Dyrgripar byten från 1600-talet

Natten till den 16 juli 1648. I skydd av mörkret och med hjälp av en kejserlig överlöpare, lyckas de svenska trupperna under befälhavaren Königsmarck klä

13 mars 2001 av Stefan Seidel

Natten till den 16 juli 1648. I skydd av mörkret och med hjälp av en kejserlig överlöpare, lyckas de svenska trupperna under befälhavaren Königsmarck klättra över murarna till den så kallade lilla sidan av Prag. Vakterna överrumplas och nästa morgon är den gamla kungaborgen och västra sidan av staden i fiendens våld.

I svenska händer har också kejsar Rudolf II:s konst? och skattkammare hamnat. Det är en av Europas rikaste samlingar som nu åderlåts på tavlor, vapen, rustningar och böcker. Man har bråttom. Den Westfaliska freden är nära förestående och lagarna säger att allt byte som inte är bortfört från territoriet då freden undertecknas, ska återlämnas.

Drottning Kristina skriver själv till Königsmarck vid belägringen av staden. “Glöm ej att tillvarataga och skicka mig biblioteket och de rariteter som finns i Prag; som Ni vet är detta det enda jag bryr mig riktigt om.”

Det var under 1600-talet som de flesta krigsbytena fördes till Sverige. Den största omfattningen fick erövringarna under Trettioåriga krigets sista år och vid Karl X Gustavs danska och polska krig vid mitten av 1600?talet. När Warszawa belägrades 1655, länsades skattkamrarna på en mängd vapen, rustningar och textilier.

Att ta krigsbyte låg vid den här tiden helt i linje med gällande folkrätt. År 1625 utkom Hugo Grotius verk “Om krigets och fredens rätt”. Där fastslås allt tagande av byte som fullt rättmätigt, en praxis som tillämpades även av övriga krigförande nationer. Det var ett sätt att finansiera fälttågen och berika de nationella och privata samlingarna.

Först under 1700-talet växer ett betraktelsesätt fram som innebär att plundringar betraktas som mindre försvarbara. Detta innebär inte att man slutar ta krigsbyte; även under vårt eget århundrades två världskrig finns rikliga exempel.

Privata samlingar

Vart tog de svenska 1600-talserövringarna vägen? En del hamnade i fältherrarnas privata samlingar. Fältmarskalken Carl Gustav Wrangel, som deltagit i Trettioåriga kriget och de danska och polska krigen under Karl X Gustav, var en av dem som fick en väl tillskuren del av krigsbytet. Kulturskatterna fördes till hans uppländska slott Skokloster där de bör ha utgjort en imponerande syn för besökare.

På väggarna hängde målningar från Rudolf II:s konstsamling i Prag och vävda tapeter som rövats i Danmark. Där fanns värjor och skjutvapen med granna inläggningar av elfenben och vackert utsirade sköldar. I samband med arvsskiftet efter Wrangels död skingrades krigsbytet, men en väsentlig del finns fortfarande kvar på Skokloster.

Polska rustningar

Livrustkammaren i Stockholm, som instiftades redan under Gustav II Adolf, hyser också en del av de kontinentala erövringarna. Bland dem finns några polska rustningar som togs vid belägringen av Warszawa 1655.

Det var inte bara skattkammare och konstsamlingar som plundrades, utan även biblioteken. Handskrifter som fördes hem till Sverige berikade bland annat bokbeståndet i Uppsala universitetsbibliotek. Där hamnade också efter många turer Silverbibeln, Codex Argentius. Silverbibeln har en brokig historia och kan i strikt mening inte klassas som krigsbyte. Den rövades av svenskarna från det kejserliga palatsbiblioteket i Prag 1648, men hamnade senare i Holland där den köptes på auktion av Magnus Gabriel de la Gardie.

Detta hindrar inte att vilda diskussioner förts kring skriftens “rättmätige ägare” under den senaste tiden. Upprinnelsen ligger i ett yttrande av president Vaclav Havel i det tjeckiska parlamentet. Hans antydan om att det skulle vara roligt att få tillbaka några av de konstskatter som Sverige tagit i Trettioåriga kriget, resulterade i ett TT-telegram där Silverbibeln i Uppsala och Djävulsbibeln på Kungliga Biblioteket omnämndes.

Frågan fick överdrivna proportioner i pressen i samband med Havels statsbesök i våras. Och trots att någon officiell förfrågan från Tjeckoslovakien aldrig inkommit, författades PM både på museihåll och Utrikesdepartement. Alla instanser var eniga. Krigsbytena stannar i de svenska museerna och biblioteken.

Del av kulturarv

– Föremålen har en 300-årig historia i sitt nya land och har därmed blivit en del av det svenska kulturarvet, hävdar Arne Losman, museichef på Skokloster. Dessutom har vi bättre bevaringsmöjligheter i Sverige. Prags luftföroreningar skulle vara förödande för vissa museiobjekt.

Bengt Holmquist som är chef för armémuseet i Stockholm, tycker att det är fel att rubba historiens gång.

Det faktum att 1600-talskartan skiljer sig markant från nutidens, vilket inte minst gäller Centraleuropa, komplicerar frågan. Det är till exempel inte självklart att dagens tjeckoslovakiska stat är arvtagare till den habsburgske kejsaren.

Forskningen skulle också bli lidande, anser Bengt Holmquist. Eftersom föremålen ofta behandlas i facklitteraturen och ett system av hänvisningar byggts upp genom tiderna, kan ägarbyten skapa förvirring.

Under de sista decennierna har bara ett fåtal historiska föremål lämnats tillbaka till sina ursprungsländer. På 1970-talet förmedlade Olof Palme till Polen en bildfris tagen som krigsbyte i Warszawa 1655. Och 1990 fördes Konungsboken, en medeltida lagsamling som kommit till Sverige på fredlig väg, från Kungliga Biblioteket i Stockholm till Färöarna.

