Drottning Lovisa Ulrika

Om amiralen och konstnären Carl August Ehrensvärd fått sin vilja fram hade ingen i dag kunnat passera Gustav Adolfs torg i Stockholm utan att bli påmin

19 juni 2009 av Tomas Blom

Om amiralen och konstnären Carl August Ehrensvärd fått sin vilja fram hade ingen i dag kunnat passera Gustav Adolfs torg i Stockholm utan att bli påmind om drottning Lovisa Ulrika. Ehrensvärd planerade nämligen ett italienskinspirerat gravmonument över den avlidna änke­drottningen, en väldig pyramid i svart marmor som skulle uppföras på dåvarande Norrmalmstorg, mitt emot det nybyggda Operahuset.

Nu blev det inget av med den storvulna planen, delvis kanske beroende på att kung Gustav III helst inte ville bli så påtagligt påmind om sin mor. Lovisa Ulrika, som levt sitt liv omgiven av prakt och lyx, jordfästes istället under enkla former i den nödtorftigt begravningssmyckade Riddarholmskyrkan. Det var i juli 1782.

Hon hade kommit till världen 62 år tidigare som Luise Ulrike, det sjunde av fjorton barn till kung Fredrik Vilhelm I av Preussen och hans drottning Sofia Dorotea av Hannover. I början av 1700-talet hade Preussen blivit ett eget kungarike, vilket nu var på väg att inta sin position som en av Europas ledande militärmakter. Samtidigt var hovet i Berlin ett centrum för franskinspirerad kultur och förfining. Lilla Ulrikes far Fredrik Vilhelm, ”Soldatkungen” kallad, ägnade sig visserligen huvudsakligen åt jakt, frosseri och truppexercis, men hennes mor var desto mer angelägen om att barnen – inklusive döttrarna – skulle få en rik och allsidig utbildning. Hovspråket var franska, och syskonen undervisades av en rad franska hugenotter som fått en tillflyktsort undan religiös förföljelse i det relativt toleranta Preussen. Från späda år läste Lovisa Ulrika både antikens klassiker och samtida tänkare, och när hennes storebror Fredrik blev kung år 1740, fick hon tillfälle att själv träffa en rad av tidens intellektuella storheter som samlades vid det preussiska hovet.

Voltaire, den kanske mest uppburne av upplysningens filosofer, vistades vid Fredrik den stores hov och blev påtagligt förtjust i den vackra unga prinsessan, som han uppvaktade med ett ganska ekivokt musikstycke: ”madrigal till prinsessan Ulrique”. Voltaires idéer gjorde ett djupt intryck på Lovisa Ulrika, som skulle komma att brevväxla med den drygt tjugo år äldre filosofen så länge han levde.

Prinsessan Ulrike var alltså vacker, väl utbildad och av gedigen härstamning. Ett perfekt kungligt parti, med andra ord. De friare som anmälde sig fick dock inget napp och plötsligt var prinsessan en bit över tjugo och på väg att hamna på glasberget. För säkerhets skull försäkrade sig hennes storebror om att hon valdes till abbedissa i jungfrustiftet Quedlinburg, trots Ulrikes protester. Denna bana innebar förvisso en trygg framtid, men uteslöt förstås giftermål.

Men innan klostrets portar hann sluta sig bakom prinsessan kom ett frieri från den nyligen utkorade svenske tronföljaren Adolf Fredrik. Fredrik den store försökte få den svenske prinsen att ta den tilltänktas lillasyster Amalie istället, men Adolf Fredrik hade gjort sitt val – trots att han inte hade en aning om hur någon av systrarna såg ut. Hans utsända kunskapare hade talat varmt om den äldre systerns skönhet och snille, och de brydde sig inte om att lyssna på kung Fredriks varningar för hennes högdragna och häftiga temperament.

Det blev Amalie som fick gå i kloster istället för Ulrike, och i maj år 1744 anlände en svensk delegation till Berlin för att genomföra det kungliga giftermålet. Den leddes av riksrådet Carl Gustav Tessin, en man som skulle få stor betydelse i Lovisa Ulrikas liv. Redan vid deras första möte gjorde hon ett djupt intryck på honom. ”Jag kan på mitt samvete försäkra, det jag ej någon prinsessa ännu sett, som med mera lätthet kan intaga allas sinnen”, skrev han överförtjust.

