Flykten från Karelen

Vinterkriget hade efter Sovjets plötsliga anfall på Finland den 30 november 1939 utkämpats med förtvivlans tapperhet från de finska soldaternas sida, men...

16 mars 2001 av Birgitta Kurtén Lindberg

Vinterkriget hade efter Sovjets plötsliga anfall på Finland den 30 november 1939 utkämpats med förtvivlans tapperhet från de finska soldaternas sida, men övermakten hade till slut blivit för stor. Fredsvillkoren var hårda; i sina Minnen kallar fredsförhandlaren Paasikivi Moskvafreden det hårdaste slag som någonsin drabbat hans land.

Finland hade bevarat sin frihet, men till ett högt pris. Över 20 000 soldater hade stupat, 45 000 var sårade, över 1 000 saknades. Enligt fredsdiktaten skulle nu Hangöudd utarrenderas till Sovjet för en period av trettio år och gränslinjen mellan Sovjet och Finland förskjutas västerut så att halva Ladogasjön, hela Karelska näset och staden Viborg skulle övergå i sovjetisk ägo.

Den samlade landavträdelsen omfattade 12 procent av landets totala areal, 30 procent av energikällorna, 22 procent av skogsreserverna och 20 procent av järnvägarna. 12 procent av landets befolkning hade blivit hemlösa, sammanlagt cirka 440 000 människor.

På fredsdagen den 13 mars 1940 vajade flaggorna i Helsingfors på halv stång. I radion hördes överbefälhavaren, general Mannerheim, hålla sitt kärva tacktal till soldaterna och Finlands folk. Den gamle krigarens röst är stram, men hans knappa och återhållsamma stil vibrerar av återhållna känslor när han säger:

”Soldater av Finlands ärorika armé! Fred har slutits mellan vårt land och Sovjet – Ryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält, på vilket ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt. Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet, men kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad. Mer än 15 000 av er, som drogo ut, komma ej att återse hemmet, och huru många äro ej de, som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni ha även utdelat hårda slag, och om ett par hundratusental av edra fiender nu ligga under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så är felet därtill icke ert. Ni hatade dem ej, ni ville dem intet ont, ni följde endast krigets hårda lag: att döda eller dö.

Efter 16 veckors blodiga strider, utan vila dag eller natt, står i denna stund vår armé obesegrad mot en fiende, som de enorma förlusterna till trots endast vuxit i antal. Vår hemmafront, där otaliga flygangrepp spritt död och fasa bland kvinnor och barn, har ej heller sviktat. Våra brända städer och i ruiner lagda byar långt bakom fronten, ja ända till våra gränser i väster, äro ett talande bevis på vad detta folk fått utstå under de månader som gått.

Vårt öde är hårt, då vi nödgas utlämna åt en främmande ras med annan livsåskådning och andra moraliska värden land, där vi under sekler i svett och möda brutit bygd. Men vi skola taga hårda tag för att inom det som återstår, skänka ett hem åt dem, som blivit hemlösa . . .”

Det sistnämnda var högeligen aktuellt. Hangö skulle bli rysk marinbas, och befolkningen där hade av ryssarna fått tre dagar på sig att utrymma sitt område. Brådskan kvarstod även sedan man lyckats få fristen utsträckt till tio dagar.

Förflyttningen av Hangös 8 000 människor var dock en barnlek jämfört med Karelen. Fredsavtalet hade lett till massflykt. Ingen av karelarna, många småbönder, ville stanna kvar i ett Karelen som hade blivit sovjetiskt, så uppbrottet var i det närmaste totalt. Och det skulle gå snabbt. Fredsavtalet hade stipulerat att den finska armén skulle retirera sju kilometer om dagen. Befolkningen hade att följa armén. Allteftersom de finska soldaterna drog bort ryckte ryssarna in i det tomrum som uppstod.

Kaos tycktes hota när redan tidigare evakuerade gränsbor i denna elfte timme försökte tränga sig fram till sina övergivna hem för att rädda det som ännu kunde räddas. Det höll på att bli kollision mellan dem och den uttågande armén som följde de övriga flyktingarna västerut. Bistra krigspoliser föste tillbaka de hemvändande, och de tvangs att överge alla planer på att rädda sina ägodelar.

Också för de övriga bland flyktingarna gick det brådstörtat till. De rafsade ihop vad de kunde; värdesaker eller bara älsklingssaker utan allt värde slängdes i all hast upp på slädar och vagnar. Brådskan gjorde att urskillningen blev bristfällig. Överst på lassen hade man placerat barnen, ibland tillsammans med gårdens smådjur. Allra sist lunkade korna. Det var trettio grader kallt, ibland måste ett djur föras åt sidan och skjutas; klövar sargades i kölden och inflammationer fanns ingen tid att behandla. Längs hela marschvägen låg snart frusna djurkroppar kringströdda i snödrivorna.

Gripande inslag förekom inför avfärden. Vid passerandet av sockenkyrkorna hände det att kvinnor vek av till gravarna för att lägga ned blomkrukor, som de i sista minuten räddat från sina hem: en avskedshälsning till de döda förfäder som måste överges. Vissa av de flyende hade i sin desperation inför det sovjetiska övertagandet tänt eld på sina egna hus, men de flesta tycks ha vägrat ge upp sitt hopp om återkomst. Finska officerare som körde genom de övergivna byarna rapporterade efteråt att hus och ladugårdar i allmänhet hade städats och fejats innan invånarna gett sig av; dörrarna hade lämnats ordentligt stängda, nycklar hängde väntande vid trappan.

För Finland innebar de flyende ett gigantiskt problem. Samtidigt som armén (200 000 man) drogs tillbaka från stridslinjerna och 50 000 människor på hemmaplan blivit utbombade gällde det nu att över en natt hysa och nära närmare en halv miljon karelare. Landets resurser var uttömda och betydande åkerarealer hade med förlusten av Karelen gått förlorade. Så hur skulle man egentligen göra? Situationen var extrem, någon tid till planering hade man inte haft. Det är möjligt att just tidsbristen i detta sammanhang blev ett plus. Ville man undvika katastrof gällde det att fatta snabba beslut.

Det mest remarkabla, sett i ett efterhandsperspektiv, är att man medvetet gick in för att undvika läger. Flyktingläger som permanentas är, det visste man utifrån europeiska exempel, farliga isolat som lätt får en nedbrytande inverkan på sina invånare. Materiel fanns inte heller och trettio minusgrader är inte att leka med. Lösningen blev drastisk, men den enda naturliga. Skolor, föreningslokaler och dylikt utnyttjades först till bristningsgränsen, men när de tog slut var det privatbostäderna som gällde. Varje finländare som över huvud taget hade ett ledigt rum blev, vare sig han ville det eller inte, lagligen förpliktigad till att vid behov härbärgera en flykting i sitt hem. Det var givetvis ett intrång i folks privatliv och ingalunda lätt alla gånger, men det sågs allmänt som en moralisk skyldighet. Äldre människor kan ännu berätta om hur det var den gången. Ann-Marie von Törne i Lund, gammal helsingforsare, minns:

”Jag satt vid den här tiden ensam på en tvårummare – en onödig lyx. Staden översvämmades av karelare. Det var framför allt människor från Viborg som hade sökt sig till huvudstaden. Överallt hörde man den karelska dialekten talas. Men det var också andra än karelare som behövde tak över huvudet. Själv blev jag anvisad en vanlig bostadslös frontmannafamilj, pappa, mamma och två små barn. Den här familjen placerades nu i det större av mina rum, själv fick jag dra mig tillbaka till det mindre. I två år delade vi badrum och kök och det var ganska bökigt. Lägenheten var lyhörd och barn är barn. För att uthärda drog jag mig undan till mitt arbete så mycket jag kunde.”

Sådant boende var givetvis ett provisorium. Regering och riksdag arbetade för högtryck. Man inledde genast arbetet med att få fram en lag om ersättning av krigsförluster – Finland var det enda land i Europa som erkände en förflyttad befolknings rätt till ersättning av de förluster den åsamkats. För att täcka dessa utgifter utmätte man en extra förmögenhetsskatt, ovanpå detta togs ofantliga utländska och inhemska lån. Pengar insamlades också på frivillig väg. Min mor var en av de många som i brist på pengar offrade sin vigselring. Jag har minnet av hennes offer kvar i en liten ask – en ful liten ersättningsring i lättmetall, med finska arméns vapen på utsidan och årtalet 1940 instämplat på insidan, finska statens tack för gåvan.

All ersättning till flyktingarna betalades inte ut i pengar. Mycket var in natura. Så när som på medborgarna i den kosmopolitiska staden Viborg var de flyktade karelarna ett förhållandevis homogent släkte av småbönder. En snabbkoloniseringslag, som hastigt föreslogs och vars syfte var att så snabbt som möjligt få flyktingarna ut i produktionen, gav ut ersättningarna i form av jord, skog, byggnader eller lösöre alltefter flyktingarnas yrken och behov. Småbrukarna skulle på så sätt kunna fortsätta att bruka jorden som förut och så fort som möjligt komma igång med att försörja sig själva.

Det var fråga om både statlig och privat jord, nyröjningar likaväl som från större fastigheter avstyckade åkrar. Det hände att de finska storbönderna knorrade över denna naturaskatt som minskade deras arealer, men det gick på det hela taget förvånansvärt bra. En klok uttalad strävan hos myndigheterna var också att så långt som möjligt inte bryta upp karelarnas forna gemenskaper. Byar och släkter som levt tillsammans skulle vid de definitiva nya bosättningarna i landet hållas ihop, helst också placeras i trakter som så mycket som möjligt påminde om de hembygder de lämnat. Människor från det avträdda områdets norra delar spreds därför ut över de nordligare delarna av landet. De sydkarelska bönderna, vana vid ljusare och öppnare landskap, förutsattes hamna i Österbotten eller i de sydliga landskapens jordbruksbygder.

Det sistnämnda stötte på patrull. Det var till stor del fråga om urgamla svenskbygder. Karelarna var finnar och de finlandssvenska kommunerna slog vakt om sin svenskspråkiga status. Den latenta misstron mellan svenskt och finskt i Finland kom upp till ytan.

Vissa av de finlandssvenska kommunerna hävdade att antalet flyktingar som skulle komma på deras lott var oproportionerligt stort och att det rörde sig om en medveten förfinskning. Finnarna å sin sida såg deras tredskande som ett sätt att undandra sig ansvar. Debatten blev segsliten och hätsk. Trettiotalets språkstrider som under krigets enighet gömts undan tycktes blossa upp på nytt – tills president Paasikivi några år senare lyckades dämpa oron genom en för de berörda kommunerna tillmötesgående politik. De svenska kommuner som erbjudit sig att köpa jord på andra sidan språkgränsen istället för att ta emot karelare på egen mark fick göra det. Paasikivi, som alltid var en förespråkare för fredliga åtgärder, ville inte riskera vinterkrigets nyvunna sammanhållning och förklarade sig förstå den svenska minoritetens vilja att värna om sin egenart. Han ville sannolikt heller inte riskera det goda förhållandet till Sverige, vars goda vilja Finland så trängande behövde.

I dagens Finland är det finlandssvenskarna som pläderar för en generösare flyktingpolitik, finnarna är notoriskt flyktingrädda. Minnesgoda finnar påminner därför ibland finlandssvenskar om deras krigstida njugghet: talar de inte med kluvna tungor? Har de verkligen rätt att förhäva sig?

Bortsett från sådana tillfälliga misshälligheter hade hela evakueringsfrågan skötts med stor smidighet. Men allt var inte frid och fröjd. Karelarna hade inte gett upp hoppet om att få återvända hem. Finländarna i övrigt hade inte glömt de lidanden som Sovjets våldtäkt på deras land hade åsamkat dem. När konjunkturerna vände, såg de därför sin chans. Fortsättningskriget tycktes bli deras stora revanschtillfälle. 1941 kastades ryssarna ut från sin militärbas i Hangö. Karelen återerövrades.

De evakuerades anpassning till de nya förhållandena i Finland avbröts. I stora mängder återvände nu flyktingarna hem. Det skedde mot den finska regeringens vilja; krigshandlingar pågick ännu i området.

