Ebba Brahe – I maktens centrum

Året var 1611 och Ebba Brahe var femton år gammal. I maj hade hon förlorat sin mor Brita Leijonhufvud och kort därpå kom hon till hovet för att bli hovdam

2 februari 2008 av Svante Norrhem

Texten fortsätter under annonsen

Året var 1611 och Ebba Brahe var femton år gammal. I maj hade hon förlorat sin mor Brita Leijonhufvud och kort därpå kom hon till hovet för att bli hovdam hos Karl IX:s drottning, Kristina av Holstein. Förmodligen bidrog moderns död till att Ebbas far Magnus Brahe gärna såg att Ebba fick sin fortsatta fostran och utbildning vid hovet.

För flickor i Ebbas samhällsställning var det inte ovanligt att tillbringa några år i ungdomen i kunga­familjens närhet. Syftet var att lära känna rätt människor, knyta viktiga framtida kontakter och tränas i vett och etikett.

Det svenska hovet utgjorde i internationell jämförelse en liten skara och lyxen och flärden var jämförelsevis generande enkel. Kungafamiljen och dess uppvaktning – till vilken Ebba nu anslöt sig – förde en ambulerande tillvaro mellan olika slott och borgar i främst Mälardalen, men Nyköpingshus och slottet Tre Kronor i Stockholm utgjorde de fastare punkterna.

Ebbas ankomst till hovet sammanföll nära i tid med dels Karl IX:s frånfälle, dels en dansk krigsförklaring och attack mot väst­ra och södra Sverige. Läget var politiskt pro­blematiskt med en ung, oerfaren, tillika omyndig kung – änkedrottning Kristina var i praktiken kunga­familjens ledande person. Lägg därtill en relativt försvagad adel efter 1590-talets inbördeskrig och en dansk armé på offensiven. Vad den svenska statsledningen sökte var stabilitet och en väg att uppnå detta var att knyta allianser med starka makter i Europa.

I denna turbulens kom Ebba Brahe att spela en långt större roll än hon nog hade kunnat föreställa sig. Orsaken var den kärleksrelation hon snart inledde med den unge kungen och som gjort henne berömd för eftervärlden.

Exakt när Ebba och Gustav II Adolf förälskade sig i varand­ra går inte att säga men av bevarade brev att döma var de ett par redan 1612, möjligen till och med något tidigare. Hon var sexton år och han två år äldre. För Gustav Adolfs mor var affären politiskt olämplig och den skulle snart bli ett stort problem för henne.

I mars 1613 skrev kungen ivrigt från Väsby kungsgård och ville ha nyheter om ett möte som Ebba då hade haft med sin far. Gustav Adolf kunde knappt bärga sig innan han fått höra vilket svar Magnus Brahe hade gett. Redan här är det uppenbart att det förekom diskussioner om Ebbas och Gustav Adolfs framtid.

Att änkedrottningens motstånd hade vaknat framgår också mer än väl. ”Jag ber, ha tålamod med mamma för min skull”, vädjade Gustav Adolf som visste att det fällts hårda ord från hans mor gentemot Ebba. Ebba i sin tur skrev till Gustav Adolf och beklagade sig över andra som motarbetade deras kärlek.

Uppenbarligen försökte personer vid hovet skapa osäkerhet hos henne om kungens verkliga avsikter genom att dagligen och allt oftare utöva påtryckningar. Delvis lyckades de. Redan en dryg vecka efter sitt förra brev i mars skrev Gustav Adolf och bad henne att bara lyssna på honom och det han sagt och lovat henne. ”Lyssna inte på dem som försöker vända dig ifrån mig”, skriver han, ”utan stå fast precis som du lovat”.

Paret hade en hårdnackad motståndare i kungens mor. Änkedrottning Kristina hade varit politiskt aktiv redan under sin mans levnad och anklagades återkommande för att ha drivit på maken i sin ofta hårdhänta framfart mot oliktänkande. Hon var fortsatt en viktig politisk aktör under 1610-talet och hennes motstånd måste ses i ljuset av att hon ville säkra sin sons och sin familjs ställning. Det inbördeskrig som utspelades under 1590-talet, mellan hennes man å ena sidan och makens brorson kung Sigismund å andra sidan, hade hon och Karl visserligen gått segrande ur men det låg inte mer än ett drygt decennium tillbaka i tiden och såren var inte läkta.

Med det danska anfallet hotades inte bara landet utan också den regerande kungaätten och det var Kristinas sak att agera för dess räkning. Ett äktenskap mellan Ebba och Gustav Adolf kan i och för sig aldrig ha varit helt uteslutet och kanske var det just därför det mötte så starkt motstånd. I jämförelse med Gustav Vasas drottningar Margareta Leijonhufvud och Katarina Stenbock, och Johan III:s drottning Gunilla Bielke, stod sig Ebba Brahe väl om man såg till både börd och rikedom. Men änkedrottning Kristina hade satt högre mål för sin son: det var tyska furstinnor snarare än svenska grevinnor som hon kastade sina blickar på för Gustav Adolfs räkning.

Kärlekshistorien mellan Ebba och Gustav Adolf varade i närmare tre år och formades till en kamp mellan mor och son som modern gick segrande ur. Det är från senvåren 1615 som de sista spåren av den återfinns. I maj bad kungen Ebbas kusin Lars Sparre att köpa ett smycke med diamanter att ge i gåva till henne och dessutom att be henne om brev. Från våren 1615 är troligen också ett brev som han skickat tillsammans med en bukett förgätmigej eftersom han inte fått tillfälle att säga godnatt till henne. Han ber henne att inte förakta den enkla blomstergåvan och det smutsiga och grova papper han bemålat med sin dåliga handstil, utan istället räkna tanken. Det sista vi får reda på är att hans hjärta alltid ska vara hos henne även när de inte kan vara tillsammans, och han försäkrar att han ska vara hennes trogne och tjänstvillige frände till sin död.

Historien om Ebba och Gustav Adolf har ända sedan 1700-talet och långt in i vår egen tid fascinerat människor. De har blivit Sveriges ”Romeo och Julia” och gett upphov till skillingtryck, dikter, sångspel, romaner, skrönor, myter och till och med en opera. Skolbarn har fått höra om Ebbas och Gustav Adolfs olyckliga kärlekssaga till långt in på 1900-talet.

Stoffet är tacksamt: den fagra jungfrun, kärleken till en furste och en elak mor som segrar. I Johan Henric Kellgrens 1700-talspjäs luras Ebba Brahe att tro att Gustav Adolf glömt sitt löfte om trohet. Den maktgiriga änkedrottningen lyckas med intriganta hovdamers hjälp få Ebba att hämnas fästmannens svek genom att anta ett giftermålsanbud från Jacob De la Gardie. Just som bröllopet äger rum försöker en av Gustav Adolfs kurirer ta sig in på slottet för att lämna ett kärleksbrev från kungen, men han stängs ute. När kungen något senare anländer full av längtan till sin älskade Ebba finner han att hon redan är bortgift.

I raseri ställer han Jacob De la Gardie till svars men den senare svarar att han agerat i god tro. Änkedrottningen förde själv Ebba till altaret, säger Jacob. Dramat slutar med att Gustav Adolf i förtvivlan lämnar slottet. För honom återstod nu inget annat än att slita kärleken och hjärtat ur sitt bröst.

”Det ena du vill, det andra du skall, så plägar det gå i dylika fall”, säger myten att den triumferande änkedrottningen ska ha skrivit på en fönsterruta i Stockholms gamla slott efter det att Ebba först ristat in ”Jag är förnöjd med lyckan min och tackar min Gud för nåden sin”. Framtiden skulle dock visa att Ebba själv sannolikt skulle ha agerat precis som Kristina om det hade varit hon som varit änkedrottning.

Ebba Brahe (1596–1674) föddes in i en släkt med gamla anor i maktens absoluta centrum. Hennes första år kännetecknades av en kamp mellan å ena sidan de som var lojala mot kung Sigismund och å andra sidan dem som stödde kungens upproriske farbror hertig Karl – Gustav Vasas yngste och mest makthungrige son.

Konflikten skar rätt genom både de Braheska och Leijonhufvudska ätterna: somliga av Ebbas farbröder, fastrar och en morbror stödde kungen, medan hennes far och hans yngste bror tillsammans med en morbror stödde hertig Karl. Konflikten var uppslitande och kulminerade vid Linköpings blodbad år 1600 där Magnus Brahe deltog i att döma sin egen systers man till döden.

Det är svårt att säga hur mycket Ebba kände till om händelserna runt omkring henne, men motsättningarna inom släkten och de fatala konsekvenser de fick gjorde att en skugga vilade över hennes barndom. När hon som tonåring inledde kärleksrelationen med kungen blev det startskottet på ytterligare en familjefejd och hon kom oförskyllt att hamna i centrum för nationell politik förklädd till en familjeangelägenhet.

Ebba Brahe fostrades i en miljö som genomsyrades av politik och politiska överväganden. Förutom männen runt om henne med olika grad av politiska maktfunktioner rörde hon sig bland kvinnor med starka ambitioner. Änkedrottning Kristina var en, Ebbas mormor, Ebba Lilliehöök, var en annan. På så sätt var Ebba lik många av sina medsystrar i den samhällsgrupp hon tillhörde – de skolades att vara arbetsledare för stora hushåll, att fatta beslut och att skapa förutsättningar för maktutövning. På samma sätt som änkedrottning Kristina och mormodern blev Ebba med tiden en aktör som spelade en central roll i sin familjs strategiska arbete för att förmera sin makt, och som sådan hade hon stundtals starka nypor.

År 1618 gifte hon sig med fältherren och greven Jacob De la Gardie. Han var känd som en framstående krigare och hade haft stor framgång med sina arméer i Baltikum och Ryssland – och för egen del hade han skapat sig en förmögenhet av krigsbyten. Med honom fick Ebba fjorton barn, varav flera blev framstående politiker eller industriidkare. Sonen Magnus Gabriel De la Gardie var den främste politikern och dottern Maria Sofia den främsta ekonomiska aktören.

Bakom de vuxna barnens framgångar skymtar hela tiden en oroligt vakande Ebba. Hon knyter kontakter, skänker gåvor till nyckelpersoner, uppmuntrar barnen att söka sig till de rätta inflytelserika kretsarna, skyddar dem från illvilliga motståndare, medlar när de hamnar i konflikt, undersöker möjligheter till strategiskt intressanta äktenskap och förmanar dem att hålla samman. Att sonen Magnus Gabriel hade en särställning är ställt utom allt tvivel och Ebba krävde av de andra syskonen att de skulle visa honom lojalitet. När de inte levde upp till hennes förväntningar blev hennes tunga vass och förmaningsorden övergick i vrede. Man anar en stark vilja och det är osannolikt att hon skulle haft något överseende med romantiska mesallianser – lika lite som en gång änkedrottning Kristina.

Barnens äktenskap blev en del i familjens maktbygge och var strategiskt noga övertänkta. Äldsta dottern Maria Sofias äktenskap med en Oxenstierna 1643 knöt familjen nära den utan tvivel politiskt mäktigaste adelssläkten i landet på sin tid.

Fyra år senare knöts ännu ett viktigt band när Magnus Gabriel gifte sig med furstinnan Maria Eufrosyne av Pfalz, systerdotter till Gustav II Adolf och kusin till den regerande drottning Kristina. Banden till drottningen knöts än hårdare några år senare när Ebbas son Jakob gifte sig med drottningens favorit och sängkamrat, den vackra grevinnan Ebba Sparre.

Ett viktigt led i ett adelshushålls strävan att flytta fram sina positioner och stärka sin makt var att bygga en solid ekonomisk grund. Som enda barnet fick Ebba ett rikt arv efter sin far och maken Jacob hade genom sina framgångar som fältherre skapat sig en stor förmögenhet, bland annat genom att skaffa sig stora egendomar i Baltikum. Med detta som grund satsade Jacob under 1630-talet stort på gruv- och bruksnäring och blev en föregångsman på det området.

Efter hans död 1652 tog Ebba över ansvaret för jordagodsen och bruksnäringen. Också på detta område visade hon att hon hade ambitioner. Istället för att enbart förvalta såg hon till att utveckla och förmera. När Skånes gods reades ut efter flyende danska adelsmän höll hon sig framme och fyndade både Herrestad och Bjersjöholm nära Ystad.

På samma sätt som hon och Jacob hade skaffat sig mark i det erövrade Baltikum på 1620-talet såg Ebba själv nu till att också få del av det nyerövrade Skånes rikedomar. Ännu vid 73 års ålder var hon högst delaktig i den dagliga verksamheten runt om i landet och skrev nya arrendekontrakt för Norbergs socken där hon hade stora intressen i gruvnäringen.

Under hela sitt liv ägnade hon sig åt byggenskap. Hon byggde maktpositioner åt sina barn och hus för att manifestera familjens ställning. Tillsammans med maken Jacob uppförde hon slottet Jacobsdal – nuvarande Ulriksdal – och palatset Makalös vid nuvarande Kungsträdgården och anlade trädgårdar intill. Hon la in beställningar av blommor, nyttoväxter och träd hos sina barn när de var utomlands eller hos väninnan Margareta Boije då hon var stationerad i Tyskland.

Anläggningarna på Jacobsdal och vid Makalös blev så påkostat praktfulla att de eftertraktades och periodvis användes som kungliga residens. Ebbas sista projekt var bygget av Runsa slott norr om Stockholm, något som avslutades bara några år före hennes död.

Hela Ebba Brahes liv fylldes av en strävan att nå framgång. Hon har ibland beskrivits som praktlysten och nog var hon det. Hennes hem i Stockholm och på gårdar runt om i landet fylldes av sin tids moderniteter och statussymboler. Men minst lika mycket var hon intresserad av makt.

Hennes ambition var att kunna påverka och att genom idogt arbete ge barnen en stark grund att stå på. Trots periodvisa motgångar, i synnerhet då Magnus Gabriel hamnade i onåd, måste man säga att hennes och hennes familjs liv är en karriärmässig framgångssaga. Ändå gav hon ofta uttryck för oro över hur det skulle gå och hon kände sig aldrig trygg i sin framgång. En befogad rädsla för hur sjukdom och död skulle kunna drabba hennes barn är begriplig – hon fick genom sitt förhållandevis långa liv uppleva sin beskärda del av sorg.

Men hon återkommer också ofta till bitterhet över att det fanns de som missunnade henne och hennes familj deras framgångar.

Ebba Brahe – och hennes svärmor in spe, änkedrottning Kristina – tillhörde en grupp kvinnor under svensk tidigmodern tid som länge fått stå i skymundan för de män som historiker siktat in sig på och beskrivit.

Det forskare i flera fall underskattat är den roll hustrur, mödrar och ibland andra kvinnor i männens närhet, spelade i det hushåll som utgjorde basen för en adelsfamiljs maktutövning. Det är därför synd att Ebba så länge mest varit känd som den som i sin ungdom ville, men inte fick, bli Gustav II Adolfs hustru. Ebba Brahe är långt intressantare som en av de många kvinnliga politiska aktörer som arbetade ömsom bakom, ömsom framför kulisserna för att gynna sina barn, sina män, sin släkt och därmed i förlängningen sig själva.

Anklagades för häxkonster

Det fanns en fara i att som kvinna verka nära makten och det skulle Ebba Brahe få uppleva just som hennes familj stod på sin höjdpunkt. År 1651 spreds rykten som gick ut på att Ebba, hennes man och äldste son varit med och konspirerat mot arvprinsen Karl Gustav. Ebba skulle ha utövat konster som fått drottning Kristina att släppa de tankar hon haft på ett äktenskap med arvprinsen och efter ett besök hemma hos Ebba hade drottningen genomgått en förändring i sitt sinnelag.

Ebba hade rentav lyckats häva en redan ingången förlovning mellan Kristina och Karl Gustav, påstods det. Bakom ryktena låg historikern Arnold Johan Messenius, hans son Arnold och en präst. Anklagelserna mot Ebba var mycket allvarliga i en tid då tro på övernaturliga krafter kunde kopplas till djävulskontakter.

Slutet på historien blev att både far och son Messenius dömdes till döden för högförräderi. Arnold Johan – fadern – avrättades på Norrmalmstorg den 22 december 1651 och sonen – Arnold – avrättades och steglades strax utanför Norrtull samma dag.

Svante Norrhem är historiker och författare.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen