Fest i rättan tid

Det är gryning den första januari år 1. Roms tillträdande konsul, Lucius Aemilius Paullus, har såsom seden bjuder tillbringat natten sovande i det fria. Nu

13 mars 2001 av Carolina Söderholm

Det är gryning den första januari år 1. Roms tillträdande konsul, Lucius Aemilius Paullus, har såsom seden bjuder tillbringat natten sovande i det fria. Nu stiger han upp för att offra och för att betrakta himlen i väntan på ett tecken från gudarna. Väntan blir kort. Snart varseblir Lucius en blixt på himlavalvet. Uppenbarligen är Jupiter välvilligt inställd, och Lucius beger sig hemåt för att ta itu med de många plikter som åvilar honom som Roms högste ämbetsman denna den första dagen på det nya året.

Nyår i Rom, världens centrum, och staden firar. Man ger varandra presenter som ska bringa lycka och välgång under det kommande året och man firar guden Vediovis födelsedag vid dennes tempel på Tiberön. Men framför allt samlas man för att se på processionen med de nya konsulerna som går upp till Jupitertemplet på Kapitolium, stadens borg och religiösa mittpunkt. Vanligen finns två tillträdande konsuler i paraden, i dag dock endast en – Lucius Aemilius Paullus. Hans blivande kollega, Gaius Iulius Caesar (kejsar Augustus barnbarn och adopterade son, inte att förväxla med den store Caesar), befinner sig på fälttåg i Östern. Väl uppe på Kapitolium får Lucius ensam offra en vit tjur åt Jupiter som tack för att guden skyddat staden och riket under det gångna året. Sedan han därefter avgivit löften om offer även nästkommande nyår, är Lucius invigd som konsul för år 1 och kan hålla sitt inledande tal inför senaten.

Denna den första januari år 1 var en stor dag för Lucius Ae-milius Paullus och för hans ämbetskollega Gaius Iulius Caesar. Även om konsulsämbetets makt minskat betydligt sedan Au-gustus ett trettiotal år tidigare inlett den romerska kejsar-tiden, var ämbetet ännu präglat av traditionens och prestigens glans. För övriga romare var det emellertid, om inte vilken dag som helst, så åtminstone vilket nyår som helst. Att man upplevde den första dagen på det första året av den kristna tideräkningen, själva utgångspunkten för ett i dag i det närmaste universellt krono-logiskt referenssystem, var man – naturligtvis – fullkomligt omedvetna om. Om man i trängseln kring nyårsprocessionen på väg mot Kapitolium över huvud taget reflekterade över vilket år som nu inleddes, skulle man möjligen betänka att det nu var det 754:e året efter Roms grundläggning, men troligen enbart konstatera att det var den första dagen av Lucius Aemilius Paullus och Gaius Iulius Caesars konsulat.

Att nyåret år 1 förvandlades från en vanlig dag i Roms historia till den första dagen i vår tideräkning skulle komma att bestämmas först omkring 500 år senare, då en munk från östra Medel-havsområdet – Dionysius Exiguus – levde och verkade i Rom. Dionysius förkastade den då rådande tideräkningen som utgick från kejsar Diocletianus tillträde till tronen år 284 e Kr och introducerade istället en räkning som utgick från Jesu födelse, "för att inte blanda minnet av den otrogne förföljaren (Diocletianus) med våra kretsar". Jesu födelse beräknade Dionysius till den 25 december år 753 a.u.c. (ab urbe condita, "efter staden Roms grundläggning"). Det påföljande året, det romerska år 754, blev Vår Herre Jesu Kristi år 1, medan åren före Kristi födelse kallades ante Christum natum, "före Kristi födelse".