Flyktingarnas hemlängtan kunde dock inte hejdas. Och livsmedelssituationen i Finland var usel; också för myndigheterna innebar deras hemvändande en potentiell lättnad. Kunde de försörja sig själva på den återbördade jorden var det en klar fördel. På kort tid bröt mer än 40 000 flyktingar upp från sina nya hem i Finland. Nu var det de nyinflyttade sovjetiska kolchosbönderna som fick ge sig av från Karelen. Deras kål- och solrosodlingar föll lämpligt nog i de återvändandes händer. I maj 1944 hade 282 000 flyktingar (67 procent) återtagit sina förlorade hem.

Den karelska återuppbyggnaden gick sjudande snabbt: det hamrades och spikades och reparerades. Odlingen kom igång på allvar. 1943 var nästan 100 procent av den gamla åkerarealen åter uppodlad.

Men den finska krigslyckan vände. Efter den sovjetiska storoffensiven på näset var det slut på alla förhoppningar om revansch. I augusti 1944 utsåg den nye presidenten Mannerheim en fredsregering. Följande månad blåstes eldupphör vid fronten och en ny finsk fredsdelegation reste iväg till Moskva. Basen i Hangö ersattes med Porkala nära Helsingfors, en ”pistol riktad mot Finlands hjärta”. 8 000 människor måste nu evakueras för att ge plats åt den nya sovjetiska basen.

Karelen avträddes än en gång till Sovjet. För andra gången fick karelarna bryta upp från sina hem. Totalt 450 000 finländare var nu hemlösa, förutom karelarna 10 800 personer från de områden i Lappland som Sovjet lagt beslag på. Härtill kom 160 000 personer (av dem 60 000 i Sverige) som evakuerats undan tyskarnas härjningar i lapplandskriget.

Inrikesministeriets evakueringscentral, kvar sedan vinterkrigskatastrofen, fick intensifiera sin verksamhet. Dess arbete leddes av jur dr Urho Kekkonen, sedermera finsk president och aktivt inriktad på att undvika nya katastrofer.

Denna andra evakuering blev närmast en upprepning av den första. Ett folktomt finskt Karelen fylldes av inflyttade ryssar, och i det åter nedkrympta Finland tog flyktingpolitiken vid där den avbrutits. Denna gång var dock bostadsbristen värre än förut. Ett intensivt byggande sattes igång. På tre år hade man lyckats uppföra 20 000 bostadshus för de evakuerade. Var och varannan stad i Finland innehåller i dag en liten karelsk by. Ursprungligen enkla små trähus i städernas utkanter har dessa byar i dag blivit attraktiva bostadsområden. Prunkande trädgårdar har vuxit upp kring husen och städernas tillväxt har gjort dem relativt centralt belägna.

Ingen flyktingsituation är lätt. Också karelarna fick smaka på anpassningssvårigheter. De var finnar, men med en muljerande, lätt ryskinfluerad dialekt, och med annorlunda seder och bruk. De var – och är – snarast ”ryska” till sitt temperament, livliga, pratsamma, skrattande och sentimentala. Många av dem var ortodoxa. I städerna smälte de snabbt in, arbetarna och akademikerna bland dem lättare än andra grupper. I pietistiskt färgade landsbygder ansågs de däremot ibland respektlösa och av fel tro. Ofta skälldes de för ryssar. I min österbottniska småstad märkte jag inte särskilt mycket av dem; en karelsk by i periferin, ett litet ortodoxt kapell, där deras speciella påskprocession lockade några nyfikna varje år, avtäckandet av en minnesstaty, där blotta ordet Karelen lockade fram en samling allt våtare näsdukar.

Karelen, Finlands Värmland, alltsedan Kalevala finnarnas urhem, är poeternas, fantasins, de fabulerande berättarnas landskap. Efter kriget har det blivit också nostalgins: i Karelen, det förlorade landet, var allting alltid ljusare, det var bättre och lyckligare, alla björkar var ljusare, alla ängar grönare. Viborg var en kosmopolitisk dröm: där talade torggummorna tyska, finska, svenska och ryska om vartannat, där doftade livet rosor.

En rik flora av karelska berättelser har dykt upp under de snart sextio år som gått sedan folkförflyttningarna. De är ofta skrivna av kvinnliga författare.

