Dresden – en stad i ruiner

Bränderna var så omfattande och röken så tät att det snart blev omöjligt för de brittiska bombfällarna att identifiera några konkreta anfallsmål....

23 november 2010 av Ulf Zander

Bränderna var så omfattande och röken så tät att det snart blev omöjligt för de brittiska bombfällarna att identifiera några konkreta anfallsmål. Istället övergick de flygplansbesättningar som hade till uppgift att markera angreppsplatser till att utvidga området. De gjorde nya markeringar vid sidan av de bränder som redan rasade med full kraft. Snart gick inte heller dessa att urskilja. Bombfällarna inriktade sig då på de platser där bränderna var som intensivast för att ge ytterligare kraft åt eldstormarna. När piloterna åter styrde mot baserna i Storbritannien kunde de och övriga besättningsmedlemmar på bombplanen entusiastiskt konstatera att stora områden stod i lågor och lyste upp natthimlen så att skenet var synligt flera mil därifrån.

Sammanfattningen av den andra vågens anfall står att läsa i en rapport från Bomber Command, högkvarteret för de brittiska bombplansoperationerna, daterad den 14 februari 1945. Den avsåg den då pågående operation nummer 899, det storskaliga anfallet mot Dresden, huvudstad i delstaten Sachsen och Tysklands sjunde största stad. Anfallet påbörjades tis­dagen den 13 februari och genomfördes efter bekant mönster. Samtidigt som huvudstyrkan inledde sitt uppdrag attackerade flygplan andra mål i syfte att förvirra det tyska försvaret. Över 300 bombplan anföll en syntetisk oljefabrik i närheten av Dresden och mindre bombplan gjorde räder mot Bonn, Magdeburg, Misburg och Nürnberg. En annan avledande manöver var de tusentals radarreflekterande remsor som RAF-plan fällde. På de tyska radarskärmarna avtecknade de sig som en bombplansarmada på väg i en annan riktning än Dresden. De bombplan som hade valts ut för att delta i huvudanfallet var försedda med extra bränsletankar för att klara den 270 mil långa flygningen.

På marken ljöd flyglarmssirenerna klockan 21.51. Varningssignaler var inte ovanliga i staden. Enligt Victor Klemperer, en judisk intellektuell som lyckades överleva kriget tack vare sitt äktenskap med en kristen kvinna, hördes det första flyglarmet i augusti 1940. Av hans flitiga dagboksanteckningar om livet i Dresden under kriget att döma, återkom varningar 1942 och 1943, men utan att de åtföljdes av några anfall. Flertalet Dresdenbor tog därefter inte alarmsignaler på allvar förrän i oktober 1944. Då började amerikanska bombplan fälla sina dödsbringande laster över industrier i förstäderna, varvid över 300 civila omkom. De flesta var dock övertygade om att staden skulle skonas från storskaliga flygattacker. Ett påtagligare hot för Dresdenborna månaderna kring årsskiftet 1944–45 var den sovjetiska armén, som stadigt ryckte allt närmare.

Förhoppningen om att bombplansattackerna var förbi påverkade även försvarsprioriteringarna. Visserligen hade Dresdens Gauleiter, den lokale nazistledaren som även var militärbefälhavare och guvernör, låtit bygga skyddsrum både vid sitt kontor och vid sitt residens, men för övrigt var avsaknaden av sådana påtaglig. Det största, beläget under järnvägsstationen, hade kapacitet för 2 000 personer, men kvällen den 13 februari fanns där redan 6 000 flyktingar. En annan konsekvens av över­tygelsen att Dresden skulle skonas var att staden inte längre hade något luftförsvar att tala om. De fåtaliga luftvärnspjäser och sökarljus som tidigare funnits hade sänts iväg till Ruhrområdet och till östfronten. Det enda försvar som stod till buds var ett tiotal nattjaktplan.

