En riktig Robinson-ö

Året var 1512. Den outtröttlige portugisiske erövraren Afonso d’Albuquerque hade genomfört en framgångsrik räd mot Malacka. Nu var han på väg tillbaka

25 oktober 2002 av Jan Tunér

Året var 1512. Den outtröttlige portugisiske erövraren Afonso d’Albuquerque hade genomfört en framgångsrik räd mot Malacka. Nu var han på väg tillbaka till Goa. Trots de exempellösa framgångarna på Malacka var ”den store Afonso” på dåligt humör. Flera av hans skepp hade gått under i en storm och en stor skatt av slavar och varor hade gått den portugisiske kungen ur händerna. Dessutom hade Afonso fått information om att fortet Benastarim i Goa åter var i muslimernas händer. Och vad värre var, flera av de portugisiska ädlingar han lämnat att styra det två år tidigare erövrade Goa hade gått över till fienden.

Erövringen av Goa var den gärning Afonso satte högst och han ämnade inte låta den förbli ogjord. Hans flotta var fortfarande stark nog för att framtvinga en förhandlingslösning. Goas muslimske kommendant, Rasul Khan, accepterade Afonsos krav och kapitulerade. Men han var orolig över det öde som skulle möta de portugiser han haft i sin tjänst och som nu skulle falla i d’Albuquerques händer. Oron var definitivt berättigad. Inte nog med att dessa män hade deserterat, de hade också samarbetat med den muslimske fienden – i några fall till och med konverterat till islam!

På den iberiska halvön hade man en lång och bitter erfarenhet av strider med morerna. Att en portugisisk adelsman skulle samarbeta med muslimer sågs som det yttersta brottet. Rasul Khan utverkade därför ett löfte från Afonso att denne skulle skona sina landsmäns liv. Motvilligt gick Afonso med på detta och Benastarim var åter i hans händer.

Afonso d’Albuquerque avskydde de landsmän han såg som förrädare mot både sin kung och sin Gud och han skulle helst ha avrättat dem på fläcken. Men han kände sig trots allt bunden av löftet. Afonso skulle låta dem leva, men på sitt eget sätt: under tre hela dagar torterades förrädarna på det hemskaste vis. Den högra handen höggs av, så också tummen på den vänstra. Öronen och näsan skars av, deras hår och skägg drogs loss.

Under tortyren dog över hälften av offren. Bland de överlevande fanns Fernão Lopes, ledaren för den grupp portugisiska adelsmän som förrått Afonso. Lopes lämnades att klara sig bäst han kunde, föraktad av sina landsmän och övergiven också av sina forna muslimska vänner. Som en eländig tiggare tillbringade han tre år i Goa.

År 1515 dog Afonso d’Albuquerque. Tvärtemot hans enträgna önskan blev han begravd i Goa. Själv ville han att askan skulle sändas till Portugal, men de vidskepliga landsmännen tyckte annorlunda. Så länge den store erövrarens ben vilade i Goa skulle staden inte förloras, menade man.

Under den turbulens som följde efter Afonsos död lyckades Fernão Lopes våren 1516 smyga sig ombord på ett fartyg med destination Lissabon. Fripassageraren upptäcktes snart men kaptenen hade inget annat val än att låta honom följa med till Portugal. Där hade han fru och barn och kanske en förlåtande kung.

På färden mot hemlandet gjordes ett stopp på en liten ö i Sydatlanten som 14 år tidigare upptäckts av João da Nova Castella. Ön saknade förutsättningar att tjäna som hamn, men var bördig och hade ett angenämt klimat. Här fanns friskt vatten, frukter och ved. Det var en perfekt plats för proviantering för skepp på väg hem från Indien. Ön koloniserades inte men portugiserna lyckades hålla dess existens hemlig i åttio år. Ön siktades på heliga Helenas dag, så ön fick heta Santa Helena.

Under sjöfärden mot Portugal hade Fernão Lopes börjat tvivla på sina möjligheter i hemlandet. Skulle hans hustru verkligen acceptera en vanärad och lemlästad man? Skulle kungen straffa honom? När skeppet nådde Santa Helena och besättningen gick i land för att proviantera, gömde sig därför Lopes i skogen. En grupp män sändes att söka efter honom, men de fick återvända med oförrättat ärende. Skeppet satte kurs mot Lissabon och lämnade Lopes ensam på Santa Helena – han blev den första permanenta invånaren på den i dag brittiska besittningen Saint Helena.

