En bralla för alla

De har kallats farmarkalsonger, dongerier och cowboybyxor. Inte förrän på 1950-talet fick den nitade femficksbyxan sitt nuvarande namn, efter att ha gått un

9 juli 2002 av Carolina Söderholm

Texten fortsätter under annonsen

De har kallats farmarkalsonger, dongerier och cowboybyxor. Inte förrän på 1950-talet fick den nitade femficksbyxan sitt nuvarande namn, efter att ha gått under benämningen midjeoverall, waist overalls, i sjuttio år. Sedan dess intar ordet jeans en särställning i vårt västerländska klädmedvetande. Efter hippierörelsens sjuttiotal sjönk byxorna dock i popularitet under de följande decennierna. Men lagom till det nya millenniet tycks trenden ha svängt. Nu är jeansen åter högsta mode, helst lågt skurna med utsvängda ben och gärna i kapp- eller jackform.

Inget plagg i modern historia har haft en genomslagskraft motsvarande dessa slitstarka långbyxor i blått bomullstyg. De skapades för hårt kroppsarbete, men laddades samtidigt med starka positiva värden, inte minst drömmen om ”the American way of life”. Kulmen nåddes på 1950-talet då Marlon Brando och James Dean bröt mot vuxensamhällets alla normer i filmer som Vild ungdom och Ung rebell. Deras jeansklädda filmhjältar förvandlade plagget till ungdomsrevoltens uniform, med följden att flera amerikanska college portförbjöd den blå byxan.

Berättelser om jeansens historia omges ofta av ett romantiskt skimmer och rymmer inte sällan en generös dos myt och skröna. En populär legend säger att det första paret tillverkades av segel- eller tältduk i guldrushens Kalifornien på 1870-talet där behovet av slittåliga arbetskläder var stort. Om legendens sanningshalt går åsikterna isär. Visserligen hade sjömän länge sytt byxor av segelduk, vilket finns dokumenterat åtminstone sedan 1500-talet, och sådana förekom också bland Kaliforniens guldgrävare. Men just det plagg som senare blev modell för vår tids blåjeans syddes förmodligen främst upp i två andra tygkvaliteter: ett grovt tuskaftat brunt bomullstyg och det indigofärgade kyprade bomullstyg som kallas denim.

Två män låg tillsammans bakom succén, varav bara den ene förblivit välkänd för eftervärlden. Hans liv är den amerikanska drömmen förverkligad. Loeb Strauss föddes 1829 i Bayern som tysk jude. Tillsammans med sin mor och sina två systrar emigrerade han 1847 till New York, där hans halvbröder drev grossistverksamhet i textilbranschen. Den unge Loeb arbetade några år som gårdfarihandlare och i brödernas firma fram till 1853 då han fick sitt amerikanska medborgarskap. Samma år fattade han ett avgörande beslut. 24 år gammal ändrade han sitt förnamn till Levi och gav sig av västerut för att söka lyckan i det hägrande Kalifornien. Under de följande åren byggde han upp ett grossistföretag i den sjudande hamnstaden San Fransisco. Det stora genombrottet kom emellertid först tjugo år senare, 1873, då han började tillverka egna arbetskläder.

Branschen var lukrativ. Att leta guld var ett slitigt jobb. Den eftertraktade metallen skulle hackas ut i bergig terräng eller vaskas fram i vattendragen ur lera och grus. Det frestade hårt på kläderna, som snabbt blev smutsiga och trasades sönder. Samtidigt ställde bergslandskapets klimat med sina drastiska temperaturväxlingar mellan hetta och kyla höga krav på utrustningen. Flanell, ylle och grov lärft rekommenderades som lämpliga material av handböcker från tiden, men även dessa nöttes fort ut. Strauss såg möjligheterna, men saknade till en början affärsidé. Till det behövdes ytterligare en person.

År 1856 anlände den lettiske skräddaren Jacob Davis från Riga till San Fransisco. Han misslyckades dock med att slå sig in på stadens marknad och flyttade istället till gulddistriktet kring Reno i delstaten Nevada, och började sy hästtäcken. En kund som ville ha särskilt tåliga byxor fick Davis att pröva något nytt. Han gjorde sömmarna extra kraftiga och förstärkte fickorna med metallnitar, enligt samma metod han använt när han fäst remmarna vid hästtäckena. Därmed var en av grundbultarna på plats i jeansens historia.

