Finska krigets upplösning 1809

Överstelöjtnanten Georg Adlersparre hade inte kunnat sova på flera nätter. Inom honom gnagde harmen över att Sverige kanske skulle styckas mellan den ryske

12 februari 2009 av Martin Hårdstedt

Överstelöjtnanten Georg Adlersparre hade inte kunnat sova på flera nätter. Inom honom gnagde harmen över att Sverige kanske skulle styckas mellan den ryske kejsaren Alexander och Frankrikes Napoleon. Nu fattade han, efter viss själsvånda och månader av förberedelser, sitt beslut: en revolt skulle inledas vid Västra armén och soldaterna marschera mot Stockholm för att rädda riket.

På morgonen den 7 mars 1809 tog Adlersparre och hans sammansvurna kontroll över Karlstad. Snabbt skaffade de sig stöd bland trupperna och organiserade marschen österut. I den proklamation som spreds över landet hette det: ”Ett stort antal krigsmän hafva gripit till vapen, för att nalkas hufvudstaden och återgifva fred åt vårt gemensamma, nu olyckliga, styckade, döende Fädernesland.”

Riket behövde räddas. Av de offentliga proklamationerna sades inget om att kungen skulle störtas och Sveriges utrikespolitik förändras. Ändå var det detta som Adlersparre menade var helt nödvändigt.

I efterhand vet vi att det som oroade Adlersparre bara var rykten som härstammade från Alexanders och Napoleons sammanträffande i Erfurt i oktober 1808. Några allvarliga planer på att dela Sverige hade inte kejsarna – mötet hade snarare tydliggjort att samförståndet dem emellan var på väg att spricka.

Hur som helst var ryktena nog för att ge injektion åt ett synnerligen rafflande skeende i svensk historia. Västra arméns myteri bildar inledning till en dramatisk månad och i förlängningen början till slutet på finska kriget och riksgemenskapen med Finland. Det går även att hävda att mars 1809, och de månader som följde, på många sätt är det moderna Sveriges födelse.

Bakgrunden till dramatiken var det svenska nederlaget i Finland hösten 1808. Efter temporära framgångar under våren och sommaren måste den svenska armén se sig besegrad inför den ryska övermakten. Till detta hörde svårigheterna att få matförsörjningen och transporterna att fungera i den glest befolkade östra riksdelen. Det blodiga slaget vid Oravais den 14 september markerar det svenska militära misslyckandet 1808. En vapenvila med ryssarna i november räddade armén från fullständig kollaps.

Vid årsskiftet 1808–09 var en stor del av Finska armén inlagd i kvarter i Torneåtrakten. Hundratals soldater dog under förfärliga omständigheter i tyfusepidemier och dysenteri. I ett brev i december 1808 skrev en officer: ”i vår få vi söka Finska armén i kyrkogårdarna här i kring.” Liknande öden mötte hundratals soldater vid skärgårdsflottan hösten 1808. Det var inget annat än en katastrof.

Som ett resultat av nederlagen hade kritiken vuxit mot Gustav IV Adolf – den rörde hans sätt att bedriva utrikespolitik i allmänhet och hanteringen av finska kriget i synnerhet. Under hösten 1808 ökade obstruktionen mot kungen och konspirationerna var igång bland militärer och ämbetsmän. Centrum för intrigerna var Stockholm, men förgreningar fanns på Åland och vid Västra armén under Adlersparres ledning i Värmland. Mord- och kupplaner frodades. I Stockholm var inte minst gardesofficerarna missnöjda med kungens beslut att degradera ett antal regementen som deltagit i de misslyckade landstigningarna vid Lokalax och Helsinge på Finlands sydvästkust i slutet av september 1808.

Västra armén under Adlersparres ledning hade just höjt upprorsfanan när en grupp officerare med general Carl Johan Adlercreutz i spetsen tog initiativ i huvudstaden. Inför hotet om totalt kaos och inbördeskrig, och med stöd av flera höga ämbetsmän, togs beslut om att arrestera kungen. Gustav IV Adolf hade tafatt försökt organisera motstånd mot armérevolten i Värmland genom att vända sig till de lojala trupper han trodde fanns i Skåne.

För att förekomma detta agerade Adlercreutz på morgonen den 13 mars 1809. Kungen greps på Stockholms slott. Han lyckades visserligen smita ut genom en lönndörr från det rum han spärrats in i, men fångades under dramatiska former upp på den inre borggården och gav upp. Statskuppen var ett faktum. Hertig Karl inträdde omedelbart som riksföreståndare.

Samtidigt med dessa händelser förvärrades det militära läget i katastrofal riktning för Sverige. Alexander hade egentligen varit mycket kritisk mot sina ryska befälhavares beslut att ingå vapenvila med Finska armén i november 1808. Kejsaren hade helst sett att den svenska armén hade tvingats till kapitulation.

I början av 1809 arbetade Alexander hårt för att få igång en ny rysk offensiv som denna gång skulle föra över kriget till de västra delarna av Sverige. Han ville få ett snabbt slut på konflikten. Framför sig såg han en brytning med Napoleon, och han behövde i så fall en allians med Storbritannien. Kriget mot Sverige var i vägen. Samtidigt var det för tidigt för den ryske kejsaren att bryta med Napoleon. Än så länge dansade Alexander efter den franske kejsarens pipa.

Bonus i sammanhanget var erövringen av Finland. Sverige var emellertid ännu inte berett att sluta fred. Att förlora Finland skulle vara en alltför besk medicin för den nya regimen. Kriget skulle därför fortsätta. I Stockholm hoppades man på en brytning mellan Alexander och Napoleon.

Inledningsvis gick tsarens planerade offensiv mycket trögt. De ryska befälhavarna i Finland var minst sagt ovilliga att marschera över isarna mot Västerbotten, Åland och Stockholm. Dels var de kritiska till kriget mot Sverige och tyckte att denna energi borde användas mot Napoleon, dels såg de stor fara lura runt hörnet när isarna väl gick upp – skulle de då bli strandsatta i Sverige, utan underhåll, mot överlägsna svenska styrkor?

Till slut kom den ryska offensiven igång. I en kombinerad operation marscherade ryska kårer mot Kalix, Umeå och Åland. Anfallet mot ögruppen kom först. Läget var hopplöst för den underlägsna Åländska fördelningen under Georg Carl von Döbeln. Generalmajoren visade sig dock uppgiften vuxen, även om han själv kallade sitt uppdrag ”det kusligaste av alla befäl”. Samtidigt som Döbeln inledde förhandlingar med ryssarna, förberedde han en reträtt. Genom en marsch över Ålands hav, under ständiga strider med förföljande ryska styrkor, lyckades han dra undan sina trupper från ön.

Väl över på fastlandet insåg Döbeln att det inte fanns några trupper att försvara huvudstaden med om ryssarna kom efter ända dit. Oordningen, till följd av kuppen och Västra arméns revolt, var total på den svenska sidan. Döbeln vägrade delta i konspirationerna. Istället lyckades han genom en halvsanning få ryssarna att tro att en delegation var på väg från den nya regimen i Stockholm för att förhandla fram en slutlig fred med Ryssland.

Dessutom gav överstelöjtnant Gustaf Olof Lagerbring i stark sinnesnärvaro en garanti för att svenskarna inte skulle återerövra Åland eller gå över Kemi älv under den tid som fredsförhandlingarna ägde rum. De ryska generalerna lät sig nöjas med detta och återvände till det finska fastlandet — säkert lättade över att slippa en operation mot Stockholm som de starkt ogillade.

Nästa händelse blev anfallet mot Umeå. Den ryska marschen över Norra kvarken tillhör ett av de mer spektakulära företagen under finska kriget 1808–09. Den ryske generallöjtnanten Michail Barclay de Tolly intog snabbt Umeå den 22 mars. Han stannade bara några dagar innan han den 27 mars på order från Finland återvände över isen med sin kår, eftersom fredsförhandlingar enligt Döbelns halvsanningar skulle inledas med Sverige.

I Vasa möttes han av nya order, denna gång från kejsaren, som angav att han skulle stanna i Umeå och marschera norrut. Barclay de Tolly kunde säkert hålla sig för skratt, men att återvända till Umeå var uteslutet.

Ändå fick ryssarnas tillfälliga ockupation av Umeå en viss betydelse för det som hände längre norrut. Vid Torneå stod tre illa medfarna brigader som just hade hämtat sig efter de fasansfulla tyfus- och dysenteriepidemierna som hade härjat från december 1808 till februari 1809. Brigaderna bestod nästan uteslutande av soldater från den östra riksdelen.