Att överleva på den obebodda ön var inte lätt, trots att det fanns gott om vatten, ätbara örter och frukter. Men Lopes skeppskamrater lämnade värdefulla gåvor efter sig: en tunna med kakor, några bitar torkat kött, fisk, salt och en del kläder. Och inte minst – en eld. Denna vårdade Lopes noga. Inte förrän han funnit stenar med vilka han själv kunde göra upp eld, vågade han lämna sitt läger nere vid havet.

Med sina lemlästade armar grävde han ut en grotta i det lösa vulkaniska berget. Därefter började han utforska sitt nya hem.

Öns kust är brant och ogästvänlig, helt olik det inbjudande inlandet. Portugiserna hade på nordvästsidan funnit två parallella djupa raviner, vid vars mynningar man kunde landa med roddbåt. I den södra av dessa, Agoada Nova, uppförde man ett litet kapell och sådde frön. Än i dag kallas dalen Chapel Valley och här ligger huvudorten Jamestown.

I dessa djupa dalgångar inredde nu Fernão Lopes sitt liv efter bästa förmåga. Ett helt år levde han här ensam. Men när han siktade ett skepp vid horisonten för första gången blev han rädd. När fartyget kom närmre såg han att det var portugisiskt. Hade man kommit för att hämta honom? Åter gömde han sig och undgick upptäckt.

När båten efter någon vecka lämnade ön var han lättad. Han vågade sig då fram till vattenbrynet för att se det avlägsna sig för fulla segel. Då såg han att någonting rörde sig ute i vattnet. Det visade sig vara en halvdränkt tupp som ramlat av skeppet och nu kämpade för sitt liv i vågorna. Med tanke på sitt tillstånd var det givetvis oförsiktigt av Lopes att simma ut och rädda tuppen, men han lyckades. Han tog den halvdöda fågeln till sin grotta, men inte för att tillreda sig en måltid. Istället tog han väl hand om tuppen och den kom att bli tam som en hund och följde honom varthän han gick. Detta var ett sällskap som han uppskattade mer än människors. Livet på ön blev snart lättare. Fartyget hade lämnat kvar nya gåvor åt honom: kakor, ostar, frön samt ett brev. I detta uppmanades han att inte gömma sig i fortsättningen, för ingen skulle skada honom.

Itio år levde Fernão Lopes i ensamhet på sin ö. Skepp kom och gick, men han höll sig alltid undan. Detta till trots skedde ett stadigt utbyte av varor – det Lopes hade sått och vårdat blev eftertraktade varor för de fartyg som angjorde ön. I utbyte erhöll Lopes hönor, frön, kläder och verktyg.

Ryktet om enslingen på ön hade snart spridit sig till Portugal. Även landets kung Johan III var intresserad av att få träffa den märklige mannen vars ensamhet hade brutits efter tio år, när en ung javanesisk slav rymde från ett skepp och gömde sig på ön. Men detta var ett sällskap som Lopes inte alls eftersträvade och relationen mellan de två var kylig. Pojken fann det därför för gott att ge sig tillkänna när ett skepp anlände till ön. I utbyte mot straffrihet erbjöd han kaptenen på skeppet att visa var Lopes levde. På så sätt fann kapten Pero Gomez Teixeira sin vid den tiden berömde landsman. Denne ropade och bad men kapten Gomez talade lugnande; ingen skulle göra honom något ont och ingen skulle tvinga honom att lämna ön. Allt han begärde av Lopes var att denne inte skulle gömma sig när de portugisiska skeppen anlände utan istället vara dem behjälpliga, till båda parters båtnad.

När Lopes väl gått med på detta överräckte kapten Gomez ett brev. I detta stod det att varje sjöfarare som anlände till Santa Helena skulle samarbeta med Lopes och inte föra bort honom från ön mot hans egen vilja. I den portugisiske kungens namn undertecknade kaptenen detta dokument.

Från detta ögonblick gömde sig inte längre Lopes. De förnyade kontakterna med landsmännen orsakade dock stor vånda hos honom. Alltmer tänkte han på det förräderi han begått, inte bara mot sin kung utan även mot Gud. Han fann inte längre någon ro i sin själ.

Trots sin rädsla och sin motvilja beslöt han därför till sist att följa med ett skepp tillbaka till Portugal. Där skulle han söka förlåtelse för sina brott.

Vistelsen i Lissabon blev ett enda stort lidande. Han gömde sig i kaptenens hus och sent på natten smögs han ut och fördes till kung Johan III och hans drottning. Kungen förlät honom förräderiet mot fosterlandet och erbjöd Lopes en fristad i ett kloster. Munkarna var förtjusta över att få en så celeber gäst, men för Lopes var även ett kloster en överbefolkad plats.

