Drottning Margareta med sin adoptivson Bogislav, mer känd som Erik av Pommern.

© Wermund Bendtsen Fotostudie/Odense Bys Museer

Drottning Margareta blev Nordens härskare

Under medeltiden var det inte lika ovanligt med kvinnliga regenter som det senare blev. Drottning Margareta hyllades som både husfru och husbonde och den mäktiga Kalmarunionen, som innefattade hela Norden, var hennes verk.

2 oktober 2017 av Kristina Ekero Eriksson

Det är i mitten av oktober 1370 och höstsolen förmår inte värma den gråa borgen Akershus i Oslo. Vinden piskar fjorden utanför de tjocka murarna. Med stelfrusna fingrar fattar en gravid tonårsflicka fjäderpennan, i ett försök att beklaga sig och få hjälp. På det mjuka pergamentet präntar hon in:

Ni skall veta, min käre herre, att jag och mina tjänare lider stor nöd på mat och dryck, så varken de eller jag får vad vi behöver. Och därför beder vi Er, min käre herre, att Ni finner en utväg så att detta kan åtgärdas, så att inte de, som är hos mig, skall skiljas från mig för hungerns skull.

Det är ingen fattig piga på slottet som gnäller, inte heller någon adelsdam som hamnat på obestånd. Den som klagar och är rädd att bli övergiven av tjänarna är ingen mindre än Norges drottning, den sjuttonåriga Margareta, dotter till Danmarks kung Valdemar Atterdag. Svärfar heter Magnus Eriksson, och är Sveriges avsatte och fängslade kung.

Till maken Håkan Magnusson

Maken, och mottagaren av brevet, är Norges kung Håkan Magnusson. Han är som vanligt upptagen med att försöka hjälpa sin far att återta Sveriges krona. Det är deras livsmål, sedan Magnus 1363 blivit ersatt av den tyske hertigen Albrekt av Mecklenburg.

Politiskt kaos råder i Norden och själv är Margareta en bricka i detta hänsynslösa spel. Redan som barn började hennes liv vävas samman med de stora politiska händelserna. När hon som tioåring giftes bort, var det tänkt att äktenskapet skulle skänka stabilitet – Sverige, Norge och Danmark skulle vara en nordisk familjeangelägenhet. Så hade det inte blivit.

Än så länge var Margareta i händerna på andra, men snart skulle det bli hon som flyttade spelpjäserna. För det var Margareta som lyckades samla Nordens tre riken under en spira och bekämpa fienderna. Men vägen dit var lång och det krävdes både visioner, mod och förslagenhet för att lyckas. Alla dessa egenskaper hade den blivande unionsdrottningen.

Margaretas far, den danske kungen Valdemar Atterdag, intog Visby 1361.

© Carl Gustaf Hellqvist/Nationalmuseum

Förlovad som sexåring

Om man ska berätta hennes historia får man skicka ut alla 1300-talets giganter på scen – från de redan nämnda kungarna till storgodsägaren Bo Jonsson (Grip), den heliga Birgitta och Erik av Pommern. I kulisserna lurar också de fruktade sjörövarna som gick under benämningen vitaliebröderna och de maktfullkomliga nordtyska städerna som ingick i hanseförbundet.

Margareta själv gjorde sin politiska debut redan som sexåring, då hon förlovades med Magnus Erikssons son Håkan Magnusson 1359. Anledningen var att Magnus Eriksson behövde Valdemar Atterdags hjälp i kampen mot en annan son, Erik. Han var äldste sonen och stod i tur att ärva Sveriges krona – lillebror Håkan hade redan fått överta Norge.

Men Erik var otålig och lät sig inte nöjas med detta utan grep tillsammans med upproriska stormän vapen mot sin egen pappa. Det slutade med att Sverige delades upp far och son emellan. 

I överenskommelsen som slöts vid Margaretas förlovning ingick löften om att hennes far, Valdemar Atterdag, skulle stödja Magnus Eriksson mot sonen. Men när Erik plötsligt blev sjuk och dog samma år, återställdes maktbalansen automatiskt. Förlovningen betraktades därmed som onödig och bröts.

Valdemar Atterdag tog Skåne

Valdemar var dock inte sen att utnyttja Magnus försvagade ställning efter konflikten med Erik. 1360 landsteg han i Helsingborg och snart var Skåne danskt. Året efter seglade skeppen vidare mot Gotland. 

Det var då som minst 1 800 gotländska bönder massakrerades av danska soldater och sedan kastades ned i massgravar vid Korsbetningen, strax utanför Visbys ringmur. Ynglingar, gamla, friska och sjuka – alla blev de nedhuggna eller genomborrade av armborstpilar – en del utsattes för brutalt övervåld och blev nedmejade bakifrån.

Situationen för Magnus Eriksson och sonen Håkan blev alltmer desperat. I hopp om att få tillbaka de förlorade landskapen lierade de sig med elva nordtyska städer. 

Men till den aktionen behövdes pengar, och det var sannerligen något som saknades, Magnus var sedan länge djupt skuldsatt. Pengar hade han lånat av allt och alla; präster, tyska furstar, stormän – ja till och med av påven, utan att kunna betala tillbaka dem.

Slottet Akershus i Oslo där Margareta tillbringade en stor del av sin ungdom.

© Anders Good/IBL bildbyrå

Drottning i Sverige

Danskarna segrade efter ett kort krig, och då återstod bara en sak. Att bita ihop och alliera sig med Valdemar Atterdag själv, genom att offra sin avkomma på politikens altare. Den 9 april 1363 vigdes den tioåriga Margareta trots allt med den tjugotvåårige Håkan vid en pampig ceremoni i Köpenhamn. Hon blev även svensk drottning då, eftersom Håkan året före utsetts till samregent med sin far Magnus.

Den heliga Birgitta, som vid denna tid befann sig i Rom, gillade inte alls detta äktenskap. Eftersom hon kom från en av rikets finare ätter, hade hon tidigare haft en framträdande roll vid det svenska hovet. Magnus Eriksson avskydde hon. Föreningen mellan hans son Håkan och Margareta tyckte hon var som en barnlek med dockor, och hon menade att giftermålet skulle leda till ”kval och inte hälsa” för Sverige. På sätt och vis en profetia som besannades.

Efter bröllopet var i alla fall den danska fienden stoppad. Men det fanns fler. Inte bara Birgitta, utan också många svenska stormän hade tröttnat på Magnus Erikssons styre och de urusla statsfinanserna.

Albrekt av Mecklenburg

Allt var förstås inte kungens fel. När digerdöden slog till 1350, och närmare halva befolkningen dog, försvann en stor del av skatteunderlaget. För att kompensera bortfallet beslutade Magnus Eriksson om skattehöjningar, vilket naturligtvis inte var populärt.

Det sammantagna missnöjet fick svenska adelsmän att se sig om efter en annan ledare och man reste till hertigdömet Mecklenburg, mellan floderna Elbe och Oder i Tyskland. Magnus Erikssons syster Eufemia var gift med den mäktige Albrekt d ä av Mecklenburg. Nu slöts ett förbund om att sonen, som också han hette Albrekt, skulle blir ny svensk kung.

Snart invaderade mecklenburgarna Sverige. Redan i november 1363 hyllades Albrekt i Stockholm; rent formellt blev han vald till kung vid Mora sten i Uppland i februari året därpå. I kriget som följde blev Magnus Eriksson 1365 tillfångatagen och hamnade i fängelse på Stockholms slott.

Heliga Birgitta i Vadstenas klosterkyrka. Staty från 1400--talets första hälft.

© Håkan Svensson

Flyttade till Akershus

Även om de dramatiska turerna ägde rum när Margareta var ett barn, så var hon säkert fullt medveten om vad som hände. Diskussionerna måste ha varit högljudda på gästabuden och danade henne till den maktmänniska hon sedan blev.

Vi vet inte exakt när, men någon gång efter bröllopet flyttade hon så småningom ifrån sin familj och bosatte sig på fästningen Akershus i Norge. Mamman, Helvig av Holstein, ersattes av en fostermor vid namn Märta, som var dotter till heliga Birgitta. Hon hade själv en dotter, Ingegärd, som var i ungefär samma ålder som Margareta. Det berättas att de två fick ”smaka samma ris” av Märta.

Tyvärr vet man inte så mycket mer än detta om Margaretas tidiga år. Dessvärre vet man heller inte så mycket av privat natur från hennes vuxna liv. Det finns bara två brev av hennes hand bevarade, som inte var tänkta för offentligheten. Ett av dem är det redan nämnda klagobrevet till maken som hon förmodligen skrev 1370. 

Banade väg för sonen

I stället får man lära känna Margareta utifrån hennes gärningar. Hennes personlighet kommer man nära genom att följa hur hon under åren banade väg för sin ende son Olof. Han föddes vid julen 1370 och uppkallades efter Norges helgonkung Olof.

Olofs farfar, den avsatte kung Magnus Eriksson, satt vid barnbarnets födelse kvar i sitt fängelse, men 1371 dök Håkan upp med en så pass hotande här att Albrekt av Mecklenburg valde att frisläppa exkungen. Magnus tog sin tillflykt till Norge, men drunknade bara några år senare vid ett skeppsbrott, utan att ha lyckats störta Albrekt. 

Någon skulle dock axla hans fallna mantel, men än så länge bidade svärdottern Margareta sin tid. Ytterligare några dödsfall förde henne närmre målet. Inte bara Magnus dog de närmsta åren, det gjorde även Valdemar Atterdag, år 1375.

Resterna av slottet Falsterbohus, där Margaretas son Olof dog oväntat år 1387.

© Jan Ainali

Fick Olof vald till kung

Det är nu som man verkligen kan se hur politiskt skicklig Margareta var. Efter faderns död begav hon sig till Danmark och bara 23 år gammal lyckades hon få den femårige sonen Olof vald till dansk kung, trots att han egentligen inte stod tronen närmast. 

Margareta hade nämligen en äldre syster, Ingeborg, som var gift med Henrik av Mecklenburg (en bror till Albrekt d y) – och valet kunde lika gärna ha fallit på deras son.

Men den målmedvetna Margareta lyckades vinna de danska riksrådens förtroende, bland annat genom generösa förläningar och avtal. Situationen blev inte sämre av att hansestäderna föredrog Olof på tronen framför en mecklenburgare – annars skulle detta furstehus få för stor makt i Östersjöområdet, menade man. 

Regent över två riken

När sedan kung Håkan Magnusson dog 1380 blev den tioårige sonen Olof regent över två riken. Men den som egentligen styrde och ställde var naturligtvis Margareta. Siktet var högt ställt. Hon hade samma ledstjärna som sin döde svärfar och avlidne man: att erövra Sverige.

När hansestäderna år 1385 enligt avtal lämnade tillbaka Skåne, (som de tillskansat sig under stridigheterna på 1360-talet), började Margareta kalla Olof för ”sann arvinge till Sveriges rike”. Albrekt av Mecklenburgs dagar var räknade.

Fast just när Margareta hade fått segervittring, inträffade en katastrof, som hon aldrig kunnat förutse. Hennes sjuttonårige son, som varit på resa i Skåne, insjuknade hastigt och avled på Falsterbohus 1387. 

Efterträdde sonen

Detta fruktansvärda slag hindrade dock inte Margareta från att resa sig. Och det snabbt. Hennes maktställning var nu allvarligt hotad – risken fanns att systersonen från Mecklenburg skulle ersätta Olof på Danmarks tron. Kanske skulle hon snart vara ute ur leken?

Så blev det dock inte. Bara tio dagar efter Olofs död såg Margareta till att bli vald till Danmarks drottning på landstinget i Lund. Andra, manliga, släktingar i den danska kungafamiljen förbigicks ”på grund av den stora vishet, som Gud har givit henne”, enligt den skånska årsboken.

Albrekt av Mecklenburg med sin far med samma namn.

Fick stöd i Sverige

Kanske kunde man ha lagt till rävspel också – valet hölls nämligen utan att alla riksråd var på plats. Därefter begav Margareta sig till Själland, Fyn och Jylland och blev hyllad där. I februari 1388 var det Norges tur. Kvar var bara Sverige. 

Där fick hon minst sagt benäget stöd av den upproriska adeln. De svenska stormännen hade vid det här laget nämligen fått nog av Albrekt, som de bland annat ogillade för att han tillsatte tyska fogdar på kronans slott. Gång på gång hade de avkrävt honom kungaförsäkringar med löfte om ändringar. Albrekt dränerades på sin makt, särskilt av Bo Jonsson (Grip) som inofficiellt styrde landet vid denna tid.

I slutet av mars 1388 träffade Margareta en grupp svenska riksråd på slottet Dalaborg vid Vänern. De valde henne till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Man ska notera att Margareta alltså betraktades som både husfru och husbonde – på sätt och vis var hon en medeltida hen.

Könsuppdelningen var annars rigid. Vid den här tiden var vanliga kvinnor omyndiga vare sig de var ogifta eller gifta. Någon affärsrörelse fick de inte driva om de inte var änkor och hade tagit över sin döde makes verksamhet.

"Kung Byxlös" en skröna

Trots detta var det inte alls ovanligt att de medeltida drottningarna kunde hävda sig och ha en hel del att säga till om inom politiken. Så länge kungarikena drevs som familjeföretag fanns det ingen anledning att inte utnyttja allas kompetens, oavsett kön. Under medeltiden kunde drottningarna därför fungera som ledare, både för militärer och riksråd. 

Det här höll i sig fram till dess att ämbetena institutionaliseras under 1600-talet, då som först hamnade drottningarna i bakvattnet.

Att Albrekt skulle ha kallat Margareta för ”kung Byxlös” och skickat henne en slipsten så att hon kunde slipa nålar och saxar och ägna sig åt kvinnliga göromål, är därför inget annat än en anakronistisk skröna. 

Margaretas seger vid Åsle över Albrekt av Mecklenburg skildrad på en propagandabild från 1500-talet.

© Det konglige Bibliotek, Köpenhamn/IBL Bildbyrå

Kvinnliga kollegor till Margareta fanns bland annat i en föregångare till henne, Margareta Sambiria, som regerade i Danmark under mitten av 1200-talet. I Neapel härskade under 1300-talet drottning Johanna (som för övrigt föll handlöst för en av heliga Birgittas gifta söner) och i Polen regerade Hedvig.

Slaget vid Åsle

Efter Margaretas maktövertag var det dags för Albrekt att gå till motangrepp. Den 24 februari 1389 drabbade hans trupper samman med Margaretas i västgötska Åsle. Slaget blev en stor triumf för Margareta. Det måste ha varit en ljuvlig och efterlängtad syn att se den tillfångatagne Albrekt i fotbojor. 

De närmaste sex åren skulle han sitta fängslad. Men denna seger räckte inte för drottningen, hon ville säkra sitt rike för framtiden. Sommaren 1389 kallade därför Margareta till ett herremöte i Helsingborg, där hon drog upp ett äss ur rockärmen: Sveriges nye tronföljare.

Visserligen var sonen Olof död, men nu kunde Margareta stolt visa upp sin adoptivson, den sjuårige Erik av Pommern. Han var barnbarn till Margaretas syster Ingeborg och hade alltså kungligt blod i ådrorna. Han hette egentligen Bogislav, men för att kunna axla kungamanteln var det nödvändigt med ett namnskifte. 

Erik var ett etablerat svenskt varumärke, som signalerade gamla svenska kungatraditioner. Därmed lugnade man aristokratin som var rädd för att Sverige skulle bli danskt.

Kamp mot tyskarna i Stockholm

Med tronföljden säkrad gällde det att få in pengar till statskassan. Samma år, på ett möte i Söderköping, fick Margareta den svenska adeln att gå med på att betala en extraskatt. Å andra sidan fick de löfte om att inga utländska fogdar längre skulle få ta över rikets slott och län. Dessutom fick kyrkor och kloster en rejäl donation i silver. 

Nu skulle man kanske tro att förhållandena i Norden lugnade ned sig, och att den 36-åriga drottningen skulle få tid över till annat. Men det blev precis tvärtom.

För striderna med mecklenburgarna upphörde inte bara för att Albrekt satt fängslad. De tyska borgarna i Stockholm valde att fortsätta stödja honom och mecklenburgarna behöll staden i sitt grepp.

Detta ledde till att Östersjöområdet blev förgiftat av pirater. Den som tog över ledningen av kriget var nämligen Albrekt av Mecklenburgs farbror, som förde kampen genom sjöröveri. Uppdraget var att se till att anhängarna i Stockholm fick mat och andra förnödenheter, samt att angripa Margaretas positioner. 

Drottning Margaretas gyllene kjortel återskapad. Bilden är tagen i Uppsala domkyrka.

