"Hetsigt kärlekspar" av Sergel.

© Johan Tobias Sergel/Nationalmuseum

Erotik på 1700-talet: Den sexuella revolutionen

Det står en doft av erotik kring 1700-talet. Det prasslar av siden och spetsar, det flirtas bakom gäckande masker. Men aristokratins amorösa eskapader var bara en raffinerad variant av en bredare strömning i tiden. Könsrollerna reviderades, synen på kroppen ändrades och den sexuella aktiviteten tog sig nya uttryck i alla folklager.

5 november 2017 av Magnus Jacobson

Det var maskeradbalens epok. Och det erotiska lättsinnets tid. Fiskar fångar man med krok, fåglar snaras med nät, men oskulder med maskerader, meddelade en brittisk tidning 1711. Maskeraden hade just etablerats som folknöje, och snart spred sig flugan från London ut över Europa. 

I Sverige hade redan drottning Kristina hållit storslagna maskeradbaler för hovets gäster, men under Karl XII blev balerna mer folkliga tillställningar – i Bollhuset kunde 800 gäster samlas under en enda kväll. Teaterkungen Gustav III älskade utklädningslekar, införde masker till fredagsmyset på slottet och ställde till med storslagna maskeradbaler på operan.

För människor som snördes hårt av korsett och etikett erbjöd maskeraden en lockande fristad. Det var inte de spektakulära dräkterna som lockade folk, den vanligaste utklädningen var dominon, en vid kappa som dolde allt – kropp, ursprung, social ställning. Till den bars en enkel mask för ögonen, med ett gäckande flor hängande över nederdelen av ansiktet.

Sexuella utsvävningar i skydd av masker

Med skräckblandad förtjusning återgav pressen hårresande historier om sexuella utsvävningar i skydd av masker, mörker och vida dräkter. Och knappt hade maskeradbalen slagit igenom förrän den började oroa sedlighetens tillskyndare. 

PRENUMERERA PÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – UTAN KOSTNAD

Blev kanske inte unga flickor såväl bortförda som våldtagna när de gick på maskerad? Och var det kanske inte maskeradbalerna som vredgat Gud till den grad, att han ödelagt hela Lissabon med en jordbävning 1755?

Jo, säkert. Och vad skulle Herren väl annat göra med ett tidevarv som satte kroppsliga utsvävningar och timliga njutningar före längtan efter det hinsides? 

Hur skulle han annars göra sin röst hörd för allt prassel av siden och sammet, hur skulle han överrösta musiken som spelade upp till dans och lastbarhet och den kör av upphetsat flämtande som tränger ut ur 1700-talets sovgemak och drängkammare?

I de finare kretsarna var utklädningslekar mycket uppskattade. "Lekplatsen" av 1700-talskonstnären Pietro Longhi.

© Pietro Longhi/Rijksmuseum Amsterdam

Upplysningen uppvärderade kroppen

För kyrkans män fanns all anledning att bekymra sig, själva tidsandan var som laddad av erotik. Under 1600-talet stod naturen och det kroppsliga för allt det som vände själen bort från Gud.

1700-talet medförde en radikal omkastning; med upplysningen kom en uppvärdering av naturen, kroppen, känslorna, sinnligheten. Ta libertinen som exempel, en studerad karl som fastnat i trotsåldern: på 1600-talet ägnade han sitt liv åt att överträda religiösa och filosofiska gränser. 1700-talets upplaga föredrog att utmana den sexuella moralen. En Valmont, en Casanova, en marqius de Sade.

Inspiration från Pompejis bordeller

Konstnärerna kunde hämta inspiration till erotiska bilder från utsmyckningarna i Pompejis nyss avtäckta bordeller. Framstående tecknare som skulptören Johan Tobias Sergel (1740–1814) och amiralen Carl August Ehrensvärd (1745–1800) tycktes outtröttliga i framställningen av kopulerande människokroppar som vrider sig i laverad extas. Det var pornografi som konst. Eller tvärtom, beroende på utsiktspunkten.

Den framväxande borgerlighetens litterära form framför andra var romanen, där unga kvinnor och män kämpade för att få följa sitt hjärtas röst i trots mot en förstockad vuxenvärld som satte praktisk nytta före puls och passion.

Nog var 1700-talet ett erotiskt sekel, det gällde både hög och låg, åtminstone jämfört med föregående århundrade. Under 1600-talet drev överheten formliga kampanjer mot otukt och sedeslöshet.

Hårda sexuallagar i Sverige

I Sverige ingick stat och kyrka en särdeles effektiv allians. Enligt den lutherska läran var all sexualitet syndig, såvida den inte utövades av äkta makar, och då endast i fortplantande syfte.

Lagstiftningen var, som det heter, drakonisk. Under en tioårsperiod i mitten av 1600-talet dömdes 628 par till döden för olagliga sexuella aktiviteter som enkelt hor (ena parten gift), dubbelt hor (båda gifta), incest och tvegifte.

I och för sig benådades alla utom 34 par, men det säger ändå en del om maktens sexualpolitiska budskap: Hands off! Sex för nöjes skull var en orimlighet och sex utanför den äkta sängen något rent förbannat.

Trots att den genomsnittliga giftasåldern låg närmare 30 än 25, var det ytterst få barn som föddes utom äktenskapet. Det tycks som om det gamla bondesamhället lyckades hålla ungdomens klåda i styr.

Utomäktenskapliga barn blev fler

En bit in på det följande seklet börjar så andelen utomäkten­skapligt födda barn öka kraftigt, från ett par tre procent 1750 till omkring det dubbla femtio år senare. Samma sak händer över hela Västeuropa, om än med olika startpunkter och i olika hastigheter.

I det förmoderna samhället var det tillgången på jord, alltså försörjning, som satte en spärr för äktenskap. Med industrialisering och ökat inslag av lönearbete även inom jordbruket blev det möjligt att bilda familj utan att först ta över en släktgård.

Framför allt gällde det den växande gruppen egendomslösa unga kvinnor och män. En ung man varken kunde eller behövde ställa en fädernegård i utsikt för att göra sitt frieri trovärdigt.

Samtidigt minskade åldersskillnaden mellan äkta makar, vilket kan tolkas som ytterligare ett tecken på att människor lät heta känslor styra sitt partnerval snarare än föräldrarnas praktiska överväganden. Daglönare och backstugusittare omsatte i praktiken det som borgerskapets döttrar trånande läste om i romanerna.

Kyrkoplikt för enkelt hor avskaffades

Kontrollen av undersåtarnas sexliv tycks ha kulminerat i början av 1700-talet när andelen utomäktenskapliga barn nådde sin lägsta nivå. Sedan började greppet om undersåtarnas sinnen att slappna.

1741 försvann således den uppenbara kyrkoplikten för sex mellan ogifta (lönskaläge) och för sex mellan en ogift och en gift person (enkelt hor), vilket innebar att de avslöjade brottslingarna inte behövde stå fram­me i kyrkan och skämmas ett antal söndagar, ett svårt skamstraff på den tiden.

Ett ännu radikalare steg var Gustav III:s så kallade barnamordsplakat 1778, som stadgade att ogifta mödrar hade rätt att föda på annan ort än hemma, utan att uppge sin eller barna­faderns identitet. Bestämmelsen innehöll också ett förbud mot nedsättande tilltal mot kvinnan.

Avsikten var att få ett stopp på barnamorden, man såg att de hårda straffen drev folk till att ta livet av de nyfödda för att dölja sexualbrottet. Inte bara av hänsyn till mödrarna eller de nyfödda barnen; en stor och växande befolkning var en omhuldad ingrediens i tidens ekonomiska tillväxtteorier.

Effekten blev hur som helst att statens kontroll minskade. Liksom att männen fick lättare att slippa undan sitt ansvar. Visserligen kunde kvinnan stämma mannen inför tinget, men där kunde han svära sig fri från faderskapet. Reformens motståndare döpte den till horplakatet.

"Kärlekslektionen" av fransmannen Watteu. 

© Antoine Watteu/Nationalmuseum

Sex före äktenskapet

Allt yngre och allt fler människor fick allt fler barn utanför äktenskapet. Nog borde det väl innebära att den sexuella aktiviteten ökat? Nja, inte nödvändigtvis. Frågan om mer eller mindre sex kan inte enkelt besvaras med ja eller nej.

I Sverige och andra länder hade det länge varit accepterat med sex före äktenskapet, under förutsättning att ett äktenskap verkligen stod för dörren. Den gamla, förkristna trolovningsseden var i praktiken en affärsuppgörelse mellan två släkter, där det första samlaget bekräftade att avtal ingåtts.

Hade mannen bara lovat bröllop, så var det ingen skam för en kvinna att bli gravid före äktenskapet. Nyare forskning visar också att förmoderna frieriseder tillät ett stort inslag av det vi i dag kallar petting, ”smeksex”.

Däremot skedde en omvärdering av själva sexualiteten under 1700-talet, som hade att göra med nya upptäckter kring fortplantning, anatomi och en allmän uppvärdering av naturen.

På 1600-talet omskrevs sexualiteten i termer av äktenskapliga plikter alternativt syndiga begär. Kvinnans drift ansågs vara starkare än mannens, hon var närmare jorden och synden; fresterskan, Evas arvtagerska. En man måste ta sig i akt.

