Det urgamla guldet från norr

Bärnsten är ingen ädelsten – man kallar den hellre prydnadssten – men ändå har man aldrig sett den som ett surrogat för något annat. Visserligen ä

13 mars 2001 av Folke Schimanski

Bärnsten är ingen ädelsten – man kallar den hellre prydnadssten – men ändå har man aldrig sett den som ett surrogat för något annat. Visserligen är det så att förmögna bondkvinnor i nordvästra Tyskland valt bärnstenen som sin typiska festprydnad. Därmed ligger tanken nära, att bärnsten skulle ha något vulgärt och bondskt över sig.

Men å andra sidan har markområden med bärnstensförekomster vaktats och hägnats in och givit upphov till handelsmonopol. Ja, vid ostpreussiska kusten har de styrande till och med rest galgar som en ständig varning åt den som kunde tänkas ha fräckheten att stjäla bärnsten i havet eller strandmarkerna – så nog är den en begärlig vara.

Ordet bärnsten kommer av det lågtyska ordet “börnen”, bränna. På engelska säger man “amber”, vilket är ett slags förväxling med den ambra som kommer från valar. På danska heter det “rav”, vilket vi kan känna igen i det forna danska Skåne i ortnamnet Ravlunda.

De rikaste förekomsterna av bärnsten finns i södra östersjöområdet, även om man hittat mycket på annat håll, bland annat den vackra dominikanska bärnstenen eller burmiten i Sydostasien. På vår planet finns faktiskt över 300 bärnstensarter.

Ostpreussen stort fyndområde

Världens största och mest intressanta fyndområde är dock det f d Ostpreussen i det sydöstra hörnet av Östersjön, där tre gränser går ut till havet: Polens, Ryska rådsrepublikens och Litauens. Där, framför allt i Samland, finns den berömda “blå jorden” där bärnsten lagrats en masse. Ett annat intressant område är Gdanskbukten, och längre västerut, vid gränsen mellan Mecklenburg och Pommern, hittar vi benämningen Bärnstensstranden.

En hel del bärnsten finns även i Danmark, mest vid Jyllands kust. I Sverige kan man hitta en del i Skåne, framför allt i Skanör﷓Falsterbo﷓området och vid kusten mellan Kivik och Åhus.

Det mest fascinerande hos bärnstenen är dess långa historia. Den skapades nämligen för så länge som 30–50 miljoner år sedan och är egentligen kåda från enorma barrträd. Det är alltså ingen sten utan en organisk förening. Man talar om en subtropisk bärnstensskog, som en gång ska ha varit belägen i nuvarande Östersjön. Denna kåda måste ha haft alldeles särskilda egenskaper för att kunna stelna tilll fast bärnsten och behålla sin hårdhet under så astronomiskt lång tid.

Bärnstenen blev tidigt föremål för människans intresse. I stenåldersgravar har man funnit små djurfigurer av bärnsten. Vid Limfjorden i Nordjylland har i en forntida grav påträffats en hel bärnstensskatt bestående av 13 000 stenar!

Vi kan också gå till de gamla grekerna, ty det var i den gamla medelhavskulturen – den hellenska och sedan den romerska – som bärnstenen verkligen kom på modet. På grekiska kallas den “elektron”, och man tror att ordet elektrisk har att göra med att bärnsten alstrar statisk elektricitet när man gnider den.

I romerska gravar

Romerska köpmän var mycket begivna på “guldet från norr” och liksom man påträffar romerska fynd av guld, silver och fint kläde i nordiska forntidsbosättningar, hittar man den nordiska bärnstenen i romerska gravar.

Det skapades flera bärnstensrutter från kärnområdet vid Öster﷓ och Nordsjön. Den mest berömda gick genom nuvarande Polen och ner i alltmer koloniserade trakter i det romerska riket.

I Sydeuropa kom bärnstenen till mångsidig användning. Mest fäster man sig kanske vid den medicinska. Enligt de romerska läkarna fanns det ingen hejd för vad den kunde nyttjas till.

Enligt Callistratus skulle bärnsten vara bra mot vansinne, feber, hals﷓ och öronsjukdomar, dålig mage m m. Antingen bar man en sten som amulett kring halsen, eller också rev man den till pulver och blandade det med honung eller rosenolja.

På medeltiden trodde många att man med hjälp av en bärnsten kunde fastställa en flickas jungfrudom och tron på stenens läkande verkan har levt kvar ända fram till 1800﷓talet; det är möjligt att den i polsk folktro uppfattas som ett läkemedel än idag. Mest har den använts i pulverform, då det är lätt att mala stenen.

Riddarnas egendom

Under medeltiden blev bärnstenen inordnad i riddarsamhället på så vis att Tyska orden, en skara aggressiva korsriddare som misslyckats med sitt värv i Främre Orienten, helt sonika förklarade den ostpreussiska bärnstenen som sin egendom (den s k bärnstensregalen 1226).

Hårda straff väntade den som trotsade monopolet, vilket utgjorde huvuddelen av ordensbrödernas intäkter. I den katolska ritualen hade bärnstenen en central betydelse. Radbanden var ofta av bärnsten, då denna ansågs vara ett skydd mot onda väsen.

Riddarväsendets monopol fördes vidare, när Tyska ordens landamären under 1600﷓talet förvandlades till ett område i det brandenburgska furstendömet. De preussiska kungarna såg sedan till att bärnstensutvinningen kom staten till godo. Denna ordning tog den danske kungen efter.

Först 1837 hävdes den s k regalen vid de preussiska stränderna. Tidigare hade invånarna inte ens haft tillstånd att vistas på bärnstensstränderna!

Lukrativ näring

Nu blev bärnstensutvinningen en mycket lukrativ näring för arrendatorerna. Medan bärnstensletning tidigare endast skedde till havs, i speciella båtar och med alltmer förfinad utrustning, började man nu söka i dagbrott precis som vid vanlig gruvtäkt. Den årliga utvinningen kunde räknas i hundratals ton! Under tre decennier håvade kompanjonerna Stantien och Becker, som fick ensamrätt på dagbrottet, in en ansenlig vinst.

En fotnot: det är en vanlig föreställning att bärnsten bara kan hittas i kustbandet. Så är ingalunda fallet – inlandsisens “förtryck” över hela Skandinavien och Nordtyskland förde mycket bärnsten långt inåt land. I ett sandtag i provinsen Brandenburg “skördade” man på 1800﷓talet under fem år inte mindre än tusen kilo, och i Skåne har man stött på bärnsten i trakterna söder om Lund.

Under 1600﷓talet kom bärnstenshanteringens konstnärliga glansperiod. Man fann vidsträckta användningsområden, kanske mer som prydnadsföremål än kvinnosmycken, nämligen i form av schatull, skålar, bägare, lampor, schackpjäser och gärna som komplement till föremål av trä, elfenben eller ädelmetall. Bärnstenskonstnärer vid Östersjön, från Köpenhamn i väster till Königsberg i öster, tävlade med varandra om att frambringa vackra arbeten.

Under 1700﷓talet kom en stiltjeperiod, och på 1800﷓talet var det massproduktionens tur. De då populära sjöskumspiporna hade gärna munstycken av gul bärnsten. I Danmark brukade konfirmerade pojkar få ett cigarrmunstycke, ett s k “ravrør”. De finaste var gjorda av sjöskum och svarvad bärnsten. Finare möbler och musikinstrument kunde lackeras med bärnstenslack, gjord av bärnstensbitar som kokats i olja.

Nazistisk favorit

Efter andra världskriget hade bärnstenen rentav något ominöst över sig, åtminstone i förlorarlandet Tyskland. I Tredje riket idealiserades nämligen bärnstenen som “det nordiska guldet”, “det tyska arbetsstoffet”. De sant tyska kvinnorna bar bärnstenshalsband med samma självklarhet som sina långa flätor.

Under det ödesdigra året 1933 övertogs den statliga bärnstensmanufakturen i Königsberg i Ostpreussen (nuvarande Kaliningrad) av den skicklige konsthantverkaren Jan Holzschuh. Rikskansliet i Berlin, numera jämnat med marken, blev den största kunden. Holzschuhs och hans medarbetares produkter är ingalunda smaklösa och har hämtat inspiration från den berömda Bauhausskolan.

Än idag finns det passionerade bärnstensletare. Och det är verkligen en svår konst. Man måste avvakta det rätta ögonblicket. Sommaren är ingen bra period, för det är främst de våldsamma stormarna under vår och höst som rör upp den förhistoriska kådan, särskilt vid pålandsvind. De professionella letarna är oftast bosatta vid fyndområdena, vanligen vikar, långgrunda stränder eller flodmynningar. De har näsa för de gynnsamma tillfällena och kan ge sig ut vid fyratiden på morgonen med passande klädsel och utrustning. Ibland får man leta bärnsten med ficklampa – men så kan man ju också ha tur, även amatörletaren

Stordrift i Preussen

Bärnstensletning som stordrift förekommer numera framför allt i den av Sovjet införlivade delen av gamla Ostpreussen. Den som vill köpa smycken ska emellertid åka till Polen. Valutakursen gör att bärnstenen där är synnerligen billig och det finns polska hantverkare som gör mycket smakfulla ringar, halsband, armband och broscher.

För den som vill studera bärnsten på museum går det inte att rekommendera ett enda museum. Det beror ju också på om man är geologiskt intresserad, alltså vill beskåda de största eller tyngsta stenarna, eller konsthistoriskt. I det berömda Grünes Gewölbe, de sachsiska kungarnas skattkammare i Dresden, finns ett fantastiskt vackert bärnstensskrin. I Ribnitz﷓Damgarten mellan Stralsund och Rostock i nordöstra Tyskland finns ett förnämligt bärnstensmuseum som man kan passa på att besöka om man kör bil till Berlin. Liknande samlingar kan beses i Danmark, Polen och Litauen.

Nästa år kommer Sveriges största bärnstensutställning att äga rum på Historiska museet i Stockholm. Där visas föremål från det polska slottet Melborks unika bärnstenssamling och mycket annat

phci1912

Kanske är du intresserad av...

Läs också