Det glömda kriget i Burma

Burma var det enskilda frontavsnitt där allierade och japanska styrkor utkämpade den längsta envigen mot varandra under det andra världskriget. Men medan ka

22 april 2009 av Lars Ericson Wolke

Burma var det enskilda frontavsnitt där allierade och japanska styrkor utkämpade den längsta envigen mot varandra under det andra världskriget. Men medan kampen mellan amerikaner och japaner om öar och atoller i Stilla havet har gett stoff till mängder av spelfilmer, böcker och vetenskapliga uppsatser så har kampen om Burma blivit mera styvmoderligt behandlad.

Inte ens i samtiden var fronten i Burma särskilt uppmärksammad. Många av officerarna och soldaterna i den brittiska 14:e armén, som stod för huvuddelen av den allierade krigsinsatsen, kände det som att de var bortglömda. Ändå pågick striderna här i över tre och ett halvt år. Det var britter, indier, öst- och västafrikaner, gurkhas från Nepal, amerikaner och trupper lojala med Chiang Kai-sheks nationalistkinesiska regering som slogs mot de japanska trupperna. Också burmesisk nationalistgerilla och väpnade styrkor från Karen och andra minoritetsfolk deltog.

Vid krigsutbrottet 1939 var Burma en brittisk koloni. Trots de oroliga tiderna och den japanska aggressionen i närområdet verkade livet flyta på ungefär som vanligt i denna del av Sydostasien. Det var naturligtvis ett bedrägligt lugn, för precis som i det angränsande brittiska Indien formerade sig även i Burma en inhemsk, nationalistisk opposition, som steg för steg började utmana det brittiska styret. Denna delvis isolerade, delvis illusoriska miljö med sina mycket speciella stämningar har skildrats av författaren George Orwell i romanen Dagar i Burma. Han hade själv tjänstgjort som polisofficer i Burma 1922–28 och kände området väl.

Japan hade 1937 invaderat Kina, i sin jakt på asiatiskt ”lebensraum”. 1940 började amerikansk militär skicka hjälp till den av japanerna hårt pressade kinesiska nationalistregeringen, via den så kallade Burmavägen som löpte från Indien via den norra delen av Burma. Snart skulle landet vara indraget i kriget.Bara en knapp vecka efter det japanska anfallet på Pearl Harbor, den 11 december 1941, gick japanska styrkor över landgränsen till Siam (Thailand) längst i söder och ryckte fram mot Burmas huvudstad Rangoon, samtidigt som andra japanska förband landsteg på kusten söder om staden. Japans avsikt var att ta makten över västländernas kolonier i Sydostasien, där det fanns viktiga råvaror för den japanska industrin.

Nu inleddes den längsta samman­hängande reträtten i brittisk militärhistoria. I maj 1942 tvingades britterna gå över gränsen till Indien och lämna Burma i japanska händer. De framgångsrika japanerna kunde även ockupera den strategiskt viktiga staden Myitkyina i norr. Därmed skar man av den amerikanska Burmavägen till Kina. Istället fick USA övergå till en föga effektiv luftbro över Himalayas bergstoppar för att stödja de kinesiska allierade. En förbindelse (Ledovägen) mellan nordöstra Indien och Kina stod klar först 1944.

De invaderande japanska styrkorna bestod främst av den 15:e armén under generallöjtnanten Iida; erfarna veteraner från kriget i Kina. Mot dem stod en blandning av brittiska och indiska förband samt gurkhas från Nepal. I Indien leddes armén av brittiska officerare medan underofficerarna och manskapet till övervägande del utgjordes av indier. Vid krigsutbrottet 1939 bestod den av 200 000 man, men hade 1941 expan­derat till 1,5 miljoner. Det var dock mycket en styrka på papperet. Fronterna i Europa, Nordafrika, Malaya och Singapore krävde alla resurser och därför fick trupperna i Burma bara omodern utrustning och otillräckligt med ammunition.

I luften hade japanerna ett övertag med fem mot en i förhållande till de brittiska (RAF) och indiska (IAF) flygstridskrafterna. Mot den bakgrunden är det snarast förvånande att den brittiske befälhavaren i Burma, fältmarskalken sir William Slim, kunde prestera ett så utdraget försvar som han trots allt gjorde.

Kriget i Burma var mycket fjärran från britternas erfarenheter från Europa och Nordafrika. Täta djungelmassor genomflutna av ett antal floder var allt man såg från luften. På marken var sikten ofta lika begränsad. Striderna blev inte sällan brutala närstrider istället för bekämpning av fienden på avstånd som man var van vid.

Dag efter dag kunde soldaterna marschera i djungeln utan att se eller höra en japan. Så, plötsligt, stötte man samman med fienden, och blodiga närstrider man mot man bröt ut med handeldvapen, handgranater och bajonetter.

Avsaknaden av en tydlig frontlinje gjorde kriget osäkert också för dem som var vana vid den relativa tryggheten i de bakre linjerna. Alla, även chaufförer och kockar, blev i Burma stridande män som alltid måste hålla sina vapen beredda. Denna psykiska påfrestning, parad med sjukdomar (beriberi, dysenteri och malaria), ormar och insekter – och under regntiden vägar upplösta i lera – fick ytterligare påspädning av känslan hos många britter av att vara långt hem­ifrån.

En menig soldat från Kent låg en natt vintern 1944–45 vaken i sitt skyttevärn bredvid en pagod och betraktade månen: ”Tanken for genom mitt huvud att samma måne hade lyst över min familj några timmar tidigare, och jag undrade vad de gjorde i detta ögonblick och om de tänkte på mig.”

I juli 1942 genomförde britterna en mindre offensiv in i Arrakan i västra Burma, om än med begränsad framgång. Ett nytt försök gjordes i slutet av 1943. Mera mytomspunnen blev den första chinditoperationen (chinditer var burmesiska trupper i brittisk tjänst) där 3 000 britter, chinditer och gurkhas under brigadgeneralen Orne Wingate i februari 1943 landsattes bakom de japanska linjerna. Styrkan slogs i två månader endast med försörjning från luften innan man evakuerades. Operationen gav lite militärt utbyte till oerhörda förluster – runt en tredjedel av styrkan – men propagandamässigt blev soldaterna framlyfta som hjältar. De hade visat att brittiska förband trots allt kunde klara djungelkrigföring bakom japanernas linjer. Det var nog så viktigt för det allierade självförtroendet. Efter en ny landsättning i februari 1944 av 9 000 soldater bakom fiendens linjer dödades bland andra Wingate själv, innan styrkan flögs tillbaka till Indien i augusti 1944. Förlusterna uppgick till 3 600 man.

Japanerna var inte heller overksamma. I mars 1944 inledde den 15:e armén en offensiv mot det höglänta gränsområdet vid Imphal och Kohima. Syftet var att öppna vägen ned mot det folkrika indiska Bengalen. Fram till slutet av juni rasade hårda strider, ofta man mot man, innan den japanska offensiven fick avbrytas. Utmattade och svältande japanska soldater fick dra sig tillbaka in i Burma. Nu var Japan tvingat på defensiven.

I januari 1945 anföll styrkor ur general Slims 14:e brittiska armé Irrawaddyfloden i nordost och lurade japanerna att splittra sina resurser. Främst indiska trupper slog sig fram till floden och erövrade staden Mandalay, ett kulturellt och religiöst centrum i Burma. Man kan tydligt höra sucken av lättnad hos den brittiske soldat som beskriver när han fick den första skymten av staden:

”… en plats som går att finna på världskartan, inte bara en okänd by eller en snårig djungel.”

Den brittiska huvudstyrkan gick rakt söderut mot Rangoon, medan andra brittiska förband ryckte fram genom Arrakan i väster. I nordost stöddes operationerna av anfall från kinesiska styrkor. En indisk division landsteg i södra Burma och den 3 maj 1945 befriades Rangoon. Därmed hade det japanska försvaret i Burma brutit samman. Men först den 28 augusti 1945 – två veckor efter det kejsar Hirohito beordrat sina soldater att ge upp kampen – kapitulerade de sista japanska förbanden i Burma. Då hade kampen om Burma kostat Japan 106 000 soldater, medan britterna förlorat 72 000 man.

Många kritiker har hävdat att dessa imponerande men kostsamma operationer skedde helt i onödan, eftersom den japanska armén i Burma knappast kunde påverka krigsutgången i stort. Enligt det synsättet fanns det inget rationellt militärt skäl till vare sig chinditoperationerna eller den stora återerövringsoffensiven. Endast en offensiv i norr för att få en direkt förbindelse till nationalisterna i Kina hade ett tydligt militärt värde. Där­emot fanns det ett rationellt intresse för den brittiska politiska ledningen, med Winston Churchill i spetsen, att själva återta sina ockuperade kolonier.

I nationalistkretsar i Burma (men också hos britternas allierade i USA) var också misstron stor mot de brittiska ambitionerna med slutoffensiven. Ville britterna helt enkelt återupprätta sitt gamla kolonialvälde och återgå till läget före den japanska interventionen?

Säkert fanns en del sådana stämningar i London, men verkligheten sommaren 1945 blev en helt annan. Andra världskriget och den japanska krigföringen i Sydostasien betydde slutet för såväl britternas som fransmännens och holländarnas kolonialism i regionen.

Elefanter tjänstgjorde i ingenjörtrupperna

Vid tiden för den japanska invasionen arbetade runt 6 000 elefanter i den burmesiska skogsindustrin, främst med att transportera de eftertraktade teakträden åt företaget Burma-Bombay Trading Company. I början av 1942 användes elefanter för att transportera flyktingars bagage undan de framryckande japanska trupperna.

År 1942 utnämndes översten J H Williams, »Elephant Bill», till »elefantråd­givare» vid den brittiska 14:e armén i Burma. Många elefantskötare, oozies, trotsade de burmesiska samarbetsmyndigheternas order att träda i japansk tjänst och flydde istället med sina djur till britterna. Här bildade man det 1:a elefantkompaniet av the Royal Indian Engineers. 1944–45 hade styrkan ökat till 147 elefanter. Senare tillfördes djur som erövrades från japanerna.

Det var naturligt att elefanterna kopplades till ingenjörtrupperna, eftersom deras viktigaste uppgift blev att bygga broar i den otillgängliga burmesiska terrängen. För de starka djuren var det ingen match att förflytta timmerstockar till brobyggarna i trakter där tunga fordon inte kunde ta sig fram. Under de osedvanligt häftiga monsunregnen 1943 fastnade hundratals allierade motorfordon i lervällingen och kunde dras loss endast med hjälp av elefanter.

När Indien på våren 1944 hotades av en japansk invasion, fraktade 46 elefanter undan utrustning framför de avancerande japanska trupperna på över 1 600 meters höjd. Elefanternas brobyggande – de byggde hela 270 övergångar åt 14:e armén – och draghjälp till fastkörda fordon ökade väsentligt de allierade styrkornas rörlighet i en svår terräng.

Många elefanter i japansk tjänst dö­da­des av lågsniffande brittiska flygplan, medan djur skadade av minor måste avlivas. Inte mindre än 4 000 elefanter uppskattas ha dött i Burma åren 1942–45, det vill säga två tredjedelar av den förkrigstida elefantstammen i landet.

Aung Sans arv lever vidare

Japan kunde inledningsvis tillgodoräkna sig visst stöd från folken i Sydostasien sedan man drivit bort de gamla kolonialherrarna. Under japansk ledning fylkades asiatiska länder i vad som med japansk skönmålning kallades Greater East Asian Co-Prosperity Sphere – en asiatisk motsvarighet till Nazitysklands planer på »nyordning» i Europa.

Det mest kända exemplet på Japan­vänliga rörelser är den indiske nationa­listledaren Subhas Chandra Boses indiska nationalistarmé (INA), vilken rekryterades bland indier i brittisk tjänst som fallit i japansk fångenskap. Men snart tog brutaliteten i den japanska ockupationspolitiken överhanden – runt fem miljoner människor beräknas ha dött under den japanska ockupationen av Sydostasien – och majoriteten av de sydostasiatiska folken vände sig mot japanerna. Detta innebar dock inte att de gamla kolonialherrarnas återkomst accepterades, tvärtom.

I Burma framträdde Aung San som den främste nationalistledaren. Han blev som 25-åring, 1939, en av de ledande aktivisterna mot det brittiska styret. Aung Sans viktigaste inspiratörer var Abraham Lincoln och den mexikanske 1800-talsrevolutionären Benito Juarez. I november 1940, då britterna redan hade satt ett pris på hans huvud, flögs Aung San i hemlighet till Tokyo, för diskussioner. Men han tycks redan då ha gripits av tvivel på graden av japansk välvilja visavi en framtida burmesisk självständighet.

Efter den japanska invasionen av Burma valde dock Aung San att utnyttja tillfället och grundade i december 1942 Burmas befrielsearmé (BNA), en väpnad styrka som i praktiken samarbetade med japanerna. 1943–45 ingick Aung San i den burmesiska regering som formellt styrde landet under japansk kontroll. Men redan 1944 anade han vartåt krigsutvecklingen lutade och medverkade vid bildandet av det antifascistiska partiet AFPFL. Den 27 mars 1945 genomförde hans BNA en revolt mot de japanska ockupanterna.

Vid krigsslutet hade de burmesiska nationalisterna en så stark ställning att britterna tvingades tolerera dem. I den allierade segerparaden i Rangoon den 15 juni 1945 deltog, till många britters vrede, Aung San och hans trupper ur nationalistarmén i sina japanskinspirerade uniformer. Nationalisternas flagga vajade sida vid sida med Union Jack.

År 1947 vann Aung San en stor val­seger. Som premiärminister förhandlade han om Burmas oberoende, men hann aldrig uppleva den självständighet som proklamerades 1948. Aung San mördades av paramilitära styrkor i Rangoon den 19 juli 1947.

I det självständiga Burma, som i decennier styrts av en brutal militärdiktatur, har Aung San förblivit en frihetssymbol. Hans arv förs vidare av yngsta dottern, den av militären förföljda nobelpristagaren och demokratiför­kämpen Aung San Suu Kyi.

Bron över floden Kwai i verkligheten

När filmen Bron över floden Kwai med Alec Guinness i en av huvudrollerna hade premiär 1957 blev den snabbt en publiksuccé. För generationer av biobesökare har den format bilden av japanernas grymma behandling av krigsfångar som tvingades arbeta på ett brobygge i Sydostasien. En förebild till filmmotivet fanns i verkligheten.

I oktober 1942 inledde japanerna byggandet av en drygt 400 kilometer lång järnväg mellan Bangkok och Rangoon. Till arbetet mobilise­ra­des 250 000 burmesiska och malayiska arbetare tillsammans med 61 000 krigsfångar (hälften britter, en fjärdedel australiensare, runt 700 amerikaner och resten holländare).

För var femte kilometer byggdes ett läger för 1 500 krigsfångar. Undernärda, sjuka och misshandlade tvångsarbetare dog i mängder under arbetet och när järnvägen med nio broar stod klar hade 12 000 krigsfångar och 80 000 inhemska arbetare dukat under.

Än i dag framstår det hänsynslösa tvångs­arbetet för många i Storbritannien och andra länder som en symbol för japanernas brutala behandling av krigsfångar.

Lars Ericson Wolke är professor vid Försvarshögskolan och författare.

Kanske är du intresserad av...

Läs också