Två ting är värda speciell uppmärksamhet när det gäller den dionysiska tideräkningen. För det första: Dionysius kallade inte Jesu födelseår för år 0, något sådant år har aldrig existerat. Nollan på en tidslinje markerar följaktligen inte någon tidsrymd utan är en punkt motsvarande nyårsslaget mellan de två på varandra följande åren 1 f Kr (753 a.u.c.) och 1 e Kr (754 a.u.c.). För det andra: Denna nollpunkt markerar utgångspunkten för vår dionysiska, kristna era. Men som alla vet, och som Dionysius själv beräknat, föddes inte Jesus på nyårsslaget mellan år 1 f Kr och 1 e Kr utan på juldagen en vecka tidigare. Att Dionysius och vi räknar årets och tidens början från den 1 januari är i själva verket helt oberoende av Jesu födelsedatum och en rest från den romerska kalendern som startade året från just denna dag. Detta dionysiska blandsystem av romersk och kristen räkning får alltså följande häpnadsväckande konsekvens: I själva verket räknar vår tideräkning med att Jesus föddes den 25 december år 1 före Kristi födelse!

Vad innebär då dessa omtumlande räkneoperationer för det millenniefirande som inom kort ska bryta ut världen över? Jo, det stundande nyåret kommer inte alls, såsom gärna hävdas, att fira tvåtusenårsdagen av Jesu födelse. När allt kommer omkring är det "bara" Vår Herres och vår tideräknings 1999:e födelsedag som ska gå av stapeln. Ska man räkna rätt och riktigt borde vi sålunda skjuta vår millennieyra ett år fram i tiden och plocka fram den verkligt fina champagnen först på nyårsafton år 2000. Eller om vi ska vara riktigt rättrogna, på juldagen år 2000.

Som om detta inte räckte har man dessutom konstaterat att Dionysius inte räknade helt rätt när han bestämde Jesu födelse till år 753 a.u.c./1 f Kr. Två kronologiska notiser i Nya testamentet antyder att födelsen snarare inträffade antingen ett par år tidigare eller ett par år senare. Dels daterar såväl Matteus som Lukas Kristi födelse till tiden för kung Herodes regering och han dog redan år 4 f Kr. Dels vet vi alla som åhört berättelsen om Jesu födelse i Lukas julevangelium att "det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Quirinius var landshövding över Syrien." Från andra källor känner vi till att denne Quirinius syriska ståthållarskap inträffade år 6 e Kr, då han också ska ha genomfört en folkräkning, skattskrivning, i Judéen. Texten i Nya testamentet tyder alltså på att Jesus föddes antingen år 6 efter Kristi födelse eller någon gång före eller under år 4 före Kristus. Hur man än tolkar Matteus och Lukas kan juldagen år 1 f Kr inte stämma.

Nå, att datum och år inte stämmer exakt med den historiska verkligheten är naturligtvis intressant, men för de flesta av oss blivande millenniefirare ändå bara tankeexperiment. Dagligen fungerar vi och lever i ett precist, gemensamt tideräkningssystem som både ger oss ett självklart förhållningssätt till svunna tiders händelser och får oss att lätt och ledigt kommunicera med människor från såväl grannbyn som andra sidan jordklotet. För oss är detta en självklarhet, som vi knappast ens reflekterar över. Men om vi åter lämnar vår egen tid och funderingarna kring när vi egentligen borde fira det nya millenniet och beger oss bakåt i tiden till den antika världen vid vår tideräknings början, hur fungerade tideräkningen då? Firade även antikens romare millennieskiften? Fanns det andra epokskiften?

Först och främst kan man konstatera att antikens människor levde och verkade i från varandra vitt skilda tideräkningssystem beroende på i vilken stad eller i vilket rike man bodde. Så valde man i det östliga seleukidiska riket att utgå från grundaren Seleukos I:s erövring av Babylon 312/311 f Kr (en tideräkning som på vissa platser i Främre Orienten användes ända fram i modern tid), medan man i staden Tyrus på Levantkusten istället startade sin era från självständighetsåret (från just det seleukidiska riket) 126 f Kr. Andra påtvingades mindre frivilligt sin tideräkning. För staden Alexandria beslöt den romerska senaten att den första augusti år 30 f Kr, den dag då staden intogs av Octavianus, den blivande kejsar Augustus, skulle tjäna som utgångspunkt.

