Eleonora av Akvitanien

Ännu under högmedeltiden rådde det stora olikheter mellan de sydligare delarna av Frankrike och de nordliga. I norr var det fortfarande mer ”germanskt” m

15 mars 2001 av Birgitta Kurtén Lindberg

Ännu under högmedeltiden rådde det stora olikheter mellan de sydligare delarna av Frankrike och de nordliga. I norr var det fortfarande mer ”germanskt” med en tongivande feodaladel som var oborstad och rå och som hyllade krigarbragder allenast. I söder hade bitar av den gamla romerska kulturen övervintrat, här var både levnadsvanor och bildningsnivå mer sofistikerade, man läste fortfarande sin Ovidius och själva språket, provençalskan, hade bibehållit sin latinska särart. Det var här den höviska diktning uppstod som så helt skulle revolutionera den europeiska litteraturen, en diktning med romantiska hyllningar till kärleken och till kvinnan, ibland helt visst betingade av realpolitiska förhoppningar – kvinnor kunde vara åtråvärda arvtagerskor – men ibland mer enkelt framsprungna ur en verklig och äkta hjärtetrånad.

Eleonora var ett barn av denna levnadsglada provençalska kultur. Hennes farfar, hertig Wilhelm av Akvitanien, hade inte bara varit sin tids rikaste furste, han är också den förste kände trubadurdiktaren, en korsfarare, äventyrare och fruntimmerskarl, som på sina äldre dar hemfallit åt religiösa grubblerier. Wilhelms frivola levnadssätt hade retat upp prästerskapet, och antagonismen gick i arv till hans son, som dock till slut skrämts till att göra bot av den mäktige abboten och kyrkopolitikern Bernhard av Clairvaux.

Självförtroendet hos Eleonoras familj hade inte precis blivit mindre av deras anor. De räknade sin härstamning från självaste Karl den store och hade i generationer varit flitiga aktörer i tidens storpolitik. De hade varit med om att grunda det betydande reformklostret Cluny på 900-talet och de intrigerade alltefter sina intressen till förmån för både påvar och motpåvar.

Eleonora var bara femton år när hennes far dog och hon plötsligt själv fann sig indragen i det politiska skeendet. Hon hade inga bröder och var därför ensam arvtagare till det väldiga akvitanska riket, vars område sträckte sig från Loire till Pyrenéerna och från Centralmassivet till Atlantkusten. Hon ärvde också faderns vasallskap till franske kungen och det egendomliga förhållandet att vara mäktigare än sin herre, ty den franske kungens domäner bestod vid denna tid bara av Île de France, det ynkliga lilla område runt Paris som kommit på hans lott.

Det var som bäddat för ett utspel från centralmaktens sida, och det kom snart nog. På den franska tronen satt en pinfärsk liten kung, Ludvig VII – en bleksiktig sexton års spoling, uppfostrad av sin nu avlidne fars rådgivare, Suger, abbot i Saint-Denis och för oss mest känd som kyrkogotikens uppfinnare. Suger hade Frankrikes växande på sitt program. Ett femhundramannafölje med Suger i spetsen infann sig alltså snabbt vid Eleonoras hov i Bordeaux och friade, och inom kort var både hon och hennes rike införlivade med franska kronan.

Den mondänt uppfostrade unga drottningen fann nog sin nya residensstad både oglamorös och trist. Paris var vid denna tid ganska torftigt, ett gytter av hopfösta hus vid trånga och smutsiga gränder och med det kungliga slottet på Île de la Cité som en dyster fängelseborg utan varje tillstymmelse till den lyx och bekvämlighet som hade livat upp tillvaron i hennes akvitanska hemtrakter. Med den livaktiga intellektuella miljön på vänstra Seinestranden hade hon ingen kontakt. Här flockades just dessa år en sista omgång studenter kring den åldrade filosofen Abélard, en trots sina motgångar ännu obruten man, vars dödsfiende Bernhard av Clairvaux dock snart skulle bli också Eleonoras.

Sin man Ludvig såg hon inte mycket till. Den unge kungen var föga intresserad av det världsliga. Hans håg stod till teologin, och han hade vid sin äldre brors död endast motvilligt klivit upp på tronen för att därifrån fortsätta sin asketiska livsföring, en livsföring utan varje attraktionskraft på hans unga brud, som vid äldre och mer cyniska år bistert konstaterade att hon tydligen inte hade gift sig med en man utan med en munk!