En ”interimsvigsel” ägde omgående rum i Berlin, där den frånvarande brudgummens roll spelades av en av brudens bröder, och efter grundligt festande anträddes resan till Sverige och Karlskrona. Dit anlände den nyblivna kronprinsessan i slutet av juli. Hennes make lät sig genast ros ombord på det linjeskepp som fraktat gemålen och det korta mötet lär ha utfallit till ömsesidig belåtenhet. Det kungliga bilägret, det vill säga äktenskapets fullbordan, firades med eftertryck på Drottningholms slott någon månad senare. Till denna högtid komponerade Johan Helmich Roman en orkestersvit, full av melodiska örhängen, som intagit en rangplats i vårt musikarv under titeln ”Drottningholmsmusiken”.

Det Sverige som blivit Lovisa Ulrikas nya fosterland, skilde sig väsentligt från det militärt expansiva men samtidigt religiöst toleranta och kulturellt välförsörjda Preussen, styrt av en ”upplyst despot”. Sverige höll fortfarande på att repa sig efter den ekonomiskt utarmande stormaktstiden. Rikets resurser satsades på att utveckla näringarna, och folket hölls i Herrans tukt och förmaning av den alltjämt tongivande lutherska ortodoxin. Med kulturen var det illa ställt, till och med vid hovet. Den gamle kung Fredrik I var sjuklig och ointresserad av det mesta utom av att jaga – villebråd och kvinnor. Lovisa Ulrika hade ingen hög tanke om kungen. I ett brev till sin bror klagar hon över att Fredrik har ”en döv kapellmästare, en halt dansmästare, en lytt fäktmästare och en blind hovmålare… Det krävs lång tid att utveckla ett folks smak, men det går fort att fördärva den.”

Men det som var mest frustrerande för den ambitiösa unga kronprinsessan var att kungamakten i Sverige, enligt 1720 års regeringsform, helt var satt ur spel. Ständer och riksråd hade velat gardera sig mot fortsatt envälde, och makten utövades nu uteslutande av dessa. Fredrik I hade resignerat och funnit sig i sin roll, men den nya kronprinsessan tänkte inte ge slaget förlorat. Från första början försökte hon påverka sin make att sätta ned foten och visa vem som bestämde i landet. Men Adolf Fredrik var ingen viljestark revoltör, snarare tvärtom. Om honom sades att han ”såg nådig ut till och med på ryggen”, och han undvek i det längsta att göra sig till ovän med sin omgivning.

Lovisa Ulrika fick tillsvidare finna sig i att ägna sig åt sådant som hon kunde påverka. Till att börja med satsade hon på en allmän uppryckning av hovlivet. Hon rekryterade ett antal unga glada hovdamer och kavaljerer, och skapade ett hov som kännetecknades av aristokratisk kultur och förfining. Carl Gustav Tessin var central­gestalten, en ständigt närvarande, uppfinningsrik och spirituell rolighetsminister som älskade att överraska sin härskarinna med amusanta upptåg. 1746 hade Lovisa Ulrika nedkommit med sin förstfödde, tronföljaren Gustav, och så småningom fick Tessin också förtroendet att ta hand om hans uppfostran.

Lovisa Ulrika försökte också blåsa liv i den svenska teatern. Hemma i Berlin fanns en livaktig hovteater som spelade de franskklassiska dramerna. Men som kronprinsessa hade hon inte ekonomi att importera utländska skådespelare, utan lät istället sitt hovfolk bilda en amatörtrupp som uppförde stycken på Drottningholms slott. Det hade Lovisa Ulrika fått i gåva av kung Fredrik I, och där lät hon inreda bibliotek, myntkabinett och rum för sina samlingar av ”naturalia”, det vill säga mineral, växter och insekter. Allt utformat med oerhörd omsorg och hantverksskicklighet i den nya rokokostilen. Hon sponsrade en rad svenska och utländska konstnärer och skaffade sig med tiden ett omtalat tavelgalleri. Det lärda sällskap som hon instiftade under namnet Vitterhetsakademien, blev visserligen ganska kortlivat, men återupptogs med tiden av hennes son Gustav III och kan betraktas som ett slags förelöpare till Svenska Akademien.

År 1751 avled kung Fredrik och efterträddes av Adolf Fredrik. Lovisa Ulrika gjorde vad hon kunde bakom kulisserna för att ta tillfället i akt att stärka kungamakten, men förgäves.

Hennes frustration växte och tog sig uttryck i att hon påbörjade ett långvarigt och raffinerat intrigspel som några år senare skulle ta en ände med förskräckelse.