När man talar om tideräkningen i Rom används alltså istället begreppet ab urbe condita, "från stadens grundläggning", som ska ha infallit år 753 f Kr. Liksom när det gäller den dionysiska, kristna epoken ska man emellertid veta att detta årtal räknats fram först flera hundra år senare. I senrepublikens Rom, under årtiondena före Kristi födelse, pågick en intensiv debatt kring när staden egentligen skulle räkna sin grundläggning. Mest populärt var länge 751/750 f Kr, som stammade från den grekiske historieskrivaren Polybios och användes av både Cicero och Livius. Förslaget om 753 f Kr kom ursprungligen från Ciceros vän Atticus, men eftersom det senare plockades upp, lanserades av och vann acceptans genom den oerhört inflytelserike romerske författaren Varro (116–27 f Kr), har den romerska era som utgår från 753 f Kr kommit att kallas "den varroniska".

Inte förrän efter omkring 700 års existens hade alltså Rom, sedan länge en världsmakt med ett rike som år 1 beräknas ha haft en folkmängd på omkring 60 miljoner människor, en enhetlig tideräkning. Detta kan synas minst sagt förbluffande och kan knappast heller enbart förklaras av den rådande osäkerheten och oenigheten kring stadens precisa grundläggningsårtal. Nog måste man under dessa hundratals år, medan det militära inflytandet och kontaktytan spreds från den lilla bondbyn vid Tiberstranden till att omfatta såväl Italien som stora delar av Medelhavsområdet, haft något sätt att beräkna tidens gång och datera historiska händelseförlopp?

När det gäller de tidigaste århundradena av Roms historia vet vi mycket lite om hur tideräkningen fungerade. Dock berättas i de antika skriftliga källorna om hur statens främste ämbetsman den 13 september varje år slog in en spik i det kapitolinska templets vägg. Traditionen att årligen hamra in en spik, clavum figere, ska ha tagit sin början år 509 f Kr, det händelserika år då templet på Kapitolium invigdes och Roms kungar fördrevs för att ersättas av republikens konsuler. Spikarna tjänade troligen tideräkningens syfte. Men eftersom vi vet att spikar slogs i även för att avvärja ont, såsom en pest eller motgång i krig, råder det osäkerhet om hur väl spikräkningen fungerat för att kontrollera tidens gång.

Ett annat sätt att hålla reda på tiden och historien var genom de så kallade Annales maximi, "de stora an-naler—na", dokument som årligen offentliggjordes på Forum av Roms högste präst, pontifex maximus, och som innehöll namnen på årets konsuler och andra ämbetsmän samt viktiga inträffade händelser. De första annalerna kungjordes kanske redan i republikens begynnelse i slutet av 500-talet f Kr, och sedvänjan fortsatte sedan fram till slutet på 100-talet f Kr, då Publius Mucius Scaevola som ponti-fex maximus istället i åttio böcker pub-licerade gångna tiders annaler. Tyvärr har dessa texter inte bevarats för eftervärlden, men med all sannolikhet har de utgjort ett viktigt källmaterial för Roms tidigaste historiker, "anna-lister-na". Dessa skrev mellan slutet av 200-talet f Kr och början av första århundradet f Kr böcker om Roms historia från ursprunget till dåvarande tid och kallas annalisterna eftersom de organiserade sina berättelser annalistiskt, årsvis. Alla händelser under ett år redovisas innan man går vidare till nästföljande år. Inte heller annalisterna finns kvar att läsa för oss i dag, men deras skrifter användes i sin tur av senare bevarade historiker, inte minst Livius, vår mest uttömmande ännu existerande källa till den romerska republikens historia.

