Drömmar om framsteg från London till Paris

En höstkväll 1851 anlände Fredrika Bremer med järnväg till det, enligt hennes egen reseberättelse, “mer än någonsin överfulla, livfulla, brusande Lon

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

En höstkväll 1851 anlände Fredrika Bremer med järnväg till det, enligt hennes egen reseberättelse, “mer än någonsin överfulla, livfulla, brusande London”. Trängseln och folkvimlet var en följd av de strida strömmar av resenärer som kommit till London för att besöka den stora världsutställningen i Hyde Park. Det var utställningssäsongens sista vecka, och under några av dessa oktoberdagar passerade uppemot 100 000 människor biljettluckorna.

Kristallpalatset, den berömda byggnad som inrymde utställningen, framstod för Fredrika Bremer som “ett trollslott ur fesagornas värld”. En vanlig anmärkning var annars att byggnaden mest liknade ett växt- eller drivhus i väldigt format, och man erinrade då om att dess idégivare, Joseph Paxton, var trädgårdsmästare till yrket.

Men Kristallpalatset uppfattades också som en storslagen symbol för den industriella och tekniska kulturens blomstring och vidare utveckling. Glastemplet tycktes i sig vara ett bevis för det mänskliga snillets förmåga; i själva dess konstruktion firade den rationella tanken triumfer, inte minst i den långt drivna standardisering som syftade till att underlätta byggnadsarbetet.

Väl inne i byggnaden visade ett fyrtiotal olika länder resultaten av sin inhemska tillverkning. Hantverks- och industriprodukter av skiftande slag fyllde otaliga montrar; Fredrika Bremer fann sig vid ett tillfälle vandra i “en skog av varor”. De många utställningsavdelningarna uppfattades som illustrationer av vilken utvecklingsnivå de deltagande länderna nått. Jämförelserna utföll som regel till värdlandets fördel.

Fredrika Bremer skriver om örikets roll som “världskultivator”, och dess historiska “mission” att “ge sin civilisation åt större delen av jordens folk och länder”. I likhet med flera andra kommentatorer påpekade emellertid Bremer, att när det gällde att ge produkterna en smakfull utformning var Frankrike, “smakens drottning”, ännu oöverträffat.

I utvecklingens front

Dessa jämförelser mellan vad de olika nationerna presenterade i Kristallpalatset, och den konkurrens som utställningen var tänkt att inspirera, stämde väl överens med 1800-talets utvecklingsperspektiv och dominerande framstegstro. Det gällde att visa sig stå så högt som möjligt på en slags ordningsskapande civilisationsskala, att visa tekniska och industriella framsteg som berättigade till en position vid utvecklingens frontlinje.

De s k primitiva och exotiska folk, i första hand från de engelska kolonierna, som också lämnat bidrag till utställningen, skapade enligt många bedömare en kontrastverkan ägnad att ytterligare befästa de europeiska folkens överlägsna civilisationsgrad. Fredrika Bremer fann visserligen ett visst behag i det enkla, men även hon visste att skilja på “de civiliserade folken” och de som befann sig “vid utkanterna av jorden”, och som ännu hade att genomgå “möjliga kommande högre förvandlingar”.

Även Sverige fanns representerat på utställningen 1851, till en början dock i ganska blygsam omfattning. Industrialiseringen var vid 1800-talets mitt föga framskriden i Sverige, och lite grann ur ett kölvattensperspektiv beundrade man vad de s k kulturnationerna förmådde.

Bremer skriver att den svensk-norska avdelningen fick de tillresta svenskarna att beklaga sig över vad den egna nationen visade upp för omvärlden; de “förskräcktes och skämdes svårliga och höll sig i galleriet så långt som möjligt ifrån den svenska avdelningen, på det att ingen måtte där kalla på dem och fråga: Är detta allt som ni ha att visa?’” För att något rädda anseendet skickades på kungligt initiativ ett fartyg till England lastat med ytterligare föremål, men det anlände först mot utställningssäsongens slut.

Nationell särprägel

Världsutställningen i London omtalades i sin samtid som en stor framgång. En anmärkning som flera gjorde var dock att de olika avdelningarna saknade nationell särprägel. Den kritiken riktade även Fredrika Bremer mot både den svenska och andra nationers avdelningar. Man borde ha visat, skriver hon, “scener ur svenska folklivet och svenska naturen i bilder och tavlor – vilken egendomlig och vacker individualitet hade ej Sverige framställt, som ett folk bland folken!” Vad Bremer efterlyste av exempelvis “folkliv och pittoreska folkdräkter”, av “dalfolk” och “lappar med deras renhjordar” kom att visas i riklig mängd på kommande expositioner.

Att framhäva den nationella särprägeln och försöka åskådliggöra en nationell identitet blev efter London 1851 ett centralt inslag i varje internationell exposition. Detta var också ett uttryck för ett förnyat behov av att söka och bevara ett inhemskt kulturellt arv, som annars befarades gå förlorat i en tid präglad av genomgripande samhällsomvandling.

Hyllade ny teknik

1800-talets världsutställningar formades till det framväxande industrisamhällets främsta symboliska manifestation. En viktig aspekt som på olika sätt hörde samman med och skyndade på processen av industrialisering var den gryende internationalismen. Vid en första anblick kan detta synas strida mot tanken att utställningarna skulle sträva efter nationella uttryck. Men i själva verket inspirerade internationalismen skapandet av nya uttryck för nationalismen. Det var vid jämförelser med andra länder som frågor om nationell särprägel och identitet fick förnyad aktualitet.

Mot bakgrund av internationalismens skiftande uttryck kan 1800-talet beskrivas som en på samma gång krympande och växande värld. Genom ny kommunikationsteknik och nya mötesplatser färdades både människor, meddelanden, idéer och kunskap allt hastigare; en vanlig uppfattning var att livet fått ett nytt och intensivare tempo. På utställningsfälten visades och hyllades den teknik som gjort detta möjligt, och där samlades människor från en rad olika länder.

Även Fredrika Bremer omtalar den ökade rörligheten i sina intryck från Londonutställningen. I Kristallpalatset, denna “världsmarknad”, ser hon tekniska nyheter som får henne att tro, att också den stora mängden människor inom en inte alltför avlägsen framtid skall få uppleva “uppfriskningen av fri flyttning”. Den elektriska telegrafen liknar hon vid ett världsomspännande nervsystem, som med “blixtens snabbhet” sänder budskap mellan avlägsna platser: “Man ser genom dessa luftiga trådar folk och länder dragas närmare tillsammans”.

Fredrika Bremers skildring från London 1851 sammanfaller med den allmänna retorik med vilken de stora utställningarna omtalades i samtida tidningspress. Man framhöll gärna att de resultat som utställningarna visade upp var en följd av en fredlig utveckling. Dessutom hävdade man ofta att det rådde nationell enighet kring dessa strävanden.

Illustrera harmonin

Också vad gällde sociala förhållanden skulle utställningen illustrera en harmonisk och konfliktfri tid. Likafullt präglades den industriella genombrottsperioden av hårdnande klasskonflikter och tilltagande social segregering – framför allt i de hastigt växande städerna.

Inför utställningens invigning i London uttrycktes farhågor om att ansamlingen av stora människoskaror skulle utnyttjas för politiska syften. Från vissa håll förutspåddes våldsamheter och attentat med hänvisning till de revolutionära strömningarna i Europa.

Prins Albert, en av utställningens främsta organisatörer, ansåg att rädslan för oroligheter var överdriven, men en del länder avstod ändå från att skicka sina officiella representanter till invigningen. Säkerheten för de som ändå kom garanterades av närvaron från omfattande militära och polisiära styrkor.

Invigningsdagen förlöpte med bibehållen ordning, men när den första s k “shilling-dagen” närmade sig kom en liknande diskussion upp på nytt. Man ställde frågan hur de både engelska och utländska, däribland även svenska, arbetare och hantverkare som nu väntades till utställningen skulle uppträda. Återigen befarade somliga att upplopp skulle bryta ut på utställningen, och polisbevakningen utökades ännu en gång. Oron visade sig emellertid vara obefogad. I tidningspressen framhölls arbetarnas skötsamhet som föredömlig, och i sammanfattande ordalag omtalades utställningen som en illustration av den rådande sociala harmonin mellan olika klasser i England.

Allt större satsningar

Världsutställningen i London 1851 föregicks av nationella utställningsserier i England och Frankrike. Även i Sverige arrangerades mindre nationella industriexpositioner under 1800-talets första hälft. Tanken på en internationell utställning uppkom först i Frankrike, men rädslan för utländsk konkurrens, och då särskilt engelsk, hindrade att idén skulle förverkligas.

Utställningen i London blev emellertid en förebild för, och ett startskott till, en lång rad världsutställningar, som under 1800-talets lopp tog allt större ytor i anspråk. Internationella utställningar fortsatte även att arrangeras in i vårt eget århundrade. Med Parisutställningen 1900 sattes dock en storslagen punkt för 1800-talets utställningshistoria. Den lockade omkring 50 miljoner besökare, och utställningsfälten hade nu växt till hela städer av paviljonger, hallar och andra byggnader.

På sätt och vis får själva benämningen världsutställning i takt med expansionen en dubbel innebörd. I första hand syftar den givetvis på den internationella vidden. När utställningspaviljongerna täcker in allt fler områden – konst, nöjen, sport, medicin och hygien, militära avdelningar m m – får ordet emellertid ännu en betydelse.

Vad organisatörerna, som i allmänhet utgjordes av representanter för den politiska makten, hoven och industrin, visade upp var nämligen en världsbild. Denna världsbild förmedlade en lägesrapport om hur de mest skilda aspekter av världen framstod vid en särskild tidpunkt. Dessutom inrymde den en utopisk vision om i vilken riktning man önskade utveckling och förändring.

I likhet med det sena 1900-talets alltmer spektakulära OS-invigningar, beskriver 1800-talets utställningshistoria en återkommande strävan att i olika avseenden överträffa de närmaste föregångarna. Under 1900-talet når denna utveckling så småningom sina yttersta gränser. Frankrike tog genom Exposition universelle i Paris 1855 upp kampen med England om positionen som ledande utställningsnation. Man hade bl a utökat den yta som stod till utställarnas förfogande och utsträckt den tid som expositionen hölls öppen.

Allt för få år hade dock förflutit mellan de båda evenemangen; de tekniska nyheterna i Paris var få och publikt blev utställningen en besvikelse. Mellan London 1851 och Paris 1855 hade dessutom en mindre världsutställning anordnats i New York.

Frankrike tog ledningen

Genom de stora expositionerna i Paris 1867, 1878 och 1889 kom dock Frankrike att definitivt befästa sin framträdande roll i 1800-talets utställningshistoria. Utställningen 1878 belyser också väl funktionen av dessa arrangemang som ett slags nationella styrkedemonstrationer; genom denna exposition sökte den tredje republiken visa att landet återhämtat sig efter fransk-tyska kriget och Pariskommunens uppror, och att Frankrike ännu var en ledande kulturnation.

1889 års clou, i samtiden skildrad omväxlande som “ett nytt underverk” och “en vederstyggelse och skamfläck”, var givetvis Eiffeltornet. Dess symboliska dimensioner framstod med all önskvärd tydlighet; tornet var en storslagen manifestation över 1800-talets framstegsoptimism och projektiver. Men Eiffeltornet var av betydelse också i ett mycket konkret avseende. Konstruktionen vittnade om den alltmer avancerade byggnadstekniken, och hissarna omtalades som betydande nyheter inom elevatortekniken.

Själv var Gustave Eiffel mån om att framhålla att tornet “framför allt är avsett att utgöra ett slående bevis på den framstående plats Frankrike inom ingenjörsvetenskapen och särskilt på järnkonstruktionernas område intager”.

Svensk punsch

Det svenska deltagandet i Paris 1889 var mera lyckat än debuten i London, bl a som en följd av att man nu hade erfarenheter från tidigare utställningar. Man visade en del hantverk och konstindustri, och var särskilt angelägen om att framhäva den nationella särprägeln. Bl a kläddes de som arbetade i den s k Lignavillan, som inrymde den svenska avdelningen, i folkdräkter.

Till den nationella identiteten bidrog även C A Lindgren, som erhöll en av utställningens så eftertraktade guldmedaljer som belöning för sina produkter. Lindgren var punschfabrikör, och en parisresenär berättar att president Carnot besökt den svenska avdelningen och med förtjusning tömt “en hel bägare av den gula drycken”.

I samband med världsutställningarna anordnades också nöjesevenemang av skiftande slag, och snart blev det vanligt att varje utställning hade sitt eget nöjesfält. Paris besöktes 1889 bl a av överste W F Codys resande sällskap, eller Buffalo Bills Wild West company, som det också kallade sig. I detta följe ingick en grupp indianer, som varje dag inför stor publik fick låta sig besegras av de vita hjältarna. Vid andra utställningar förevisades den mytomspunne indianhövdingen Geronimo.

Även om dessa spektakel inte tycktes ha några direkta beröringspunkter med utställningarnas mer seriösa avdelningar, kom de ändå att förstärka det övergripande budskapet; de vitas kuvande av de röda uttryckte civilisationens segertåg genom världen.

Debatt om sedlighet

I Paris 1889 fanns också andra främmande folkslag att stifta bekantskap med. En sedlighetsdebatt blossade t ex upp kring en grupp exotiska magdansöser, som enligt samtida vittnesmål utövade stor dragningskraft på den manliga publiken. Det försvar man hade för sitt intresse formulerades i vetenskapens höga namn. De primitiva folken var, hävdades det, intressanta att studera i ett antropologiskt perspektiv. Dessutom förlät själva primitiviteten, menade man, danserskornas eventuella oskuldsfullhet. I Sverige hade vi vårt eget s k primitiva folk att visa upp på utställningarna; långt in på 1900-talet forslades samer runt i Europas större städer för att visas upp av penninglystna äventyrare.

I takt med ett allt större inflytande på den tekniska och industriella utvecklingen, blev också Amerika en betydande utställningsnation. Jubileumsåret 1876 anordnades i Philadelphia den första större världsutställningen i Amerika, och i Chicago 1893 den mest omfattande av 1800-talets utomeuropeiska expositioner.

Med början 1866 anordnades en serie skandinaviska utställningar i Stockholm och Köpenhamn. Mot seklets slut, sedan den nationella självkänslan stärkts i det industriella genombrottets spår, blev också dessa utställningar av stort illustrativt värde.

1897 arrangerades den Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm. Den var internationell vad gällde konstavdelningen, men i övrigt skandinavisk, vilket också innefattade Ryssland med Finland.

Stockholmsutställningen hölls öppen från maj till oktober, och antalet besökare under dessa månader uppgick till närmare 1,5 miljoner.

Utställningsområdet låg granne med Skansen och innefattade utöver hundratalet provisoriska hallar, paviljonger och kiosker, dessutom Biologiska museet och det ännu inte färdigbyggda Nordiska museet. Den dominerande byggnaden var arkitekterna Ferdinand Bobergs och Fredrik Liljekvists stora industrihall, vilken enligt organisatörerna var den största träbyggnad som någonsin uppförts. Presentationerna av tekniska och vetenskapliga nyheter gavs ofta en spektakulär och högtidlig inramning. Särskilt maskinhallarna tycktes utöva stark attraktionskraft på publiken. Från flera städer rapporteras om hur åskådarna i rikligt antal brukade samlas i dessa hallar när de många maskinerna sattes i rörelse.

Ritual kring ångmaskin

I Philadelphia 1876 var George Corliss stora ångmaskin den främsta attraktionen, och själva starten på invigningsdagen fick närmast formen av en ritual. På samma utställning demonstrerade Graham Bell telefonen för första gången inför en större publik.

1878 i Paris tilldrog sig Thomas Edisons konstruktioner stor uppmärksamhet. Bl a förevisades Edisons fonograf, “talmaskinen”. Men ännu större intresse och beundran väckte det elektriska ljuset, som i juni 1878 för första gången kastade sitt sken över utställningsbyggnaderna.

På den följande utställningen i Paris 1889 stod Edison återigen i centrum. Genom den senaste i raden av hans uppfinningar, glödlampan, blev det nu för första gången möjligt att hålla utställningen öppen under kvällstid.

I Stockholm 1897 gjordes populära presentationer av den tekniska och vetenskapliga utvecklingens resultat. Exempelvis kunde besökaren för tjugofem öre få se en hand eller portmonnä genomlyst och avslöjad på sitt inre av röntgenstrålar, som för första gången visades i Sverige.

Uppfinnaren, ingenjören och vetenskapsmannen hyllades på dessa utställningar som den nya tidens hjältar. De ansågs förkroppsliga de egenskaper och ideal som bestämde utgången i vad man under 1800﷓talet ofta sammanfattade som “människans kamp mot naturen”.

I sin reseberättelse från London 1851 uttryckte Fredrika Bremer beundran för John Ericsson, som i Kristallpalatset visade sin s k värmemaskin. Hon beskriver den enträgne forskaren som i sin ensamhet, till en början en smula misskänd, arbetar på en uppfinning som småningom skall visa sig vara av stor betydelse för den samlade mänskligheten.

Baltiska utställningen

1914 anordnades Baltiska utställningen i Malmö, som i likhet med utställningshistorien i stort speglade en framväxande stadskultur; Malmö umgicks med storstadsplaner och en utställning var ett utmärkt sätt att manifestera stadens nyvunna betydenhet.

Vid denna tidpunkt rymde varje utställning även ett nöjesfält. I Malmö kunde utställningsbesökaren bl a söka förströelse i berg- och dalbanan. Nöjesfältens expansion gav dock upphov till kritik. I den officiella berättelsen över den Baltiska utställningen skriver man exempelvis: “Den iver, varmed befolkningens alla klasser under dessa månader ‘roade sig’ övergick på många håll till verklig yra, farlig både för moral och ekonomi.” Liknande betänkligheter uttrycktes i samband med flera av de internationella utställningarna.

Allt mer kommers

Nöjesfältens utbredning vittnade om en minskad tilltro till de industriella och tekniska nyheternas attraktionskraft. Omkring sekelskiftet började också den synpunkten alltmer göra sig gällande, att utställningarna kommersialiserats; de tidiga expositionernas bildningssyfte hade överflyglats av den kortsiktiga vinningslystnaden, menade kritikerna. Som tecken på en sådan utveckling uppfattades de enskilda företagspaviljongernas ökade antal och det allt vidlyftigare bruket av spektakulär reklam på utställningsfälten.

Omkring två månader innan utställningen i Malmö skulle stängas kom beskedet om krigsutbrottet. Röster höjdes för att stängningen borde tidigareläggas, men man beslöt ändå till sist att utställningen skulle hållas öppen den planerade tiden ut. Men besökarnas antal, särskilt de utländska, minskade drastiskt.

De förhoppningar som utställningen inledningsvis givit uttryck åt tycktes, om inte omedelbart slås i spillror, så åtminstone grumlas. Vid få tidigare tillfällen i utställningshistorien hade den uppenbara kontrasten mellan å ena sidan expositionernas gemensamma ideologi och retorik och å den andra sidan den omgivande verkligheten blivit så tydlig. Mot bakgrund av krigsutvecklingen framträdde därmed också utställningsprojektets utopiska karaktär i skarp kontur.

Liksom framstegsoptimismen av 1800-talssnitt fick också den civilisationsskala som utställningarna presenterat allt svårare att övertyga.

Imperiernas propaganda

I takt med att kritik kring sekelskiftet började riktas mot exploateringen av de s k primitiva folken fick kolonialavdelningarna alltmer karaktären av högljudd imperialistisk propaganda. Detta var särskilt tydligt i de engelska utställningarna, som till stora delar var ett försök att legitimera och skapa enighet kring de imperialistiska strävandena.

1937 anordnades den sista i raden av franska världsutställningar i Paris. Paviljongernas nationella prägel stöptes om och förstärktes, som en följd av den tillspetsade politiska situationen i Europa. Särskilt i de italienska, sovjetiska och tyska paviljongerna – den sistnämnda var ritad av Albert Speer, framträdande arkitekt i Hitlers tredje rike – var de propagandistiska uttrycken tydliga. I den spanska paviljongen illustrerade Picasso inbördeskrigets fasor i sin stora målning Guernica.

De moment av internationell konkurrens och nationell samling som redan från starten 1851 varit en del av utställningstraditionen hade nu fått delvis nya och mer hotfulla innebörder. Mot bakgrund av detta framstod den freds- och framstegsretorik, som också fortsättningsvis omgav utställningarna som än mer motsägelsefull.

Efter andra världskriget var det inte längre möjligt att samla till breda manifestationer av det slag som 1800-talets utställningshistoria visat upp. Istället för att som i Paris ställa ut i fientligt grannskap, valde flera nationer att inte delta i de följande expositionerna.

Redan till den explicit utopiska världsutställningen i New York 1939 – utställningens officiella motto löd “Building the World of Tomorrow” – kom varken Tyskland eller Spanien.

Sevilla visar kontinuitet

I Sevilla pågår nu förberedelsearbetet inför världsutställningen 1992 med samma iver och brådska som på 1800-talets stora utställningsfält. Liksom inför Londonutställningen 1851 kommer rapporter från Spanien om oro för våldsamheter och politiska manifestationer i samband med utställningen. Farhågorna omfattar även de olympiska spelen i Barcelona, ett evenemang på flera sätt besläktat med världsutställningen.

I flera avseenden gör sig traditionen från 1800-talet påmind; 1992 års utställnings officiella tema, “The Age of Discoveries”, vittnar om kontinuitet.

I tillgänglig reklam presenteras utställningen i Sevilla som en världsomspännande fest; andra aspekter av evenemanget döljer sig bakom annonser med texten “companies only”. Kanske kommer sättet att fira minnet av Columbus, att illustrera förskjutningar i de idéer, attityder och värderingar som funnit uttryck i tidigare utställningar. Likaså har samtidshistorien ännu en gång, särskilt ur ett europeiskt perspektiv, gett förhållandet mellan nationalism och internationalism nya innebörder.

Men det återstår ännu att se om dessa och andra aspekter av samtiden kommer att återspeglas i Sevilla, och om världsutställningen som medium kan återvinna något av sin under 1900-talet avtagande lyskraft.

Anders Ekström är verksam vid institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala.

phci1914

Kanske är du intresserad av...

Läs också