Uppgiften att leda den svenska fördelningen i detta kritiska läge hade generalmajor Hans Henrik Gripenberg, som egentligen var ställföreträdare för Adlercreutz. Den senare befann sig i Stockholm och deltog i de inrikespolitiska intrigerna. Gripenberg hamnade i en mycket svår situation när han den 18 mars fick klart för sig att ryssarna sagt upp stilleståndsavtalet och planerade att anfalla österifrån fem dagar senare. Han stod utan instruktioner om vad han skulle göra, drabbades av beslutsvånda och reagerade för långsamt. Psykologiskt avgörande blev uppgifterna om att en stor rysk kår spärrade reträttvägen vid Umeå, och att en statsomvälvning ägt rum i Stockholm. Dubbelt överlägsna ryska trupper tryckte på och hotade kringgå de svenska brigaderna på isen.

Gripenberg började förhandla. Att bjuda motstånd i detta läge var fåfängt, bedömde han, och den 25 mars 1809 kapitulerade stora delar av det som varit Finska armén. Kapitulationen har diskuterats i efterhand, men bedömts som mer rimlig utifrån det militära läget än Cronstedts dagtinga på Sveaborg. Ändå går det att konstatera att kapitulationerna avlöste varandra under detta krig.

I slutet av mars månad 1809 kom även de inre politiska förhållandena i den östra riksdelen till ett avgörande. I Borgå mötte de finska ständerna sin nya härskare och Alexander fick den finska befolkningens tro- och huldhetsed – oavsett om det var en läpparnas bekännelse eller inte. Löftena om att de finska ständerna skulle få behålla sina privilegier, den protestantiska religionen och sina svenska lagar återupprepades.

Därmed var förhållandet mellan kejsaren och den finska befolkningen åtminstone för tillfället reglerad. Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska kejsarriket. Den ryska pacificeringen av Finland hade på det hela taget lyckats väl, även om motståndet hade varit stort i vissa delar av Österbotten, Karelen, Savolax och på Åland.

Även i Sverige skedde viktiga förändringar. En ny konstitution trummades på rekordtid fram och mottogs av ständerna den 6 juni 1809, även om bondeståndet obstruerade ytterligare några veckor. Riket fick även en ny kung, Karl XIII. Förändringarna i 1809 års regeringsform var kanske inte så stora som många radikala hade hoppats, men enväldet var bortsopat och en sorts maktfördelningsprincip framträdde. Riksdagen hade åter sin plats och konstitutionalismen var återinförd.

Oundvikligen kom fredsförhandlingar med Ryssland närmare. För att om möjligt förbättra utgången av överläggningarna, väcktes i Sverige idén om en militär operation mot den ryska kår som stod i Umeåtrakten under generalen Kamenskij. Västerbotten hade successivt ockuperats under våren och sommaren 1809.

Ryssarna hade mötts av motstånd vid Skellefteå den 15 maj och i samband med Hörneforsslaget den 5 juli 1809. Samma månad som Hörneforsslaget ägde rum, beslöt ledningen i Stockholm att en expedition skulle genomföras. En transportflotta med understöd av fartyg ur både linje- och skärgårdsflottan samlades och avgick mellan den 3 och 8 augusti. Ett krigsråd samlades i Härnösand och fattade det slutgiltiga beslutet om landstigningsplats.

Valet föll på Ratan, strax norr om Umeå. Egentligen hade man velat gå till Skellefteå och på Skellefteåälvens norra strand möta ryssarna stödda på fältbefästningar. Detta var trots allt orealistiskt. Tiden gick fort och expeditionskåren hade bara underhåll för en kort operation. Dessutom väntade höststormarna, som kunde äventyra återseglatsen. Den naturliga hamnen i Ratan framstod som det enda alternativet.

Tidigt på morgonen den 17 augusti landsteg den svenska expeditionskåren vid Ratan. Tanken var att genomföra en samordnad operation mot ryssarna. Trupper från söder under generalen Fabian Wrede skulle hota ryssarna vid Umeå och låsa fast dem i strider vid Umeälven. Från norr skulle den svenska expeditionskåren under generalen Gustaf Wachtmeister fullborda inringningen. Ansvarig för hela operationen var amiral Johan Puke.