Känd också i Sverige är Eeva Kilpi, sexton år vid den senare evakueringen men med tydliga minnen av bägge. I boken Evakuerade för livet träder det åskådligt fram, det trista lämmeltåget av hemlösa som 1940 fyller landsvägarna mot Finland; gående, cyklande, åkande människor som driver höns och kor framför sig och har slängt möbler, kastruller och fotografier nödtorftigt hoppackade upp på lastbilsflak, på hästkärror och i väskor.

Det synliga Karelen har gått förlorat för dem, men det osynliga har flyttat in i deras huvuden. Kring detta osynliga Karelen är det som de formar sina nya liv, i Finland medvetet odlande sin annorlundahet. Själva begreppet Karelen har blivit deras adelsmärke. I en inbördes sammanhållning odlar de ivrigt detta adelskap, och när de energiskt skrattar och grälar och gråter är det i statushöjande syfte: just så livligt är det som en äkta karelare bör bete sig! Karelskheten i sinnet har blivit deras nya hemland, kompensationen för den verklighet som för alltid gått förlorad.

En halv miljon flyktingar och inte ett enda flyktingläger? I ett fattigt och krigshärjat land? Och finnarna, annars ökänt snåla i flyktingsammanhang. Går det över huvud taget ihop?

Det är just vad det gör.

Allt hänger ihop. Den finska flyktingrädslan är stadigt förankrad i Finlands historia. Finland var länge ett isolerat och efterblivet land. Kontakten med utlandet inskränkte sig i århundraden till en svensk och därefter rysk överhet. Den vanlige finnens trygghet begränsades till människorna ”på golvet”, de som satt i samma båt, som talade samma språk som han. Det främmande väckte misstro. Det var i krig mot en gammal fiende det karelska flyktingproblemet uppstod. Och karelarna var inte utlänningar. De var finska medborgare, finnar, om än något avvikande. Kamp mot en yttre fiende svetsar alltid samman. Fattigdom under sådana förhållanden föder offervilja. Att skapa flyktingläger skulle rent konkret ha krävt pengar. Tält kostade, folks bostäder fanns på plats.

Den pragmatiska lösningen blev på sikt den lyckligaste. Den gällde inte bara bostäder. Redan under den allra första perioden av provisoriskt inneboende förväntades flyktingarna ta arbete, tillfälliga om inte annat bjöds. Det fanns inte råd till annat. På köpet gagnades flyktingarnas mentala hälsa – och deras värdars: de gjorde rätt för sig. Återuppbyggnaden efter kriget gav arbetstillfällen. Det var alltså en samling unika omständigheter som gjorde den karelska folkomflyttningen så unikt lyckosam. De omständigheterna kan inte kopieras på annat håll – undantaget möjligen Albanien i dess förhållande till sina bröder i Kosovo. Släktskap är ett ovärderligt hjälpinstrument. Den latenta viljan finns. Den hördes i april i år i Sverige då kosovoalbanska röster uppmanade andra svenska kosovoalbaner att erbjuda flyktingar en fristad i sina hem. Den har visat sig finnas också i Albanien. Världssamfundet skulle kunna ha nytta av att studera det finska exemplet.

För i dag är karelarna helt integrerade i sitt moderland. Sovjets fall väckte visserligen förnyade förhoppningar om ett återbördande av det Karelen som en gång så orättmätigt togs ifrån dem. Skaran karelare som har personliga minnen av sina forna bygder har dock tunnats ut, och Finland ligger lågt i frågan. Man vet att en gränsförskjutning närmare Sankt Petersburg än en gång skulle bli ett orosmoment för Ryssland. Och Karelen är ett förfallet land. Ryssar har tagit de flyktades plats. En ny folkfördrivning är en etisk omöjlighet. Ryssar inom Finlands gränser skulle skapa en estnisk situation. Det mångomsjungna Karelen mår i dag bäst av att förbli ett nostalgins landskap, ett stycke vemodspoesi i de karelska ättlingarnas hjärtan.

Birgitta Kurtén Lindberg är författare och kulturskribent. Hon skrev om Finlands historia i Populär Historia nummer 1/99.

phci1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också