Livius, som levde på kejsar Augustus tid, lade också han upp sina böcker efter ett år-för-år-system. Men trots att han verkade efter det att den varroniska tideräkningen vunnit acceptans och trots att han namngav sitt stora historiska verk Ab urbe condita libri ("Böcker från stadens grundläggning"), daterar han inte de olika åren efter stadens ursprung enligt Atticus/Varro utan väljer att benämna dem efter de då sittande konsulerna. Samma sak med kejsar Augustus själv. I sin självbiografi och testamente, Res Gestae Divi Augusti ("Den gudomlige Augustus gärningar") daterar han exempelvis sitt inträde i senaten till Gaius Pansas och Aulus Hirtius konsulat utan att bestämma det till 711 a.u.c. (43 f Kr).

I själva verket var dateringar efter konsulsår de överlägset vanligaste i Rom, såväl före som efter den varroniska tide-räkningens uppkomst. Inte ens Varro själv tycks helhjärtat ha följt sitt eget system! Enligt Plinius d ä ska Varro ha skrivit att "priset på en skäppa vete var ett skålpund det året då Lucius Metellus visade upp en mängd elefanter i sitt triumftåg". Att året enligt den varroniska eran var 504 a.u.c. (250 f Kr) nämner Varro inte.

Även på gravinskrifter från romersk tid – ett av de få bevarade källmaterial som speglar mentaliteter hos andra än de politiskt styrande och intellektuellt ledande – lyser dateringar efter stadens grundläggning helt med sin frånvaro. Om inskrifterna alls daterar den dödes bortgångsår görs detta efter kon-suls-år. Mest slående är emellertid att man vanligen inte bryr sig om att sätta ut varken födelse- eller dödsår utan enbart noterar att den döde levt så och så många år.

Det i jämförelse med vår tid så markerade ointresset för exakta tidsangivelser speglas inte bara vad beträffar historiska dateringar utan även när det gällde att beräkna den mer närliggande tidens gång. Låt oss ta exemplen med timmar och månader. Ännu i slutet på 300-talet f Kr indelades den romerska dagen enbart i två delar, före respektive efter den middagstimme som offentligen utropades av en härold på Forum Romanum. Först år 263 f Kr började man att dela in dagen i timmar. Då sattes nämligen det första soluret upp, taget av Valerius Messalla som krigsbyte från det grekiska Sicilien under det första puniska kriget. Men solur är känsliga för förflyttningar, eftersom de visar rätt tid endast på den latitud de är konstruerade för. Messallas solur angav därför visserligen tiden, men inte den romerska utan den sicilianska. Först hundra år senare, 164 f Kr, fick Rom ett solur specifikt tillverkat för och fungerande i staden.

Men även om det nu fanns solur som visade dagens timmar och snart också vattenur som visade nattens, var det romerska dygnets tjugofyra timmar långt ifrån de precisa tidsangivelser vi är vana vid. Principen var istället att fördela lika många timmar till dag och natt, tolv till dagen mellan solens uppgång och nedgång och tolv till natten mellan solnedgång och soluppgång. Detta fick till följd att dagens och nattens timmar var lika långa endast två gånger om året, vid höst- och vårdagjämning. Störs-ta skillnaden mellan timmarnas längd inträffade vid sommar- och vintersolstånd. Vid vintersolståndet (22 december) vara-de varje dagstimme endast 44 4/9 minuter, timmarna om natten där-emot 75 5/9 minuter. Skillnaderna innebar i sin tur att dagens tolfte timme, den sista före solnedgången, vid vintersolståndet sträckte sig från klockan 15.42 till 16.27, medan samma timme vid sommarsolståndet betecknade tiden 18.17 till 19.33.

