Estlandssvenska ungdomar från Rågö på båtutflykt. 

© Nuckö Hembygdsförening/SOV:s arkiv

Estlandssvenskarna – på andra sidan Östersjön

Vid medeltidens slut fanns det nästan lika många svensktalande i Reval som i Visby. I hundratals år kämpade estlandssvenskarna mot hårdföra baltiska och svenska godsherrar. Med andra världskrigets sovjetiska ockupation inleddes bosättningens undergång.

12 januari 2018 av Jonathan Lindström

 En dag i mitten av 1370-talet fick munkarna i Vadstena långväga besök. Estlandssvenskarna Niklas, Peter, Anders och Johan berättade upphetsat om det mirakel som var orsaken till deras pilgrimsfärd över havet och in i Östergötlands kärnbygd. 

Tre av dem, bosatta på estniska nordkusten, hade under en fisketur på Finska viken drivits av vinden flera mil öster om Reval (Tallinn). De steg i land nära den estniska byn Kaberla. Där hade tolv ester överfallit och plundrat dem. En av svenskarna kastades bunden och försedd med stentyngder i havet där det var nio alnar (cirka fem meter) djupt. 

Åkallade heliga Birgitta

Hans kamrater åkallade den heliga Birgittas hjälp – och som genom ett under lossnade svenskens rep och han lyckades komma upp till ytan. I förskräckelsen lät esterna släppa sina fångar, som kunde segla hem med gynnsam vind. 

Vadstenaprästerna skrev ner svenskarnas vittnesmål i ett dokument som skickades till påven i Rom – historien skulle bli en av de mirakelberättelser som bekräftade Birgittas helgonstatus.

I efterhand framstår dock inte skildringen som helt övertygande. Att svenskarna var ute på en oskyldig fisketur har ifrågasatts. Troligen handlade det istället om en planerad bosättningsexpansion in på estniskt område. Men den version Vadstenamunkarna fick sig till livs var förmodligen mer passande i ett kyrkligt sammanhang.

Svenskar i Estland från 1200-talet

Hur länge det bott svenskar på den estniska kusten och öarna råder det delade meningar om. De äldsta dokument där de omnämns är från 1200-talet. Det står klart att de tidigt intog en särställning. Svenskarna hade en bättre rättslig position än esterna, både när det gäller arvsrätt och personlig frihet.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Tyskar och danskar hade intagit Estland och övriga Baltikum i början av 1200-talet. De kom att bilda en främst tysktalande härskarklass av ordensriddare, godsägare, biskopar och borgare, medan bondebefolkningens ester, letter och andra baltiska folk buntades ihop under den nedsättande benämningen undeutschen (icke-tyskar). I den mån ester klättrade socialt förtyskades de snabbt. 

Esternas motstånd, som kulminerade i det misslyckade och blodiga Sankt Georgs-upproret 1343, förde dem allt längre in i livegenskapen. Svenskarna lyckades däremot länge hävda sin rätt, och deras bosättningsområde expanderade.

Estlandssvenskarna bosatte sig längs Estlands kust och på öarna i Östersjön. 

© Lönegård & Co

Svenskar längs estniska kusten

Vid medeltidens slut fanns svenska fiskarbönder bosatta på Runö i Rigabukten i söder, på Ösel och Dagö och på mindre öar och kuststräckor därinnanför. Det centrala estlandssvenska området bestod av Ormsö, Nuckö och Eyland, med dryga fyrtiotalet byar. Vid Finska viken fanns svenskar på Odensholm, Rågöarna, småöar och kustområden hela vägen förbi Reval och österut. 

Vid denna tid var också den lilla byn Kaberla försvenskad – just det de våldsamma esterna hade fruktat. Som mest kan svenskarna längs Estlands kuster ha varit över tiotusen. Det motsvarar ett par procent av den estniska befolkningen.

Reval stor svenskstad

Särskilt talrika var svenskarna i Reval, där närmare en fjärdedel av de sextusen invånarna talade svenska. Det betyder att Reval var den största svenskstaden efter Stockholm och Visby! 

De tyska Revalborgarna var inte helt bekväma med detta. I stadens handlingar kallas svenskarna ibland nedlåtande för ”den Jönussen”, ungefär ”jönsarna”, med hänsyftning på det vanliga förnamnet Jöns. Svenskarna blev också tvungna att betala en högre avgift än ester och tyskar för inträde i borgerskapet.

 Relationen mellan svenskar och ester var mestadels fredlig, även om det ibland förekom våldsinslag. Bägge grupperna delade erfarenhet av att ha tyskar som herrar och i början av 1500-talet kom också svenskarna att drabbas av inskränkningar i friheten. 

Bönderna var "landbor"

Det är värt att notera att de svenska bönderna i Estland, trots att de inte var livegna, inte heller var självägande. De var landbor och brukade alltså någon annans jord. Enligt de nya reglerna hade de fortfarande rätt att flytta från sina gårdar, däremot kunde de inte bosätta sig på en estnisk gård utan att gå miste om landborätten och själva bli livegna. Med dessa förändringar kom den svenska expansionen i Estland att upphöra.

Landbosystemet innebar att de lokala godsägarna kunde höja både arrendet och dagsverksskyldigheten som de ville. Passade det inte bonden återstod bara friheten att flytta. 

Ett exempel på detta är bonden Peter Swede som flydde till Reval 1535 undan kraven från en adelsman på godset Kolk. Tillnamnet Swede är tyska för svensk. Peter lyckades inte uppnå någon överenskommelse med sin förre godsherre, utan tycks senare dyka upp som gårdsinnehavare på Ormsö, där en Peter Svensk hade en gård i Söderby senast år 1565.

De första svenska kolonisatörerna kom troligen till Ormsö i början av 1200-talet. Bilden är på Saxby fyr, som står på västra sidan av Ormsö.

© Kalervo Kinnunen

Sökte hjälp hos Gustav Vasa

Peter har alltså rört sig från en tynande svenskort, där hans minoritetsbakgrund krävde ett tillnamn, till svenskbygdens hjärta. Där framstår tillnamnet bland 170 andra svenska bönder på ön som tämligen omotiverat – om man inte känner till hans bakgrund. Även om svenskarnas rättigheter var bättre skyddade i den centrala svenskbygden var pålagorna och dagsverksskyldigheten nog så tunga.

Det hände ibland att estlandssvenskar sökte hjälp hos den svenske kungen. När Rågöborna kom i tvist med abboten i Padis år 1555 om pålagor och rättigheter sände de tre män över Östersjön till Gustav Vasa för att få hjälp. Detta var emot alla regler och bönderna hotades med hårda straff om de fortsatte med klagomål och uppstudsighet, vilket de dock inte uppfattade som något hinder.

Början på Sveriges stormaktstid

 Med reformationen försvagades Tyska orden och när den föll samman ställde sig norra Estland år 1561 frivilligt under svenska kronan. Invånarna ville undvika huggsexa mellan de omkringliggande staterna, särskilt då Ryssland. Händelsen räknas ibland som början på den svenska stormaktstiden. 

1563 erövrade svenska styrkor västra Estland och Ormsö kyrka plundrades på kvardröjande katolsk grannlåt, trots att prästerna sedan årtionden var protestanter. Möjligen slogs också prästen ihjäl. I övrigt var inte den svenska erövringen särskilt blodig. Det nordiska sjuårskriget – mellan Sverige på ena sidan och Danmark, Polen och Lübeck på den andra – utspelade sig huvudsakligen längre västerut.

Värre var det livländska kriget, som för estlandssvenskarnas del var som intensivast från 1570, då ryssarna anföll, fram till 1581, då området återtogs av svenskarna under Pontus De la Gardies befäl. En tid höll svenskarna bara Reval och Dagö. 

Estlandssvenska bönder deltog som kunskapare och tilldelades krut och bly av Dagöfogden. Fogden såg dessutom till att göra räder in på estlandssvenskt område som behärskades av ryssarna, där bönderna dubbelbeskattades ”frivilligt, endels med våld”. 

Tartarer härjade svenskbygderna

Överbeskattningen var dock inte det värsta. Vintern 1575 plundrade, härjade och brände den ryske tsaren Ivan den förskräckliges tartariska trupper öarna utanför kusten.

Ännu på 1800-talet berättades hårresande historier om hur tartarerna dödade spädbarn, skar brösten av Ormsökvinnor och satte Rågöbönders fingrar i kläm mellan stockarna i stugväggar. Sådana detaljer är förstås sägner, men sannolikt var verkligheten inte mycket bättre. 

Bröllop på Ormsö i mitten av 1800-talet, med dans till tallharpa. 

© E H Schlichting/SOV:s arkiv

När ryssarna förjagats hade den svenska befolkningen närmast halverats, och Dagö-fogden gjorde anteckningar om kreatur som tillvaratagits från gårdar ”som ryssen bortfört folket från”. Samtida krönikörer berättar om hur många människor tillfångatogs i Estland och fördes österut till slavmarknader och okända öden.

Extraskatter, hungersnöd och pest

Under den relativa freden på 1580- och 1590-talen tyngdes bönderna av extraskatter och borgläger, det vill säga tvånget att inkvartera soldater och hästar på gårdarna. 

1600-talets första år förde med sig hungersnöd och pest vilket innebar att den estlandssvenska befolkningen snart var nere i en tredjedel av vad den var vid den svenska tidens början. 

1600-talet blev därefter en tid av långsam återhämtning. Genom köp och som ersättning för lån till kronan övertog Pontus De la Gardies son Jakob De la Gardie Hapsals slottslän och därmed den estlandssvenska centralbygden. Tyvärr kom inte svenskarnas särskilda rättigheter till uttryck i köpekontraktet.

Sekellånga rättstvister i svenskbyarna

Svenskbyar avhystes och säterier och herrgårdar grundades istället. De svenska bönderna försökte visa upp gamla urkunder – i vissa fall från medeltiden, i andra fall utfärdade av hertig Karl (den blivande Karl IX). Ett par sekler av processande mellan godsägare och bönder tog sin början. 

Det har beräknats att svenska bönder i Estland under 1700- och 1800-talen lämnade in en skrivelse i veckan till myndigheterna! Bönderna klagade på att godsägarna lade på dem oriktiga pålagor och dagsverken, och behandlade dem med alltför stor grymhet. 

Vid något tillfälle hade en Ormsöbonde slagits fördärvad och dött därför att han ansågs ha skickat en för klen dagsverkare till godset. Godsägarna underströk å sin sida att de enligt sina köpehandlingar hade rätten på sin sida.

Dagös kamp mot De la Gardie

 Särskilt hårdför var kampen på Dagö, där godset ägdes av Jakob De la Gardies son Axel Julius De la Gardie, en man som hade skaffat sig spelskulder på kontinenten och nu gjorde vad han kunde för att återställa sin ekonomi. Vid något tillfälle barrikaderade sig bönderna i en by bakom vagnar och bråte, närmast i Vilda västernstil, när de fruktade att greven skulle sända soldater mot dem. 

Dagösvenskarna samarbetade ibland med esterna, men när det visade sig att dessas belägenhet var ännu sämre, övergav man dem snabbt. 

Svenskarnas främste talesman var Kitas-Jörgen, från en av de mindre svenskbyarna. Han gjorde upprepade resor till Stockholm och lämnade in suppliker till svenske kungen, utsattes för misshandel av De la Gardies förvaltare, fördrevs från sin gård och kom slutligen att avlida i sviterna av ett gatlopp på 1690-talet.

»Klagomännen från Ormsö», avbildade i tidningen Svenska Arbetaren 1861. De reste till Sverige med hopp om att kung Karl XV skulle framföra deras synpunkter till den ryske tsaren.

© C Weidenhavn

Under 1700-talet tvingades en stor del av Dagöborna utvandra till nyerövrade områden i Ukraina, där de grundade Gammalsvenskby vid Dneprs strand. Länge berättade Gammalsvenskbyborna sägner om Kitas-Jörgen, som sades kunna förvandla sig till en varg.

Bönderna på Ormsö 

 I slutet av 1700-talet och under 1800-talet hamnade istället Ormsö i fokus för kampen mellan godsägare och bönder. Baronerna Stackelberg på Magnushovs herrgård har gått till historien som urtypen för de ökända balttyska godsägarna, som kombinerade förfinad högreståndskultur med råhet och utsugning av sina landbor. 

I efterhand har bönder berättat om närmast osannolika villkor, och rättsurkunder visar att bönderna behandlades som livegna och utsattes för närmast sadistiska och illa motiverade bestraffningar. I början av 1840-talet fråntogs till och med baronen styret av godset som förvaltades av myndigheterna en tid.

Klagomän till Karl XV

När den ryske tsaren år 1861 avskaffade livegenskapen vädrade Ormsöborna äntligen morgonluft. Om de bara kunde ta sig förbi baronen och de korrupta tjänstemännen och berätta för tsaren om sin belägenhet så skulle han säkert hjälpa dem, hoppades man. 

Tidigt en försommardag gav sig fem utvalda Ormsöbor, de så kallade klagomännen, iväg västerut. De seglade till Stockholm och lade till vid Stadsgården. Hoppet var att få träffa Karl XV och via honom få kontakt med tsaren.

Det var dock svårt att ordna audiens och istället kom liberala tidningar med Aftonbladet i spetsen att uppmärksamma klagomännen. Artiklarna, som var glödande svensknationalistiska, handlade om baron Otto Stackelbergs övergrepp, ryssarnas grymhet och kungens flathet. 

Stackelberg ansåg sig skandaliserad och lät genom polischefen inkalla soldater till Ormsö, som gick runt i byarna och konfiskerade får medan alla män flydde till skogs och ut på småöar. Generalguvernören, furst Suvorov, anlände till ön. 

Vid en samling framför herrgården erbjöd han bönderna att övergå till penningarrende, så skulle de slippa den tyngande dagsverksplikten. Oavsett om bönderna hade möjlighet att skrapa ihop pengar till arrendet eller ej så anade de oråd.

Vardag på Ormsö i början av 1900-talet. Kvinnorna skötte jordbruket medan männen var på sjön och fiskade.

© Nuckö Hembygdsförening/SOV:s arkiv

Dagsverksarrenden förbjöds

Under utropet ”Inte så mycket som ett ruttet ägg till hovet (godset)” sprang bönderna till skogs igen. Furst Suvorov lämnade ön i vredesmod och lär ha yttrat: ”Ett sådant dumt och egensinnigt folk har jag aldrig förr träffat på.” Klagomännen återvände hem samma höst, och förhållandena fortsatte att vara kaotiska några år. 

Så småningom löste sig det hela genom att dagsverksarrendena förbjöds år 1868. Även om bönderna tvingades arbeta av skulder på godset en tid mjuknade baronen på äldre dar. Det hände att han delade ut godis bland bondbarnen. 

Stackelbergs son deltog i en konspiration riktad mot tsaren och tvingades fly utomlands, vilket innebar att Magnushof, efter baronens död, övergick till kronan.

Estlandssvenskarna kallades "eibofolke"

Vid mitten av 1800-talet uppmärksammades estlandssvenskarna som folkgrupp och presenterades under samlingsnamnet eibofolke (öbofolket) i skolinspektören och folklivsforskaren Carl Russwurms stora arbete med samma titel, tryckt 1855. 

Estlandssvenskarna var egentligen aldrig en enhetlig grupp, utan varje ö eller område hade sin egen dialekt, egna seder och sin egen rättsliga kamp att föra. Nationalistiska tankar gjorde dock sitt intåg och en medvetenhet om fördelarna med att söka kontakt med Sverige och odla sin svenskhet vaknade. 

Men från 1890-talet satte russifieringen in, och med första världskriget stannade kontakterna över havet upp. Många estlandssvenska unga män skickades ut att slåss för tsarens Ryssland och låg nedkrupna i skyttegravarna.

Estland självständigt 1918

Revolutionen 1917 försvagade Ryssland, och Estland förklarade sig självständigt år 1918. Estlandssvenskarna gjorde insatser både till sjöss och på land i det följande frihetskriget, och år 1920 slöts fred med Sovjetunionen. Fria val kunde äntligen hållas. Under 1930-talet kom emellertid demokratin att försvagas, och minoriteter som svenskarna kände press på sig att tona ner sin särart. Samtidigt var utkomstmöjligheterna små på de karga öarna, och många sökte sig till Sverige för arbete.

Estlandssvenskarnas undergång

 Med Molotov-Ribbentroppakten 1939 och den ryska ockupationen av Baltikum inleddes den estlandssvenska bosättningens undergång. Svenskarna var särskilt utsatta, då de bodde i militärt känsliga kustområden. Ryssarna lät bland annat helt avfolka svenskön Odensholm. 

När tyskarna närmade sig 1941 började också deportationerna ta fart. Bondsöner som dög till soldater, skollärare och andra som inte varit tillräckligt samarbetsvilliga sattes på tåg som rullade österut. Många av dem försvann för alltid, även om enstaka brev nådde fram från avlägsna arbetsläger. 

Ett fullastat fartyg lämnar Nuckö 1944 för transport till nya hemlandet Sverige. Infälld en tidningsnotis om det tysk-svenska samarbete som kom att innebära slutet på den estlandssvenska historien.

© Nuckö Hembygdsförening/SOV:s arkiv

Tyskarna hälsades först som befriare, och de hade till en början ett gott öga till de estlandssvenska fiskarbönderna som uppfattades som en germansk folkspillra och utpost i öster. Mycket snart insåg estlandssvenskarna dock att förtrycket blev detsamma.

Flydde till Sverige

När den tyska krigslyckan vände och ockupationsmakten önskade kasta in estlandssvenska pojkar som kanonmat vid östfronten började unga svenska män på försommaren 1943 att fly till Sverige i småbåtar.

Även hela familjer gav sig av. Kontakter mellan lokala tyska myndigheter och Sverige ledde till att större delen av den estlandssvenska befolkningen – sjutusen barn, män och kvinnor – kunde transporteras över till Sverige på större
fartyg år 1944.

Slutet för estlandssvenskarna

 Kvar fanns en spillra svensktalande, kanske tusen personer. Det var gamlingar som vägrat åka och yngre män som tvingats in i Röda armén och som återkommit till övergivna gårdar. Estlandssvenskarnas ättlingar har numera en livaktig föreningsverksamhet, men med andra världskrigets slut måste ändå den egentliga estlandssvenska historien räknas som avslutad.

Något framstående kulturliv hann aldrig utvecklas, även om den folkliga kulturen är desto mer intressant och rik. Böndernas kamp mot den feodala överheten är däremot imponerande. 

Utan det eviga och mestadels fredliga men riskfyllda processandet sekel efter sekel hade svenskarna inte kunnat överleva, även om de sakta backade i geografiskt utrymme och livsvillkor. 

Här finns också en intressant vinkling på nationalismen. Från första början var svenskarnas etnicitet knuten till vissa rättsliga villkor, vilket gör att svenskheten var något man värnade om under alla sjuhundra åren. 

Svenskheten till hjälp

Svenskheten var också till stor hjälp vid överflyttningen till Sverige. Trots likartade fattiga villkor kom därmed svenskarna att ha en unik position i förhållande till esterna, och det är en relation som än i dag har betydelse för kontakterna över Östersjön.

Unikt för estlandssvenskarna är också att de levde bara trettio mil från Sveriges huvudstad – betydligt närmare än en stor del av Sveriges befolkning – men fick en historia radikalt annorlunda än rikssvenskarnas. 

Kanske kan den liknas vid en kontrafaktisk svensk historia omsatt i verkligheten. Hur vore livet under tyska riddare och ryska tsarer, under Stalin och Hitler, under hotet att deporteras eller mobiliseras och att leva som minoritet i hundratals år? Genom estlandssvenskarna får vi en del av svaren.

Publicerad i Populär Historia 2/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också