Fotorevolutionären George Eastman

Den första fotografiska metoden – som fransmannen Daguerre presenterade i Paris 1839 – slog visserligen världen med häpnad men den var så tekniskt kompl

19 juni 2009 av Björn Axel Johansson

Den första fotografiska metoden – som fransmannen Daguerre presenterade i Paris 1839 – slog visserligen världen med häpnad men den var så tekniskt komplicerad och dyr att ytterst få kunde använda den. Vid denna tid var det också svårt för fotograferna att avbilda människor och djur. Klen optik och ljussvagt fotomaterial resulterade nämligen i exponeringstider på upp till 30 minuter. Det betydde ovillkorligen rörelseoskärpa.

Som alltid bestämde tekniken fotografins villkor: vilken typ av bilder som kunde tas, vem som fotograferade, på vems uppdrag och till vilket pris.

Daguerres metod med kopparplåtar, daguerreotypin, visade sig vara en återvändsgränd. Istället fanns en komkurrerande teknik, så kallad talbotypi eller kalotypi. Metoden, utvecklad av engelsmannen Fox Talbot, innebar att ett pappersnegativ användes för att ta fram positiva papperskopior i önskat antal. Den negativa/positiva principen blev nyckeln till framtiden.

På 1850-talet introducerades ytterligare en metod, våtplåtstekniken. Den krävde dock både stor yrkesskicklighet och otymplig utrustning. Processen fordrade även mörker, vilket innebar att fotografen alltid måste ha tillgång till ett mörkrum. Vid fotografering utomhus medfördes därför alltid särskilda tält eller vagnar.

I slutet av 1870-talet kom den tredje generationens fototeknik: torra glasplåtar. Fotografen slapp nu bland annat portabla mörkrum, men de otympliga kamerorna krävde fortfarande både stativ och långa förberedelser.

Det var i detta skede som en ung bankassistent i Rochester, nordväst om New York, kom att intressera sig för fotokonsten. Som nybliven fotoamatör förvånades George Eastman över den äldre, komplicerade tekniken med våtplåtar som utestängde de flesta människor från fotografin. Han var heller inte nöjd med de nya torrplåtarnas beskaffenhet. Parallellt med sitt arbete på banken började han, 25 år gammal, att experimentera hemma i köket.

I en biografi beskriver journalisten och författaren Elizabeth Brayer den unge Georges strävanden och väg mot ett världsomspännande fotoimperium. Den klassiska framgångssagan innehåller både en uppväxt under små omständigheter, modersdyrkan och en våldsam drivkraft att mot alla odds slå sig fram i världen. Men det fanns också en motvikt till det senare. När den faderlöse sonen räknat hem sin första dollarmiljon kommer han stolt hem till sin mor för att berätta. Med ett stillsamt leende svarar Maria Kilbourn Eastman endast: ”That’s nice, George.” Det var också modern som påverkade honom till en i grunden liberal världsåskådning, en hållning som så småningom gjorde honom till en av sin tids största mecenater.

Början blev emellertid blygsam. I hemmet i Rochester experimenterade den självlärde Eastman fram en teknik för att industriellt framställa torrplåtar av hög kvalitet. Till slut lyckades han, tog ut patent och startade en mindre fabrik. Som urtypen för en self-made man av amerikansk modell visade sig nu Eastman ha alla nödvändiga egenskaper: innovatör, entreprenör, företagare, affärsman, marknadsförare. Han hade också en sällsynt god näsa för att välja lämpliga medarbetare och bygga allianser av olika slag, samarbeten som inte sällan slutade med uppköp och övertagande av patent.

Ett annat utmärkande drag för Eastman var hans intresse för omvärlden. Så fort han fått ekonomiska möjligheter satsade han i Europa, till att börja med i Storbritannien. Han skulle göra många resor över Atlanten.

Trots sina internationella utblickar var och förblev dock alltid hemstaden Rochester basen för Eastmans verksamhet. Det var här som de nya idéerna föddes och förverkligades.

Rochester utvecklades till världens huvudstad gällande fotografi, med ett nätverk av små företag som tillsammans representerade ett stort kunnande. Här fanns bland annat många tyska immigranter: optiker, instrumentmakare och finmekaniker. De tillverkade en rad produkter som låg fotobranschen nära, exempelvis mikroskop, men också kameror och fotografiskt material av olika slag.

Den blivande kamerafabrikanten Eastman inledde samarbete med flera av stadens företagare. Han ville revolutionera fotonäringen och utnyttja hela dess marknadspotential. De traditionella kamera- och glasplåtstillverkarna försåg visserligen världens yrkesfotografer med produkter som tillfredsställde deras behov, men yrkeskåren var konservativ och såg enbart till sina egna intressen. Dagsljusateljéer med tung teknik för porträttfotografi och sporadiska uppdrag utanför studion räckte gott för dem.

Tanken att gemene man skulle kunna – samt ha råd – att själva fotografera låg långt borta och var inte ens önskvärd ur professionens synvinkel.

Eastman tänkte annorlunda. Han insåg att framtiden fanns i små format och långa serier. De sköra, tunga och otympliga glasplåtarna utgjorde ett omedelbart hinder. Eastman gick därför tillbaka till en variant av Fox Talbots ursprungliga idéer om papper som bas för negativet. Men till skillnad från Talbot tillverkade han negativen i långa remsor vilket gjorde det möjligt att rulla upp dem på spolar. En rullfilm med hundra negativ.

Till rullfilmen kom att höra en ny typ av handhållen kamera, en liten lådkamera med vred för frammatning av negativremsan. Handkameran tillgodosåg Eastmans krav på enkelhet och lätthet, krävde inte stativ och kunde bäras med överallt. Den tillät fotografen att i snabb takt ta bilder ”från höften”. Resultatet blev en ny form av fotografiska bilder: vardagens ”snap-shots”.

Under det internationellt gångbara varumärket Kodak – ett nonsensnamn som marknadsföraren Eastman själv hittat på – paketerades det hela på ett för företaget karaktäristiskt sätt. Laddad med film såldes kameran för 25 dollar och efter att alla negativ hade exponerats skickades hela kameran tillbaka till Rochester för framkallning och kontaktkopiering. Avgiften var tio dollar, vilket motsvarade en arbetares veckolön. Vid returen fick kunden den återladdade kameran tillsammans med sina kopior, cirkelrunda fotografier monterade på kartong.

Amatörfotografen behövde inte sätta sin fot i ett mörkrum. Eastman levde upp till sin egen slogan: ”You press the button, we do the rest.” Året var 1888.

Eastman hävdade således att alla människor kan fotografera och att alla ska ha råd att göra det. Lådkamera och rullfilm var en första etapp. Kvaliteten på den nya kamerans bilder bedömdes som hygglig för amatörbruk, men priset var för högt. Dessutom uppstod problem med tillverkningen av den nya rullfilmen och hela framkallningsprocessen var komplicerad.

Arbetet med nya kameramodeller och bättre film fortsatte. Eastmans mål var kristallklart – en kamera för gemene man till ett pris av en dollar. Vinsten skulle tas hem på filmförsäljning, framkallning och efterbearbetning.

Lösningen kom i form av ett nytt material som fångat Eastmans intresse, celluloid. Det kombinerade papperets elasticitet med glasets genomskinlighet. Den moderna rullfilmen, som också tillät fotografen att byta film i dagsljus, var snart ett faktum.

Även på kamerafronten fortskred arbetet. När lådkameran ”Brownie” lanserades år 1900 innehöll den ett absolut minimum av rörliga delar och präglades även i övrigt av sinnrik enkelhet. Priset var just en dollar inklusive en kolorerad förpackning som pryddes av den redan välkända seriefiguren ”Brownie”, vars namn och ansikte Eastman köpt loss från upphovsmannen för att ge kameran en flygande marknadsstart. Målgrupp var till att börja med barn och ungdomar.