Han hade fått sin kungs förlåtelse, men han behövde även Guds. Det grova brott han hade begått kunde emellertid enligt kyrkans regler endast förlåtas av påven själv. Lopes sökte kungens tillstånd att bege sig till Rom och detta beviljades.

Lopes brott var avfall från den rätta tron samt att ha tagit till vapen mot män av densamma. Dessa brott föll under kategorin ”speciella klasser”. För den som självmant sökte förlåtelse fanns dock en möjlighet till absolution. Vid denna tid var det brukligt att utföra en förlåtelseceremoni under julveckan. En hög tron byggdes i Peterskyrkan. Högst upp satt påven själv. De ångerfyllda fick en och en vandra uppför trapporna. För att dölja deras plågade anleten kunde påven svepa in dem under en av sina långa mantlar för att sedan lyssna på deras bekännelser.

En stor folkmassa hade samlats för att få se en skymt av den lemlästade mannen från ön i Atlanten. På ett stapplande språk, förvanskat av tio års tystnad, framförde Fernão Lopes sin berättelse för påven och bad om Guds förlåtelse. Lättad och jublande glad kom han efter en stund nedför trapporna, denna gång utan att gömma sitt ansikte. Äntligen hade han fått frid.

Senare erhöll Lopes audiens hos påven. Denne frågade om han kunde hjälpa honom att åter etablera sig i samhället. Men Lopes hade bara en enda önskan: att få återvända till sin ö.

Påven var förstående och sände med portugisen ett brev, i vilket han bad kungen att tillåta att den nu syndfrie skulle få återvända till Santa Helena.

När Fernão Lopes dog på Santa Helena år 1545 hade han tillbringat nästan tjugo år på ön. Efter sin återkomst från Europa var han mer öppen mot besökare och fanns ofta nere vid stranden när fartyg anlände. Han erhöll ofta gåvor från skeppen och på så sätt odlade han kalebass, granatäpplen, apelsiner och palmer. Han hade ankor, hönor, grisar och getter, vilka alla spred sig över ön i förvildat tillstånd.

För sjöfarare ökade på detta sätt Santa Helenas värde. I dag är ön mest känd för Napoleons vistelse här åren 1815–21. För de drygt femtusen invånarna är dock den franske kejsaren ingen man talar så värst mycket om. Deras hjälte är ”Dom Fernão”, den förste invånaren på ön.

Jan Tunér är tandläkare i Grängesberg. Han har besökt Saint Helena två gånger.

Färskvattenkälla och fängelse

När portugiserna år 1502 upptäckte ön som fick heta Santa Helena fann de inga vilda djur men väl gott om färskvatten. Sjölejon, sälar och sköldpaddor fanns i mängder och amiral da Nova Castella insåg snabbt att den oansenliga ön var en skatt för Portugal. Efter det att Vasco da Gama tidigare hade rundat Goda-hoppsudden och nått västra Indien, hade portugiserna tagit över allt mer av den lön-samma handel med österlandet som Venedig och Genua tidigare dominerat.

Men den nya handelsrutten var lång och mödosam. Det var inte ovanligt att halva besättningen hade dött när man åter rundade Godahoppsudden, på väg mot Kap Verde. Skörbjugg och farsoter tog lika många liv som de militära insatserna. Att kunna skaffa färsk-vatten, kött och grönsaker på hemvägen var av stor strategisk och ekonomisk betydelse.

under åren som följde gjorde portugiserna vad som var brukligt att göra på öar längs handelsrutterna: man planterade fruktträd, grönsaker och lät getter gå lösa för att få välbehövliga födotillskott vid framtida strandhugg.

Öns existens hölls hemlig och det dröjde 86 år innan den brittiske kaptenen Thomas Cavendish upptäckte Santa Helena. Vid denna tid hade även britterna börjat berika sig på handeln med österlandet. Men ett bekvämare sätt än att bedriva handel var att ligga på lur i Sydatlanten och kapa de hemvändande och tungt lastade portugisiska skeppen. Santa Helena var ett perfekt bakhåll och portugiserna fann det snart för gott att undvika ön helt och hållet. Istället stred britter och holländare om kontrollen.

Ingen nation gjorde formellt anspråk på ön eller befolkade den, men strider och kapningar var vanliga. Det blev till sist inte någon nation utan ett bolag, The English East India Company, som tog kontrollen. Alla bolagets fartyg på väg från Indien beordrades att stanna här och invänta militär eskort hem.

År 1659 sände bolaget 400 man till Santa Helena och ön började befästas. Med avbrott för en kort holländsk ockupation har den därefter förblivit i brittisk ägo med namnet Saint Helena. Bolaget ägde ön fram till 1834, då den brittiska kronan tog över.

En permanent garnison förlades till ön. Tillvaron var hård, inte bara genom nyckfull tillgång på föda utan även genom anfall från fientliga skepp, epidemier och strikt militär disciplin. Bosättare lockades från England men jorden var mager och styrelsesättet närmast feodalt. Befolkningen kom att bli en blandning av brittiska soldater, immigranter, sjömän från olika nationer, slavar och importerad kinesisk arbetskraft. En kuriös rest av slavperioden är de imponerande namn som dagens invånare på Saint Helena kan ha. Namn som Cicero, Leo och Plato är inte ovanliga.

År 1771 ankrade kapten Cooks fartyg ”Endeavour” utanför Jamestown. Ombord fanns en av Linnés lärjungar, Daniel Solander. Trots den sjukdom han ådrog sig på Java lyckades han kartlägga Saint Helenas flora. Getter och skogsskövling hade långt före Solanders ankomst kraftigt reducerat den en gång överdådiga vegetationen på ön. Solanders död 1782 gjorde att hans arbete Flora Insulae Sanctae Helenae inte blev avslutat – manuskriptet finns på Natural History Museum i London.

Trots saint helenas betydelse för sjöfarten är det ändå något helt annat som flitigast förknippas med ön: Napoleon Bonapartes fängelsevistelse åren 1815–21. Under denna period förstärktes öns befästningar ytterligare och garnisonen utökades. Även grannön Tristan da Cunha fick en liten garnison för att undvika varje möjlighet till fritagningsförsök. Napoleon tillbringade större delen av sin tid på Saint Helena i Longwood House, ett hastigt ombyggt stall i inlandet.

Efter Napoleons död reducerades garnisonen kraftigt och den på Tristan da Cunha drogs tillbaka. Men Saint Helenas tid som fängelse var inte förbi. 1890 anlände zuluhövdingen Dinizulu, son till den fruktade zululedaren Cetewayo, till ön. Han förvånade alla med att snabbt lära sig engelska, låta döpa sig och bli en central person i det sociala livet. Tio år senare hade engelsmännen i Sydafrika inte bara besegrat zuluerna utan även boerna. Över 6 000 boer anlände och förlades i två läger. Under boerperioden nådde befolkningsantalet en topp, nästan 10 000 personer. Ön är bara 122 kvadratkilometer stor – som Fårö.

Efter repatrieringen av boerfångarna följde en ekonomisk nedgångsperiod. Segelfartygens era var förbi och för ångbåtarna var inte Saint Helena av lika stor betydelse. Visserligen nåddes ön 1899 av Eastern Telegraph Company’s undervattenskabel, den som senare skulle förbinda Kapstaden och London, men investeringarna på ön var små. I ett försök att vitalisera ekonomin infördes fiberväxten flax från Nya Zeeland. Försöket slog väl ut och på 1950-talet var Saint Helenas export större än importen. Men när konstfiber introducerades krympte marknaden för att tvärdö när British Post Office slutade köpa snören tillverkade av flax.

Dagens ekonomi baseras på fiske och licenser för olika länders fiskeflottor, en minimal turism, frimärken samt ekonomiskt stöd från Storbritannien. Det minimala jordbruket kan inte försörja de 5 000 invånarna. Många unga män ger sig iväg och tar arbete på militärbaserna på Ascension Island och Falklandsöarna.

Invånarna på Saint Helena kallar sig själva ”saints”. Livsstilen är mycket brittisk, även om attityden är mera avspänd. Ett lokalt parla-ment finns men den verkliga makten ligger hos den brittiske guvernören. Trots att man i många avseenden är mer brittiska än britterna själva har ”the saints” bara varit brittiska undersåtar och inte brittiska medborgare. Från och med i år har detta ändrats och det går nu att söka brittiskt medborgarskap.

Kommunikationerna är ett problem. Det finns ingen flygplats och den enda reguljära förbindelsen består av The Royal Mail Ship Saint Helena, som går på traden England – Teneriffa – Ascension – Saint Helena – Kapstaden. Resan från Kapstaden till Saint Helena tar fem dagar. Ön har ett angenämt klimat, en vänlig och välutbildad befolkning och en intressant flora. Ett ambitiöst program för att rädda och återplantera utrotningshotade växter pågår.

För den historiskt intresserade finns många befästningsverk och historiska byggnader samt ett museum i Longwood House. Denna fastighet är franskt territorium och här finns en fransk conservateur. Trikoloren vajar även vid Napoleons nu tomma grav. Hans kvarlevor fördes till Paris år 1840.

Jan Tunér

Kanske är du intresserad av...

Läs också