Davis infall visade sig vara en god idé och beställningarna började strömma in. Nu tog han kontakt med Strauss som han tidigare haft samröre med vid inköp av tyg. Kunde han hjälpa till att bekosta avgiften för att söka patent på nituppfinningen? Strauss nappade genast på erbjudandet och tog dessutom över tillverkningen. Snart var de två immigranterna i färd med att skapa en av den amerikanska klädindustrins mest sålda produkter.

Atmosfären av äventyrlighet som omgav guldgrävarna smittade av sig på deras snabbt populära arbetsbyxor. ”Midjeoverallen” som den kallades i Amerika fram till 1950-talet, blev snart en vanlig syn även på sjömän (där de gick under namnet dungarees – ”dongerier” på svenska) och cowboyer. Från 1930-talet och framåt blev jeansen ett vanligt inslag i den amerikanska befolkningens fritidsgarderob. De bars helst tillsammans med en rutig flanellskjorta, av både kvinnor och män, vuxna och barn.

I Sverige slog de amerikanska denimjeansen igenom först efter andra världskriget, då som bekväm fritidsklädsel med god passform. ”De är ›snug-fitting› men trots det otroligt lediga att bära. Undra på att de är cowboys’ favoritplagg.” Så löd ett av de försäljningsargument som Nordiska Kompaniet använde i den första jeansannonsen i svensk press 1947.

Importrestriktioner satte emellertid stopp för ett ohämmat inflöde av amerikanska jeans på den svenska klädmarknaden under 1950-talet. Svenska märken, främst Algots, vann då i popularitet. Från 1960 och framåt övertog åter amerikanska märken som Levi’s och Lee den ledande ställningen på marknaden, med avbrott för ett kort uppsving på 1970-talet för svenska Gul & Blå.

I dagens butiker ligger numera jeans från hela världen travade på hög, och inte minst de europeiska modehusen finns representerade på en svindlande prisnivå. Jeans går fint både till vardags och fest. Men som arbetskläder lyckades jeansen aldrig konkurrera ut vårt svenska blåställ.

Carolina Söderholm

ingår i redaktionen för Populär Historia.

Att läsa: Jeans och jeanskultur Inga Wintzell ( 1985).

Städer gav namn åt både tyg och byxor

Denim är tyget vars historia är tätt sammanlänkad med jeansens utveckling. Enligt vår tids definition är denim ett kraftigt tyg i oliksidig kypertbindning. Det är vävt av bomullsgarn i varp och inslag, som indigofärgats i varpriktningen och är vitt i inslaget.

Ordet denim kan spåras till 1500-talet och den franska staden Nîmes, där ett kraftigt bomullstyg vävdes till säckar och andra grövre brukstextilier. I slutet av 1600-talet omnämns ett ylletyg från staden som serge de Nîmes, och även om materialet sedan skiftat har benämningen troligen gett upphov till namnet denim. Först under senare hälften av 1800-talet fick denim sin nutida form och karakteristiska blå färg. Man hade då kommit på en metod för syntetisk framställning av det tidigare mycket dyrbara indigopigmentet. Indigon var känd för sin färghärdighet, där kärnan i den infärgade varpen behåller sin kulör och endast långsamt bleks genom yttre påfrestningar.

Varifrån kommer då ordet jeans? Vid samma tid som franska Nîmes började omtalas för sin textiltillverkning på 1500-talet, vävdes i den italienska staden Genua ett tyg som snart blev eftertraktat i Europa. Det var gjort av en blandning av bomull, linne och/eller ull, och fick namnet jean, efter Genua. Vad detta tyg har gemensamt med senare tids denim och hur det slutligen kom att ge namn åt de amerikanska waist overalls har historikerna ännu inte kunnat klarlägga.

Gräv i garderoben!

Att spara på gamla jeans kan vara en lönsam affär. Samlarmarknaden växer runt om i världen, vilket särskilt gäller ovanliga, tidsbegränsade modeller av märket Levi’s. På en brittisk auktion gick nyligen ett par oanvända Levi’s från 1920-talet under klubban för ett par hundratusen kronor.

Det kan jämföras med den struntsumma som företaget betalade för det äldsta kända exemplaret av sina denimbyxor. År 1948 hittade en kvinna ett par slitna jeans i en övergiven silvergruva i Kaliforniens öken. Hon lappade hålen, och använde byxorna ett tag, innan hon började fundera över deras ålder. När hon skrev till Levi’s och frågade om de var intresserade erbjöd de henne ett par splitternya jeans och 25 dollar i ersättning, vilket hon nappade på. De funna jeansen daterades sedan till 1890-talet och finns nu utställda på företagets huvudkontor i San Fransisco.

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen