Geografilektion på Anna Sand­s­tröms skola i Stockholm 1911. Skolklockan på mot­stående sida kommer från Lindska flickskolan i Uppsala.

© Stockholms stadsarkiv

Flickskolan hade stor betydelse för kvinnorörelsen

Innan folkskolan kom 1842 fanns få utbildningsmöjligheter för lärdomstörstande flickor. Ett växande missnöje med denna orättvisa drev på utvecklingen av en ny skolform. Flickskolan blev en viktig språngbräda för ett självständigt yrkesliv och fick stor betydelse för kvinnorörelsen.

4 november 2016 av Ulla M Andersson
Landets första seriösa flickskola grun­dades 1786 i Göteborg. Herrn­hutiska brödraförsamlingen stod för driften och skolan fick snabbt gott rykte, de mest välbärgade skic­kade sina döttrar dit.


Det dröjde till 1831 innan Wallinska flickskolan etablerades i Stock­holm, och några år senare, 1836, öppnade Kjell­bergska i Göteborg. Men dessa exempel får ses som enstaka föregångare i en tid då ut­bildning nästan uteslutande var tillgänglig för pojkar från rikare familjer.

Bilden förändrades sommaren 1842 då en stadga för folkundervisning utfärdades.

I den angavs att »i varje stadsförsamling och i varje socken på landet skall finnas minst en skola med en utbildad lärare. Skolan bör helst vara fast«. Nu fick även barn från enklare för­hållanden möjlighet till grundläggande utbildning.

Tio år senare öppnades folkskol­läraryrket för kvinnor, med samma lön som de manliga lärarna.

I »finare« familjer var man dock skeptisk till folkskolan, och de som hade möjlighet gav döttrarna guvernanter eller skickade dem till flickpensioner som finansierades av donationer. Ofta var denna undervisning inte särskilt pedagogiskt upplagd.

Hård debatt om flickors utbildning

De flesta flickskolorna i Sverige kom till i skarven mellan folkskolan och pojkläroverken.

Dock var det statliga stödet skralt, flickskolorna drevs med hjälp av avgifter från elevernas familjer. Under andra halvan av 1800-talet gick diskussionens vågor höga angående flickornas utbildning.

Skulle staten ta ansvar för den på samma sätt som för pojkarnas? Varför skulle unga kvinnor alls få teoretisk utbildning?

En falang ansåg att kvinnor var mest lämpade att sköta den lilla världen, hemmet och barnen. Deras utbildning skulle handla om hur man blev en god husmor, maka och mor. I borgerliga kretsar menade man att bildning hos kvinnor var önskvärt för att minska kunskapsgapet mellan makarna och därmed gynna sällskapslivet. 


Andra förespråkade att kvinnor hade rätt till ett arbetsliv utanför hem­met. Vissa yrken ansågs i detta fall passa bättre än andra, till exempel arbeten inom administration och undervisning, liksom yrken som läkare, apotekare och telegrafist.

Flera rörelser i samhället bidrog­ till flickskolans framväxt. Befolkningsexplosio­nen under 1800-talet gjorde att många sökte sig till städerna. Mellan 1830 och 1845 växte gruppen ogifta kvinnor med 45 procent.

På grund av lagstiftningen hade de få möjligheter till arbete utanför hemmet, och de borgerliga idealen uteslöt kvinnor från det offentliga livet.

Till slut insåg regering och riksdag att nå­got måste göras för att ordna försörjningsmöjligheter för denna grupp – fattigdom kunde äventyra säkerheten i samhället.


En åtgärd var att skråväsendet avskaffades och ersattes med näringsfrihetsreformer, som underlättade för flickskolegrundarna. Lika arvsrätt infördes mellan män och kvinnor, ogifta kvinnor blev myndiga vid 25 år och kvinnor gavs rätt till högre utbildning. 

Gymnastiklektion på Nya flickskolan i Sala år 1907.
© Nordiska museet

Cecilia Fryxell gick i täten

Flickskolepionjären Cecilia Fryxell (1806–83) var i unga år guvernant och sällskapsdam. Hälsan hindrade henne från att, som hon först tänkt, bli missionär och istället reste hon till Schweiz och Tysk­­land där hon besökte skolor och mötte led­ande pedagoger.