Den veke munken kunde dock uppvisa även oveka drag. När ett uppror utbröt bland Eleonoras vasaller ryckte han ut med sådan häftighet att till och med hans härdade samtid blev svårt chockad; i ett besinningslöst raserianfall högg han själv händerna av de upproriska och kunde hejdas bara genom sin fosterfar Sugers resoluta ingripande.

Det var drottningen som fick skulden för hans illdåd, om med rätt eller orätt kan vi inte veta. Vid de stora festligheter som beledsagade invigningen av den nya nationalhelgedomen Saint-Denis, abboten Sugers skötebarn, anklagades Eleonora öppet av Bernhard för att vara den som hetsat Ludvig till ondska, hon var ett Satans verktyg och skulle i sinom tid liksom sina ondskefulla förfäder komma att återvända till den helvetets boning där hon hörde hemma!

En lämplig botgöring för det unga kungaparet blev att delta i det korståg vars främste förespråkare just Bernhard var. I Vézeley våren 1146 mottog de korset ur Bernhards hand och gav sig iväg, åtföljda av en här av riddare och soldater, men också av trubadurer och av damer ur Eleonoras uppvaktning – veritabla amazoner till häst, enligt samtidskrönikörerna. Av Eleonora betraktades denna botgöringsfärd uppenbarligen som ett enda stort äventyr, ett välkommet avbrott i vardagstristessen med den ointresserade maken i Paris, en turistresa till spännande exotiska länder, full av väntande nöjen. Det är inte utan att man kan förstå de rapportörer som i efterhand skyllde korstågets nederlag på just damernas närvaro; deras tunga bagagevagnar försinkade framfarten, säger de, och männen distraherades alltför mycket av den erotiska lockelse som utgick från de vackra amazonerna.

Det andra korståget kantades mycket riktigt av ständiga skandaler. Den mest omtalade gällde drottningen själv och inträffade i Antiokia, dit paret anlände efter en tids överdådig vistelse hos kejsaren i Konstantinopel. Här mottogs de i stor prakt av den regerande frankiske hertigen Raymond, Eleonoras onkel, och ett tycke tycks ha uppstått mellan de två som innebar dödsstöten för Eleonoras redan tynande äktenskap.

När korsfararna skall dra vidare mot Jerusalem, vill den förälskade drottningen stanna kvar i Antiokia. Hon ber sin man om skilsmässa, men får ett bryskt nej. Istället släpas hon med på den fortsatta färden under bevakning, nu som sin mans fånge.

En formell försoning kom till stånd först genom påvens förmedling, då paret på sin hemväg från Jerusalem besökte Rom. Men söndringen var ohjälplig. Inte ens födelsen av deras andra dotter (vintern 1150) kunde nämnvärt förbättra deras förhållande, och bara två år senare var skilsmässan ett faktum. Den energiske skilsmässoförespråkaren inför påvestolen var ingen mindre än Bernhard av Clairvaux, glad över denna möjlighet att äntligen avlägsna den lättfärdiga djävulskvinnan från de franska maktkorridorerna. Äktenskapet an’erades under den vanliga förevändningen om alltför nära släktskap, och det var fadern som fick vårdnaden om de två små döttrarna.

Här börjar fas nummer två i Eleonoras brokiga liv. Den franska drottningen var inte längre fransk drottning. Istället skulle hon snart bli drottning över England. Ty inom åtta veckor efter sin skilsmässa var hon redan omgift med den blivande kungen av England.

Hennes skilsmässa hade åstadkommit en våldsam turbulens. Europas rikaste arvländer låg återigen vidöppna för de makthungriga männen i hennes omgivning, och för att vinna deras ägarinnas hand gällde det att handla raskt. Ägarinnans relativt höga ålder – hon var nu 30, och enligt tidens sätt att se överårig på äktenskapsmarknaden – var av underordnad betydelse. Det blev den 18-årige Henrik, hertig av Normandie och arvtagare till grevskapet Anjou, som tog hem spelet – i vild kapplöpning med sin 16-årige lillebror som försökt sig på en regelrätt kidnappning av bytet.

Den här sortens åldersskillnad bland samhällets celebriteter var lika lite ovanliga som idag, även om vi numera mest är vana att se den så att säga åt andra hållet. Makt attraherar alltid de maktlystna, och pojkarnas far, Gottfrid Plantagenet, hade nog inte heller valt sin hustru för hennes blåa ögons skull: den femton år äldre Matilda som han hade gift sig med var inte bara kejsaränka, hon var också barnbarn till den store Wilhelm Erövraren och därmed potentiell arvtagerska till England.