Samma sak gäller månaderna. Den romerska kalendern innehöll sedan 500-talet f Kr tolv månader, men eftersom man räknade efter månår istället för solår, blev antal dagar per år endast 355. För att hålla takten med det egentliga solåret var man därför tvungen att emellanåt lägga in en skottmånad, en så kallad mensis intercalaris, men detta gjordes så oregelbundet att kalendern ofta var två eller tre månader fel i förhållande till solåret. Precis som dygnets tolfte timme kunde syfta på tiden någon gång mellan tjugo i fyra och halv åtta på kvällen, var det inte säkert att månaden januari inträffade vintertid. Så firades exempelvis nyårsdagen år 46 f Kr på vad som egentligen var den 14 oktober 47 f Kr. Just år 46 f Kr bringades emellertid ordning i den romerska årsindelningen då Caesar skapade den julianska kalendern. Nu anpassades för första gången den romerska tiden efter solens omloppstid kring jorden. Så väl fungerade denna nyordning att den julianska kalendern efter vissa justeringar är den som vi använder oss av ännu i dag.

Timmar, dagar, månader och år – tiden i Rom var oftast någonting ungefärligt, anpassad till religionens och traditionens snarare än exakthetens krav. Vad fick då detta för följder för de romerska epokskiftena? Firades alls sådana? Och om så var fallet, inföll de i rättan tid?

Jodå, även det antika Rom celebrerade ett millennieskifte. Det var på stadens traditionella födelsedag den 21 april år 248 e Kr, som kejsaren Filip Araben lät utropa Roms tusende år. Det romerska epokskiftet firade nämligen millennieårets inledning snarare än dess fullbordan (vi kan sålunda hävda att vi följer en gammal romersk tradition när det tvåtusende året tar sin början nu till årsskiftet!). Men Filip var ett år för sen. Tidigare hade kejsar Claudius år 47 e Kr firat Roms åttahundrade år och Antoninus Pius 147 e Kr celebrerat dess niohundrade. Den 21 april år 248 e Kr innebar i själva verket enligt den varroniska tideräkningen början på stadens ettusenförsta år, men eftersom Filip just kommit till Rom för första gången sedan han utropades till kejsare fick millenniefirandet helt enkelt vänta ett år. Festligheterna firades med spel och kamper med vilda djur, där förutom 1 000 par gladiatorer även 32 elefanter, 10 älgar, 10 tigrar, 70 lejon, 30 leoparder, 10 hyenor, 40 vilda hästar, 6 flodhästar, 10 giraffer, 20 vildåsnor och 1 noshörning deltog. Djuren fanns redan tidigare på plats i Rom, dit de skickats av Filips föregångare kejsar Gordianus att pryda dennes triumftåg, vilket dock aldrig blev av.

Tusenårsskifte i all ära; Filips festligheter var i första hand tänkta att högtidlighålla sekelskiftet. Att Rom råkade fylla tusen vid just detta hundraårsskifte noterades visserligen, men både litteratur och inskrifter från tiden uppmärksammar framför allt att Filip firade seklets fullbordan. Betoningen på hundraårs- snarare än tusenårsjubileet kan tyckas märkligt för oss som lever i den stora millennievakans tid, men kan förklaras av traditionens makt i Rom. Medan det stora för oss är att få vara med om något unikt, något som bara ett fåtal i mänsklighetens historia tidigare upplevt, var det just själva det faktum att millennieskiftet var en engångsföreteelse som gjorde romarna år 248 e Kr tämligen svala inför händelsen. Sekelskiften hade där-emot enligt traditionen firats sedan långt tillbaka i republiken och var en del av mos maiorum, "fädernas seder", som det inte minst i senantikens orostider var viktigt att anknyta till.

Ordet sekel, latinets saeculum, är förknippat med serere – "så, alstra, avla" – och ska förstås i betydelsen en sådd, en generation av människor. Det definieras i den antika litteraturen som livslängden hos den individ inom varje generation som uppnår högst ålder. Härav följer att ett sekel egentligen inte markerade en specifik tidsrymd utan varierade i längd beroende på vilken ålder varje generations äldste uppnådde. Eftersom det för människorna själva var näst intill omöjligt att hålla reda på detta naturliga sekel, saeculum naturale, tillkännagavs varje sekelskifte genom tecken från gudarna. Så underrättades mänskligheten om att det pågående seklet närmade sig sitt slut år 88 f Kr då en stark och klagande trumpetton hördes från en hög och klar himmel och åter redan år 44 f Kr genom att en komet visade sig i samband med Caesars begravning.

Parallellt med det naturliga seklet existerade troligen från 200-talet f Kr det offentliga seklet, saeculum civile. Detta beräknades av Varro till en längd om 100 år, vilket i sin tur motsvarade det naturliga seklet såtillvida att hundra år ansågs vara en människas högsta uppnåbara ålder. Övergången från ett civilt sekel till ett annat firades genom sekularspel, ludi saeculares. Enligt den romerska traditionen firades sådana spel under republikansk tid fem gånger, vid de med hundraårsintervallen dock inte helt överensstämmande tillfällena 509, 449, 348, 249 och 146 f Kr. Den moderna forskningen har emellertid förkastat de tre första tillfällena som efterkonstruktioner skapade i syfte att ge den senare traditionen en längre och vördnadsful-lare historia, och man daterar vanligen det första av Roms sekelfiranden till 249 f Kr. Tyvärr vet vi inte så mycket om dessa sekularspel, och frågan är i vilken grad epokskiftet var dess huvudsakliga syfte. Snarare tycks det som om man i första hand genom olika reningsoffer sökte vända de då rådande motgångarna i det förs-ta puniska kriget till Roms fördel.

Inte heller om sekelskiftet 146 f Kr får vi veta särskilt mycket av de antika källorna. Först när vi kommer fram till det första av kejsartidens ludi saeculares, som hölls av Augustus år 17 f Kr, står vi på fastare mark. Nu frågar sig förstås genast vän av ordning hur det var möjligt att i ljuset av de äldre firandena räkna fram ett sekelskifte till detta årtal. Svaret är att det inte gick. Augustus var i själva verket tvungen att lansera en ny sekel-skiftessekvens. Genom sin religiöse rådgivare Gaius Ateius Capito använde han sig av en parallellt med hundraårsseklen existerande tanke om sekelintervaller om 110 år, konsulterade de sibyllinska orakelsvaren och fann att republikens sekelskiften utan att någon tidigare vetat om det inträffat år 456, 346, 236 och 126 f Kr. Det augusteiska sekelfirandet borde enligt denna räkning inträffat först år 16 f Kr, men eftersom den redan år 44 skådade kometen åter syntes år 17 f Kr proklamerades ludi saeculares redan detta år.

För senare kejsartida sekularfester fanns det nu två sekvenser att följa. Å ena sidan den augusteiska 110-årsintervallen, som valdes av Domitianus år 88 (sex år för tidigt) och Septimius Severus (för en gångs skull i rättan tid!) år 204. Å andra sidan sekelskiftena som utgick från Roms födelse, firade av Claudius år 47, Antoninus Pius år 147 och Filip Araben år 248. Sex sekelskiften firades på så sätt inom loppet av drygt 260 år, vilket innebar stora möjligheter för den enskilde romaren att hinna uppleva åtminstone ett och inte sällan två sekelskiften! Vid Claudius sekelfirande fanns det både bland skådespelarna och åskådarna inte så få som varit med redan vid de augusteis-ka ludi saeculares, och det skrattades gott då härolden enligt den traditionella formeln bjöd folket till spel "som ingen sett och ingen skulle leva att se igen".

