Drömmen om ett jordiskt paradis

Efter månader av skörbjugg, rutten mat och stormar i den ödsliga vattenöknen var den grönskande ön en drömlik syn. De franska sjömännen på fregatten

14 mars 2001 av Anders Mathlein

Efter månader av skörbjugg, rutten mat och stormar i den ödsliga vattenöknen var den grönskande ön en drömlik syn. De franska sjömännen på fregatten ”La Bodeuse” hade inte sett en kvinna på ett halvår, nu möttes de av en svärm kanoter fulla av praktiskt taget nakna flickor som med utmanande gester bjöd dem att stiga i land.

”Trots våra försiktighetsmått”, skrev befälhavaren Louis Antoine de Bougainville, ”lyckades en ung flicka klättra ombord... Obesvärat lät hon sitt kläde falla, och framträdde inför allas ögon just så som Venus visat sig...”

Han kallade ön ”Nya Cythere” efter platsen för Venus uppstigande ur vågorna. Han stannade bara i tio dagar, men hans redogörelse för besöket gjorde ett outplånligt intryck på Europa: ”Jag trodde mig ha blivit förflyttad till paradiset”, skrev han. ”Var vi kom möttes vi av gästfrihet, frid, oskyldig glädje och varje tecken på lycka.”

I åtskilliga historiska verk om Stilla havets övärld har gjorts gällande att myten om paradiset i Söderhavet föddes just denna aprildag år 1768 på Tahiti i nuvarande Franska Polynesien. Men kanske är ”myt” fel begrepp, eftersom öarna vid en jämförelse med de flesta européers tillvaro verkligen föreföll kunna erbjuda paradisiska förhållanden. Livet syntes enkelt, klimatet var behagligt, omgivningarna bedövande sköna, synen på sinnliga njutningar öppen och fördomsfri, och med bara måttlig ansträngning skaffade man sig all nödvändig föda.

Labyrint av tabun

Romantiseringen av Söderhavet består bl a i att bilden av det gamla tahitiska samhället gavs samma drag av oskuldsfull mildhet och lycka. I själva verket var det mycket komplext, strikt socialt skiktat, hade starka inslag av grymhet och en förvirrande labyrint av tabun (för övrigt ett av de få polynesiska ord som har tagits upp av andra språk). Men västvärlden vill fortfarande uppfatta Bougainvilles skildring som giltig – också för dagens söderhavsöar.

Vid en terminal på Kungliga biblioteket i Stockholm skriver jag 225 år senare sökordet Söderhavet, och databasen Libris radar upp 129 titlar från 1987 och senare på skärmen. Av dessa rör 51 Pippi Långstrump, vars pappa alltså är de lyckliga kurrekurredutternas negerkung någonstans i Söderhavet.

Långt före Pippi, redan vid tiden för de första europeiska expeditionerna till övärlden, blandades fakta och fiktion och förvandlade Söderhavet – och i synnerhet Polynesien – till en idé snarare än

en geografisk benämning. Söderhavet står för drömmen om det jordiska paradiset, ett erotiskt, exotiskt färgat löfte om att det finns ett annat och enklare liv, att oskulden någonstans har överlevt, och att lyckan är en plats som man kan resa till.

Bilden frammanas om och om igen i litteratur, reklam, film och turistindustri. Cooköarna, till exempel, lockar i broschyrerna med ett besök i ”himmelriket medan du ännu är kvar på jorden” – men i flygplatsens ankomsthall hänger numera en skylt som anmodar turisterna att ”inte föra aids till vårt paradis”.

Det jordiska paradiset

Att det existerar ett jordiskt paradis är en gammal trösterik tanke som är tacksam att exploatera. På Tahiti fanns många drag som sammanföll med den traditionella föreställningen om paradiset som en fridfull trädgård, en plats utan krav på prestation. Här fanns träd som till och med gav bröd och mjölk. Bougainville skrev att människorna åldrades utan krämpor.

Paradiset, som alltid hade varit oåtkomligt avlägset eller beläget i framtiden, visade sig finnas inom räckhåll. Det var långt, men man kunde segla till Lycksalighetens ö.

Bouganville följdes av bland andra James Cook, vars tre stora resor öppnade Stilla havet för västerlandet. Uppgifterna om det strama tahitiska klassamhället, om människooffer och barnamord, trängde till en början inte igenom i de romantiserade skildringar som spreds.

På Tahiti, tycktes det, fanns den förlorade guldåldern. Här levde ännu huvudpersonen i en gammal europeisk föreställning: den ädle vilden. Långt ifrån alla besökare på öarna uppfattade invånarna på det sättet, men i Europa välkomnades upptäckten som ett förkroppsligande av Rousseaus teorier om människans naturliga godhet före civilisationen.

Vilden förknippades med sin omgivning, han gav gestalt åt tidens tro på den goda Naturen, som rätt förstådd skulle uppenbara Gud. Här fanns också inslag av klimatologisk determinism, tanken att människan påverkas såväl fysiologiskt som moraliskt och socialt av sitt klimat – vilket på Tahiti föreföll idealiskt.

Omai från ön Huahine kom som en av de första polynesierna till London år 1774 och tycktes bekräfta föreställningen. Han blev genast känd för sin mildhet och sina fina manér, och var ett populärt salongslejon innan han ett par år senare återvände till öarna.

Det enkla och lyckliga livet i Söderhavet var en motbild till det europeiska samhället och kristna värderingar – vilket födde antagandet att europeisk kultur skulle korrumpera stillahavsöarna. Diderot varnade efter Bougainvilles skildring tahitierna för att de kristna en dag skulle komma med ”krucifixet i ena handen och kniven i den andra för att skära halsen av er eller tvinga er att acceptera deras sedvänjor och åsikter”.

Öborna sågs som förebilder, men betraktades samtidigt som självklart underlägsna. Här liksom i andra koloniserade områden skulle det inte dröja länge förrän Europa hade raderat ut det förmodade idealsamhället. På Tahiti sjönk folkmängden från cirka 40 000 på Cooks tid till bara 6000 i mitten av 1800-talet.

Inom mindre än hundra år efter européernas ankomst hade sjukdomar, eldvapen, alkohol, missionärer och exploatörer för alltid drivit den gamla polynesiska, skriftlösa kulturen in i mörkret.

Skrivet beställningsarbete

Den som vid sidan av Bougainville mer än någon annan kom att påverka Europas bild av Söderhavet var författaren John Hawkesworth med sin Voyages från 1773. Den skildrade i huvudsak Cooks första resa, skriven på beställning av det brittiska amiralitetet som inte ansåg kaptenen själv kapabel.

För att tillfredsställa tidens smak tog sig Hawkesworth stora friheter med källmaterialet. I första hand begagnade han noteringarna från Cook och botanisten Joseph Banks, vilken i likhet med Bougainville såg paralleller mellan tahitierna och antikens greker. Öbor av hög rang kallades vid grekiska namn till dess européerna lärt sig uttala de tahitiska.

”Varenda tjockskalle åker på grand tour i Europa”, skrev Banks till en vän. ”Min ska gå jorden runt!” Han beskrev Tahiti som ett Arkadien ”över vilket vi ska bli kungar”.

Voyages väckte genast stort intresse och översattes till flera språk. Hawkesworth förgyllde eller uteslöt mycket av det som verkat frånstötande på européerna, och trots kritik för romantisering och ovederhäftighet blev hans bild den spridda. Av taktiska skäl teg han om sina egna med Diderots besläktade tankar kring européernas förödande inverkan på öfolken; att ge luft åt dem vore att fördöma de resor han hade blivit betald för att skildra.

Kopparstick i tidens anda

Boken var illustrerad med kopparstick, vilka länge var de enda tillgängliga bilderna från Söderhavet. I händerna på gravörerna – massornas konstnärer – anpassades också realistiska förlagor från expeditionernas konstnärer till tidens nyklassicistiska konstkonventioner. När kopparsticken i sin tur användes som förlagor till nya bilder – ibland i flera steg – kunde fjärmandet från originalen bli dramatiskt.

Det exotiska underströks, öbor avbildades efter antika grekiska förebilder, svepta i mantlar och grupperade i behagliga poser. Cooks resor var av nationell historisk betydelse, så historiemåleriets upphöjda stil låg nära till hands.

Men också förlagorna visade ofta ett tahitiskt Arkadien. På William Hodges målningar från Cooks andra resa 1772–1775 ser vi tahitiskor som nymfer vid romantiska vattenfall. Brödfrukt och kokospalm tog olivens och cypressens plats, kanoterna leder tanken till venetianska gondoler. Hodges ville in i The Royal Academy, så det gällde för honom att fylla sin vetenskapliga uppgift samtidigt som han tillfredsställde de tongivande inom konsten. Och Tahiti som motiv lämpade sig väl för att kombinera klassisk idealism med vetenskaplig exakthet. Där ansågs ju själva naturen närma sig det klassiska idealet.

Gauguin ville fly

Också Paul Gauguin sökte långt senare det naturliga livet på Tahiti. ”Att ha rest så långt för att inte finna något annat än just det som jag ville fly!” skrev han, och målade ett delvis diktat Polynesien där inte en enda av modellerna ler.

Även Steve Christians avlägsna förfader Fletcher var på flykt i paradiset. Som gömställe valde han Pitcairn, en av de mest isolerade öarna i världen, och sju generationer senare bor Steve där än. Hans svåra hälta beror på att han som barn fick vänta ett år på läkarvård efter ett benbrott. Han lastar dock inte förfadern för att ha slagit sig ned på en så svårtillgänglig plats, ty Pitcairn var onekligen perfekt som tillflyktsort för Fletcher och hans trogna efter myteriet på Bounty år 1789.