Med nya idéer i bagaget arbetade hon på Herrnhutiska flickskolan, även kallad­ ­Socie­tetsskolan, i Göteborg 1846–47 och startade året därpå en flickpension i Helsingborg i samarbete med Peter Wieselgren (1800–77), nykterhetskämpe och senare domprost i Göteborg.


Undervisningen lär ha hållit god kvalitet, i motsats till andra flickpensioner som var ytligare och saknade pedagogisk riktning. 

Gudstron var central i undervisningen

Fryxell startade med sex flickor och lika många lånade stolar. Efter fyra år hade elevantalet växt till 40 stycken.

Gudstron var central i undervisningen, den skulle förädla och dana flickorna. En elev beskriver sin första tid på skolan som »den skönaste vårtid, full av liv och utveckling«.

Greveparet Gösta och Ewa Lewenhaupt stödde Fryxell ekonomiskt när hon på Karls­­lunds herrgård i Västerås byggde upp småskola, flickskola, borgarskola, fattigskola och en lärarinneutbildning med sammanlagt cirka hundra elever.

Nästa anhalt för Cecilia Fryxell blev Kalmar, där hon på gården Rostad grundade en ny flickskola. På schemat stod bibelkunskap, katekes, allmän och svensk historia, geografi, räkning, grammatik, fransyska (som man sa då), tyska och engelska.

Här ersattes glostragglandet med koncentrationsläsning i språk under en vecka i taget, då språket också skulle användas utanför lektionstid.

Fryxell professionaliserade lärarinneyrket och var en de första med reformpedagogiska idéer om barnet i centrum, allt vanligare i 1880-talets flickskolor. Genom hennes lärar­inneutbildning spreds nya pedagogiska idéer vidare ut över landet.  

Massor av flickskolor startades

Under perioden 1865–85 formligen exp­loderade antalet flickskolor i landet. Nästan varje stad fick en, de större fick flera.

Långsamt förbättrades deras ekonomi och på 1870-talet kunde de ansöka om statligt stöd. Jämfört med pojkläroverken innebar flickskolorna obruten mark, en mylla där nya idéer och metoder kunde prövas.

Maria Henschen (1840–1927) från Uppsala gick på Fryxells skola på Rostad och blev sedan själv lärare där 1861–65. Därefter grundade hon Henschenska skolan 1865 (senare kallad Uppsala högre elementarläroverk för flickor).

Här fick eleverna undervisning i kemi, fysik och naturvetenskap, precis som läroverkspojkarna fick. Dessa djärva grepp ledde till att en skolinspektor förbjöd undervisningen under en period.

En annan av Fryxells elever, Sigrid Rude­beck (1831–1924), införde huslig ekonomi, kläd­sömnad och kvinnlig träslöjd på schemat när mhon startade sin flickskola i Göte­borg 1869. Skolan finns kvar än i dag som Sigrid Rude­becks gymnasium.


Till flera av flickskolorna knöt man så små­ningom lärarinneutbildningar. De många nya flickskolorna gjorde att lärarinnebristen var stor. Så gjorde man även på Rudebecks skola, som under 18 år utbildade åttahundra lärarinnor.

Lektion i ämnet huslig ekonomi på Elementärläroverket för flickor i Östersund år 1912.
© Jamtlis fotosamlingar

Nya idéer påverkade undervisningen

Högre lärarinneseminariet (HLS), den första högre utbildning i Sverige som öppnades för kvinnor, startade 1861 i Stockholm.

Till den kopplades Statens nor­mal­skola för flickor, som en slags övnings­skola.

En av de nyutbildade lärarinnorna vid semi­nariet hette Maria Stenkula (1842–1932). På hennes skola i Malmö (grundad 1874) in­för­des imiterandet i språkundervisningen och sångundervisning för att träna rösten. 


Lik­som Rudebeck lärde hon ut huslig ekonomi, men införde också nya tankar som dag­lig gymnastik och lek, hälsolära, skolbibliotet och skolresor. Stenkula var missionsvän, förblev ogift och såg yrket som ett kall, en tanke som fanns kvar bland flickskolornas ledare långt in på 1900-talet.