Det var detta påbrå som gjorde att Eleonoras nye man snart kunde ta den engelska tronen i besittning, och det var detta nya äktenskap som blev startpunkten för de sedan månghundraåriga konflikterna mellan England och Frankrike. Det politiska läget hade blivit mycket märkligt. Både Henrik II och Eleonora var formellt vasaller till franske kungen, men de var ofantligt mycket mäktigare än sin herre. Deras sammantagna besittningar på den franska kontinenten var enorma. Nu hade de därtill England.

Eleonora slog sig till en början ned i Angers, ätten Plantagenets huvudstad i Anjou. Här, fjärran från det stränga Paris som hon i femton år hade avskytt, satte hon upp ett hov i egen smak, fyllt av musik och dans, av poesi och glada nöjen. Här ljöd varken psalmsång eller mässor, här var det istället trubadurer som kom och gick. Den berömde Bernhard av Ventadour låg vid hennes fötter, och det var nu några av hans vackraste kärleksvisor diktades. ”Tristan”, säger Bernhard i en hyllningsdikt till sin förbjudna kärlek, ”led aldrig så mycket för Isoldes skull som jag, Bernhard, led för Eleonoras.”

Huruvida hans kärlek verkligen var fullt så hopplös som han låter påskina må vara osagt. Vi vet i varje fall att Henrik, som mestadels befann sig på resande fot mellan de olika hoven i sitt rike, en vacker dag kallade honom till sig från Angers, uppenbarligen för att se till att han höll tassarna borta från den tilldragande drottningen.

Anjou blev under Eleonoras ledning ett centrum för hennes barndoms provençalska kultur, som efter hand kom att prägla också de kargare delarna av Europa. Med Eleonoras och Henriks kröning i Westminster Abbey julen 1154 flyttade det glada livet också in vid deras hov i London. Dock inte utan motstånd från de mera allvarligt sinnade observatörerna. Johannes av Salisbury klagar högljutt över det fördärvliga nöjesliv som från de kungligas hov hade börjat sprida sig över den fordom så flärdfria engelska högadeln.

Det var drottningen som var nöjesvirvlarnas centrum och organisatör. Som makthavare förde hon och hennes man en ambulerande tillvaro, men vilket av sina slott de än för tillfället besökte förde de med sig ett livligt följe av hovdamer och uppvaktning, av diktare och musikanter.

Den barnlöshet som Eleonora så länge klandrades för i sitt äktenskap med den franske kungen såg man nu inte längre till. I rask takt framfödde hon ett stort antal barn, varav hela fyra av ”rätt” kön. Tronföljden var tryggad, och med råge, Henrik triumferade, Ludvig grämde sig – i hans andra äktenskap föddes bara flickor – och Eleonoras gamle ärkefiende Bernhard av Clairvaux fick stå med lång näsa; Eleonoras oförmåga att klämma fram just manliga arvtagare till den franske kungen hade av honom setts som ytterligare ett bevis på den förbannelse som vilade över häxan.

Vi vet inte när den slutgiltiga söndringen inträffade mellan detta till synes så blomstrande par, och för det vi vet är vi hänvisade till skvaller. Henrik var en energisk och duglig regent. Att han också var en energisk fruntimmerskarl behöver inte i och för sig ha plågat Eleonora, som själv inte hade saknat erotiska intressen i sitt liv. Äktenskapet var ett förståndsäktenskap, och paret levde av nödvändighet ofta åtskilda, var och en självständig i sin respektive värld.

Raden av Henriks rutinmässiga erövringar bröts emellertid av en mer varaktig förbindelse, Rosamund Clifford, dottern till en av hans baroner som han i kraft av sin makt helt sonika rövade bort från faderns borg under en inspektionsresa. Henrik hade blivit blixtförälskad, och det blev skandal. I ett av tidens mest effektiva massmedier, visdiktningen, spreds sedermera balladen om Fair Rosamund effektivt runt inte bara i England utan även på den europeiska kontinenten. I balladen omtalas det hur Henrik gömde undan sin älskarinna för sin svartsjuka drottning i en otillgänglig boning på hemlig plats, skyddad av ett intrikat system av labyrintiska gångar som skulle omöjliggöra varje inträngningsförsök, men det antyds att Rosamundas mystiska död så småningom ändå var ett verk av hennes rasande rival.