Händelsen är vår tids kanske mest inflytelserika – och romantiserande – söderhavsberättelse, den kom att armera paradisföreställningen och blev i sig en skarp civilisationskritik. Besättningen – vita män som sänts till Tahiti för att hämta brödfruktplantor till Västindiens slavplantager – sades ha riskerat allt för ett liv i samklang med naturen. ”De föreställde sig”, skriver kaptenen William Bligh om myteristerna i sin år 1792 utgivna redogörelse, ”att de hade möjlighet att slå sig ned i detta överflöd, på en av de finaste öarna på jorden, där de inte skulle behöva arbeta, lockade av utsvävningar bortom det fattbaras gräns.”

Myteriets orsaker oklara

Historikerna tvistar om orsakerna till myteriet; var det Christians manodepressiva läggning, Blighs sadism, eller ett homosexuellt förhållande dem emellan? Skådespelare som Erroll Flynn, Clark Gable, Marlon Brando och Mel Gibson har alla gestaltat Steve Christians förfader på film, och i Hollywoods troligen felaktiga historieskrivning är det alltid kapten Blighs brutalitet och de lockande tahitiskorna som utlöser dramat.

I själva verket finns knappast några uppgifter som styrker att Bligh skulle ha varit mer hårdför än andra befälhavare vid den tiden, och hans mästerskap som navigatör vill till och med Steve Christian understryka.

– Det är för mycket kärlek och sådant i filmerna, säger han när jag frågar vad han anser om den bild som ges av förfadern.

I en av myteriet inspirerad dikt skrev Byron om polynesierna som ”den barbariska höviskhetens nakna riddare”. Och George Hamilton, kirurg ombord på det fartyg som sändes ut för att spåra myteristerna, skrev om ett Eden i verkligheten och om ”the fair ones ever willing to fill your arms with love”.

Drömmen bleknade

Cooks och andra européers brutala död på öarna bidrog till att paradisdrömmen med tiden delvis kom att vändas i sin motsats. Den ädle vilden visade sig vara en rå sälle. Tahiti blev sinnebilden för den förlorade guldåldern, men i det allmänna medvetandet i Europa förblev ön den fria kärlekens land; den gamla polynesiska kulturens okomplicerade syn på sex är en hörnsten i den romantiska legenden.

Kyrkan stormade mot hyllandet av de depraverade vildarna, och Londons missionssällskap satte segel. Hedningarna skulle modelleras om med brittisk, protestantisk lägre medelklass som förebild. Men på dagens genomkristnade öar slås jag ofta av intrycket att läran, den stränga fromheten till trots, ändå inte har gått på djupet.

Den samoanske författaren Albert Wendt anser att också allvarligt syftande konstnärer som Gauguin, Melville, Stevenson och Maugham bidragit till att svepa öarna i mytens slöjor, och att ”litterära verkstäder som Michener blåste upp det glittrande liket än mer”.

En hyllmeter söderhavslitteratur innehåller oundvikligen titlar som I Söderhavets paradis, Paradis om babord, Den lyckliga ön och Blå latituder. Även i moderna skildringar är paradisdrömmen framträdande. Arne Falk-Rönne skriver iSöderhavets sju vågor från 1971 att tahitiska flickor ”anser det strida mot naturen om inte ett möte i ensamhet med en ung och tilldragande man leder till samlag”.

Wendt och andra av dagens författare i Oceanien behandlar i sina verk ofta öfolkens känsla av att ha förlorat sitt förflutna. Men vad är att betrakta som autentiskt och genuint – det som också turisten är ute efter? Att fråga efter det ursprungliga är lönlöst, men det betyder inte att dagens kulturer saknar eget liv och särdrag. Man talar om att det mest vitala är att bevara identiteten.

På den senast tillkomna grenen av söderhavslitteraturen finns titlar som Förgiftat paradis, Lost Paradise och Trust Betrayed. I flera moderna skildringar bryts hularomantiken mot Amerikas strålningsoffer i Mikronesien, de franska kärnvapenproven på Moruroa, statskupperna i Fiji, våldet i Nya Kaledonien, hotet från växthuseffekten, och korruptionen.

”Vet du varför de aldrig lagar hålen i vägen?” frågar en öbo i Julian Evans Transit of Venus från 1992. ”För att då skulle vi inte få mer pengar för att laga hålen i vägen.”

Boken har beskrivits som ett tecken på att den litterära exploateringen av övärlden har nått slutfasen. Evans odyssé har den amerikanska missiltestanläggningen på Marshallöarna som mål, och han färdas dit via platser präglade av sopor, konserver, kåkstäder och tristess. Paradiset är åter utom räckhåll, eller som P F Kluge skriver i The Edge of Paradise (1991): ”paradise ends where people begin”.

Drömmen om det jordiska paradiset har ofta dödförklarats, men tron lever vidare. Den ädle vilden skymtar ännu när somliga icke-vita kulturer, som t ex regnskogsfolkens, framställs som överlägsna vår i vördnad för naturen och omhändertagande av anhöriga. Också dessa är på väg att försvinna, men vi klamrar oss fast vid utopierna. Kanske är föreställningen en nödvändighet för vårt mentala välbefinnande. Om inte Söderhavet funnes skulle vi uppfinna det.

På ett högst påtagligt sätt är vår föreställning om övärlden som tillflyktsort undan civilisationen betydelsefull för söderhavsöarna. För många av dessa prickar på kartan i en ”stillahavsålder” där det är randstaterna som räknas, är turismen den viktigaste näringen. Den förutsätter att romantiken hålls vid liv, ty turisterna ”är inte överseende om de har fel i sin uppfattning om öarna och dess folk”, som det står i Franska Polynesiens program för turismens utveckling.

De intryck från Söderhavet som förmedlades av de tidigaste navigatörerna blev bestående i Europa. Tahiti marknadsförs med ord som ekar av Bougainvilles upplevelser den där aprildagen 1768. Men ute på öarna längtar de unga till storstäder som de ännu bara har sett på video.

Publicerad i Populär Historia 1/1994

Fakta: Stilla havets tropiska bälte

Med Söderhavet avses i stort det tropiska bältet i Stilla havet, alltså även bl a de mikronesiska öarna och Hawaii norr om ekvatorn. Oceanien är en mer korrekt om än inte lika laddad benämning på regionen.

Vanligen indelas övärlden av bl a språkliga och kulturella skäl i Polynesien, Melanesien och Mikronesien, distinktioner som efter migrationer och i nya politiska sammanhang blir allt mindre relevanta. Öarna ligger utspridda över en yta ungefär motsvarande Afrikas, men med en sammanlagd landmassa inte större än Islands.

Söderhavets föreuropeiska historia är till stora delar okänd. De tidigaste besökarna förmedlade många vilseledande missuppfattningar, och själva omfattningen av regionen reser svåra problem. Här finns tusentals öar, många olikartade kulturer och hundratals språk.

För 4000–5000 år sedan gav sig dagens polynesiers förfäder av från Sydostasien, för att steg för steg och via de sedan länge bebodda öarna i Melanesien söka sig österut i den stora, blå tomheten.

Numera tror knappast någon i forskarvärlden på Thor Heyerdahls teori om Sydamerika som polynesiernas ursprung. Han har rätt i att sötpotatisen på öarna måste ha kommit från Peru, och han visade med Kon-Tiki att det är möjligt att driva med en flotte från Sydamerika till Franska Polynesien, men alla andra spår pekar västerut.

Omkring år 1000 hade polynesierna befolkat öarna inom triangeln Hawaii – Påskön – Nya Zeeland. Dessa ”Soluppgångens vikingar” var historiens största navigatörer. Européerna kom långt senare.

År 1513 blev Vasco Nunez de Balboa den förste att sikta detta ”Mar del Sur” och ta det i besittning för den spanske kungens räkning. Sex år senare organiserade portugisen Fernao de Magalhaes, Magellan, på Spaniens uppdrag den första världsomseglingen. Han fick kämpa hårt för att föra sitt fartyg genom de sund mellan Sydamerikas fastland och Eldslandet som nu bär hans namn, men möttes av ett för dagen lugnt och stilla hav: Mar Pacifico.

Själv kom Magellan inte längre än till Filippinerna, så den förste världsomseglaren var egentligen Juan Sebastian d’Elcano, som fortsatte västerut sedan hans befälhavare blivit dödad. Stilla havet var inte längre en gåta, men det skulle dröja länge innan den stora vattenkontinenten var kartlagd.

De flesta ögrupper har varit koloniala bakvatten under bl a Spanien, Tyskland, Japan och Storbritannien. Frankrike och USA är ännu ett slags kolonialmakter i Stilla havet. Det politiska livet i de unga staterna präglas av en blandning av nationalism och rester av koloniala och traditionella strukturer. Resurserna är små, kyrkans inflytande stort och biståndsberoendet grundmurat. Kollektivet och storfamiljen är ännu basen i ösamhällena, men urbanisering och emigration håller snabbt på att förändra den bilden.

I dag tar resan Skandinavien – Söderhavet omkring ett dygn, dörr till dörr. Och även om allting är förändrat, även om nästan inget finns kvar av den kultur som Bougainville mötte, så finner man ändå förvirrande ofta det stoff av vilket drömmar vävs. Palmerna vajar vid den blå lagunen.

Publicerad i Populär Historia 1/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också