Faraonernas hantverkare

 Dagligen söker sig femtusen turister till Konungarnas dal i södra Egypten. Dramatiska korridorer leder fram till 62 dunkla gravkammare dekorerade med

20 januari 2010 av Staffan Forssell

 Dagligen söker sig femtusen turister till Konungarnas dal i södra Egypten. Dramatiska korridorer leder fram till 62 dunkla gravkammare dekorerade med stjärnor och himmelsmotiv, gudar och demoner. De underjordiska rummen utgör en fascinerande värld som berättar om faraonernas Egypten, deras religion och syn på liv och död.

Dalen intill västra Nilstranden blev faraonernas gravplats under den 18:e till 20:e dynastin, (1575–1087 f Kr). Tidigare hade de egyptiska härskarna låtit begrava sig i norra Egyptens pyramider. Dessa utsattes dock regelbundet för plundring på grund av sina rikedomar. Farao Amenophis I (1525–1504 f Kr) var den förste som lades i en klippgrav i det som skulle bli Konungarnas dal. Den utvalda platsen låg nära Thebe, under mer än tusen år Egyptens huvudstad.

Dalgången kom så småningom att rymma ett sextiotal kungagravar, flankerade av en brant uppskjutande pyramidliknande bergstopp. Soldater sattes ut som vakter och de plundrare som trots säkerhetsåtgärderna lyckades ta sig ner i dalen greps och avrättades. Soldaterna lyfte upp de gripna i armar och ben och lade dem med magen neråt, vilandes mot en spjutspets. Sedan släppte vakterna taget och tyngdkraften gjorde resten.

Resterna av Thebe är världens största tempelruin. Den ligger omgiven av heliga sjöar och vaktas av arton meter höga gudastatyer. Tempelväggarna är fulla av religiösa hieroglyftexter och målade reliefer som återger skapelseberättelser, begravningstraditioner och scener från militära kampanjer. Farao avbildas ofta avlossande pilar efter sina flyende fiender.

Alla Thebes hus med sina grönskande trädgårdar är i dag försvunna. De byggdes av lera och har vittrat bort. Men ett område har undgått glömskan: hantverkarbyn Dayr al-Madinah i dalgången strax söder om Konungarnas dal.

Här finns fortfarande ruiner kvar av människornas boningar. Under femhundra år, 1500–1000 f Kr, bodde faraos skickligaste hantverkare här. Det var de som högg ut och dekorerade gravarna i Konungarnas dal. Eftersom de visste var gravarna låg och hade tillverkat alla deras föremål, hände det även att de försökte plundra dem. Rättegångsprotokollen finns kvar.

Byns isolerade läge, torra ökenklimat och höjd över Nilens grundvattennivå har räddat tiotusentals dokument från Dayr al-Madinah till eftervärlden. Den första vetenskapliga utgrävningen ägde rum 1906. 1922 inleddes ett mer omfattande arbete som pågick till 1951. Forskarna hittade brev, dikter, kärlekssånger, sagor, visdomsregler, arbetsbeskrivningar, kvitton, testamenten, rättegångsprotokoll och lagar – den egyptiska guldålderns vardagsliv kom dem till mötes.

Dayr al-Madinahstudier utgör i dag en egen forskningsgren inom egyptologin. Ingen annan fornegyptisk by kan dokumentera sina innevånares liv och leverne på samma sätt. Forskarna har till och med gett ut en bok om vilka som bodde på orten, vad de hette, arbetade med och vad man vet om deras inbördes släkt- och jobbrelationer.

Bevarade brev ger inblick i förhållanden familjer och vänner emellan. Ett handlar om en tilltrasslad relation och avsändaren åberopar gammal vänskap för att reda ut problemet:

Skriv till mig vad det är du vill? Budbäraren du sänt är för blyg. Jag får inget vettigt ur honom. Jag skrev att jag ville ha två fina mattor. Den ena av torkat gräs. Den andra av rep. På vad sätt har jag gjort dig illa? Glöm inte bort att jag är din bordskamrat! Skriv vad jag gjort fel och skicka svaret med polismannen Bas. Berätta om ditt hjärtas tankar så kan jag stiga in i dem!

Kärleksbreven tyder på att egyptierna inte höll sig med någon vigselceremoni. De använde ord som "leva med" och "sätta hus". Mannen bad flickans fader om tillstånd att flytta ihop med hans dotter. Förhållandet fanns reglerat i lag. Om de beslöt att gå skilda vägar behöll kvinnan sin egendom, medan två tredjedelar av den egendom de förvärvat gemensamt tillföll mannen. Båda parter kunde föra sin talan inför byns domstol. Otrohet var inte straffbart. Ytterst få fall av kvinnlig otrohet finns dokumenterade.

En hantverkare råkade illa ut då han anklagade en av Dayr al-Madinahs rikemanssöner:

Efter att ha sovit över hos min far gick jag hem. Där kom jag på Mery-Sekhmet, son till Menna, när han låg med min kvinna. Jag gick till byrätten. De trodde inte på mig utan gav mig hundra piskrapp. När min arbetsledare, In-her-khau, hörde vad som hänt sade han att domstolen handlat brottsligt ...

Mery-Sekhmet fortsatte att förföra min kvinna och gjorde henne med barn. Hans far, Menna, förde honom då till byrätten och inför dess högste domare, Amen-nakhte, fick Mery-Sekhmet svära på att aldrig mer besöka min kvinna. Om det skedde gick han frivilligt med på att låta sig sändas till straffarbete i stenbrottet i Elephantine.

Olycklig kärlek försökte man hantera med hjälp av böner och magi. En förtvivlad ung man vände sig till gudarna:

Var hälsad Re-Horakty! Gudarnas fader! Var hälsadkärleksgudinnan Hathor! Prydd med rött tyg! Var hälsad all jordens och himlens gudar! Gör så att Webkhet, dotter till Pen-dua, söker sig till mig som en ko söker sig till sitt bete! Som en herde söker sig till sin hjord. Som en tjänare söker sig till sina barn!

Ett bevarat testamente talar sitt eget bittra men tydliga språk om synen på de äldre i det egyptiska samhället:

Mitt namn är Naunakhte. En fri kvinna i faraos land. Jag fostrade åtta barn och försåg dem med allt de behövde. Nu när jag är gammal bryr de sig inte längre om mig. Därför får ingen av dem någon del av min arvslott, bara sin faders. De som inte gett mig någonting, får ingenting. Allt jag äger ger jag därför istället till de följande män och kvinnor som lagt sin hand i min...

Dayr al-Madinahs innevånare var privilegierade. Många kvinnor och män var läs- och skrivkunniga. Byns hantverkare var efterfrågade på grund av sin yrkesskicklighet. De försåg inte bara faraonerna utan även Thebes ämbetsmän och stadsbor med lyxvaror och högg ut och dekorerade deras gravar. 400 sådana finns kvar, de så kallade "ämbetsmannagravarna", vars väggar ger ovärderliga skildringar av dåtidens vardagsliv. Man trampar vin, bakar bröd, snickrar möbler, skördar, vallar hjordar, fiskar, jagar, går till frisören, sjunger och dansar. Den mest berömda av dessa gravar tillhörde Nebamun, en ämbetsman som övervakade veteskördar. Inget är känt om hans liv. Den mest kända målningen, en jaktscen från träskmarkerna, visar även upp hans kvinna, Hatshepsut, och deras dotter, vars namn är okänt.

Redan på 1820-talet höggs ett tiotal av Nebamuns väggmålningar loss för att säljas. I dag finns de på British Museum i London. Var Nebamuns grav ligger är det inte längre någon som vet. Inte heller har forskarna kunskap om den konstnär som utfört väggmålningarna, men deras höga konstnärliga kvalitéer har gett honom namnet "faraos Michelangelo".

Fakta: Egyptiskt guldålder under Nya rikets tid

År 1650 f Kr invaderades Egypten av ett asiatiskt folkslag som enligt den judiske historieskrivaren Flavius Josephus kallades för hyksos. Deras välde i norra Egypten varade i hundrasex år innan farao Kamose inledde ett befrielsekrig från sin maktbas i södra Egypten. År 1544 f Kr fördrevs hyksos av den egyptiska armén och dess nubiska bågskyttar. Kamose stupade i striderna medan brodern Ahmose i triumf återvände till Thebe där han grundade den 18:e dynastin, Nya riket. Så inleddes den fornegyptiska historiens guldålder.

Erfarenheterna från den långa utländska ockupationen gjorde att farao Ahmose upprättade buffertzoner mellan Egypten och dess asiatiska fiender. Det framväxande egyptiska imperiet sträckte sig från Sudan i söder, över Syrien i norr, till Irak i öster. Från kuvade grannländer hemfördes krigsbyten och slavar. Vasallstaterna betalade skatt till Egypten. Handeln blomstrade längs karavanvägarna. Nya tekniska, konstnärliga och religiösa impulser kom från Mittaniriket i norra Syrien, Hettiterriket i Turkiet och från Mesopotamien, tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Utländska diplomater, köpmän och hantverkare flyttade till den bördiga Nildalen.

Krigen ledde till att Egypten upprättade sin första stående armé. Staten försåg soldaterna med jordlotter, tillräckligt stora för att försörja deras familjer. De krigare som utmärkt sig i strid belönades med större egendomar. Som nyrika klättrade de uppåt på samhällsstegen och flyttade in till Nildalens städer, där de levde på avkastningen från sin jordegendom.

Nya Rikets välstånd förändrade Egyptens religiösa liv. Gudarnas tempel var fortfarande mindre än faraonernas, men landets militära framgångar och växande rikedomar fick härskarna att vilja dela äran med den himmelska makten. Faraos gud, Amen-Re, dyrkades snart över hela Egypten. Normalt höll sig varje stad med sin egen gudom.

Byggnadsarbetena på Karnaktemplet i huvudstaden Thebe sköt fart. Tempelkomplexet utvidgades och antog gigantiska proportioner. Den gudomliga farao försörjdes av Thebes väldiga boskapshjordar, vidsträckta jordbruksområden och blomstrande trädgårdar.

Staffan Forssell är frilansjournalist.

ATT LÄSA Pharaoh’s Workers – The Villagers of Deir El Medina (1994) av Leonard H Lesko. Village life in ancient Egypt (1999) av A G McDowell.

omslPH_01_10_enkat

Kanske är du intresserad av...

Läs också