Som Eastman hoppats blev kameran en omedelbar succé. Startskottet hade gått. Vardagsfotografin låg inom räckhåll och en mängd varianter av kameran tillverkades. Till skillnad från Henry Ford – som enligt ett välbekant skämt sålde bilar i vilken färg som helst bara de var svarta – producerade Eastman Brownie-kameror i både rött, grönt och blått. Man gjorde även speciella modeller avsedda för scouters mer rörliga behov. ”The Kodak Girl” introducerades. Marknadsföringen var massiv.

Även i övrigt gick affärerna strålande. Företaget hade under 1890-talet växt snabbt och omfattade tusentals anställda både i USA och i Europa. Allt fler fabriker uppfördes. Affärsområde lades till affärsområde: kameror med tillbehör, torrplåtar, rullfilm, bladfilm, råfilm till filmindustrin, kopierings- och förstoringspapper och specialprodukter som röntgenfilm. Under Kodaks första hundra verksamhetsår konstruerades inte mindre än 500 kameramodeller.

Men ännu återstod en bit innan varje hushåll hade en egen kamera. De breda befolkningslagren förhöll sig avvaktande, särskilt i Europa. Första världskriget och efterföljande perioder av ekonomisk depression bromsade utvecklingen. I Sverige sköt försäljningen fart på 1930-talet och några år efter krigsslutet 1945 exploderade marknaden. Massfotografin var ett faktum.

På 1960-talet – då antalet Kodakanställda låg runt 100  000 – lanserades Instamatickameran med nytt filmformat i en särskild kassett. ”Ni rör aldrig vid filmen. Behöver inte skruva på rattar. Tryck bara fast KODAPAK-patronen i kameran!”, löd reklamen. Inledningsvis såldes 50 miljoner kame­ror på sju år. Modellen tillverkades in på 1990-talet.

George Eastman gifte sig aldrig. Han levde med sin mor i den magnifika bostaden i Rochester fram till hennes död 1907. Någon ny kvinna kom aldrig in i hemmet. Under årtionden ägnade han sig åt att ge bort sin väldiga förmögenhet, först anonymt, senare öppet. Donationerna gick i första hand till högre utbildning – bland annat finansierade Eastman huvudbyggnad och campus för Massachusetts Institute of Technology (MIT) – och institutioner för musik. Men han gav också pengar till förbättrad tandvård för barn, ett område han till följd av personliga upplevelser ömmade särskilt för.

Den strategi Eastman valde var att ge stora summor till ett mindre antal projekt, i första hand i USA, men även andra länder uppmärksammades. Så instiftades under 1930-talet sex tandvårdsinstitut på olika platser i världen. Bland de städer som valdes ut fanns Stockholm med en startpeng på en miljon dollar – en satsning som lade grunden till Eastmaninstitutet vid Vasaparken.

George Eastman hade en rättfram inställning till pengar och pengars värde. Frankt förklarade han att han hellre skänkte bort hela sin förmögenhet medan han levde – för att kunna glädja sig åt mottagarnas reaktioner och donationernas effekt – i stället för att pengarna skulle delas ut efter hans död. Totalt rörde det sig om miljardbelopp i dagens penningvärde. Trots en stundtals vacklande hälsa under de sista åren genomförde han alla sina planer.

I mars 1932 – efter att ha undertecknat några sista papper och då sekreteraren just lämnat rummet – sköt han sig. På en lapp stod helt kort: ”My work is done. Why wait?” George Eastman blev 77 år.

Björn Axel Johansson är sakkunnig vid Kungliga Myntkabinettet, och författare till De första fotograferna – introduktionen av fotokonsten i 1840-talets Sverige (2005).

Att läsa George Eastman – a biography (nytryck 2006) av Elizabeth Brayer.

The Photographic Manufacturing Companies of Rochester, New York (1997) av Rudolf Kingslake.

mer på webben www.eastmanhouse.org 

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också