Det gamla Sverige i det nya Tyskland

Den som rullar iland från färjan i det ännu solkiga Sassnitz möter en miljö som på ett radikalt sätt skiljer sig från den svenska. Det är därför inte

10 mars 2001 av Jacob Wiberg

Den som rullar iland från färjan i det ännu solkiga Sassnitz möter en miljö som på ett radikalt sätt skiljer sig från den svenska. Det är därför inte så lätt att föreställa sig att det är gammal svensk mark man beträder. Hela ön Rügen och en stor del av fastlandet söder därom lydde under de tre kronorna i nästan tvåhundra år.

Unter den drei Kronen, da lässt sich gut wohnen, säger man än i dag i det gamla Svenska Pommern. Under de tre kronorna hade man det gott. Men detta är nog historisk romantik. Den svenska tiden var för pomrarna varken bättre eller sämre än de andra. Ärligt talat gick den ganska spårlöst förbi här.

Det är ytterligt svårt att uppbåda några svenskättlingar, och i den lokala dialekten får man leta länge efter svenska ord. Men visst finns det minnen från svensktiden, fast de delvis är svåra att spåra.

Lejonet från Norden

Det var i Pommern som Gustav II Adolf, Lejonet från Norden, landsteg år 1630 för att blanda sig i det som senare kom att kallas trettioåriga kriget.

Svenskarna behövde ett militärt brohuvud i norra Tyskland. Rügen med Stralsund var det givna området för detta. Det var ju där motståndaren Wallen-stein hade tänkt förlägga sin östersjöflotta, vilket inte hade varit så bra ur svensk synvinkel.

Svenska Pommern, som då innefattade en del av nuvarande Polen med staden Stettin (Szczecin), var ett av de tyska landområden som definitivt tillföll det svenska väldet vid freden år 1648.

Området fick en svensk generalguvernör, som placerades i Stettin, och givetvis stationerades en del trupper i området. Här har vi redan en faktor som motsäger ordstävet att den svenska tiden var så bra för de pommerska invånarna.

Svenskarna en belastning

I Stralsund, som blev guvernörens residensstad 1715, sedan en del landområden i öst avträtts, suckade borgarna under inkvarteringarna av de svenska soldaterna. Dessa brukade få det finaste rummet i inte alltid så rymliga bostäder.

Strängt taget var den svenska närvaron nog mest en belastning, och det kan vara andra motiv som gjort att man senare börjat idealisera "die Schwedenzeit", svenskarnas tid.

De svenska områdena i denna del av Tyskland, som också omfattade staden Wismar längre västerut, hade en tendens att dra på sig andra makters militära intresse. Det gällde att försvara de tyska enklaverna och det hade man ofta tillfälle att göra.

Den tyska befolkningen levde därför understundom under hårda krigsförhållanden. Värst var belägringen år 1715 av Stralsund, dit Karl XII hade tagit sin tillflykt. Staden besköts av fiendens artilleri, och det absurda ur modern synvinkel var att bland fienderna fanns tyskar. Svenskarna försvarade ju en pommersk befolkning mot danskar, preussare och sachsare, fast det ännu dröjde över hundra år innan tyskarna började känna sig som ett folk.

Men området hade inte bara militärt intresse för oss. Bördiga jordområden förlänades till svenska befälhavare som tack för deras krigsinsats.

Fältmarskalken Carl Gustav Wrangel blev Svenska Pommerns förste generalguvernör och erhöll slottet Spyker på norra Rügen där han också avled år 1676. På köpet fick man ett gammalt fint lärosäte. Tre mil sydost om Stralsund finns Greifswald, som redan vid den svenska invasionen hade varit universitetsstad i flera hundra år. Greifs-wald-universitetet kom till redan år 1456, mer än tjugo år tidigare än Uppsala. Alltså skulle för en tid Sveriges äldsta universitet ligga i Tyskland!

Bland tyskar hade Greifswalds universitet inte det bästa anseende. Det fanns många som var finare, t ex Jena och Heidelberg.

Gripswaldmagister

I svenska studentkretsar ryktades det snart, att man med yttersta lätthet kunde förvärva ett magisterdiplom eller en doktorshatt på andra sidan Östersjön. Lundastudenter, som hade svårt att bli färdiga med sina studier, kunde bara ta sig till Greifswald och bli "gripswaldmagistrar" på nolltid, ansågs det. Ja, det mest överdrivna ryktet gick ut på att man kunde hämta ut ett magisterbrev från Greifswald på postkontoret i Lund. Mot postförskott.

Naturligtvis var inte Greifswalduniversitetet så dåligt som sitt rykte. I vart fall måste de styrande ha insett att ryktet måste bättras på. Gustav III, en bildad man, reste också dit och såg till att det blev fart på verksamheten. Det som inte kunde ernås genom ärevördiga traditioner – de saknades nästan – kunde emellertid kompenseras på annat sätt. Greifs-wald blev ett modernt universitet med tonvikt på naturvetenskaperna.

Greifswald kom också att spela en roll som hemvist för intellektuella dissidenter, som under inflytande av upplysningstänkare och revolutionen i Frankrike gjorde livet besvärligt för Gustav III, vilken även var despot.

Den förromantiske skalden Bengt Lidner, han med grevinnan Spastara och Ceylons brända dalar, stannade i Greifs-wald i två år och skrev en avhandling om den amerikanska revolutionen.

Landsförvisad professor

Till staden kom också Thomas Thorild, som faktiskt landsförvisades från Sverige för majestätsbrott gentemot tjusarko-nungen Gustav III. Först vistades han i det tyska Tyskland men så fick han slå sig ner i Svenska Pommern, och genom goda kontakter i Stockholm gick det sedan framåt för honom.

Den gamle bråkstaken utnämndes till litteraturprofessor och chef för universitetsbiblioteket i Greifs-wald. Han blev mindre radikal med åren, vilket noterades med oro bland gamla själsfränder i Sverige. Men i gengäld råkade han i konflikt med universitetsetablissemanget, varvid han kunde fortsätta nyttja sin giftiga penna. Om han nu var så bra på att skriva eller tänka, kan man ännu sätta ett frågetecken för. I Tyskland har han inte blivit något stort namn.

Den svenska kolonin i Pommern stod ganska stilla i utvecklingen. Stralsund återvann aldrig under den svenska tiden, och inte heller senare, den betydande ställning staden en gång hade under hansatiden.

De svenska jordägarna var inte heller intresserade av att överföra de friheter, som svenska bönder åtnjöt, till sina liv-egna pommerska undersåtar. Varför skulle de vara det?

Under napoleonkrigen blev det extra oroligt igen, även i den här delen av Tyskland, och franska trupper invaderade området. Gustav IV Adolf hade ju sällat sig till Napoleons motståndare. Innan dess gjorde den svenske kungen en statskupp, varvid han ställde Svenska Pommern under svensk lag. Det förde automatiskt med sig att livegenskapen i Svenska Pommern avskaffades. Men detta kom, på grund av de oroliga tiderna, aldrig att få någon praktisk betydelse. Fast de pommerska bönderna var ändå tacksamma.

När Gustav avsatts år 1809 gick han i landsflykt. Medan han smädades i Sverige, framför allt för den ödesdigra utgången av finska kriget, hyllades han av pomrarna som den bäste svenske kung de någonsin haft.

Detta tycks inte ha berört hans senare efterträdare, napoleongeneralen Berna-dotte. För honom var Svenska Pommern en landtrasa som förlorat sin strategiska och ekonomiska betydelse. Området blev en bytesvara vid förvärvet av Norge.

Vad som sedan hände påminner om en komplicerad lägenhetsaffär. Egentligen skulle Danmark ta över, men Preussen erbjöd danskarna en annan landbit mot att Preussen fick Svenska Pommern. I flera år levde pomrarna i ovisshet om vem som i framtiden skulle bli deras egentliga herre – det ryktades t o m, att Pommern skulle bli engelskt. Nu blev den frågan löst, utan att pomrarna tillfrågats förstås.

Den 23 oktober 1815 överlämnade den svenske generalen Boye de blågula fanorna till en pommersk trupp. Pommern hamnade under hohenzollrarna och blev sedan en del av det tyska riket. Järnvägarna kom, och Rügen befolkades på somrarna av badgäster, främst från den nya huvudstaden Berlin. Stralsund fick industrier, bl a en spel-korts-fabrik. Men därmed var inte alla band brutna med den forna kolonisatören!