Häxprocesser med erotiska inslag

Det är ingen slump att häxprocesserna hade starka erotiska inslag, där de utpekade beskylldes för att ha kopulerat med djävulen.

Vetenskapen lärde att kvinnan var kall och fuktig medan mannen var varm och torr, och att hon sökte denna värme med liderlighet; det ansågs farligt för en kvinna att inte bli sexuellt tillfredsställd. Samtidigt var det en etablerad sanning att kvinnan måste få orgasm under samlaget för att en befruktning skulle vara möjlig.

Exakt hur det gick till var det väl ingen som tagit reda på egentligen, men från antikens auktoriteter på området hade man inhämtat att det krävdes en blandning av mannens och kvinnans säd för att det skulle bli något av det hela.

En eller annan medicus hade förmodligen genom egna studier kunnat förvissa sig om förekomsten av ett tunt fluidum hos kvinnan i samband med sexuell upphetsning. Men, betonade Aristoteles och Galenos, det var först under klimax som säden blivit tillräckligt uppvärmd för att koncipieringen skulle lyckas.

Inte minst det franska hovet uppmuntrade rokokoperiodens konstnärer att skildra kärlekens fröjder. "Vilande flicka" av Boucher.

© Francois Boucher

Ny teori om fortplantning

Men säg den sanning som varar beständigt. Den engelska läkaren William Harvey, som upptäckte blodomloppet, hävdade i en skrift 1651 att allt liv kom från ett ägg. Den holländske anatomen Reinier de Graff upptäckte äggblåsan 1672 och ungefär samtidigt beskrev andra vetenskapsmän hur den manliga säden tycktes krylla av miljontals mikroskopiskt små djur.

Här fanns nu den anatomiska grunden till en helt ny teori om fortplantningen: djuren i mannens säd var pyttesmå pojk- och flickvarelser. Kvinnans ägg var ett bo eller näringsfack, där det lilla livet fick näring för att växa till sig och bli ett foster. Som av en händelse var det en teori som tycktes bekräfta traditionella könsskillnader med en aktiv manlig del och en passiv kvinnlig.

Enkönsmodellen blev problematisk

Upptäckten kom också att rucka på en annan vedertagen sanning: Alltsedan antiken hade lärda män hävdat att kvinnans könsorgan bara var en enklare version av mannens. Slidan var sålunda en inverterad penis, äggstockarna en uppsättning kvinnliga testiklar och klitoris en kvinnlig penis.

Men efter upptäckterna av ägg och spermier blev enkönsmodellen problematisk. Det tycks faktiskt vara så att kvinnan var ett eget kön, inte bara en skapelsens slarviga kopia av Mannen-Människan.

En effekt av de medicinska upptäckterna var att kvinnans orgasm inte längre var nödvändig för befruktningen. Frågan som genast uppstod var om den alls var nödvändig? Vilket öppnade för ytterligare en fråga, nämligen om kvinnor alls var förmögna till sexuell lidelse?

Med vetenskapens framsteg på området tycktes det i vart fall plötsligt möjligt att ifrågasätta den kvinnliga sexualiteten. Bergsingenjören och andeskådaren med mera Emanuel Swedenborg hörde till dem som hävdade att kvinnor egentligen saknade motsvarighet till den manliga eggelsen.

Spelet mellan könen är ett vanligt motiv inom 1700-talets måleri. Här Fragonards "Gungan".

© Jean-Honoré Fragonard/Wallace collection

Biologi och könskamp

En annan effekt var att naturen och det biologiska könet blev det slagfält där striden om nya roller för könen utkämpades. Antingen kunde man hävda att de biologiska könsskillnaderna var ointressanta för kvinnors och mäns ordningar som sociala varelser. Eller så tog man samma biologi till intäkt för kvinnlig underordning och manlig överordning.

Filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712–78) härledde sin uppfattning om män och kvinnor ur könsorganens olika funktioner i sexualakten: ”Det ena måste vara aktivt och starkt, det andra passivt och svagt; det ena måste vilja och kunna men i fråga om det andra är det tillfyllest, att det gör ringa motstånd.”

Ur detta framgick med tvingande logik, menade han, att kvinnan är särskilt skapad för att behaga mannen, hennes uppgift är att vara uppoffrande mor och god hustru. Ja, mer än så – det är ett naturligt behov och hennes egentliga lust.

Ombytta roller

I takt med att kvinnans sexualitet ifrågasattes, tycktes den manliga kraften bara växa sig starkare. Det var ombytta roller: nu var det kvinnan som borde akta sig för mannens pockande begär.

Men det betydde inte, som man kanske skulle kunna tro, att mannen också tog över ansvaret. Alls icke: det blev till exempel svårare för kvinnor att få rätt i våldtäktsmål. Det blev allt vanligare att lägga skulden på kvinnan och på hennes uppträdande, samtidigt som domstolen urskuldade pojkarna med hänvisning till den starka manliga driften. Män måste helt enkelt få utlopp för sin sexualitet på något sätt (synsättet lever som bekant vidare i våra dagar).

Förändringarna skedde förstås inte över en natt. Vetenskapsmän och andra lärde rörde sig mellan de olika teorierna, upplysningen utmärks snarare av förvirring och sökande än av trosvisshet i de här frågorna.

Det skedde så att säga en rad korsbefruktningar mellan synsätten. 1786 skrev en fransk läkare att det är först med kvinnans njutning under samlaget som ”kärlekens helgedom” öppnar sig så att ägget kan rulla ut och bli befruktat.

Och så sent som 1806 understryker en läkare i Linköping att kvinnans hänryckning är en förutsättning för befruktningen, i det att ”en lymfatisk wätska måste utgjutas” som tillsammans med mannens säd fuktar fosterämnet i äggstocken. Denna vätska benämns ”qwinnlig säd”.

Nu tilläts mannen att bejaka sin sexualitet och behövde inte skjuta över den på kvinnan, samtidigt som den kvinnliga lusten erkändes.

Botanisten Carl von Linné.

© Alexander Roslin/Nationalmuseum

Carl von Linné och kärleken

Också i Sverige gavs det ut skrifter om ”den drift Naturen gifwit bägge könen”. Könsdriften, skrev en av upplysningens läkare, är den drift som drar man och kvinna ömsesidigt till varandra, som väcker och uppeldar hos dem åtrå efter den när­maste, innerligaste förening; en ädel, viktig, nödvändig drift.

Carl von Linné, som grundat ett helt lärdomsimperium på människans tvåkönade fortplantning, deklarerade att kvinnan hade samma sexuella begär som mannen, samma rätt till kärlekens nöjen, och lika stor förmåga att njuta av famntagets sötma.

Jo, det var nog en sexualfixerad tid ändå och i bästa fall kunde den ge både kvinnor och män utrymme för sina lustar. 1700-talet, konstaterar historikern Arne Jarrick, hann uppvärdera sexualiteten innan kvinnan ännu avsexualiserats.

Men det dröjde inte länge förrän moderskulten tog över­handen och den kvinnliga lusten förvisades till skamvrån. 1800-talet var inte mindre sexfixerat, men det var en fixering med negativa förtecken. Som ett tidens tecken dog maskeradbalerna ut av sig själva i slutet av 1700-talet, åtminstone i Storbritannien. Att klä ut sig för att få klä av sig rimmade illa med viktoriansk etik.

Publicerad i Populär Historia 4/2005

Fakta: 1700-talets vågade verser

Det var inte bara 1700-talets bildkonstnärer som ägnade sig åt erotik. Uppburna akademiledamöter som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold diktade slippriga oden, visserligen under annat namn, men det hörde liksom till.

Susanna i badet var ett populärt motiv i tidens jungfru- och äktenskapsspeglar. I originalversionen, ett apokryfiskt tillägg till Daniels bok i Bibeln, överraskas Susanna i badet av två domare som förgäves gör närmanden. 

I Leopolds version är det två jurister som går mer handgripligt tillväga. Upptända av begär efter Susannas kropp som exalterat beskrivs i dikten, särar de hennes vita lår för att tränga in med en »gruvlig pamp» i all sin »styva längd». Men Susanna börjar skrika och skrämmer iväg våldtäktsmännen som istället får söka »svalka» hos pigan.

Fräckisar var i och för sig ingen nyhet; folkliga gåtor, skabrösa vitsar och grovkorniga talesätt har funnits i alla tider. Men det är på 1700-talet man börjar trycka dem.

En populär genre i slutet av 1600-talet var de så kallade bröllopsgåtorna. Det är symtomatiskt att nästa våg av erotisk dikt utspelar sig långt från den äkta sängen. På Stockholms bordeller och krogar växte det under 1770- och 80-talen fram en särskild »hordiktning». Den utmärker sig kanske inte för finess eller espri, men rim och meter sitter som de ska:

Aldrig får du mer ta musen på mig

förn du visar

det som lisar

hett hvaraf nu min fitta bräns

nej min gosse lilla kom först hit med kuken

ligg ej sedan qvar och såf uti peruquen

var ej heller rädd att trycka friskt på buken

utan skumpa

snorr och rumpa

så att nöjet diupt i fittan käns

Publicerad i Populär Historia 4/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också