Men samordningen misslyckades. De något oklara befälsförhållandena innebar att Wredes anfall söderifrån aldrig fick det resultat som var avsikten. Kamenskij fick omedelbart underrättelser från Ratan om svenskarnas landstigning och kunde, visserligen med stora ansträngningar, slinka ur inringningen. På två dygn marscherade huvuddelen av Kamenskijs kår norrut och på morgonen den 19 augusti anföll han den svenska expeditionskåren vid Sävar.

Det slag som sedan följde brukar räknas som det sista stora slaget inom det nuvarande Sveriges gränser. Efter mycket hårda strider ansåg sig Wachtmeister tvungen att retirera. Dagen efter, den 20 augusti, utkämpades ännu en strid vid Ratan i samband med den svenska återinskeppningen på transportflottan. Expeditionen blev ett debacle. Ryssarna tvingades visserligen ut ur Västerbotten, men någon fördel i förhandlingarna om fred kunde man från svensk sida knappast räkna med.

Fredsförhandlingarna drog igång på allvar i Fredrikshamn i Finland den 14 augusti 1809. Alexander var angelägen om att snabbt få fred. Den svenske huvudförhandlaren Curt von Stedingk gjorde vad han kunde för att mildra de ryska villkoren. Ryssarna höll fast vid kraven på fred med Frankrike och Danmark, en svensk brytning med Storbritannien och landavträdelser omfattande Finland med Åland och ny gräns vid Kalix.

De första två kraven kom inte att ställa till några större problem, men svenskarna ville ha gränsen flyttad österut till Torneå. Så blev det. Stedingk började visa oroväckande tecken på utmattning och sjukdom. Han var till åren kommen. Inför hotet om att förhandlingarna skulle dra ut på tiden om Stedingk dog, släppte Alexander efter vissa informella kontakter gränskravet. Gränsen fick dras vid Torneå.

Freden var därmed ett faktum den 17 september 1809. Sverige avträdde en tredjedel av sitt territorium och miste en fjärdedel av sin befolkning. Under ett och samma år hade riket fått en ny författning och i det stora hela sina nuvarande gränser. Förändringarna var sannolikt helt avgörande för Sveriges vidare utveckling.

Postludiet blev, även det, dramatiskt. Den första söndagen i oktober 1809 blåste det upp till storm. På det vind­pinade torget vid sidan om kyrkan i Umeå samlades gudstjänstbesökare och andra intresserade för att vara med om de finländska truppernas avsked. De sista resterna av Finska armén stod uppställda i sina slitna uniformer. Att de inte fått nya berodde på att de som avgjorde sådana saker i Stockholm inte ansåg att finländarna skulle kostas på. De var inte längre det svenska rikets undersåtar. Döbeln hade redan haft ett av sina många vredesutbrott. Som en gest till soldaterna delades dubbel brännvinsranson ut. Därefter medaljer till dem som utmärkt sig i strid. På detta följde ett tal.

Trots den tilltagande vinden, som gjorde att en och annan inte kunde höra vad generalen sa, bör de flesta ha förstått innebörden av högtidligheten. Detta var slutet. Ceremonin i Umeå den 8 oktober markerar den slutliga rikssprängningen. Sverige och det som så småningom blev Finland gick som ett resultat av historiens vindkantringar skilda vägar.

Bönderna i Västerbotten tvingades ge ryssarna mat

Ryssarna hade under sommaren 1809 inte mindre än 11 400 man i Västerbottens län (som då gick från Umeå i söder till Torneå i norr). Men varifrån fick dessa soldater sin mat? Införsel utifrån kan omöjligt ha täckt behoven. I Bottenviken patrullerade svenska örlogsfartyg som effektivt förhindrade transporter sjövägen, och landtransporter med häst och vagn hela vägen från Österbotten kunde bara till mycket liten del förse styrkorna med förnödenheter. Underhållssituationen var så allvarlig att ryssarna vid tiden för den svenska landstigningen vid Ratan till och med var på väg in i Ångermanland för att hitta mat.

Allt tyder på att det var de västerbottniska bönderna som undsatte ryssarna. Trots att bönderna hade varit hårt pressade av svenska krav på förnödenheter ända sedan krigsutbrottet 1808, lyckades ryssarna få ut lite till. Naturligtvis byggde detta på att de i egenskap av ockupationsmakt kunde komma med hot.

