvarande 1 000 till – optimistiskt – 5 000 ton trotyl (TNT). Detoneringen gav 20 000 ton.

President Truman växte begärligt in i rollen som sitt lands högste befälhavare och han beordrade att Japan skulle bombas med denna frukt av USA:s intensiva och dyra forskning. Inte minst ville han visa Stalin vad USA hade i sin arsenal, även om Sovjet för tillfället var en allierad.

Specialbyggt bombplan

Den 6 augusti 1945 lastades ett specialbyggt bombplan på en ö 200 mil söder om Japan med en otestad bombtyp, för att fällas över den japanska hamnstaden Hiroshima. Uran 235 skulle uppnå kritisk massa genom att en del av bomben skulle skjutas in i den andra. Anfallet var lika mycket en test; om den misslyckades gjorde det ju inget. Försöket lyckades. Två tredjedelar av Hiroshima förstördes.

De exakta förlusterna i människoliv har varit svåra att uppskatta, men man räknar med att 75 000 människor dog genast och lika många skadades.

För att ge intryck av outsinliga förråd lät Truman tre dagar senare fälla en kopia av Trinitys plutoniumbomb över Nagasaki. Halva staden tillintetgjordes – 36 000 människor dog och 43 000 skadades.Nästa dag sökte Japan fred.

Hur var då läget i Tyskland, som initierat allt detta? Där hade forskningen lagts ner. Fysikern Werner Heisenberg hade – som en följd av felaktiga mätningar – dragit slutsatsen att tungt vatten var bättre än kol som moderator i kärnreaktioner. Brist på tungt vatten var det främsta skälet till att de tyska experimenten inte fullföljdes.

Uraninstitut i Moskva

I Sovjetunionen hade franska atomforskningsresultat i slutet av 30-talet inspirerat fysiker i Leningrad. När amerikanska artiklar blev allt sällsyntare i vetenskapliga publikationer, misstänkte Sovjet att forskningen blivit militär och inrättade ett Uraninstitut i Moskva. Där studerades separering av uran 235, reaktorer och vapenkonstruktion.

Ett år efter krigsslutet fick man fram en kedjereaktion och den första ryska atombomben sprängdes 29 augusti 1949.

Truman hade inlett efterkrigstidens kalla krig mot Sovjet 1947. Hans doktrin var att kommunismen skulle bekämpas överallt och han inrättade CIA som en världsomfattande underrättelsetjänst. När Sovjetunionen detonerade sin första bomb utbröt vild debatt i USA. Skulle man nu skaffa sig starkare kärnvapen?

Förutsättningar för detta fanns redan. 1942 hade den mest nitiske kärnvapenforskaren i USA, Edward Teller, studerat kärnsammanslagning, fusion. Här skulle råvaran vara tungt väte, d v s deuterium eller tritium. Detta supervapen skulle härma själva solens process. Dess sprängkraft var mycket större än urans eller plutoniums.

Men majoriteten i Atomenergikommissionen ville inte utveckla vätebomben. Det ville inte ens stabscheferna, USA:s högsta militärer. Men det ville Kongressen och president Truman.

1950 gick startskottet för vätebombforskningen. Vid Savannah River byggdes reaktorer som kunde framställa tritium och plutonium. Vid Los Alamos – som aldrig stängts trots freden – gick forskarna på sexdagarsvecka. Den 1 november 1952 kunde resultatet testas: en vätebomb förvandlade en liten ö i Stilla havet till en två kilometer bred krater.

Under 50-talet förvandlades staten Nevada till testområde. Man lät bli att spränga när det blåste mot Las Vegas. Men barnen i byskolorna runtomkring åkte på utfärd för att se på de glödande svampmolnen.

Kärnvapen i Korea?

Andra världskrigets slut hade fått efterdyningar i Korea. När Sovjet och USA kört ut Japan, som ockuperat halvön, ville ingendera av stormakterna helt lämna sin zon.

1950 utbröt krig mellan zonerna, och Truman gick genast med i kriget på söderns sida. Från allra första början lekte Truman, hans rådgivare och militären med kärnvapentankar; “Vad behövs för att vi ska kunna använda kärnvapen?” är frågan som ställs.

Scenarion, som mer andas önsketänkande än fruktan, stöts och blöts. Att Sovjet, eller Kina som just haft en kommunistisk revolution, låg bakom konflikten är den självklara arbetshypotesen. “Vilka mål är värda att vi tär på våra nukleära förråd?” är nästa spörsmål. Och i sin dagbok låter Truman alla diplomatiska hämningar fara: “Sovjet – dra era kineser ur Korea! Annars blir här totalt krig och varken Port Arthur, Peking eller Moskva blir skonade!”

Efter Stalins död 1953 blev det president Eisenhowers explicita kärnvapenhot som drev Nordkorea till vapenvila.

