Flottornas kamp i Öresund

Hösten 1658 ligger krutröken tät över Köpenhamn. Utanför vallarna står en överlägsen svensk armé, innanför lider och kämpar danskarna i en förtvivl

13 mars 2001 av Ian Wiséhn

Hösten 1658 ligger krutröken tät över Köpenhamn. Utanför vallarna står en överlägsen svensk armé, innanför lider och kämpar danskarna i en förtvivlad kamp. Läget är egentligen hopplöst, men faller Köpenhamn så har Danmark för alltid upphört att existera som självständigt rike.

Freden i Roskilde 27 februari 1658 hade varat endast en kort tid. Den 7 augusti samma år landsteg Karl X:s trupper åter på Själland. Det starka fästet Kronborg vid Helsingör föll snart, så också större delen av Danmark. Karl X hade startat detta andra danskkrig med siktet inställt på att utplåna Danmark både till namn och rike.

Danskarna var försvagade men i Köpenhamn satt den holländske ambassadören och åsåg med oro svenskarnas framfart. Holland var under 1600-talet en seglande nation med stora handelsintressen, inte minst i Östersjön. Föll Danmark, skulle den enda sjöförbindelsen med detta hav helt kontrolleras av Sverige.

Hel flotta satte segel

Holländarna nåddes av de alarmerande rapporterna och handlade snabbt. Den 7 oktober 1658 satte den stora holländska flottan segel och nitton dagar senare fällde man ankare norr om Öresund, vid ett grund som kallades ”Lappen”. Från Kullaberg i nordvästra Skåne kunde svenskarna räkna fiendeflottan: 39 örlogsskepp och 8 transportskepp med soldater och proviant till det innestängda Köpenhamn.

En flotta på 1278 kanoner, 4501 matroser och 1000 soldater väntade på rätt väder. Nere i Öresund, vid ön Ven, låg svenska flottan på 31 örlogsskepp, 14 armerade handelsskepp, 1838 kanoner och 6649 man.

Den 29 oktober blåste en kraftig nordvästlig vind. För många skulle denna morgon bli den sista; före kvällen hade styrkorna utkämpat ett av de största sjöslagen med en svensk flotta inblandad.

Den holländske amiralen Jacob Obdam stod inför sitt livs kanske svåraste uppgift. Genom ett trångt sund, fullpackat med fiendeskepp, skulle han ta sig fram för att med så många skepp som möjligt undsätta Köpenhamn.

Jacob Obdam hade dessutom fått personliga problem. Förlamad av gikt tvangs han att leda striden sittande i en länstol på däcket till amiralsskeppet ”Eendracht”.

På vallarna till Kronborgs slott stod denna morgon Karl X med sin stab och såg hela den massiva segelmassan närma sig inloppet till Öresund. Några dagar tidigare hade kungen och Magnus Gabriel de la Gardie varit ombord på det svenska amiralsskeppet ”Victoria” för att med amiral Wrangel rådgöra om hur man skulle förfara.

In i det sista var tanken att vänta med att öppna eld. Det kunde ju tänkas att holländarna plötsligt tog parti för svenskarna och hälsade Kronborg med salut.

Första skottet kungligt

Karl X fick emellertid vänta förgäves på någon salut denna höstmorgon. Förbittrad lär kungen själv ha avfyrat det första kanonskottet från Kronborg. Det drygt fem timmar långa sjöslaget hade börjat!

Holländarna valde att stryka fram utmed den skånska kusten. Från Helsingborgs sjöbastioner nådde de första svenska kulorna sina mål. Som svar perforerades stadens vallar av välriktade bredsidor från hundratals kanoner. Klockan hade nu blivit åtta på förmiddagen. Det oundvikliga mötet mellan de båda amiralsskeppen närmade sig. Besättningarna på ”Eendracht” och ”Victoria” kunde snart se varandra i vitögat, 72 kanoner på varje sida. Före slaget hade amiral Obdam gett order att sikta på fiendens master, tackel och tåg. Taktiken lyckades delvis:

”Blev amiralskeppet Victoria uti ett hårt fäktande i så måtto skamfilat och tillpinat att det varken fram, tillbaks, eller över stag gå kunde, helst medan dess mesansspröt mitt avskjuten var.” Wrangel tvingades avbryta striden och skeppet drev hjälplöst över sundet mot Helsingör.

Dramatik vid Ven

Över hela vattenytan norr om Ven utspelade sig dramatiska händelser. Några svenska skepp stod hårt på grund vid den skånska kusten. Holländarna hade bordat och med blankvapen erövrat skeppen ”Rose”, ”Delmenhorst” och ”Pelikanen”. Svenska ”Morgonstiernan” var så genomborrad av kulor att den snart kom att sjunka.

På ”Leoparden” var läget hopplöst. Kapten Anders Crabath ledde fortfarande 32-kanonersskeppet men av den 153 man stora besättningen återstod inte många. Alla master var avskjutna och när ”överskeppet” föll in i skeppet var slutet nära. Skeppet strandade mot Vens kust.

Holländarna drabbades givetvis också av förluster. Svensken Klas Bjelkenstjerna på 60-kanonersskeppet ”Draken” mötte den holländske viceamiralen Witte Wittesen på 54-kanonersskeppet ”Brederode”.