Samma restriktivitet lär prägla även framtiden. Så sent som i våras avslogs två miljöpartistiska motioner i riksdagen som gällde återlämnandet av några 1600-talsdokument till de baltiska staterna. Någon flykt av krigsbyten från svenska museer och bibliotek kommer det knappast att bli frågan om.

Gustav II Adolfs rock

Ett krigsbyte som dock återkommit till Sverige efter många år är Gustav II Adolfs kyller. Om något etsat sig fast vid grundskolans historieundervisning är det antagligen slaget vid Lützen 1632 då Gustav II Adolf stupade. Vid det berömda fältslaget bar kungen ett kyller (en rock av älghud) som nu finns utställd på Livrustkammaren i Stockholm. Och visst vaknar historien till liv då man får se kulhålen i ryggen och vid vänstra armbågen, och hålet efter värjsticket i bröstet. Berättelser om krutstänk och blod ger fantasin och inlevelsen ytterligare skjuts. Onekligen ett tacksamt objekt för guider.

Men kyllret har inte alltid varit i svensk ägo. Efter slaget vid Lützen togs plagget som trofé och fördes till den kejserliga skattkammaren i Wien. Och i den staden förblev det några århundraden framöver.

1920 beslöt den österrikiska regeringen att överlämna kyllret till Sverige som tack för Svenska Röda korsets hjälpverksamhet under och efter första världskriget. I juni samma år packades den upp i Livrustkammaren vid en högtidlig ceremoni med museichefer och historiker närvarande. Idag är kyllret en av de självklara pärlorna i Livrustkammaren. Och nog förmår det engagera dagens svenska museibesökare i högre utsträckning än de österrikiska under den tiden plagget fanns i Wien. Finns det inte föremål i svenska museer som på motsvarande sätt skulle ha en naturligare hemort utomlands?

Bengt Holmquist på Armémuseum i Stockholm har en bestämd uppfattning:

– Det finns inga skäl att ge tillbaka kulturföremål för att de väcker starkare känslor till liv i sitt ursprungsland. Personligen tycker jag att det var fel att kyllret återlämnades till Sverige. Man behandlar inte historiska objekt på det sättet.

Aktuell fråga i Tyskland

Den svenska krigsbyteseran ändar med stormaktstidens slut. Och efter flera hundra år i svensk ägo känns en diskussion om “rättmätiga” krav på återlämnande av museiföremål ganska avlägsen.

I länder som Tyskland och Ryssland är frågorna mer aktuella. Under andra världskriget lade både axelmakter och allierade beslag på betydande konstskatter. Efter fredsslutet återställdes huvuddelen av erövringarna, bland annat Görings konstsamling.

Men långt ifrån allt krigsbyte lämnades tillbaka. Listan på föremål som fortfarande dröjer sig kvar i främmande samlingar kunde göras lång. Där finns allt från Görings dolk som visas upp på ett militärmuseum i Washington, till delar av en grafiksamling som ryssarna tog i Dresden 1945.

Då och då letar sig de numera halvsekelgamla erövringarna tillbaka till sina ursprungsplatser. Nyligen återförde amerikanerna en kyrkoskatt till staden Quedlingburge i östra Tyskland. Den sorterade tidigare under avdelningen “spårlöst försvunna” kulturföremål, men upphittades för några år sedan under märkliga omständigheter. Det visade sig att den stulits av en amerikansk soldat under slutskedet av andra världskriget. Vid mannens död fann man skatten, undanstuvad i en garderob!

Det är uppenbarligen inte bara museer som ruvar på krigsbyten från andra världskriget. En annan fråga som fascinerat forskare och privatpersoner ända in i vår tid, är de föremål som i all hast gömdes i underjorden för att inte falla i fiendehänder. Hur många bortglömda konstskatter finns inte kvar i källare och gruvgångar?

Stefan Seidel är journalist, verksam i Uppsala.

Polska rullen återlämnad 1974

Under ett statsbesök i Polen 1974 överlämnade Olof Palme, efter mer än 300 år i svensk ägo, en bildfris benämnd "Polska rullen" till samlingarna på slottet i Warszawa. En gest som uppskattades på andra sidan Östersjön, men upprörde många forskare och privatpersoner i Sverige.

I mitten av 1600-talet hade frisen transporterats i omvänd riktning. Sverige låg då i krig med Polen och 1655 belägrade svenska trupper Warszawa. De kungliga skattkamrarna plundrades på rustningar, vapen och konstföremål, och krigsbytet, bland dem den Polska rullen, sändes till Stockholm.

Den 16 meter långa och närmare 30 centimeter höga bildfrisen i gouache på papper avbildar den polske kungen Sigismund III under intåget i hans huvudstad Krakùw den 4 december 1605. Anledningen till högtidligheterna var giftermålet med sin andra drottning Konstantia. I den långa processionen kan man urskilja kungens hovtrupper, persiska och ryska sändebud och Sigismund själv till häst.

Detaljrikedomen är häpnadsväckande. På de decimeterhöga figurerna är kläder, smycken och vapen minutiöst återgivna. En rik källa för den som vill studera hovmode och vapenbruk i början av 1600-talet.

Detta stycke polsk kulturhistoria som tidigare fanns på Livrustkammaren i Stockholm, ansågs av den socialdemokratiska regeringen vara en lämplig gåva vid Palmes statsbesök 1974. Ärendet sköttes i första hand vid Utrikesdepartementet och trots reservationer från museihåll fattades beslut om att den Polska rullen skulle återlämnas.

Stefan Seidel

phci1914

Kanske är du intresserad av...

Läs också