Eisenhower ville minska militärutgifterna efter Koreakriget, som gett en besvärlig inflation. Det var mer kostnadseffektivt att utveckla strategiska kärnvapen (som nådde in i Sovjet) än att lägga pengar på pansar och manskap i försvarsalliansen Nato. Den strategiska doktrinen lydde “massiv vedergällning”, oavsett hur liten en aggression kunde tänkas vara. Nato försågs med s k taktiska atomvapen att användas på slagfält – små, behändiga granater och minor. Vidare placerade USA år 1958 ut missiler för korta avstånd (IRBM – intermediate-range ballistic missiles) i England, Italien och Turkiet. I Medelhavet kryssade amerikanska hangarfartyg med kärnvapenbärande bombflyg.

En serie av sprängningar

1950-talet blev ett decennium med våldsamma satsningar på kärnvapen. 1953 sprängde Sovjet sin första vätebomb. England, som behärskade atombomben 1952, sprängde sin första vätebomb 1957.

Världen höll på att förgiftas av radioaktivt nedfall. 1958 kom USA och Sovjet överens om att tillfälligt sluta testa kärnvapen. Då anmälde sig Frankrike som fjärde atombombsmakt 1960. 1961 bröt Sovjet moratoriet och detonerade i rask takt 30 bomber, inklusive en på 60 megaton (d v s 60 000 kiloton jämfört med Hiroshimas på 20 kiloton). USA återupptog sitt testande i Stilla havet. Chrusjtjov och Kennedy ställde sig på randen av ett kärnvapenkrig i Kubakrisen 1962.

1963 hade en viss besinning inträtt och USA, Sovjet och Storbritannien slöt i Moskva ett avtal om att sluta testa kärnvapen i atmosfären. Istället gick deras prov under jorden. Frankrike och Kina skrev dock inte under provstoppsavtalet.

Sovjetisk storsatsning

Sovjet hade överlägsna konventionella styrkor i Europa och ansträngde sig att ta igen USA:s atomförsprång. Redan 1953, mindre än ett år efter USA, hade Sovjet detonerat sin första vätebomb. Värre var det med de farkoster som skulle leverera bomberna. 1957 testade Sovjet sin första interkontinentala ballistiska missil (ICBM). Två månader senare sände de upp sin satellit Sputnik i rymden.

USA var skakat. Man hade hittills lutat åt bombplan, men satsade nu på ICBM-tekniken för att utjämna den förmodade skillnaden i antalet missiler.

President Kennedy lanserade doktrinen om “flexibelt svar”. Det flexibla svaret inkluderade en konventionell upprustning av NATO. De europeiska medlemmarna blev oroliga för att USA inte tänkte hålla sin kärnvapengaranti, nu när landet självt riskerade att nås av en sovjetisk vedergällning. De Gaulle, som länge varit skeptisk, satsade på en egen fransk kärnvapenstyrka.

Den ojämförligt viktigaste följden av den nya strategin var en kraftig upprustning och teknisk utveckling. I mitten på 60-talet hade USA över tusen landbaserade ICBM, mest s k Minuteman. Datatekniken utvecklades i USA i takt med missilerna. Precis som kärnvapnen var datorer en amerikansk rustningsprodukt. Nu krävde missilerna kompakt elektronik – kiselchips. (Utan missiler inga hemdatorer.)

Fler länder med kärnvapen

1960-talet förvandlades till en period då alltfler länder blandade sig i leken: 1964 detonerade Folkrepubliken Kina sin första atombomb. Kina hade börjat sitt kärnforskningsprogram 1958 med rysk hjälp, men fick snart klara sig själv efter ländernas ideologiska brytning. 1967 var det dags för Mao Tse-tungs vätebomb.

Fransmännen, som fortsatt sina atmosfärsprängningar i Söderhavet, kunde året därpå visa att de också hade vätebomben.

USA och Sovjet blev allt angelägnare om att driva igenom ett internationellt förbud mot spridning av kärnvapen och ett sådant förelåg 1968, men kärnvapenmakterna Frankrike och Kina signerade det inte.

Under 1970-talet utvecklades en mängd nya domedagsprodukter. Och med president Reagans omfattande upprustning på 1980-talet hände faktiskt det som – kanske? – var meningen: Sovjetunionen hade inte råd att rusta i kapp.

Michail Gorbatjov erbjöd USA nedrustning. På hemmaplan tvingade den gigantiska kärnkraftsolyckan i Tjernobyl hans proklamerade öppenhet, glasnost, att omsättas i praktiken. Frihet är vanebildande och processen visade sig inte gå att tygla. På två korta år har satellitstaterna brutit sig loss och själva Sovjetstaten desintegrerats.

Därför står nu fyra före detta sovjetstatspresidenter med imperiets kvarlämnade, ofattbara arsenal på sina territorier. Därför är nu tusentals kärnvapentekniker arbetslösa. Och därför ska USA tillsammans med EG lägga upp 60 miljoner dollar till ett kärnvapenexperternas AMU-center i Moskva, för att hitta fredliga sysselsättningar åt dem, innan de köps upp av hugade statschefer i Tredje världen.

Lotten Peterson är frilansskribent.

phci1922

Kanske är du intresserad av...

Läs också