Forntida källor blev mondäna kurorter

I Begynnelsen var Vattnet, i Europa. Kineserna har sitt förhållande till luften, som de boxas med så föga framgångsrikt, Afrikas och Amerikas primitiva fol

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

I Begynnelsen var Vattnet, i Europa. Kineserna har sitt förhållande till luften, som de boxas med så föga framgångsrikt, Afrikas och Amerikas primitiva folk har sitt till jorden, där fädernas andar tar stenar och hålor i besittning.

Över hela världen finns det underjordiska källor, men det är bara européerna och araberna som har gjort vattnet så märkvärdigt och centralt.

Romarna som var så bra på, och först med, att institutionalisera allting, gjorde badandet till en livsstil medan araberna beundrade vattnet mer på avstånd, som konst, som musik och som skådespel. Deras uppfattning av paradiset var det subtila ljudet av rinnande eller fallande vatten, och synen av ljus som bryts i fontänernas droppar.

Också romarna var sensuella, men här var det känseln som gällde. De gick dock in på bruten mark, för överallt hade kelterna redan etablerat de viktigaste källorna på Kontinenten, skapat sina vattengudar som romarna strax inkorporerade med sin egen svällande uppsättning.

För kelterna hade källorna varit tempel. Vattnet, heligt, mystiskt, sprang fram iskallt ur den varma klippan, och ur den frusna jorden hett, bubblande och simmigt av mineraler och salter – det måste vara, det såg ut som den gudomliga urkraften från jordens innandöme, gudarnas egna kroppsvätskor.

Templen blev palats

Men templen blev under romarna till palats; regeringskorridorer, konferensrum, salonger och bordeller, men också samlingsplatser för vanligt hederligt folk som bara skulle träffas, ett slags föregångare till kaféerna, utan kaffe.

Kroppskultur och renlighet hade de romerska baden inte mycket med att göra, det var grekerna som i sina gymnasier hade badat raffinerat med slavar som gned och masserade deras muskler med väldoftande oljor. Ett romerskt bad kunde ibland vara tämligen lortigt och förknippades knappast med hälsa, tvärtom. En inskrift i Bath i England lyder: Bad, kvinnor och vin förstör vår hälsa, men utan dem vore hälsan inget värd.

Romarna drog sig tillbaka, de romerska baden förföll, men européeerna fortsatte att samlas vid källan. Hemma i Norden drack vi girigt och offrade generöst i alla källor som rann från söder mot norr – dumma barbarer var vi kanske, men inte dummare än att vi visste från vilket väderstreck ljuset kom, och åt vilket håll trollen bodde.

Magin överlevde i högsta välmåga kristendomens inträde. När helgonen väl uppenbarade sig – tror ni inte att det skedde just i det gamla keltiska templet. De hedniska andarna makade åt sig lite, och Marior nedsteg, mirakel hände, sjuka blev botade, lama gick.

Stora skaror kom, för att dricka av det undergörande vattnet, och intill källorna uppstod värdshus. Mirakelkällan blev hälsobrunn, blev kurort. Den ständigt skuldtyngda medeltidsmänniskan hade lätt för att tro att något som gör gott måste smaka illa, och de här mineralbemängda vattnen smakade pyton, och måste följaktligen vara bra för kropp och själ.

Ett elegant begrepp

Kurort blev från allra första början ett elegant begrepp. På 1500-talet var de vanligaste åkommorna man sökte bot för reumatism, ofruktsamhet och syfilis. För övrigt samma orsaker som tycks ha lett statistiken in på 1900-talet. De ansatte hög som låg, men det var mest kungar och aristokrater och lärda män som kunde ta sig tid och medel att avlägsna sig från hemorten för att bli botade.

Desto starkare var kurorternas dragningskraft på de privilegierade. En del kom för bot – fler anlände med andra sorters förhoppningar. Professionella gamblers kom för att spela av aristokraterna skjortan, kloka mödrar drog med sig sina lite mer än giftasvuxna döttrar. Kompositörer kom för att hitta sitt drömlibretto, konstnärer för att söka mecenater.

Kungligheter, föga inkognito, blandade sig med otillåtna kärlekspar, ficktjuvar och bedragare, lycksökare och gigolos. Vattnet och dess medicinala krafter kom att inta en alltmer sekundär roll i det spel om Envar som kurorten blev scen för, och där pjäsen handlade om försuttna chanser, ställföreträdande lycka, ännu inte riktigt brustna illusioner.

Djupt inne i Ardennerna ligger den lilla orten Spa, som gav hela denna företeelse dess namn. I dag gör Spa ett något besynnerligt intryck, lite spöklikt avtecknande sig mot höjdernas svarta skog. Den skogen är prickig av källor, som här kallas “pouhons”, vanligen överbyggda med en liten paviljong och med ett värdshus vid sidan om.

Varje vatten har sina egenskaper och sägs kunna bota eller förebygga dussintals åkommor – och deras motsats. Man frågar sig vad som händer om man dricker en klunk av ett vatten som kurerar lågt blodtryck, och en klunk av ett annat som kurerar högt?

Som många andra källor så upptäcktes också Spas vatten för ett par tusen år sedan, och drog mängder av besökare på 1500-talet, i synnerhet efter det att Henrik VIII fått höra talas om det och dit sänt sin livläkare, venetianaren Augustinus.

Drottning Kristina på besök

Strax tog franska kungar och drottningar Spa i besittning. På 1600-talet var Englands Karl II här och letade efter en fru, och hade vissa förhoppningar när han hörde att den nyabdikerade Kristina var på väg.

På 1700-talet kom Österrikes Josef II; och Rysslands Peter den store, som hade ont i magen, kom med tvåhundra soldater och sjuttio hästar. Han blev frisk, så en källa mitt i stan bär hans namn, Pouhon Pierre-le-Grand.

Inne i dess stora paviljong finns en alldeles förfärlig frescomålning som det tog målaren tolv år att slutföra – den föreställer nittiosex kändisar som besökt Spa genom tiderna i skön blandning. Drottning Kristina ser ut som en rosig bondflicka, och Gustaf III har kommit i kläm mellan tsar Nicolas I och Wellington.

Möjligen hade också Wellingtons store motståndare Napoleon varit här inkognito, för i röran efter Waterloo hittade man i hans alltid sparsmakade och välförsedda fältbibliotek en volym om Les Amusements de Spa. Napoleons älskade Marie Walewska var emellertid säkert här, liksom hans syster Pauline, alltid på hugget med nya amorösa äventyr, i Spa bland annat med en av Napoleons landsförvisade underlöjtnanter. Men kejsarens avlagda Josephine kom aldrig fram, hon stoppades av en gendarm och ombads vända: – Madame, allt jag kan säga är att Spa är en helt engelsk stad.

Plats för melankoli

Mycket tidigare hade Alexander Farnese, som på fresken i Peter den stores paviljong så lättsinnigt sitter på en balustrad och dinglar med benen, kommit hit för att bota sin melankoli. Han hade onekligen en akut anledning att vara melankolisk, denne spanske guvernör av Flandern, eftersom han just bevittnat hur engelsmännen gjort drivved av Spaniens oövervinneliga armada.

Också Gustaf III var melankolisk år 1791, när han var här för andra gången, den första hade varit som kronprins ett par sommarmånader år 1780, när hans far dog och han hastigt måst återvända till Stockholm för att krönas.

Han skriver i ett brev att han för att överkomma den melankoli “som endast har tilltagit på sista tiden”, måste ha ombyte av luft och omgivning, och bara i Spa kan han finna det han kallar lugn och ro. I själva verket är det bara i Spa han kan hitta den nerviga elegans han alltid kräver. Här spelar han trente-et-quarante på casinot, som fanns här sedan 1769, och vinner stort, och teater, fester och banketter avlöser varann med greven av Haga som naturligt centrum.

En helt annorlunda figur beskriver, fyrtiotvå år senare, hans son, den avsatte och landsförvisade Gustaf IV Adolf, som nu flaxar runt Europa, också han under täcknamn, det något mindre glamorösa överste Gustafsson.

Till Spa kommer han i början av 1833 och stannar till slutet av sommaren. Han är konstigt klädd, håller sig för sig själv, går långa mumlande promenader och skriver och låter distribuera en pamflett med adress till allmänna åklagaren, föregivande oförrätter som begåtts mot hans person. Mest tycks de ha bestått i att en flock skolpojkar förföljt honom och skrikit sverigekungen, sverigekungen!

Rue Royal är huvudstråket

Gustaf IV är en förvirrad, tragisk person som lider av förföljelsemani, men kanske mest av ensamhet – åkommor som inga hälsobringande vatten kan kurera.

Med alla dessa krönta gäster, inte att undra på att huvudstråket i Spa heter Rue Royale. Här ligger Casinot, den nuvarande byggnaden från 1906, mittemot en bedagad skönhet från 1868, Etablissement Thermal, med gott renommé i de medicinska kretsar som tror på badterapi.

Under kurorternas tidiga sekel hade man nöjt sig med att dricka, men under 1700-talet kom hälsobadandet på modet. I dag ingår behandlingar på Spa i det statliga hälsoprogrammet, och nu kan alltså också en låginkomsttagare tillbringa en månad per år i kungarnas och drottningarnas lustgård.

Men kurorterna var också tidigt mötesplatser för de intellektuella, genierna. Det är ingen tillfällighet att två av 1800-talets största, Beethoven och Goethe, träffades för första och enda gången på en kurort, och tyckte intensivt illa om varann.

Spelskulder och dagböcker

Och i Spa kan man vandra på de rymliga boulevarderna och föreställa sig den tidens vimmel av damer med parasoll och herrar med monokel. Där går Offenbach, och där en annan kompositör, Gounod. Alexandre Dumas, och primadonnan Adelina Patti.

Under pergolan i Parque de Sept Heures promenerar de mellan de eleganta paviljongerna, stannar, pratar, herrarna lyfter på hatten, tvinnar mustaschen. Intriger, skvaller, spelskulder som gnager – det vanliga: livsångest. Man går hem till hotellsviten och skriver dagbok, eller brev. Klagar över sin hemlängtan, sina krämpor och kärleksbesvär. Det mondäna livet.

Britta Ramklint är journalist och författare.

Kanske är du intresserad av...

Läs också