I timmar låg skeppen bredvid varandra och malde i bredsida efter bredsida sönder allt i en enda röra, både trä, rep och människor. Brand uppstår på båda skeppen och de 566 besättningsmännen torde ha upplevt helvetets förrum.

”Omsider kom också svenska skeppet Wismar därtill, la sig framför bogen och blev alltså holländaren övermästrat sedan viceamiralen med tämligen mycket folk däruppe var ihjälskjutna, flaggan däruppå nedtagen och det slutligen gick i sank under landet av Själlandssidan.”

Amiral Obdam hade även han fått allvarliga problem. Under drabbningen med ”Victoria” hade flera skott slagit upp så stora hål under vattenlinjen att ”Eendracht” nu hotade sjunka.

Oförmögen att röra sig ur sin stol mottog Obdam de nedslående nyheterna. Amiralsflaggan måste föras över till ett annat skepp. Mitt under slaget hissades holländarnas amiral sittande i sin länstol över till ett annat skepp. Trots att svenskarna kom att attackera det ödelagda, forna amiralsskeppet, lyckades besättningen föra det till Köpenhamn.

Söder om Ven gick flera skepp under. I svenska dagboksanteckningar noteras att man dagarna efter slaget kunde se flera flaggstakar från master sticka upp över vattenytan. Den svenska flottan fick emellertid ge upp förföljandet söder om Ven. Samma morgon hade nämligen flera stora danska krigsskepp lämnat Köpenhamn för att bistå bundsförvanterna. Endast den hårda motvinden hindrade danskarna att nå fram i tid, men man behärskade åtminstone södra delen av Öresund.

Jubel i Köpenhamn

Under ringande i Köpenhamns alla kyrkklockor gled de svårt sargade holländska skeppen in mot staden. Jublet från tusentals köpenhamnare rullade över vattnet ut mot skeppen. Den hårt trängda och innestängda staden hade fått hjälp i sista stund. Med sjösegern var slutet i antågande för Karl X:s maktanspråk på Danmark.

Kungen hade åsett hela slaget från land. När rökmolnen lättade över Öresund, gick han personligen ombord på det skadade amiralsskeppet. Kungen stannade över natten för att med Wrangel och andra höga herrar planera framtiden. Svenskarnas läge i norra delen av sundet var utsatt. På morgonen dagen efter slaget gavs order att man snarast skulle söka skydd i djuprännan under Landskronas fästningskanoner.

Svenska flottan satte alltså segel mot Landskrona. Utanför Ven lade sig vinden; inte den minsta vindfläkt kunde förnimmas. Situationen var kritisk; vid horisonten kunde svenskarna se fiendens segel på Köpenhamns redd, rakt fram skymtade den mäktiga fästningen Landskrona; så nära men ändå så oändligt långt borta.

Riksamiralen gav order om att alla roddbåtar skulle bemannas. Svenska flottan skulle med handkraft bogseras in i skydd. I den månljusa natten kämpade ett lands matroser vid tunga åror för att rädda sin flotta. När gryningen kom den 31 oktober var de flesta skeppen i säkerhet. Samtidigt hade det börjat blåsa upp en hård motvind. Med vinden kom också fienden.

I Köpenhamn hade man observerat svenskarnas problem. 21 holländska och 6 danska skepp satte genast segel. När de snabbaste nådde farvattnet utanför Landskrona låg fortfarande sex svenska skepp utom skydd för fästningskanonerna. Svenskarna vände och flydde norrut. Danska ”Hannibal” och ”Graa Ulff”, sammanlagt på 86 kanoner, började jakten. Kapten Speck på svenska ”Amarant” vände mot fienden; med sina 36 kanoner lyckades han fördröja danskarna. Efter en hård strid slog en kula sönder ”Hannibal” midskepps. Kulan hamnade mitt i krutförrådet, dock utan att antända det explosiva lagret. Danskarna miste plötsligt stridslusten.

Tragik i Landskrona

Samtidigt utspelades tragiska händelser inne på Landskronas redd. Svenska ”Swärdet” skulle just fälla sitt ankare, då det gick på grund. Kapten Jesper Swensson försökte förgäves rädda sitt skepp, men det 40 kanoner tunga skeppet fick svår slagsida och sjönk snabbt. De flesta besättningsmännen kunde dock sätta sig i säkerhet. Värre var det med skeppets last. Längst ner i skeppet låg nämligen mängder med sårade. Dessa krigsoffer, oförmögna att förflytta sig, gick alla en kvalfull drunkningsdöd till mötes. Än idag ligger ”Swärdet” i Landskronas hamngyttja.

Danmark skulle genom holländarnas insats hösten 1658 få överleva som rike; svenskarna skulle snart förlora hela kriget. Vid freden 1660 lämnades emellertid inte Skåne och andra forna danska landområden tillbaka till Danmark. Det låg nämligen i mäktiga utländska intressen att Öresunds vågor i framtiden skulle skölja två länders stränder. Den viktiga handelspassagen in till Östersjön blev på detta sätt lättare att hålla öppen för internationella intressen.

Kanske är du intresserad av...

Läs också