Utan yttre störmoment var det en enkel uppgift för en första avdelning Lancasterbombare att fälla magnesiumfacklor i fallskärmar för att på så sätt lysa upp målområdet för efterföljande bombplan. I samma veva markerade snabba, tvåmotoriga Mosquitoplan den första anfallspunkten med hjälp av bomber som på grund av sin karakteristiska röda glöd döpts till ”julgranar” av den tyska folkhumorn. Den utvalda platsen var sporthallen, belägen alldeles i närheten av Altstadt, gamla stan, vars många träbyggnader var lätt antändbara. Eftersom gatorna var trånga var möjligheterna att uppnå förödelse stor. Därtill användes ”blockbusters”, bomber som var så kraftiga att de kunde förstöra ett helt kvarter. Meningen med dem var att lufttrycket skulle lyfta tak, krossa fönster och blåsa ut dörrar, allt i syfte att skapa luftsug som ytterligare förstärkte bränderna. En annan effekt som dessa kraftfulla bomber hade var att de förstörde vattenledningarna, vilket försvårade släckningsarbetet.

Den andra vågen nådde Dresden tre timmar efter den första.

Det utvidgade målområdet resulterade i att även järnvägsstationen och andra centrala delar av staden, som dittills undgått förstörelse, drabbades. Tidsavståndet var uträknat för att uppnå maximal skada på byggnader och på moralen. Av erfarenhet var man på det klara med att tre timmar efter en bombräd var räddnings- och släckningsarbetet inne i ett intensivt skede, och det kom ofta till ett brutalt avslut genom det uppföljande anfallet.

Amerikanerna tog vid under dagtid den 14 februari. På grund av sämre väderförhållanden fälldes en del bomber av misstag över andra städer. De flygplan som nådde fram hade inte samma förödande effekt som britternas nattliga attack. Anfallet avslutades med ännu en amerikansk dagräd den 15 februari, men även den resulterade i utspridda träffar. Vid det laget hade sammanlagt 1 300 tunga bombplan från de brittiska och amerikanska flygvapnen fällt 3 900 ton högexplosiva bomber och brandbomber över Dresden. Uppdraget var inte lika faro­fyllt eller förlustbringande som många andra aktioner över Tyskland visat sig vara. För flygplansbesättningarna var det med några enstaka undantag ett lyckat och oblodigt företag.

För människorna i Dresden var det förstås helt annorlunda. Den berömda barockstaden, före andra världs­kriget känd som ”det nordliga Florens” eller ”Florens vid Elbe”, låg till stora delar i ruiner. 33 kvadratkilometer av den historiska innerstaden var totalförstörda, inklusive tiotusentals bostäder, hundratals affärer och fabriker samt dussintals banker och sjukhus. Några av Europas vackraste byggnader var förlorade, däribland Frauenkirche, den protestantiska Mariakyrkan. Visserligen klarade den sig under själva anfallet, men den extrema värme som uppstod under bränderna försvagade byggnaden. Kupolen kollapsade dagen efter de brittiska anfallen och drog med sig resten av kyrkan i fallet. Med Frauen­kirches förstörelse försvann många andra kulturföremål, eftersom de placerats i kyrkans kryptor. Dessa hade klassats som bombsäkra och blivit förvaringsplats för statyer, tavlor och eldfängd arkivfilm. Förutom Frauenkirche förstördes ytterligare tio kyrkor.

Det var inte bara materiella skador som drabbade Dresden. Tiotusentals människor omkom och skadades, varav flertalet var kvinnor, barn och äldre. Dog de inte i explosionerna var sannolikheten stor att de omkom av syrebrist eller koloxidförgiftning. Många som försökte fly från eldhärjade hus kastades tillbaka in av kraften i eldstormarna. En del tog sin tillflykt till den öppna vattenreservoar som var belägen i gamla stan med förhoppningen att vattnet skulle skydda dem. Allteftersom bränderna tilltog blev det dock svårare att andas samtidigt som vattnet blev allt varmare. I nästa skede upptäckte de i bassängen, varav många var skadade, att betongväggarna saknade handtag eller fästen. Endast ett fåtal lyckades ta sig upp.

För att underlätta för människor att förflytta sig mellan källare i händelse av ett luftanfall hade de tjocka väggarna mellan byggnaderna tagits bort. I takt med att elden spred sig även till källarna togs, precis som planerat, de tunnare hindren mellan huskropparna bort. Då bombningarna var så omfattande hörde det dock till undantagen att det fanns några oförstörda källare att fly till.

I stället krockade de flyende med varandra.

Efteråt fann röjningsarbetarna högar med människor i källarna där kvarteren – och därmed flyktvägarna – slutade. Många kremerades av hettan – temperaturer på över 1 500 grader Celsius uppnåddes – och vuxna krympte ihop till storleken av små barns kroppar. Dagarna efteråt staplades närmare 7 000 lik ovanpå varandra på Altmarkttorget, varefter kropparna eldades upp för att undvika spridandet av sjukdomar.

Tusentals människor sökte i dagar efter saknade anhöriga eller vänner. Särskilda samlingsplatser upprättades för att underlätta sökandet efter försvunna. Vissa delar av staden kunde dock inte genomsökas under lång tid, då temperaturen alltjämt var hög. Kollager i källarna glödde på sina håll i flera veckor efter anfallet. Under de närmaste månaderna begravdes över 17 000 personer, inklusive askan efter dem som kremerats på Altmarkt. Däremot jordfästes sällan de som återfanns i skyddsrum. De kremerades där de låg med hjälp av eldkastare. Under den östtyska återuppbyggnadsfasen av Dresden upptäcktes ytterligare drygt 1 800 kroppar.

Bland dem som planerade bombuppdraget var Dresden inte särdeles annorlunda jämfört med andra anfallsmål. Av de fjorton städer som attackerades under februari 1945 utsattes nio för större mängder bomber. Även om förstörelsen var stor och dödstalen höga kunde effekten av Dresdenbombningarna inte mäta sig med det brittiska angreppet på Hamburg i juli 1943 eller de amerikanska anfallen mot Tokyo 9–10 mars 1945, då över 100 000 människor dödades under en enda natt. Icke desto mindre blev Dresden snart efter de ödesdigra dagarna i februari 1945 en viktig symbol och kom att betraktas som kulmen på en utveckling som påbörjats flera årtionden tidigare.

År 1908 förutsåg den brittiske science fiction-författaren H G Wells ett krig som utkämpades av och mellan stora luftburna flottor. I strider i Nordafrika mellan italienare och turkar några år före första världskriget kastades för första gången bomber ut från plan. Under första världskriget fick flyget snart en allt viktigare roll i striderna. Tyska anfall med Gothabombare mot London orsakade förödelse, men framför allt panik på den brittiska huvudstadens gator och torg. Under mellankrigstiden fortsatte arbetet med att förnya den moderna krigföringen. Bland de i samtiden mindre uppmärksammade insatserna märks britternas kuvande av inhemska uppror med hjälp av bombningar i Brittiska Somaliland och i nuvarande Irak. Där­emot väckte den tyska Condorlegionens attack under det spanska inbördeskriget 1937 mot den baskiska staden Guernica betydande uppmärksamhet, inte minst tack vare Pablo Picassos protestmålning till minne av illdådet.

Året därpå, 1938, fastslog de svenska militärerna Karl Axel Bratt och Åke Kretz att bombvapnet redan var en fruktad realitet. I det totala krigets era var det inte bara militära mål som hamnade i kikarsiktet. Av höga militärers uttalanden att döma var terror mot civilbefolkningen ingalunda uteslutet. Syftet med luftanfall var ”värdeförstörande”. Förutom att skada infrastruktur och andra viktiga mål innebar de, deklarerade den franske marskalken och hjälten från första världskriget Ferdinand Foch, att man knäckte den fredliga befolkningens motstånd ”redan vid roten”.

Fochs och andra militärstrategers idéer ledde till nya bombstrategier. Det dröjde dock innan de tog sig konkreta uttryck. En praktisk orsak var att bombfällningstekniken ännu var dåligt utvecklad. En annan var att under ”låtsaskriget”, inledningen på andra världskriget 1939–40, nyttjades ofta de brittiska bombplanen i propagandakriget, då anti-nazistiska flygblad och broschyrer kastades ut från dem över de tyska städerna. Av en helt annan karaktär var den tyska bombningen av Rotterdam, då stora delar av innerstaden jämnades med marken. Därefter började även britterna ändra taktik. Tidigare hade endast mål i direkt anslutning till frontavsnitten anfallits, men i det utsatta läge som Storbritannien befann sig efter Frankrikes kapitulation påbörjades räder mot industrier i Tyskland. I augusti 1940 bombades Berlin för första gången.

En avgörande förändring var omsvängningen av de tyska anfallsmålen under slaget om Storbritannien. Från att huvudsakligen ha attackerat flygfält och industrier inleddes storskaliga anfall mot städer. Bland de hårdast drabbade var Coventry, som anfölls av över 500 tyska bombplan natten till den 14 november 1940. Deras last av brand- och sprängbomber avslöjade att syftet med räden var att sätta staden i lågor.

Från tysk sida resulterade förödelsen i ett nytt uttryck. Nu var tiden kommen att Coventryfiera, ”Coventryomvandla”, brittiska städer. Försök gjordes framför allt med London, där bebyggelsen liksom i Dresden var tät och där en stor eldsvåda riskerade att förstöra stora delar av staden. Det tyska flygvapnet hade dock inte kapacitet att genomföra anfall som åstadkom detta. Men de sådde 1940 det frö som den tyska civilbefolkningen under de följande åren fick skörda till priset av minst 500 000 döda.

En av dem som noggrant studerade den tyska bombstrategin var Arthur Harris, sedermera sir Arthur Harris med tillnamnen ”Bomber” eller ”Butcher”. Harris, som varit stridsflygare under första världskriget, stannade kvar i flygvapnet och skaffade sig erfarenheter av bombkriget i Asien och Mellan­östern under 1920- och 30-talen. I februari 1942 blev han chef för det brittiska bombflyget och började genast modernisera det. I samma veva som Harris tog över ansvaret för bombflyget övergick britterna till nattliga anfall. Det tyska luftförsvaret var för effektivt under dagtid. De enda mål som britterna kunde slå till mot någorlunda effektivt nattetid var stadskärnor. Precisionsbombning ersattes efter hand av area bombings, områdesbombningar. Under de följande tre åren införde Harris en rad innovationer och förbättringar.

Dödligheten bland bombplansbesättningarna sjönk i takt med att navigatörerna fick bättre utbildning och hjälpmedel. Metoden att samla bombplanen i täta formationer, där de tyska jaktplanen endast kunde komma åt eftersläntrare och en del plan i ytterkanterna, visade sig också vara effektiva. Uträkningar av vilka kombinationer av olika slags bomber som orsakade mest skada försiggick kontinuerligt och bidrog till ”upptäckten” av eldstormen som fenomen flera år före anfallet på Dresden.

Nya argument åtföljde den professionella utvecklingen. Tidigare hade det hetat att civila inte var legitima militära mål. Det nya i resonemanget var att eftersom många av dem på ett eller annat sätt deltog i krigsproduktionen, var också de en del av krigsmakten. Även i detta sammanhang hade kriget blivit totalt. Dessutom ansågs bombningarna av civila mål försvaga fiendens moral, vilket var huvudskälet till att de fick benämningen moral bombing.

Arthur Harris var övertygad om att massiva bombningsinsatser av tyska städer var det effektivaste allierade vapnet. Han visade sig ha fel. Det stora antalet dödade kvinnor och barn snarare stärkte de tyska frontsoldaternas vilja till att fortsätta kriget. Trots att denna insikt stod klar även för flera ledande allierade, fortsatte bombningarna ända in i det sista. Övningen gav också färdighet. När anfallet mot Dresden ägde rum hade britterna nått som längst i sin utveckling. De visste hur man märkte ut mål och bombade inom koncentrerade områden. I kombination med det svaga tyska motståndet bidrog det till att anfallet blev så förödande.

I oktober 1944 nämndes Dresden i en rapport som ett poten­tiellt bombmål. Operation Thunderclap syftade till att åsamka tyskarna förluster om över 200 000 personer i ett slag för att därigenom sänka moralen hos såväl politiker som civilbefolkning. Slutsatsen var att jämfört med andra städer av samma storlek var Dresden mindre lämpat. Fyra månader senare dammades Thunderclap-planen av. Vad berodde omsvängningen på?

En anledning var helt enkelt att Dresden dittills skonats. För att hålla nere de brittiska och amerikanska bombplansförlusterna var man noga med att byta mål ofta, och med ojämna mellanrum slå till mot städer som dittills klarat sig oskadda. Syftet var att försvåra för det tyska försvaret att förutse var attackerna skulle äga rum. Viktiga bieffekter var att tyskarna tvingades dra tillbaka stridsflyg från frontlinjerna för att försvara städerna och lägga om en del av krigsproduktionen till luftförsvar. Det sköttes till stora delar av kvinnor, som det nazistiska ledarskiktet i stor omfattning hade hållit utanför arbetsmarknad och civilförsvar fram till de sista krigsåren.

Ett annat argument var att Dresden var ett kommunikationsnav för tyska trupper på väg till östfronten. En attack mot staden skulle underlätta de sovjetiska truppernas fortsatta avancemang.

En tredje anledning, som ”Bomber” Harris betonade i sin självbiografi från 1947, var närvaron av en betydande mängd industrier, framförallt sådana som producerade krigsmateriel, i staden och dess omgivningar. Dagstidningen News Chronicles militära expert, major Philip Gribble, var inne på samma spår när han under anfallets sista dag kommenterade det som hänt. Omfattningen av anfallet blev både förklarligt och försvarbart om man tog i övervägande att om Berlin var Tysklands hjärta, så var Dresden dess lungor.

När nyheten om anfallet lästes upp i BBC kvällen den 14 februari var det Dresden som stor industristad som betonades. Nyhetsuppläsaren underströk jämförelsen med Manchester både när det gällde storlek och produktionskapacitet. Bidragande därtill var sannolikt att neutralisera den särskilda betydelse som Dresden hade i Storbritannien. Till den vackra staden hade turister rest under lång tid, vilket bland annat resulterat i att där fanns både en engelsk och en amerikansk kyrka. I det nummer av The Illustrated London News som publicerades drygt en vecka efter anfallet fanns inte mindre än tio bilder från Dresden, alla tagna före apoka­lypsen. Med tungt hjärta konstaterade artikelförfattaren att vackra byggnader som operan, Zwingerpalatset och det kungliga palatset nu låg i ruiner. Det var sorgligt men hade varit nödvändigt, dels för att bistå Röda armén, dels för att det hade funnits tecken på att tyskarna haft planer på att ersätta Berlin som huvudstad med Dresden.

Medan andra anfall på tyska städer passerat utan kommentarer, väckte attacken på Dresden starka reaktioner runtom i världen. Den brittiske premiärministern Winston Churchill, som redan i det sena 1910-talet lekt med tanken på storskaliga bombanfall och som stått bakom Arthur Harris, drabbades av eftertankens kranka blekhet. Att bomba tyska städer enbart för att terrorisera civilbefolkningen var en politik som borde omprövas, skrev han i mars 1945. Att det var bilder och vittnesmål från det förstörda Dresden som fått honom på andra tankar framgick mellan raderna. I slutändan var det Harris som blev ensam syndabock. Hans namn nämndes inte av Churchill när denne efter den tyska kapitulationen räknade upp de viktigaste militära befälhavarna. Bomber Command blev heller aldrig föremål för något hedersomnämnande. Det hett omdebatterade uppförandet av en staty över Harris i London 1992 handlade mindre om brittisk nationalism, och mer om en sentida kompensation för åsidosättandet av Harris 1945.

Av större symbolisk betydelse var den process som påbörjades i Dresden efter den tyska återföreningen 1990. Av ideologiska skäl återuppbyggdes endast en mindre del av det raserade Dresden under den östtyska perioden, eftersom den gamla staden varit ”borgerlig” till sin karaktär. Frauenkirche förblev en ruin och ett minnesmärke. Två år efter att statyn över Harris avtäckts inleddes emellertid återuppbyggnaden av kyrkan, ursprungligen invigd 1743. Med en förhoppning om att bombningar som de i februari 1945 aldrig ska upprepas, invigdes den i oktober 2005 som en symbol över det återuppståndna Dresden.

FAKTA: »Jag fick svårt att andas»

I Frederick Taylors bok Dresden finns en rad ögonvittnesskildringar från bombningarna av Dresden. Här berättar studenten Berthold Meyer om hur det kändes när han lyckades ta sig ut på gatan från en övertänd källare på Blochmansstrasse:

»Endast den som har upplevt ett sådant hav av eld vet vad det vill säga att andas in denna syrefattiga luft… medan han slåss mot de vidrigt varma, ständigt ombytliga vindströmmarna av eld och luft. Jag fick svårt att andas. Jag orkade knappt hålla mig upprätt. Det var så kusligt att det egentligen trotsar all beskrivning. En del, och då särskilt de som var till åren komna, började få svårt att hålla jämna steg med oss. De satte sig apatiskt ner på gatan, eller på en hög med bråte och sedan kvävdes de helt enkelt ihjäl…»

FAKTA: Antalet offer överdrevs starkt

I det telegram som sändes ut efter räden mot Dresden stod det att allierade flygchefer hade fattat ett sedan länge väntat beslut om »att avsiktligt terrorbomba stora tyska befolkningscentra». Texten gav oavsiktligt ammunition till den tyske propaganda­ministern Joseph Goebbels. Det propaganda­maskineri som han styrde över hade under flera års tid hamrat in att britter och amerikaner bedrev terrorverksamhet genom sina bombanfall. Nu fick Goebbels stöd inte bara av tyskar, utan av en mängd upprörda debattörer i Storbritannien och USA.

Andra potentater i Nazityskland såg det på ett annat sätt. Politikern Robert Ley var lättad över förlusten av detta »den tyska kulturens monument». När Dresdens kulturskatter nu till stora delar var utplånade innebar det en distraktion mindre, menade han. I stället för att blicka bakåt mot gångna tiders arkitekto­niska mästerverk var tiden kommen för en total koncentration på den hänsynslösa kampen för det tusenåriga rikets fortlevnad.

Ord som »terror» och »terrorattack» var vanligt förekommande när reportage om bombningar av Dresden förekom i neutrala länders press under våren 1945. Mycket tyder på att Goebbels propagandaavdelning varit framgångsrik i lanserandet av dödstal om över 200 000 offer. Detta hade skett genom att den lokala polisens uppgifter om 20 204 förmodade döda manipulerats genom att en nolla lagts till med resultatet att siffran blev 202 040. I konsekvensens namn tiodubblades även antalet som kremerats på Altmarkt.

Efterföljare har tagit fasta på att det på grund av det stora antalet flyktingar i Dresden varit svårt att uppskatta hur många som var på plats. De som gått längst har hävdat att så många som 500 000 dukade under.

En av förintelseförnekaren David Irvings tidigaste böcker handlade om bombningarna av Dresden. Han reducerade visserligen förlustsiffrorna till drygt 30 000, men betonade samtidigt den tyska offerstatusen. Han har fått efterföljare under de senare årtiondena. Tyska nynazister har velat göra gällande att bombningarna av Dresden och andra tyska städer inte bara är jämförbara med Förintelsen, utan värre. Årligen har de marscherat på minnesdagen den 13 februari i protest mot »bombförintelsen». Enligt detta budskap var tyskarna andra världskrigets främsta offergrupp och de allierade förövare.

Forskningen har fortsatt under senare år. Den brittiske historikern Frederick Taylor uppskattar i sin omfattande genomgång i Dresden – tisdag den 13 februari 1945 från 2004 antalet offer till mellan 25 000 och 40 000.

Den senaste och mest omfattande genomgången har genomförts av medlemmarna i en tysk historikerkommission. Enligt deras arbete, vilket har inkluderat genomgång av dokument och vittnesmål samt arkeologiska och militärtekniska undersökningar, dödades minst 18 000 och som mest cirka 25 000 personer under de tre dagarnas angrepp.

Att läsa: Firestorm – the Bombing of Dresden, 1945 (2006) av Paul Addison och Jeremy A Crang (red), »Bomba och bränn dom» – Taktik och terror under hundra års bombkrig (2010) av Lars Ericson Wolke, Dresden – tisdag den 13 februari 1945 (2005) av Frederick Taylor och Branden – Tyskland under bombkriget 1940–1945 (2008) av Jörg Friedrich.

Kanske är du intresserad av...

Läs också