© Foto: Laila Durán/Durán Textiles AB

Vitaliebröderna härjade haven

Piraterna kallades för vitaliebröder, efter latinets victualia som betyder livsmedel. Brödernas hotfulla segel kunde dyka upp vid horisonten, oavsett om man befann sig i Finska viken eller på Nordsjön. Hansans koggar blev plundrade och besättningen kastades överbord. 1393 var situationen så svår att Hansan inte vågade bedriva handel med fisk i Skanör och Falsterbo, på den så kallade Skånemarknaden.

Vitaliebröderna fortsatte sin fruktade verksamhet. Året efter lyckades de erövra Visby och hade Gotland som bas för sin piratverksamhet. När de dessutom började angripa andra svenska städer, tvingades Margareta till förhandlingar med mecklenburgarna.

År 1395 slöts så fred på Lindholmens slott i Skåne, där Albrekt tillbringat en stor del av sin fångenskap. Som lösen var han tvungen att få fram tolv ton silver inom loppet av tre år. Lyckades han inte skulle Stockholm tillfalla Margareta – vilket också skedde. Men det skulle dröja ända till 1405 innan de två slöt fred, och han slutligen gav upp hoppet om att än en gång få sitta på den svenska tronen.

Begränsade kyrkans makt

Även vitaliebröderna tvingades så småningom att ge sig och lämnade över befästningar, län och slott till Margareta. Men alla problem var inte lösta. Drottningen förstod också vikten av att begränsa adelns och kyrkans makt, vilket skedde vid ett möte i Nyköping 1396. 

Margareta bestämde att de gårdar som före 1363 ägts av kronan och skattebetalande bönder – och som under Albrekt av Mecklenburgs tid övergått till adeln och kyrkan – åter skulle blir krono- och skattejord. Kyrkorna och klostren fick därmed ett stort inkomstbortfall.

Med ökade intäkter i statskassan och stärkt ställning kunde Margareta fortsätta sin plan. Redan i slutet av 1380-talet hade ju personalunionen mellan de tre länderna skapats, nu gällde det att göra den mer permanent och juridiskt bindande. Det var dags för Kalmarunionen.

Erik av Pommern och Kalmarunionen

Sommaren 1397 samlades stormän från de tre rikena i Kalmar för att bevittna kröningsceremonin av Erik av Pommern. Därefter ägde själva mötet rum, vilket resulterade i två bevarade urkunder. 

I det sigillbehängda ”kröningsbrevet”, skrivet på pergament, hyllas Erik av Pommern som kung över de tre rikena. Den andra urkunden, det så kallade unionsbrevet, bär mer prägeln av att vara ett förslag på hur adeln kan begränsa kungamakten. 

En tolkning är att unionsbrevet, som är skrivet på papper, just bara är en förhoppning hos stormännen, som Margareta genast satte stopp för. Ett av de främsta syftena med unionen var förmodligen att ha något att sätta emot Hansan och förhindra att tyskarna tillskansade sig för stor makt. En förhoppning som snart blev grusad – även om unionen ägde kraft ända till Gustav Vasas dagar.

Fortsatte härska

Trots att Erik nu var unionskung fortsatte Margareta att härska. De återstående femton åren i hennes liv såg hon till att skapa nya allianser och förstora sina landområden. Genom att 1406 gifta bort Erik av Pommern med Filippa, som var dotter till Englands kung Henrik IV, skapades goda relationer västerut. 

Margareta såg även till att expandera sitt barndomsland söderut, genom att återta landområden som tidigare tillhört Danmark. Men just när hon blivit hyllad som ny härskarinna i Flensburg, började hon att må dåligt. Den fullmäktiga frun och husbonden hade drabbats av pest – en dödlig fiende som hon inte lyckades besegra. Den 28 oktober 1412 gick Margareta en plågsam död till mötes i kojen på sitt skepp, som låg för ankar i stadens hamn.

Under åren som gått hade hon skickligt manövrerat mäktiga manliga riksråd för att bana väg för sonen Olof, hon hade bekämpat både Albrekt av Mecklenburg och vitaliebröderna. Dessutom hade hon tagit sig igenom personliga motgångar och ersatt den döde sonen med en ny tronföljare. 

Sist men inte minst var hon kvinnan bakom Kalmarunionen. När Nordens mäktiga frontgestalt gick ur tiden 59 år gammal kändes nog tiden som hungrig och fattig tonåring mycket avlägsen.

Publicerad i Populär Historia 8/2012

Drottning Margaretas sarkofag i Roskilde domkyrka.

© K D Larsen

Kanske är du intresserad av...

Läs också