Som en motvikt till de etablerade partigrupperna hattar och mössor lanserade hon ett hovparti för att hävda majestätets intressen. Politiskt hade det ingen större framgång, utan kan snarast betecknas som en intern intressegrupp, där rikets högsta adelsmän i hemlighet planerade en revolution med våld för att återinföra enväldet. Kuppen, som var planerad till midsommartid 1756, urartade dock till ett stort fiasko. En försupen underhuggare fick för sig att starta upplopp på egen hand och inom loppet av ett par dygn var upprorsmännen fängslade. Lovisa Ulrika tvingades lyssna till en dundrande straffpredikan och hennes make fick bara på nåder sitta kvar på tronen.

Ett av tvisteämnena mellan drottningen och riksrådet var hur hennes söner Gustav och Karl skulle uppfostras. Ett annat, av ännu mer allvarligt slag, var valet av gemål till tronföljaren. Lovisa Ulrika ville återknyta banden med sitt fosterland genom att gifta bort Gustav med det preussiska kungahuset, men riksrådet ansåg att de politiska konjunkturerna talade för Danmark. År 1766 förmäldes alltså Gustav med Sofia Magdalena av Danmark, trots drottningens protester. Det kunde bara sluta med katastrof. Lovisa Ulrika hade ett komplicerat förhållande till sin äldste son, som hon uppfostrat med en inkonsekvent blandning av stryk och smicker. Detta hade resulterat i en modersbunden och kvinnoskygg ung man, som verkade helt oförmögen att gå emot sin mors vilja. Lovisa Ulrika bemödade sig inte om att dölja sin motvilja mot svärdottern, som hon kallade för ”en automat, vilken saknade all själsbildning eller kännedom om den sköna litteraturen”.

När Gustav efterträtt sin hastigt avlidne far på tronen år 1771, dröjde det inte länge innan han genomfört den kupp som hans mor drömt om. Året därpå satt han säkert i sadeln som ”upplyst despot”. Änkedrottning Lovisa Ulrika vädrade morgonluft och gjorde sitt bästa för att få sonen att dela med sig av makten. Men Gustav avvisade henne bestämt, nu var det han som var kung och ingen annan. Det satt till och med hårt åt för Lovisa Ulrika att få ut så mycket pengar i underhåll som hon ansåg krävdes för att upprätthålla sin livsstil.

Gustav och hans drottning hade tydligen inte haft något äktenskapligt samliv att tala om under alla sina år som gifta. Men tronföljden måste ju säkras, under alla omständigheter. Och till sist kunde drottningen förkunna att hon var gravid. En son föddes år 1778, men hovskvallret löpte. Man visste berätta att kungen hade tagit högst handgriplig hjälp av sin hovstallmästare Munck för att få drottningen befruktad. Enligt Munck själv handlade det om praktisk sexualundervisning (varken kungen eller drottningen visste riktigt vad som skulle in var) men malisen antydde att Munck hade gjort mer än så.

En tanklös kommentar från en av kungens bröder fick Lovisa Ulrika att anamma skvallerhistorien, och begå misstaget att försöka få Munck att bekänna faderskapet. När detta nådde Gustavs öron blev han rasande och krävde först att hans mor lämnade landet. Men när änkedrottningen i skrift gjort avbön, lugnade han sig och nöjde sig med att hålla sin mor på säkert avstånd från drottningen, som vägrade träffa henne. När sonen omsider föddes, underrättade Gustav sin mor brevledes i tämligen försonliga ordalag. Men Lovisa Ulrika svarade på ett sätt som gjorde brytningen mellan dem permanent. Hon lyckönskar sonen, men hoppas samtidigt att ”det täckelse som höljer Edra ögon, sönderslites. Det är då Ni skall göra mig rättvisa och ångra den hårdhet, varmed Ni bemött en moder, som skall älska Eder till graven.”

Den formuleringen ledde till att mor och son inte återsågs förrän hon låg på sin dödsbädd på Svartsjö slott sommaren 1782. Då besökte Gustav henne i hemlighet, lät kronprinsen träffa sin farmor, och ett slags försoning blev av. Men i ett postumt brev till sonen framstår den frustrerade och stolta drottningen i all sin oförsonlighet: ”Jag lämnar Eder i arv de samvetsförebråelser, som äro brottslingars enda dygd.”

Det är inte konstigt att Gustav III undanbad sig åsynen av den svarta marmorpyramid som skulle ha påmint eftervärlden om hans mor, drottning Lovisa Ulrika av Preussen.

Fakta: Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik fick fyra barn

Lovisa Ulrika gifte sig med Sveriges tronföljare Adolf Fredrik 1744. De fick fyra barn tillsammans, varav två skulle komma att bestiga den svenska tronen – Gustav III och Karl XIII.

Gustav

Född i Stockholm i januari 1746. Besteg tronen 1771. Avled på Stockholms slott i mars 1792 efter att ha blivit skottskadad vid operamaskeraden samma månad.

Karl

Född i Stockholm i september 1748. Efter avsättningen av Gustav IV Adolf (Gustav III:s son) utsågs han till riksföreståndare och sedermera till kung. Avled i Stockholm i februari 1818.

Fredrik Adolf

Född på Drottningholms slott 1750. Hertig av Östergötland och fältmarskalk. Avled ogift utan kända barn i Montpellier i Frankrike 1803.

Sofia Albertina

Född 1753 i Stockholm. Fick år 1768 riksstiftet Quedlinburg av sin morbror, kungen av Preussen, och vistades tidvis där efter moderns bortgång. Lät 1783–84 bygga Arvfurstens palats (nuvarande UD) vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Dog ogift i Stockholm 1829.

Fakta: Åtta avrättades för kuppförsöket 1756

Drottning Lovisa Ulrika gjorde ingen hemlighet av att hon ville öka kungamakten och avskaffa det parlamentariska system som rådde i Sverige sedan år 1720. Hennes »hov-parti» bestod huvudsakligen av de personer som hon omgav sig med i sina aristokratiska salonger, där litterära, konstnärliga och – inte minst – politiska spörsmål avhandlades.

När det kom till kritan skulle det dock visa sig att steget mellan teori och praktik var långt. Drottningens recept för en omvälvning var att hetsa folket till upplopp mot makthavarna, för att kungen sedan skulle gripa in och återställa lugnet – och enväldet. Detta skulle kosta pengar, och utan betänkligheter skickade Lovisa Ulrika kronjuvelerna att pantsättas utomlands. Greppet misslyckades dock eftersom de tyska bankerna fattade misstankar och underrättade riksrådet om saken.

Drottningens anhängare utgjorde en märklig blandning av rikets allra högsta adelsmän, bland andra grevarna Erik Brahe och Gustaf Jakob Horn, och diverse missnöjda underofficerare som kände sig orättvist behandlade. Den svagaste länken visade sig emellertid vara en viss Ernst Angel, som fått sparken från sin tjänst som hovlöpare, det vill säga springpojke. Nu drev han en matservering vid Riddarhustorget, och var rejält alkoholiserad.

Ett dygn innan upproret var planerat att sättas igång, vinglade Angel runt på Stockholms krogar och uppmanade folk till höger och vänster att hålla sig beredda, för nu skulle det smälla. Inom kort hade de makthavande fått klart för sig vad som var i görningen, och plockade in Angel för förhör. Riksdagen hade redan tidigare tillsatt en särskild förräderikommission, som stod under ledning av Olof Renhorn, borgmästare i Arboga – en man som inte lade fingrarna emellan. Angel utsattes för »hårdare fängelse», alltså tortyr, och sammansvärjningen började rullas upp.

Ytterligare tortyr framtvingade fler bekännelser och snart ställdes de sammansvurna inför rätta. Dödsdomar avkunnades över åtta personer, inklusive grevarna Horn och Brahe, som i det längsta hade hoppats att deras samhällsställning skulle frälsa dem. Avrättningarna ägde rum på Riddarholmen under massiv militärbevakning. Tydligen vågade makthavarna inte forsla de dödsdömda den långa vägen ut till ordinarie avrättningsplats på Söder av fruktan för vad folkhopen kunde ställa till med.

Riksdagen förstod precis vilken roll drottningen hade spelat i upprorsförsöket, och Lovisa Ulrika tvingades åhöra en straffpredikan av ärkebiskopen, och måste dessutom skriftligen uttrycka sin tacksamhet för tillrättavisningen. Beträffande kungen lät riksdagen nåd gå före rätt, men gjorde klart för honom att om han inte höll sig i skinnet i fortsättningen, skulle hans dagar på tronen vara räknade.

Tomas Blom är frilansjournalist och författare. Han utkom nyligen med boken Drottningar i Sverige.

PH-8_09

Kanske är du intresserad av...

Läs också