Sju så kallade flickskolemöten hölls mellan 1879 och 1901. Dessa kommittéer inrättades som forum motsvarande de regelbundet håll­­na pojkläroverksmötena. 


På mötena debatterades bland annat frågor rörande flickornas rätt att vidareutbilda sig efter konfirmatio­nen, skolklassernas organisering, vilka språk som skulle inlemmas i schemat, liksom ekonomi­ska spörsmål. 

Anna "Uffe" Sandström

Pedagogen och författaren Anna Sand­ström (1854–1931) öppnade fyra flickskolemöten och inledde debatterna. År 1883 hade hon som 28-åring utexaminerats från HLS och grundade en flickskola i Stock­holm under eget namn tillsammans med lärarinnan Fredrique Runquist (1848–91).

Samma år startade Sandström även den pedagogiska tidskriften Verdandi, som hon var redaktör för till 1927. Hon grundade även (1900) ett eget högre lärarinneseminarium.

Under signaturen »Uffe« skrev Anna Sand­ström debattartiklar om språkundervisning och i hennes skrift Realism i undervisningen betonades vikten av en humanistisk bildning. »Ständigt var man i farten med att grunda och stifta«, skrev hon.

För sina pedagogiska gärningar mottog hon den kungliga medaljen Illis Quorum år 1904.

Samskolan på Nybrogatan

En annan framstående skolledare vid denna tid var Sofi Almquist (född Hultén, 1844–1926). Även hon var ut­bildad vid HLS och arbetade några år på flick­skolor. Men som så många andra kvin­­nor slutade hon sin anställning i samband med sitt giftermål (med skolmannen Sigfrid Alm­quist). 

I sitt hem på Artillerigatan på Öster­malm i Stockholm startade paret 1886 skola för sina fem barn – vid denna tid var skolor i hemmiljö inget ovanligt. 1892 grundades Almquistska samskolan som existerade till 1936, merparten av tiden på Nybrogatan 19.

Makarna Almquist gav även ut läroböcker, Sofi i engelska och tyska, Sigfrid i naturveten­skapliga ämnen.


Samskoletanken – pojkar och flickor i samma skola – och idén om skolan som en utvidgad familj ledd av ett gift par, kom ursprungligen från författaren, pedagogen och kvinnosaksideologen Ellen Key. 

Kamp för lika lön

I början av 1900-talet höjdes lönerna för manliga folkskolelärare, vilka ansågs ha en större försörjningsbörda än sina kvinnliga kollegor. Den kamp för likställda löner som blossade upp sammanföll med den kvinnliga rösträttskampen. Aktivister och lärarinnor var hemmahörande från höger till vänster på den politiska skalan.

En av de mest engagerade var Honorine Hermelin (1886–1977), medgrundare till Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad 1925 och dess rektor under nästan trettio år. Skolan blev en brygga mellan kvinnor ur olika klasser, med skilda åsikter och yrken.

Hermelin var landets första kvinnliga skolstyrelseordförande och lär ha varit en lysande pedagog. Men hon var dubbel till sin natur: konservativ och nytänkande, inåtvänd och social. Även Hermelin hade flickskolebakgrund och var utbildad vid Anna Sandströms lärarinneseminarium.

Flickskole­elever framför Uppsala högre elementarläroverk, "Magdeburg", på 1950-talet.
© Uppsala universitetsbibliotek

Flickskolorna fostrade kulturpersonligheter

Under 1950-talet började flickskolorna avvecklas. Samskoletanken hade nu slagit igenom och det blev omodernt att utbilda flickor och pojkar var för sig. Under de hundra år som de flesta svenska flickskolor etablerades utbildades många av de kvinnor som gjort bestående avtryck i historien. 

Utan dessa skolor hade knappast Ellen Keys Barnets århundrade, Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien eller Karin Boyes framtidsroman Kallocain kommit till.

Och vad hade vår barnsångskatt varit utan Anna Maria Roos Blåsippan ute i backarna står, Alice Tegnérs Ekorrn satt i granen eller Jeanna Oterdahls Har du sett herr Kantarell?

Flickskolemiljön, med mötena eleverna emellan och med framstående, nyskapande pedagoger, lade en solid grund för dessa och många andra kulturpersonlig­heter.

Kanske är du intresserad av...

Läs också