Det sekelfirande som vi har mest kunskap om är det augusteiska år 17 f Kr. Vi vet att festen påbörjades den 30 maj och pågick dag och natt till den 3 juni med en veckas påföljande spel, liksom att man redan några dagar i förväg delade ut svavel, tjära och facklor för att romarna skulle rena sig och sina hem i privata ritualer. Själva festligheterna bestod sedan av en rad spektakulära riter som utfördes vid olika helgedomar, vilka huvudsakligen syftade till att garantera det romerska folkets hälsa och fertilitet. Så offrades under första natten nio får och nio getter till ödesgudinnorna, alltmedan Augustus reciterade en arkaiserande bön för det romerska imperiets storhet, för folkets och arméns hälsa och segrar, för ut-ökandet av riket och slutligen för kejsaren själv och hans familj.

De augusteiska ludi saeculares handlade mindre om att fira det gamla seklets fullbordan och mer om att introducera en ny tid, vilken lanserades av tidens poeter som en guldålder, aureum saeculum. Självklart var proklamerandet av en ny tid politiskt motiverat. Det var kejsaren, Augustus, som genom och tillsammans med sin särskilt framhållne gudom Apollon skulle föra medborgarna in i den nya tiden, i vilken Rom rättrådigt skulle härska över hela världen, fred (läs "pacificering") skulle råda och naturen blomstra med ny rikedom.

Men även om dessa tongångar av politisk propaganda säkert uppfattades av dåtidens romare, var det med all sannolikhet också många som innerligt längtade efter en ny tid. Under nästan ett århundrade hade Rom präglats av inbördeskrig, först mellan Marius och Sulla, sedan mellan Caesar och Pompejus och slutligen mellan Octavianus (Augustus) och Antonius. En stor del av det gamla Roms styrande klass hade utrotats i striderna och stor oro hade rått för att Rom självt skulle duka under i hotet från öst och från Kleopatra. Den blivande kejsar Augustus slutliga seger över Antonius och Kleopatra vid Actium 31 f Kr hälsades av Horatius med orden: "Nu må vi dricka, nu under yra språng i dans oss svinga", och Augustus maktövertagande några år senare innebar verkligen bättre tider för Rom: ett ordnat styre, disciplin i armén, ekonomisk uppgång och bröd och skådespel till folket i Rom.

Mentalt var Rom således redo att begrava det gamla och påbörja det nya. Dessutom var det ju dags för ett nytt sekel. Enligt den republikanska sekelserien skulle ludi saeculares ha firats redan 46 f Kr, och två år senare hade kometen, tecknet från gudarna som förebådade det nya seklets ankomst, visat sig. Den kommande guldåldern hade också sedan en tid förutspåtts, inte minst av Vergilius i dennes år 40 f Kr komponerade berömda fjärde eklog, där ankomsten av en ny och bättre tid är intimt förbunden med födelsen av ett väntat gossebarn. Så här skriver Vergilius i översättning av Gustaf H Karlsson:

Yttersta tiden är kommen. Så säger oss Cumaes sibylla.

Raden av sekler födes på nytt i styrka och storhet.

Jungfrun kommer; med henne Saturnus lyckliga rike;

nu blir dess förstfödde sänd från himmelens mäktiga välvning.

Det är en gosse som föds. Se vänligt på honom, Lucina!

Under hans tid skall guldåldern stiga på nytt över jorden.

Järnets ålder skall dö. Apollo är redan vid makten.

Gossens identitet är okänd men ivrigt debatterad. Anspelar Vergilius månne på Asinius Pollios, årets konsuls, väntade son? Eller avses det barn som Octavia, syster till den blivande kejsaren och maka till Marcus Antonius, snart ska föda? Eller, så har man spekulerat sedan den tidiga kristenhetens dagar, profeterar Vergilius i själva verket om det kommande Jesusbarnets ankomst till jorden? I dag håller väl de flesta denna möjlighet för otrolig. Men vem vet, kanske anade man ändå i Rom vid denna tid att man inte bara var på väg in i ett nytt sekel och en gyllene tidsålder utan även snart skulle komma att bevittna början på en ny tideräkning, den vars tvåtusende år vi nu står i begrepp att fira.

Ida Östenberg är doktorand vid Klassiska institutionen, Lunds universitet.

phci1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också