Efter kriget fanns det i Västerbotten stora mängder rubler som de svenska bönderna försökte betala svensk skatt med (men det fick de inte). Det tyder på en omfattande informell handel mellan ryssarna och bönderna, eftersom vi vet att den ryska kårledningen aldrig betalade ut några större belopp. Istället var det enskilda ryska soldater som köpte mat av bönderna.

Detta lär oss någonting viktigt om de ryska soldaterna och den ryska arméns sätt att fungera – i stor utsträckning byggde det ryska krigsmaskineriet på att soldaterna var bra på att klara sig själva. (Självklart bidrog även att de ryska soldaterna var yrkessoldater – även om de i teorin var utskrivna för 25 års tjänstgöring, handlade det i praktiken om livstid för de flesta.)

Vid de ryska kompanierna ingick soldaterna i koklag, så kallade arteler, som delade krigsbyte, lön och annat de kunde få tag på mellan sig. Ibland skaffade sådana arteler en extra kärra för förnödenheter. Genom detta system blev den ryska armén mycket uthållig och fungerade veckor i sträck utan organiserad mattillförsel. Sannolikt vann ryssarna kriget i Finland på grund av detta.

Sista striderna stod vid Sävar och Ratan

Slaget vid Sävar den 19 augusti och striden vid Ratan den 20 augusti 1809 är de sista större stridshandlingarna inom det nuvarande Sveriges gränser. Den svenska expeditionen till Västerbotten sommaren 1809 var en omfattande marinmilitär operation. Flottan bestod av ett sextiotal fartyg, däribland två linjeskepp, en fregatt och ett antal kanonslupar och galärer. Ombord fanns sammanlagt 11 000 man, av vilka 6 800 utgjorde den kår som skulle landsättas och ta sig an ryssarna.

Slaget vid Sävar blev komplicerat. Den svenske befälhavaren Wachtmeister satte successivt in de svenska trupperna och lyckades aldrig nå ett avgörande på Krutbrånet, söder om Sävarån, där de viktigaste striderna utkämpades på förmiddagen. Ryssarna kunde så småningom kringgå den svenska positionen över Sävarån lite längre söderut.

Wachtmeister ansåg att han stod inför farliga ryska flankanfall och vågade inte riskera en inringning. Kanske var han alltför försiktig – resultatet blev hur som helst en svensk reträtt. Striderna resulterade i hundratals stupade, sårade, saknade och fångar. De sammanlagda förlusterna gör slaget till finska krigets näst blodigaste – man räknar med totalt tusen döda svenska och ryska soldater. Än i dag är det okänt var de fick sin sista vila. Vid Sävar stupade också fler svenska officerare än under någon annan strid under kriget.

Dagen efter, den 20 augusti, anföll ryssarna det svenska brohuvudet vid Ratan. Under skydd av skärgårdsflottans tunga fartygskanoner kunde attacken avvärjas, men till priset av att Ratans by sköts i spillror. Ett ögonvittne, fänriken Carl Johan Ljunggren, skrev efteråt: »I skogen brakade träden. Afslitna grenar och kvistar dansade omkring, jorden kastades högt i luften: det var ett buller som hade världens sista stund varit inne.» När striden var över gick det att beskåda förödelsen. Ryssarna hade trots det svenska artilleriövertaget stormat ner mot stranden. Ratans by var en fruktansvärd syn. Det som i dag är en fridfull sommaridyll var i augusti 1809 ett helvete. Överallt låg lik efter ryska soldater som hade försökt ta skydd. Kanske hade fri plundring av byn gett dem kraft att genomföra det vansinniga anfallet. I ett hus hängde en död kropp ut från en byrålåda. Kanske hade den olycklige letat efter något när han träffades och stupade.

I augusti 2009 kommer slagen vid Sävar och Ratan att återuppspelas i samband med kungligt besök. Allt för att vi ska minnas att det gått 200 år sedan kriget senast drabbade Sverige.

Martin Hårdstedt är fil dr i historia vid Umeå universitet. 2006 utkom hans bok Finska kriget 1808–09 (Prisma)

Kanske är du intresserad av...

Läs också