Hur som helst, Henriks romans väckte upprörda känslor i både hans egen och Eleonoras släkt. Parets unga söner tycks ha tagit moderns parti. Själv vägrade den förorättade drottningen denna gång att svälja sin stolthet. Hon bestämde sig omedelbart för separation. Tillsammans med sin älsklingsson Rikard Lejonhjärta, som hon utsåg till sin arvtagare i Akvitanien, lämnade hon England och drog med sitt följe tillbaka till sina arvländer för att där leva ett liv i sin egen rätt. Eleonora var nu omkring femtio år gammal, men långtifrån knäckt av sina besvikelser. I själva verket började nu den tredje och mest blomstrande fasen i hennes liv.

Det var på sin farfars, hertig Wilhelms, borg i Poitiers som hon valde att slå sig ned. Staden, som sedan denne glade trubadurs dagar hade legat i stilla dvala, levde nu upp på nytt genom drottningens ankomst. Redan tidigare hade Eleonora ägnat stor omsorg åt residensstäderna i sitt rike, låtit bygga och förstora och befästa. Wilhelms mörka försvarsborg i Poitiers hade utökats med bekväma bostadsvåningar, arkadkantade festsalar och fönster med utsikt över det romantiskt slingrande flodlandskapet utanför. Det var som gjort för det liv hon nu skulle börja leva.

För det var här i Poitiers, fjärran från stridens larm, som Eleonora av Akvitanien grundade sitt berömda och mångdiskuterade kärlekshov, en kulturinstitution inte helt ny i sitt slag, men allra mest framgångsrik i just hennes händer. Avsikten bakom denna märkliga företeelse kan ha varit att råda bot på den förvildning som ägt rum i Akvitanien under de fyrtio år som gått sedan hennes kraftfulle farfar hertigens död. Utan permanent hov och utan fast styre hade de sysslolösa gängen av unga adelssöner, som var denna tids ständiga gissel, alltmer utvecklats till råa bråkmakare också i hennes egen provins, med jakter, slagsmål, överfall och kringströvande stråtröveri som främsta tidsfördriv. Att hyfsa till denna perverterade manliga gängvärld, att göra krigarfröna lite mindre osnutna, kort sagt att lära ut etikett och god ton och göra gentlemän av busarna var den uppgift Eleonora nu tog på sig. Mot dessa mäns våldsbetonade karlakarlsvärld bestämde sig Eleonora för att sätta in sin egen kvinnovärld av höviska damer och god uppfostran.

Pikant nog vann hon sin förste makes helhjärtade stöd för detta projekt. För franske kungen var givetvis varje försök till pacificering av bråkmakare och potentiella rebeller i hans vasalländer välkommet. Som ett insegel på den endräkt som återigen rådde mellan de forna makarna utsåg de sin äldre dotter Marie – gift med greven av Champagne och nu nästan trettio år – till ansvarig föreståndare för den tilltänkta akademien. Det betydde att mor och dotter återförenades vid Eleonoras hov efter mer än tjugo års skilsmässa.

I det feodala 1100-talseuropa var det sedan gammalt våren som utgjorde den huvudsakliga säsongen för allt sällskapsliv. Tiden från påsk till midsommar, då den av kyrkan påbjudna vapenvilan upphörde och de lokala baronerna uppbådade sina vasaller till nya krigsföretag, brukade utnyttjas till avkoppling, i norra Frankrike med viss övervikt för fromma pilgrimsfärder och manliga kämpalekar. I södra Frankrike brukade furstehoven blomma upp kring påsk med frodiga och långvariga festligheter, där inte minst damernas närvaro var viktig; här var de erotiska spänningarna mellan könen så att säga en del av underhållningen denna årstid, och minnet av traktens urgamla Venusfester hade ännu ett fotfäste bland befolkningen.

Maries och Eleonoras snilledrag var att ta fasta på just erotikens lockelse för de unga vildhjärnorna. Skulle något kunna konkurrera med deras intresse för de våldsamheter varmed de brukade sätta skräck i sin omgivning, så var det just deras naturliga intresse för det motsatta könet. Men också detta intresse behövde ledas in i mer belevade banor. Det var inte genom kommandon och våldtäkter och kidnappningar de skulle erövra sitt byte. De skulle se kvinnan som dam och vinna henne enbart med ett belevat uppförande.

