FBI – brottslighetens främsta fiende

För hundra år sedan, i maj 1908, beslutade den amerikanska kongressen att justitiedepartementet skulle få inrätta en särskild utredningsgrupp, för framfö

1 juli 2008 av Wilhelm Agrell

För hundra år sedan, i maj 1908, beslutade den amerikanska kongressen att justitiedepartementet skulle få inrätta en särskild utredningsgrupp, för framförallt vissa typer av ekonomiska brott. Först nära trettio år senare, 1935, fick enheten sitt nuvarande namn, Federal Bureau of Investigation. FBI kom att utvecklas till ett allt mäktigare federalt organ som alla kände till och som under de kommande decennierna skulle väcka beundran, fruktan och misstänksamhet. Justitieminister Charles Bonaparte och president Theodore Roosevelt hade 1908 tänkt sig en personalstyrka på 34 agenter, något som inte i första hand återspeglade antalet brott utan antalet lagar. USA var i början av 1900-talet en stat med svag centraladministration där i princip all lagstiftning och rättsskipning sköttes av delstaterna. En federal polis var meningslös så länge det inte fanns några federala brott. 1910 infördes en av de första gemensamma lagarna för nationen, The Mann Act, som definierade transporterande av kvinnor över delstatsgränser ”för omoraliska syften”, som ett federalt brott. Lagen gjorde det möjligt för de federala agenterna att ingripa mot brottslighet som de annars inte skulle ha kunnat komma åt. På samma sätt kom den nationella bilstöldslagen 1919 att bli ett verksamt instrument mot allehanda allvarlig brottslighet som på något vis hade innefattat en bilstöld.

Det stora genombrottet för FBI var dock inte tillkomsten av fler federala lagar utan följderna av förbudet mot alkohol 1921–33. Förbudstiden innebar en blomstringsperiod för den organiserade brottsligheten som kunde exploatera en aldrig sinande inkomstkälla och koppla samman denna med andra delar av sin näringsverksamhet. En ännu skickligare organisatör hade emellertid trätt in på FBI:s scen, den unge juristen J Edgar Hoover. År 1924 tog han över en organisation som hade 650 anställda och nio lokalkontor, så kallade field officies.

Under Hoovers ledning förvandlades The Bureau från ett utredningsorgan till en modern polisorganisation, som tog hjälp av kriminalteknik, inte minst i form av ett nationellt arkiv över fingeravtryck. Detta var en del av en större förändring, en professionalisering av den federala polisen – inte minst genom en gemensam utbildning av Special Agents.

FBI skulle emellertid inte ha fått den status som var förutsättningen för kår­anda och sammanhållning om det inte varit för kriminaliteten. Gangstereran, den motoriserade våldsbrottsligheten och depressionens sociala utslagning på 1930-talet skapade ett klimat för krav på handfast och synlig brottsbekämpning. Hoovers strategi var att gå tillväga på just detta sätt. Brottsbekämpningen skulle ske ute på fältet och det var för denna uppgift FBI-agenterna var utvalda och tränade. Men Hoover förstod också betydelsen av att sälja in den egna organisationen och föreställningen om dess effektivitet hos allmänheten. 1930-talet såg inte bara födelsen av det moderna FBI utan framförallt av myten om FBI.

En viktig del av detta mytskapande var iscensättandet av jakten på brottslingar – the manhunt – som ett drama regisserat i symbios med pressen. John Dillinger, en framgångsrik bankrånare och allmän våldsbrottsling av gängse slag, utnämndes till ”Samhällets fiende nummer ett” av FBI, som tack vare en i sammanhanget bagatellartad bilstöld över en delstatsgräns hade den legala grunden för att gripa in. Dillinger jagades tills han kunde lockas i en fälla och mejas ner utanför en biograf i Chicago. Brottslingens sista film var naturligtvis en gangsterfilm och hans slut nästan som på bio, eller om möjligt bättre, åtminstone för FBI som fullt ut exploaterade denna och liknande i kulregn kulminerande utredningar. Än viktigare var den PR-draghjälp som andra kriminella gav FBI genom att mynta uttrycket G-män (Government Men), en benämning som genast vann gillande inom FBI och som förstärkte föreställningen om agenterna som brottslingarnas främsta motståndare.

De ökande ideologiska och världspolitiska motsättningarna under 1930-talet fogade ytterligare en uppgift till FBI:s bekämpande av kriminella: att skydda nationen mot inhemska och utländska extremiströrelser och underrättelsetjänster. Denna uppgift blev av central betydelse vid andra världskrigets utbrott och särskilt efter USA:s inträde i kriget 1941. FBI lyckades här, till stor del med hjälp av den brittiska underrättelsetjänstens framgångsrika arbete med dubbelagenter, oskadliggöra försök till tyskt och japanskt spioneri och sabotage i USA. I samband med detta kom FBI att delta i den mest omfattande kränkningen av medborgerliga rättigheter i USA under kriget: internerandet av över hundratusen personer med japanskt ursprung bosatta på den amerikanska västkusten.

Den sovjetiska underrättelseverksamheten innebar ett betydligt större problem för FBI. Sovjetunionen var från december 1941 USA:s allierade, men trots (eller kanske snarare tack vare) detta kunde de sovjetiska organisationerna framgångs­rikt infiltrera en rad viktiga samhällsinstitutioner, bland dem Manhattanprojektet med uppgift att utveckla kärnvapen. FBI kom, särskilt mot slutet av kriget, att stå i allt tydligare opposition till den dåvarande presidenten Franklin D Roosevelts samförståndspolitik gentemot Stalin, och Hoover motsatte sig bestämt att den sovjetiska underrättelsetjänsten skulle få upprätta en laglig representation i USA.

Efter kriget kom FBI att bli en av de viktigaste antikommunistiska pådrivarna i USA. Fokus hade nu förskjutits från gangsterkrig till kallt krig; det främsta hotet mot samhället var inte längre enskilda kriminaldesperador utan verklig eller inbillad kommunistisk infiltration och subversion med det antagna syftet att försvaga USA inifrån. Under McCarthy-eran kunde FBI i allians med mäktiga krafter i kongressen bedriva en veritabel häxjakt på personer med kommunist­anknytning, allmänt oamerikanska åsikter eller en opassande livsstil. Ett informellt och till stora delar osynligt system för personkontroll innebar att FBI, i kraft av sina register, kunde förneka amerikanska medborgare pass och varna arbetsgivare, vilket i praktiken ofta var detsamma som yrkesförbud. På 1950-talet, då FBI stod på toppen av sin makt, inleddes det som skulle utvecklas till det mörkaste kapitlet i organisationens historia: en serie operationer med det för den oinvigde obegripliga namnet Cointelpro. Detta var förkortningen för Counter Intelligence rogram, bakom vilket doldes en helt ny strategi för att bekämpa och utplåna identifierade motståndare, deras organisationer och nyckelpersoner. FBI skulle inte längre agera reaktivt utan proaktivt, inte vänta tills hoten blev akuta utan slå till innan brotten hunnit begås, planeras eller ens övervägas.

Överst på listan stod det politiskt betydelselösa och isolerade amerikanska kommunistpartiet, CPUSA. Metoden för den federala polisen var här enkel och tillhandahölls av motståndaren själv. Som alla kommunistpartier bestod det amerikanska av falanger som ivrigt bekämpade varandra. FBI, som genom dold avlyssning och infiltratörer var väl underkunnigt om intrigerna, började nu underblåsa dem med hjälp av anonyma brev, provokationer och direkta personangrepp. En ledande partifunktionär oskadliggjordes genom att FBI-agenter planterade en kopia av en angivarrapport i hans bil, där den hittades av partivänner som slog larm varefter den i realiteten helt oskyldige funktionären uteslöts ur partiet och därmed var politiskt död.

Den verkligt politiska sprängkraften fick Cointelpro emellertid när programmet riktade sig mot 1960-talets nya fiender och hot mot den bestående ordningen: medborgarrättsrörelsen (inklusive Martin Luther King), det växande motståndet mot Vietnamkriget och sextioåttarörelsen bland studenterna. FBI gled alltmer över i en roll av hemlig politisk aktör med subversiva och i många fall direkt olagliga metoder. Den åldrade Hoover styrde fortfarande efter nära ett halvt sekel sin Bureau och insynen utifrån var minimal; ingen president vågade heller sätta sig upp mot honom. Efter Hoovers död 1972 upptäcktes förekomsten av Cointelpro och hela operationen kom ut i offentligheten efter Watergate-skandalen och de granskningar som gjordes av övervakningen av landets medborgare. FBI räddades dock till stor del av att dess grannorganisation, underrättelsetjänsten CIA, råkade betydligt värre ut eftersom man i strid med sina statuter hade samarbetat med FBI på hemmaplan.

Tiden efter Hoover och Watergate innebar en lång reorganisering för FBI. Den extremt toppstyrda organisationen behövde finna en ny form. Samtidigt lade kongressen fast en distinkt uppdelning: CIA skulle syssla med utlandet, FBI med förhållanden inom landet. Och polisen skulle vara polis, jaga kriminella och utreda en alltmer sofistikerad organiserad brottslighet. Successivt dök också en ny motståndare upp: internationell terrorism riktad mot amerikanska intressen, allie­rade och medborgare. Detta var inledningsvis en fråga huvudsakligen för underrättelsetjänsten, men försöken från islamister att spränga World Trade Center 1993 visade att den internationella terrorismen också kunde operera inne i USA. Att skapa något nytt program liknande Cointelpro var det dock inte tal om för FBI. Terrorism skulle bekämpas med traditionella brottsutredande metoder, vilket innebar att misstänkta individer först måste ha gjort sig skyldiga till ett federalt brott innan en utredning kunde startas. Den illegala listningen av presumtiva statsfiender hade förbytts i sin motsats, en fullständig passivitet inför sådant som kunde tänkas hända, men ännu inte skett. En frustrerad FBI-agent satt på kvällen den 11 september 2001, efter attacken mot World Trade Center i New York, och sökte i öppna databaser och hade efter en stund hittat flygkaparen Khalid al-Midars hemadress i San Diego. Svaret fanns därute, men ingen hade ställt frågan. I efterhand ställdes den, men fick nu en annan utformning: Hur var det möjligt att det legendariska FBI, med alla sina resurser, kunde tillåta en stor grupp omaskerade terrorister, som uppträdde under eget namn, att förbereda och genomföra världshistoriens värsta terrordåd mitt framför näsan på organisationen? Sov G-männen? Svaret var åtminstone delvis ja. FBI var i stora stycken en föråldrad organisation utan så enkla saker som ett enhetligt elektroniskt rapporteringssystem. Men framförallt var det attityden som var föråldrad. G-männen var ett ideal format av en annan tid och illa lämpat för en underrättelsestyrd brottspreventiv verksamhet. Agenterna satt och väntade på att brottslingarna skulle slå till för att sedan med tjutande däck ge sig ut på man hunt. Men i ruinerna efter World Trade Center fanns inga gärningsmän att jaga och den spaning som så småningom inleddes sköttes av andra och bedrevs i andra världsdelar. En anonym FBI-veteran har beskrivit byråns attityd före 11 september 2001 och problemen med agenternas yrkesidentitet som en blandning av antiintellektualism och självöverskattning: ”Det enda en riktig agent behöver är ett anteckningsblock, en penna och en pistol, och med de tre sakerna kan man erövra världen.”

Hoover var chef I 48 ÅR

Få institutioner har en historia som är så oupplösligt förenad med en enskild person som FBI och dess livstidschef J Edgar Hoover (1895–1972). När Hoover som 29-åring handplockades till chefskapet för det blivande FBI hade han redan arbetat i fem år vid justitiedepartementet. Det FBI som steg för steg byggdes upp under 1930-talet var till största delen hans personliga verk. Hoover var inte bara en skicklig administratör utan förstod tidigare än många andra att vägen till framgång för en myndighet gick via media. Han marknadsförde sina G-män som en modern och upplyst tids handlingskraftiga och orädda hjältar, inte minst i den påfallande välskrivna boken Persons in Hiding (på svenska Kamp mot brottet, 1939), en kombinerad real-life-deckare, kriminologisk essä och hyllningsskrift till FBI och dess mannar. G-männen var nämligen just män, dessutom av rätt sort. Hoover hyste avsky och misstro mot (i fallande skala) kommunister, homosexuella, »negrer» och kvinnor. De sistnämnda släpptes in som special agents först 1973 över Hoovers döda kropp.

Hoover var en krävande chef som fordrade absolut lydnad och lojalitet. Hans ledarstil var personlig och direkt, och han styrde sin poliskår som ett enmansföretag med 10 000 anställda, vilket innebar att alla ärenden av någon betydelse skulle underställas honom personligen. FBI:s högkvarter förbigicks ofta i chefens direktkontakt med lokalorganisationen, så kallade Field Offices. Särskilt chefsskiktet under Hoover råkade illa ut och här närdes ett växande missnöje med ledaren som aldrig tycktes vilja flytta ut ur sitt tjänsterum.

Några sådana planer hade inte Hoover, tvärtom. Hans maktställning visade sig vara betydligt mer solid än Vita husets – presidenter kom och gick, men Hoover bestod. Detta berodde dels på att Hoover var en nyttig resurs för den som likt Dwight Eisenhower spelade med i hans spel, men också på att han var en fasansfull motståndare för dem som likt bröderna Kennedy gick emot hans intressen. Det slutliga beviset på Hoovers absoluta makt kom när hans gamle bundsförvant från McCarthytiden Richard M Nixon vid två tillfällen 1971 försökte avskeda FBI-chefen, som bägge gångerna vandrade ut från ovala rummet med sitt chefskap intakt. Ingen behövde nu tvivla på att Hoover verkligen var omöjlig att bli av med, eller orsaken till detta: han visste något förödande om varje tänkbar motståndare, inklusive presidenterna.

Den åldrade Hoovers extraordinära maktposition, isolering och konspirativa världsbild gjorde honom till ett allvarligt hot mot medborgerliga fri- och rättigheter och i förlängningen den demokrati han svurit att försvara. I synen på Martin Luther King som farlig samhällsomstörtare blottades en fatal brist på verklighets-förankring. Hoover var alltmer besatt av en kamp som inte längre riktade sig mot självmarkerande gangstrar, utan mot enligt honom dunkla krafter som tycktes infiltrera samhället på alla plan, från småstädernas villaområden till Vita huset, med utsvävningar, skörlevnad och oamerikanskt uppträdande som främsta signalement.

Privat var Hoover närmast en enstöring. Större delen av hans liv upptogs av arbetet. Han hade ingen egen familj och få förtrogna, bland dem den fem år yngre FBI-mannen Clyde Tolson, en ständig följeslagare som kallade Hoover »Boss» och som i sin tur av denne alltid kallades »Junior».

Hoover dog hastigt hemma i sin bostad natten till den 3 maj 1972 och hans död utlöste en febril aktivitet inom FBI enligt en i förväg uppgjord plan. Memorandum med beteckningen »D» cirkulerade och angav vad som omedelbart skulle destrueras. Vita huset försökte hinna före och beordrade att Hoovers tjänsterum skulle förseglas, vilket hans ständiga och obrottsligt lojala sekreterare Helen Gandy såg till att efterkomma, varefter hon drog sig tillbaka till sitt eget rum där allt känsligt material förvarades. Under tre månader ägnade hon sig åt att förstöra de »personliga» akter som Hoover genom ett halvsekels buggning och telefonavlyssning samlat på sig.

Många i det politiska Washington, antagligen de flesta, drog en suck av lättnad när Hoover till sist hade förmåtts att lämna FBI av den enda auktoritet han inte hade någon hållhake på. Bland dem som genuint sörjde honom fanns hans favorithund som låg kvar vid den tomma arbetsrumsstolen, vägrade äta och dog efter en månad.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också