Lätt att finna minnen

Minnena från den svenska tiden är i och för sig lätt räknade men dyker upp på mycket synliga ställen.

I den s k ljusgården i gamla rådhusbyggnaden i Stralsund stöter man i halvmörkret på en förgylld byst av Lejonet från Norden med en inskrift på både tyska och svenska. Den avtäcktes i samband med 300-årsminnet 1930 av Gustav II Adolfs intåg i staden.

Vid en lång gata, som slingrar sig genom Stralsunds västra del, kan man med viss möda hitta en inskrift i en rest av en gammal kasernmur, som vittnar om att Karl XII skulle ha vilat här på en björnfäll under den hårda belägringen år 1715. Även denna är på svenska, fast med guldbokstäver.

Också det gamla guvernörspalatset står kvar, en grå och trist byggnad, där tidvis ett svenskt byggnadsföretag haft kontor under DDR-tiden. Vid rådhustorget står det gamla svenska kommendanthuset, som stilenligt varit kvarter för den östtyska folkarmén.

En del minnen är svåråtkomliga, t.ex ett vackert bibliotek i Johannesklostret, vars samling tillhört den svenske guvernören Axel von Löwen. Minns ni när Sven Bertil Taube sjöng den gamla 1700-talsvisan om major Sinclair, som mördades av ryssarna under sin ritt genom Östeuropa, en händelse som de ryssfientliga hattarna levde så högt på? Han ligger i Nicolaikyrkan vid rådhustorget, men den är helt tillbommad.

Ett modernt svenskminne utgör Olof-Palmes Platz utanför stadsteatern i Stralsund, en stad som Palme besökte sommaren före sin tragiska död. När mordet skedde, lade stralsundsborna spontant blommor på platsen framför teatern. Därpå tog stadens styrande det unika beslutet att döpa torget efter den svenske statsmannen.

I Greifswald finns inte så många synliga reminiscenser som i Stralsund. En platta med Gustav II Adolfs bild sitter på väggen till domkyrkan, och Gustav III:s porträtt hänger på undanskymd plats i universitetsaulan, som tidigare var hans vedersakare Thorilds bibliotek.

På slättbygden utanför Greifswald står det förfallna slottet Gribenow, vilket tillhört marskalk Carl Gustaf Rehnschiöld, han som misslyckades så kapitalt vid Poltava. Thorilds grav från år 1808 kan med viss ansträngning spåras på kyrkogården vid den lilla kyrkan i Neuenkirchen utanför Greifswald.

På Rügen finns inte mycket som vittnar om den svenska tiden, utom förstås slottet Spyker på öns nordöstra del. Liksom det mesta i östra Tyskland befinner sig inte Wrangels gamla residens i bästa skick. Men där finns både restaurang och hotell, och tar man in där kan man passa på att bese anslående stuckaturer utförda av svenskarna Antonius Lohr och Nils Eriksson.

Men för att registrera svenskarvet i Pommern räcker det inte att åka omkring och se på byggnadsminnen. Det finns andra trådar tillbaka. Flera pomrare har gjort stora ting för Sverige.

Vi kan bara nämna Baltzar von Platen, Göta kanals byggare, som var född på familjegodset Dornhoff på Rügen.

Carl Wilhelm Scheele, den världskände apotekaren och kemisten, vilken upptäckte syre, kväve, klor, mangan och wolfram, kom från Stralsund. Hans födelsehus finns bevarat i staden. Där kan man liksom på Spyker intaga en måltid i en gammaldags matsal med utsökta träsniderier på väggarna.

Vice versa fanns det namnkunniga pomrare som spelat en mycket stor roll i tysk historia men som till att börja med levde som svenskar. Gebhardt Leberecht von Blücher (1741–1819), mannen som vände slaget vid Waterloo till ett svidande nederlag för Napoleon, var egentligen född i Rostock, som låg utanför den svenska besittningen. Men för att slippa skolan enrollerade han och hans bror sig i hemlighet hos de svenska husarerna på Rügen.

I ett fältslag mot preussarna under sjuårskriget blev han fången. Men enligt legenden hade en preussisk överste redan hört att Blücher var en synnerligen modig soldat och erbjöd honom värvning hos de egna trupperna. Så startade Blücher, som från början alltså var svensk kavallerist, sin ärorika bana i preussisk tjänst.

Ernst Moritz Arndt (1769–1860), en av förgrundsgestalterna i det tyska uppvaknandet under napoleonfälttågen, hade ännu närmare anknytning till Sverige.

Han var son till en frigiven livegen på Rügen och skrev just om livegenskapen i en bok som påverkade Gustav IV Adolfs reform. Han besökte också Stockholm och gjorde stor succé både hos makthavare och i sällskapslivet.

I ett senare stadium reste Arndt omkring i Tyskland med svenskt pass för att undgå att bli häktad för sin patriotiskt-revolutionära verksamhet för Tysklands enande. På ålderns höst tog han emot svenska gäster som Erik Gustaf Geijer i sitt residens på Rhenstranden. Den som vill veta mer om Arndt kan besöka det lilla Arndtmuseet i Garz på södra Rügen.

Någon större svensk befolkning slog sig inte ner i Svenska Pommern, så man göre sig icke besvär att leta efter svenska namn i telefonkatalogen. Däremot skall det finnas en sed som är svenskinspirerad. När det lackar mot jul skall man kasta ett paket in på grannens tomt och ropa julklapp. Enligt principen med ryska trägummor vecklar så mottagaren upp paketets många omslag för att till slut hitta en present, som på ett underfundigt sätt anspelar på mottagarens egenheter.

En gammal folkdans som måhända ännu dansas kallas schwedische Kadrille, svensk kadrilj. Vid fastlagstid äter man Heisswecken, som språkligt motsvarar vårt ord hetvägg. Några svenska ord kan dyka upp om man har tur, som t ex Ankerstock för en brödsort eller Gräne, som kommer av svenskans gran, istället för Tanne.

Positivt intresse för Sverige

Det är roligt att leta svenskminnen i Pommern, allrahelst som pomrarna själva har ett positivt intresse för Sverige. Under DDR-tiden var det en dröm om ett land man inte fick besöka och understundom ett slags protest mot den marxistiska historieskrivningen som inte är så nådig mot det svenska herraväldet.

Numera kan man märka ett intresse av kontakt norrut i samband med de nya möjligheterna, men också som en motvikt mot den västtyska dominansen. Den nye borgmästaren i Greifswald drömmer om att sassnitzleden mot Berlin, Prag och Budapest ska få förnyad betydelse, vilket han tror kommer att gynna Pommern.

Denna sassnitztrafik är också det enda fungerande bandet mellan Sverige och dess forna besittning.

Det var år 1909 som färjetrafiken med järnvägsvagnar kom igång. Då var Sassnitz en populär badort. År 1936 byggdes en fördämning, Rügendamm, alldeles norr om Stralsund och det förkortade restiden ytterligare. Tidigare fick järnvägstrafiken till Sverige gå med en liten färja mellan Stralsunds hamn och Altefähr på Rügen.

Goda kontakter

Men vad gör vi svenskar för att tillmötesgå den goodwill vi ganska oförtjänt fått i vad som nu heter Vorpommern?

Först och främst har det varit goda kontakter mellan universitetsstäderna Lund och Greifswald. I Greifswald finns sedan första världskriget ett nordiskt institut, där svensklektorer arbetat. Stellan Arvidsson var en av dem, men kom på kant med sina nya herrar år 1933. Hans efterföljare förstod kanske inte, att institutet sedan underordnades nazisternas särskilda syften. Under DDR-tiden har det gjorts en hel del seriöst arbete om svensk litteratur. Arthur Bethke, medlem i kommunistpartiet och förra året avsatt från posten som Rector magnificus, var erkänd expert på svensk arbetarlitteratur.

Det åligger oss svenskar att göra mycket mer, genom förnyade kontakter med Greifswalduniversitetet, genom kulturellt samarbete och inte minst i form av kommersiella projekt inom exempelvis turist- och fritidssektorn. Det forna Schwedisch-Pommern är faktiskt också en del av EG-området.

Kanske är du intresserad av...

Läs också