Den visionäre Tessin

Monumentalt och orubbligt tronar Stockholms slott över rikets huvudstad. Dess stränga och klassicistiska arkitektur talar sitt tydliga språk – avsikten var

17 juni 2004 av Carolina Söderholm

Texten fortsätter under annonsen

Monumentalt och orubbligt tronar Stockholms slott över rikets huvudstad. Dess stränga och klassicistiska arkitektur talar sitt tydliga språk – avsikten var att manifestera det karolinska enväldets oinskränkta makt. Men slottet var också resultatet av framför allt en mans storslagna visioner och imponerande skaparkraft: Nicodemus Tessin den yngre, som genom sin byggnadskonst intar en unik position i den svenska arkitekturhistorien.

Hans liv och verk är intimt förbundna med tidens kungar, Karl XI och Karl XII, vars storhet han gjorde till sin livsuppgift att gestalta i mur och sten, överdådiga utsmyckningar och glittrande festarrangemang.

Uppskattningen var ömsesidig, redan från ungdomsåren var Tessin en monarkernas gunstling. I rask takt förärades han den ena titeln efter den andra; kunglig arkitekt, friherre, greve, överintendent samt kungligt råd och överstemarskalk. Från 1680-talet och fram till 1700-talets första år gjorde han en enastående karriär med ansvaret för nybyggnationen av Stockholms slott som den absoluta fjädern i hatten.

Vem var han då egentligen? En nyadlad uppkomling, en effektiv organisatör och hårdför arbetsgivare, vars politiska överlevnadskonst inte skydde vare sig grymhet eller förslagenhet. Men även en förälskad make, kungamaktens lojale tjänare och, väsentligast av allt, en begåvad arkitekt vars ambitioner inte stod den svenska stormaktens efter.

När Nicodemus Tessin d y föddes 1654 som enda barn i faderns äktenskap (två halvsyskon fanns på moderns sida) var hans framtida bana redan utstakad.

Pappan, Nicodemus Tessin d ä (1615–81) var en tysk fortifikationsingenjör från Stralsund som i tjugoårsåldern kommit till Sverige som byggmästare. På 1640-talet utnämndes han till kunglig arkitekt av drottning Kristina, och efter en längre studieresa utomlands utförde han en rad prestigefyllda uppdrag för det svenska hovet och kyrkan. År 1671 utnämndes han till slottsarkitekt och tre år senare adlades han.

Med utgångspunkt i faderns framgångar ansågs det självklart att sonen skulle följa i dennes fotspår. Han tränades tidigt i hemmet och redan som 15-åring hade hans skicklighet i ritning blivit så stor att han kunde kvittera ut ett arvode från Hedvig Eleonoras hovkassa för ett uppmätningsarbete utfört vid Strömsholms slott. Han undervisades även i Tyska skolan, med tonvikt lagd på romanska språk, studier han senare fortsatte vid Olof Rudbecks akademi i Uppsala, där han också läste matematik och geometri.

Således teoretiskt och praktiskt väl rustad gav han sig 1673 ut på en femårig studieresa, finansierad av hovet och med kungliga rekommendationsbrev som introduktion till Europas främsta arkitekter. Det givna målet var Rom, 1600-talets huvudstad för de sköna konsterna, och den 19-årige ynglingen tecknade flitigt av antikens mästerverk liksom renässansens och den samtida italienska barockens.

Drottning Kristina, som sedan sin abdikation befann sig i landet, såg till att den unge Tessin fick möjlighet att studera för epokens störste arkitekt, Gianlorenzo Bernini, favoriserad av påvestaten och anlitad av Ludvig XIV. Berninis praktfulla byggnader i antikbarock stil kom att få ett avgörande inflytande över Tessins eget formspråk.

Redan nu började den unge studenten förbereda sig inför de uppdrag som väntade vid hemkomsten. Som övningsprojekt ritade han kungliga gravmonument och triumfbågar och presenterade till och med ett förslag på en fasad för ett nytt Stockholms slott.

Diskussionerna om en ombyggnad av den gamla borgen Tre kronor hade vid den här tiden pågått i årtionden. Det stora borgkomplexet var i starkt behov av en renovering. Samtidigt växte kraven på ett representativt kungligt residens i takt med att Sveriges ställning som europeisk stormakt stärktes.

Såväl Tessins egen far som dennes kollega, Jean de la Vallée, hade ägnat sig åt frågan, och den unge Tessin var tidigt fast besluten att bli den arkitekt som förverkligade visionerna. Utnämningen till hovarkitekt, vilken Tessin mottog tjugotvå år gammal i Rom, var ett steg i rätt riktning. Likaså de studier av Ludvig XIV:s Versailles med dess imponerande trädgårdsanläggningar som Tessin företog strax efter hemkomsten från Italien. År 1680 var han emellertid åter på hemmaplan och när fadern året därpå avled efterträdde han honom i tjänsten som kunglig arkitekt.

Det förefaller i hög grad symboliskt att tidpunkten då Tessin inledde sin verksamhet på svensk mark också sammanföll med att Karl XI med riksdagens stöd förklarade sig enväldig kung. Den kungliga koncentrationen av makt och resurser, vilken skedde på högadelns bekostnad, passade Tessin, som hämtade sina förebilder från kejsartidens Rom och Ludvig XIV:s Frankrike, utomordentligt väl. Enbart den oinskränkta furstemakten kunde enligt hans synsätt ge upphov till stor och klassisk arkitektur. Även i andra sammanhang fordrades en majestätisk inramning och Tessin blev snabbt en mästare på att arrangera hovets ceremonier, däribland de påkostade festligheterna kring Karl XI:s danskättade drottning Ulrika Eleonoras intåg och kröning i november 1680.

Inära samråd med Karl XI började Tessin i slutet av 1680-talet utveckla sina planer för moderniseringen av det gamla slottet. Kungen, som med sin starka religiositet och förkärlek för det enkla knappast var hemfallen åt överdådig prakt, avsåg främst en ombyggnad av den gamla slottskyrkan. Efter hand som arkitekten presenterade sina förslag växte dock kungens intresse för en mer omfattande nybyggnad.

Skickligt valde Tessin sina argument för att övertala Karl XI att uppföra en helt ny slottslänga i norr, vars fasad förde tankarna till ett romerskt palats med kolonner i den antika arkitekturens anda. Det gällde framför allt att understryka behovet av en värdig gestaltning av kungens egna insatser för Gud och fosterlandet, med Karl XI:s paradvåning som höjdpunkten vid sidan av slottskyrkans förgyllda prakt. Allt detta, menade Tessin, kunde göras för en förhållandevis billig penning. Till arkitektens starka sidor hörde hans förmåga att hålla nere kostnaderna, liksom att bygga snabbt och använda sig av tidens mest avancerade teknik, egenskaper som kungen uppskattade och som även gjorde Tessin eftertraktad internationellt.

Under 1690-talet började så byggandet och en fransk konstnärskoloni, handplockad av Tessin, var snart på plats i Stockholm. Som arbetsgivare månade han om att hantverkarna skulle få sin lön i tid, men straffade minsta felsteg hårt och höll gärna själv i piskan när spöstraffen delades ut.

Parallellt med slottet uppförde Tessin nu också sitt eget palats, beläget vid Slottsbacken, och färdigställt 1701. Dit flyttade han tillsammans med sin maka, den adliga Hedvig Stenbock, som han under diskreta former gift sig med 1690 efter tolv års hemlighållen romans. Giftermålet väckte missnöje både hos högadeln, som såg ner på den nyadlade Tessin, och änkedrottningen, vars kammarfröken bruden varit. Inte förrän kungen personligen ingripit lade sig Hedvig Eleonoras vrede. Äktenskapet blev lyckligt, med fyra barn, varav sonen Carl Gustaf kom att spela en inte obetydlig roll i den svenska 1700-talspolitiken. Året efter Hedvig Stenbocks död 1714 gifte Tessin om sig med hovdamen Maria Horn.

Vid nyåret 1697 stod den ombyggda slottskyrkan äntligen klar, men Karl XI hann knappt beundra dess ståt förrän han avled i april samma år. En månad därefter, på eftermiddagen den 7 maj, utbröt en häftig eldsvåda på Tre kronor, och inom loppet av ett par timmar hade merparten av dess äldre delar brunnit ned. Kungens lik som låg på lit de parade i slottskyrkan räddades, men den nyinvigda kyrkan förstördes och den norra slottslängan brandskadades.

Redan dagen därpå fick Tessin i uppdrag av förmyndarregeringen för den unge Karl XII att presentera planer för en helt ny slottsbyggnad – den uppgift han förberett sig inför under hela sitt liv. Tessin lyckades väcka Karl XII:s intresse för konst och arkitektur och den unge kungen blev snart en engagerad följeslagare på inspektionsrundorna runt slottet och kom ofta med egna synpunkter på ritningarna. En ståtlig palatsbyggnad växte långsamt fram, huvudsakligen formad som en kvadrat, med två framlöpande lägre längor. Stor omsorg lades vid de ceremoniella utrymmena som Rikssalen och Slottskyrkan, vilka sammanbands genom ett imponerande trapphus.

Det dröjde dock inte länge förrän byggarbetet avstannade. År 1700 bröt det stora nordiska kriget ut och Karl XII lämnade Stockholm för att aldrig mer återse sin huvudstad. Krigskostnaderna grävde stora hål i statskassan och Tessin fick istället ägna sig åt utländska uppdrag samt en rad fantasiprojekt, däribland utformningen av en majestätisk slottsomgivning, planer som Karl XII intresserat tog del av.

Samtidigt spelade arkitekten en viktig roll i politiken som friherre och kungligt råd, vars lojalitet mot den frånvarande monarken gjorde honom till en ivrig krigsförespråkare och användbar rapportör. I chiffrerade meddelanden till Karl XII berättade han om intriger vid hovet och i rådet, och han drog sig inte för att peka ut kungens motståndare, vilket senare kom att stå flera av dessa dyrt. Själv agerade Tessin skickligt för att behålla både sin ställning på hemmaplan och den allt hårdare kritiserade kungens gunst.

Efter Karl XII:s död i Norge 1718 var det slut på sötebrödsdagarna för överstemarskalken Tessin, en ställning han innehaft sedan 1717 med ansvar för hela hovets verksamhet. Den nya frihetstidens politiska klimat passade inte denne enväldets man. Ändå lyckades han behålla ett visst inflytande, inte minst genom att samvetslöst verka för att en annan av kungens krigshetsande män utsågs som syndabock, den holsteinske baronen Heinrich Görtz, som avrättades 1719. Med en petitessartad förseelse (ett alltför bryskt svar till den nye kungen, Fredrik I) som förevändning fråntogs han emellertid överstemarskalkämbetet 1727.

När han ett år senare avled begravdes han under enkla former. En ljusning hann den degraderade arkitekten uppleva innan slutet – våren 1728 fick han äntligen klartecken att återuppta slottsbygget. Efter hans död slutfördes detta i stort sett i enlighet med hans ritningar under överinseende av sonen Carl Gustaf Tessin, riksråd, senare överstemarskalk och kanslipresident, samt arkitekten Carl Hårleman.

Den snöpliga avslutningen på en i övrigt lysande karriär glömdes snart bort och Tessins inflytande på senare århundradens byggnadskonst har varit enormt, främst genom Stockholms slott, vilket räknas som ett av den nordiska arkitekturens mästerverk i klassisk stil.

Carolina Söderholm är journalist och konstkritiker.

Att läsa: Tessin – Nicodemus Tessin d y – Kunglig arkitekt och visionär – En konstbok från Nationalmuseum (2002) av Mårten Snickare (red). Tessin (1930–31) av Ragnar Josephson.

PH_7-8_04

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen