Dresden

Dresden ligger framför oss i den tunga luften, Nordtysklands Florens! Dresden är en vän, man inte gärna vill bli av med, han har något, vad skall jag kalla

19 augusti 2006 av Folke Schimanski

Dresden ligger framför oss i den tunga luften, Nordtysklands Florens! Dresden är en vän, man inte gärna vill bli av med, han har något, vad skall jag kalla det, halvt borgerligt, halvt romantiskt i sig: hans trädgård är bergsnaturen mellan Königstein och Bastei, hans studerkammare galleriet och de härliga målningarna; den nya teatern är en bilderbok, så färggrann och praktfull, med guld och girlanger…

Så målande beskriver den känslosamme danske författaren Hans Christian Andersen ankomsten till Dresden år 1831. Då hade staden fungerat som kulturcentrum i drygt hundra år.

Det var nämligen under de två kungarna August II, kusin och motståndare till Karl XII av Sverige, och hans son August III som den i vår tid så härjade stadskärnan uppstod. Den berömda Zwinger-anläggningen, den katolska katedralen, de stora konstsamlingarna ”De gamla mästarnas galleri” och de dyrbara skatterna i Grünes Gewölbe är ett arv från denna uppbyggnadstid. De två byggherrarna ville att Dresden som konstmetropol skulle kunna mäta sig med Wien, Prag eller Paris. ”Furstarna blir odödliga genom sina byggnadsverk”, var August II:s devis.

August, med tillnamnet ”den starke”, började sin regenttid som kurfurste av Sachsen men blev 1697 kung över både Sachsen och Polen (han förlorade dock Polen i fem år på grund av kusinen Karl). Han blev även känd som pappa till mängder av barn, varav ett med Aurora von Königsmarck. Epitetet ”den starke” hade emellertid varken att skaffa med hans potens eller politiska framgångar utan med att han faktiskt var fysiskt stark. När Karl XII oförhappandes (och ensam) dök upp hos honom i Dresden lär han ha böjt en järnstång kring den förfärade svenske kungens midja för att demonstrera sin styrka.

Till religionen hade August en praktisk inställning. Fusionen med Polen gjorde att han som herre över det protestantiska Sachsen måste övergå till katolicismen. Det var inte populärt bland de protestantiska sachsarna. Först under hans sons tid byggdes den katolska Hovkyrkan vid Elbes strand, och det dröjde till 1806 innan det var opportunt att låta klockorna ringa… Där ligger också de katolska härskarnas sarkofager och August den starkes hjärta; hans övriga lekamen förvaras i Kraków.

Dresden, av 1700-talsteologen Herder kallat ”Elbflorens” – ett smeknamn som staden behöll – var inte bara en exponent för furstlig makt och prakt. Det var också känt som en litterär, konstnärlig och musikalisk medelpunkt. Den unge Goethe besökte staden 1768 och beslöt att bara se på den magnifika tavelsamling som redan byggts upp. Han förfärades när han såg förödelsen av stadscentrat med en totalt raserad Kreuzkirche, som emellertid återuppbyggdes och står än i dag.

Fredrik II av Preussen hade åtta år dessförinnan åstadkommit förstörelsen med sitt artilleri, då hans fiender österrikarna förskansat sig i den befästa staden.

Åren 1785–87 slog sig poeten och dramatikern Schiller ner hos sin vän Körner på vinsluttningarna i Lockwitz.

Där skrev han pjäsen Don Carlos och dikten An die Freude, texten till Beethovens nionde symfoni som blivit EU:s hymn. Så värst upplyft kände han sig inte alltid, han noterade surt att umgänget var ”medelmåttigt” och dresdenborna ett ”ytligt, sammankrympt olidligt folk”. Så han tröttnade på Dresden och flyttade till Weimar i Goethes grannskap.

Men kulturen klarade sig utan Schiller. I början av 1800-talet blev Dresden en samlingspunkt för romantikerna. Filosofen Friedrich Schlegel, författarna Ludwig Tieck och E T A Hoffmann med sina skräckromantiska berättelser hade sina hem här en längre tid. Staden blev en nordeuropeisk konstmetropol; Caspar David Friedrich från Stralsund och norrmannen Johan Christian Dahl målade i Dresden och i det sachsiska bergslandskapet runt staden.

Richard Wagner framförde här sina första operaverk men tvangs lämna Dresden i hast efter det att dyningarna av 1848-49 års europeiska revolution kulminerat. Han deltog aktivt i den: från Kreuzkyrkans torn observerade han fiendens taktiska rörelser och kastade ner informativa lappar till revolutionärerna på gatan.

Kompositören Carl Maria von Webers namn är också starkt knutet till Dresden; han ligger begravd på den katolska kyrkogården. Under senare delen av 1800-talet bosatte sig till och med författarna Fjodor Dostojevskij och Henrik Ibsen för en tid i staden.

Under denna ”Gründerzeit” blev Dresden en av de rikaste städerna i Tyskland, vilket syns på det imposanta beståndet av pampiga herrskapsvillor, inte minst på Dresdens ”gräddhylla”, Weisser Hirsch, på en höjd utanför staden. Här bodde nobelpristagaren i litteratur Gerhart Hauptmann, som såg staden förintas 1945 och kommenterade: ”Den som glömt hur man gråter, lär sig det igen vid Dresdens undergång.”

Under DDR-tiden huserade den danske kommunistiske proletärförfattaren Martin Andersen Nexö (känd främst för boken Pelle Erövraren) på Weisser Hirsch. Efter Nexös död 1954 blev hans villa museum, i dag finns där bara en minnesplatta.

I arbetarkvarteren i Dresdner Neustadt (på andra sidan Elbe) växte Erich Kästner upp. Han är i Sverige mest känd för sin ungdomsroman Emil och detektiverna. Expressionistisk 1900-talskonst har också skapat sig ett namn i Dresden genom gruppen Die Brücke (”Bron”), men nazisterna härjade bland de moderna verken som ett led i att förstöra den som de kallade ”urartade konsten”.

Under andra världskriget var Dresden, bortsett från något harmlöst bombardemang, länge helt oskatt.

Dresdenborna kände sig trygga, de trodde att brittiska Bomber Command, som annars inte tvekade att förstöra kulturstäder, skulle spara Dresden som var internationellt känt för sina konstskatter och byggnader, inte minst i England.

Rykten gick mot slutet av kriget att Dresden skulle bli en residensstad för ockupanterna och att premiärminister Winston Churchill skulle ha en älsklingstant där som han ville skona. Stadens luftförsvar var mycket bristfälligt och bara nazipampar och Gestapo hade säkra tillflykter undan bomberna.

Men idyllen skulle inte bli varaktig. Den ödesdigra natten mellan den 13 och 14 februari 1945 lades Dresden praktiskt taget i aska. 25 kyrkor och kapell, drygt 20 sjukhus och kliniker och cirka 70 skolor – och förstås en massa bostäder – förstördes. Det var ett terrorangrepp av Royal Air Force med diffusa motiv i ett krig vars utgång redan var bestämd. Det fanns föga av militärt intresse i Dresden, och det var inte heller tänkt som en bombning av militära mål.

Den officiella motiveringen var att ryssarna önskat bombningen (men öststatspropagandan fördömde den efter kriget). Det ansågs att Dresden var en strategisk järnvägsknutpunkt för de tyska trupprörelserna mellan öst- och västfronten.

Men britterna koncentrerade istället operationen till stadens gamla centrum. Bombgeneralen Arthur Harris hade som specialitet att anordna ”eldstormar” där otaliga eldhärdar förenades i ett enda inferno. I detta kvävdes människor på grund av brist på syre eller också smalt de sönder under vansinnigt höga temperaturer.

I Dresden lyckades han särskilt väl med det. När den första bombvågen var över, åtföljdes den några timmar senare av en ny, som hindrade brandkårens arbete och massakrerade dem som hade lyckats fly utomhus ur de kokande källarlokalerna. Nästa dag kompletterade amerikanskt flyg bedriften med en tredje räd.

Siffran omkomna civila varierar mellan 25 000 och 130 000. Bland de kvalfullt dödade fanns tiotusentals flyktingar undan Röda armén och inte minst krigsfångar, slavarbetare och ett antal kvarblivna judar.

Utöver all mänsklig tragedi hade enorma kulturvärden gått till spillo. Men en del klarade sig. Tavelsamlingarna bevarades under kriget i Königsberg, senare Kaliningrad, och de återbördades av ryssarna 1958. Även den överdådiga samlingen av juveler och andra kostbarheter i det ryktbara Grünes Gewölbe (i Residensslottet) kunde samlas ihop i provisoriska lokaler. Men det tog förstås tid innan staden återgick till någorlunda normala gängor, och under röjningen efter kriget raserades en del rester av historiskt värdefulla byggnader, bland annat av säkerhetsskäl.

Dresden återuppstod under DDR-åren som en modern ”socialistisk stad”. Nära hälften av dresdenborna hade förlorat sina bostäder, dessutom fortsatte flyktingar att strömma till, och folk levde i stort armod under de första efterkrigsåren. Dessa faktorer gjorde att man inte gick så pietetsfullt fram med det gamla. En extra belastning var forslandet av material till det krigshärjade Sovjet.

Ännu kring 1990 kunde man se krigets spår. Men dessa har sedan dess försvunnit allt mer; i dag glänser guldet åter på talrika praktbyggnader, däribland på den imponerande ryttarstatyn av August den starke på andra sidan Augustusbron, som byggdes upp igen efter kriget. Zwingerpalatset med Augusts berömda porslinssamling och framför allt Semper-operan från 1870-talet var förstörda men återskapades redan under DDR-tiden. Samlingarna av gamla mästare i Zwingern, som bland mycket annat består av Rafaels sixtinska madonna, Rembrandts fru Saskia, Rubens frodiga damer etcetera, har nyligen omformats till ett elegant ”Mini-Louvren” med omfattande museibutik. Och Grünes Gewölbe har förts tillbaka till det gamla Residensslottet där det ursprungligen hörde hemma.

Den viktigaste symbolen för återuppbyggnaden är dock 1743 års barockverk Frauenkirche, som – från en ruinhög med otaliga numrerade stenbitar – återskapats till sin forna storhet. Återställandet startade 1994 och den imponerande kupolen, ett markant inslag i stadsbilden, blev färdig i fjol.

Företaget, som är ett av de mest ambitiösa restaureringsprojekteten i världen, har kostat drygt 100 miljoner euro och har till största delen finansierats med bidrag och sponsring (stora tillskott kommer inte minst från amerikanare och engelsmän). Det nästan åtta meter höga guldkorset på kupolen förfärdigades av en engelsk smed, vars far var pilot under det ödesdigra bombangreppet mot Dresden.

Folke Schimanski är journalist, historiker och författare.

Här föddes kaffefiltret

Melittafiltret kommer från Dresden. Det har sitt namn efter husmodern Melitta Bentz, som irriterade sig på kaffesumpen och gjorde en tratt av sonens läskpapper. År 1908 tog hon patent på filtret och började sälja produkten. Det blev dundersuccé och med tiden ett världsföretag.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också