I Eleonoras och hennes dotters vårliga internatskola samlades snart unga kvinnor och män från vida omkring, kanske ditfösta av förhoppningsfulla föräldrar, men säkeligen också själva lockade av de arrangerade nöjena och balerna på denna potentiella äktenskapsmarknad. Det var inget mindre än en kvinnorevolution de två furstinnorna här strävade efter att åstadkomma, ty här var det damerna som bestämde tågordningen och herrarna som ödmjukt skulle göra sig förtjänta av deras gunst. Vapenskrammel och stallukt var bannlysta från Eleonoras salonger till förmån för musik och sång, och det fanns till och med en ”lärobok” som angav den önskade tonen.

Stommen i denna lärobok var den frivole Ovidius ännu lästa Ars Amatoria, men med omvända förtecken. Marie gav sin biktfar, Andreas Capellanus, i uppdrag att omarbeta Ovidius kärleksläror till kvinnornas förmån, och med Ovidius som bas skapade han en handbok där det var kvinnan som var obestridlig härskarinna.

Det kanske märkligaste av allt i denna plantskola för hövisk fostran är de omtalade kärleksdomstolarna. Om det var fråga om en ren sällskapslek eller om det låg allvar i saken är ovisst, men faktum är att de verkligen tycks ha förekommit. Vid dessa sessioner samlades hela den församlade ynglingaskaran i Poitiersborgens stora hall för att få etikettsregler och kärlekstvister avgjorda. De bänkade sig längs väggarna och vände sina blickar mot ett podium vid salens bortersta vägg, där de högsta domarna, drottningen och hennes dotter, presiderade i högsätet, omgivna av sällskapets grant utstyrda unga damer, domstolens jury, ibland så många som sextio personer.

I skydd av ombud kunde så de förhoppningsfulla unga männen anonymt framföra sina frågor till juryn, som överlade om sitt svar för att därefter överlåta det slutliga domslutet på drottningen.

Ibland kunde domslutet från det pat-riarkaliska feodalsamhällets synpunkt sett vara rent rebelliskt. På en laddad fråga om huruvida kärlek och äktenskap går att förena, svarar grevinnan Marie först helt sedesamt att äktenskap inte är något hinder för kärleken, men ändrar sig efter konsultationer med sin jury till att uttrycka tvivel på att detta är möjligt. Tumult uppstår i salen och saken hänförs till högsta domaren, varvid drottningen diplomatiskt svarar att hon visserligen beundrar den kvinna som lyckas bevara sin kärlek inom sitt äktenskap, men att hon dessvärre delar sin dotters tvivel.

Det är ett svar som kommer från en desillusionerad kvinna. Men ännu mer anmärkningsvärt är att det tycks uttrycka också de församlade unga kvinnornas övertygelse.

Det ligger en egendomlig diskrepans mellan den högättade kvinnans roller i feodaltidens värld. Socialt sett stod hon på samhällspyramidens topp med makt att befalla över en stab av tjänstefolk, bönder och livegna. Hennes självständighet stärktes av mannens ofta mångåriga frånvaro i krigsföretag och på korståg, då hon styrde och ställde oinskränkt. Samtidigt visste hon alltifrån sin tidigaste barndom – hon kunde bortförlovas redan vid sina första levnadsår – att hon som kön var begränsad av den manliga världens maktspel, en lekboll för dynastiska intressen, att ta eller förskjuta alltefter de politiska konjunkturernas växlingar.

Det var alltså inte så konstigt att också de unga damerna kring Eleonora uttryckte sin misstro mot en äktenskaplig institution, som minst av allt tog hänsyn till deras intressen, en institution som de i kraft av just sitt sociala självförtroende hade börjat våga ifrågasätta. Trubadurdiktningen bär vittne om detta. Det är framför allt den förbjudna kärleken den lovsjunger, och det är knappast någon tillfällighet att den hade uppstått kring de furstliga gräsänkornas hov. Med mannen i främmande land var det frestande för hans försummade och uttråkade hustru att ohämmat låta sig hyllas.

Som centrum i sin kungliga ”akademi” tillbringade Eleonora några lyckliga år i Poitiers. Via sina många furstliga adepter kunde hon sprida sitt mer kvinnovänliga livsmönster också till de mer råbarkade hoven i norr. Hon omgav sig gärna med sina många söner och döttrar, planerade för deras framtid och var synnerligen aktiv. Men det var sönerna som blev hennes fall. Dessa söner, i sin makthunger ständigt trolösa även mot varandra, deltog i en konspiration mot sin far, ett uppror som Henrik endast med möda lyckades stävja. Trådarna från denna konspiration visade sig leda inte bara till Henriks store rival, den franske kungen, utan också till Henriks hustru Eleonora. Kanske var denna medverkan Eleonoras hämnd för hennes makes egen trolöshet mot henne i det förflutna.

Som man kan förstå var Henriks raseri inte av det mildare slaget. Medan sönerna hals över huvud flyr till Ludvig för beskydd, galopperar Henrik i ilfart med sina män till Poitou, bränner sina upprorsmäns borgar till grunden och stormar in i Eleonoras slott i Poitiers. Eleonora, som i mansdräkt redan kastat sig upp på en häst för att undkomma, blir upphunnen av sina förföljare. Än en gång sin mans fånge förs hon denna gång till England, där hon spärras in i tornet på Salisburys slott.

Först elva år senare var Eleonora fri igen. Då hade Henrik dött (1189), en bitter och besviken man, övergiven av alla de sina. Eleonora var nu 67 år gammal men still going strong. Hennes isolering hade inte varit total. Hon hade omgivits med vederbörlig komfort, hållit en viss kontakt med yttervärlden och till och med tillåtits ett par besök på kontinenten, dock alltid under sträng bevakning. Sannolikt hade hon också ägnat en hel del tid åt sina litterära intressen, bland annat tycks hon ha fördjupat sig i den under hela medeltiden lästa uppbyggelseskriften Om filosofiens tröst, skriven av den senromerske filosofen Boëthius, som en tröst för honom själv under hans fängelsetid.

Hennes första åtgärd efter frigivningen blir att släppa ut sin mans alla övriga motståndare ur fängelserna i England, och snart nog är hon på nytt i full färd med att blanda sig i storpolitiken. Hon tar misshagliga påvar i örat, hon reser oförtrutet runt i Europa för att ordna fördelaktiga äktenskapsallianser för sina barn, och hon har fullt sjå med att medla mellan sina två rivaliserande söner Rikard Lejonhjärta och Johan utan land, som ständigt ligger i bakhåll för varandra. När äventyraren Rikard befinner sig borta på korståg, är det hon som är styrande regent över England.

Hennes hjärtebarn Rikard blev ett sorgebarn för både mor och land. Hans korstågsföretag knäckte Englands ekonomi. De rika judiska handelsmännen fick sina egendomar konfiskerade, kronans slott såldes och en allmän anarki vidtog som omintetgjorde fadern Henriks beslutsamma försök att genom en centralisering av makten skapa lugn i landet. Den enorma lösensumma som Eleonora samlade ihop för att efter korståget befria sin son ur den tyskromerske kejsarens fångenskap fick landet ytterligare på knä, och under Johan utan lands tid förlorades så dess stora franska besittningar till Ludvig VII:s son i Frankrike. Eleonoras arvrike Akvitanien återbördades så småningom till franska kronan.

Eleonora själv slapp att uppleva denna förlust. Från mer privata förluster förskonades hon däremot inte. Sjuttiosju år gammal sitter hon vid Rikard Lejonhjärtas dödsbädd och ser hur sonens läkare förgäves kämpar för att rädda hans liv efter ett försåtligt pilskott. Man kan undra vad hon tänker efter sitt långa och händelserika liv.

Hon har varit drottning två gånger, har sett storhet och fall mer än de flesta, hon har varit amazonen till häst, kärleksprästinnan och fången i tornet – och hon har dessutom fött ett tiotal barn, nu kungar och drottningar och furstar och furstinnor på olika platser runt om i Europas riken. Hennes namn är en legend, besjunget av trubadurer som legat vid hennes fötter. Kanske tänker hon alls ingenting. Hon är gammal och trött, mätt på dagar.

Men det skulle dröja fem år till innan hennes dagar var till ända och hon slutgiltigt togs emot av den akvitanska jorden. På hennes grav i det kungliga klostret Fontevrault mellan Angers och Poitiers kan man ännu se hennes bild. Hon ligger helt kyskt och läser en bok, och hon ligger bredvid den man hon en gång fjärmade sig från, kungen av England, Henrik Plantagenet. Intill dem ligger deras son, Rikard Lejonhjärta, död i förtid.

Birgitta Kurtén Lindberg är kulturskribent och författare. Hon är aktuell i höst med boken Bakom monumenten. Gestalter ur Europas gryning.

Kanske är du intresserad av...

Läs också