Den verklige Dracula

Jag växte upp i Philadelphia, USA, och när jag fyllde 11 år beslutade mina föräldrar att jag fick sitta uppe ensam och se på TV under helgerna ”tills mi

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Jag växte upp i Philadelphia, USA, och när jag fyllde 11 år beslutade mina föräldrar att jag fick sitta uppe ensam och se på TV under helgerna ”tills mina ögon föll ut”. I Philadelphia innebar det att fredagskvällarna tillbringades framför programmet ”Shock Theatre”. Det började halv tolv på kvällen och bestod av två skräckfilmer, som kunde skrämma en till döds när man var 11 år och det var 1959 och föräldrarna sov i ett mörkt hus. Värst av alla var Draculafilmerna, särskilt de där den ungerske skådespelaren Bela Lugosi hade huvudrollen.

Greve Dracula var en vampyr från Transsylvanien – var det nu var. Dracula älskade att sätta tänderna i unga flickor och suga deras blod och i slutet av varje film fick han en spetsad påle genom hjärtat. Men inom några veckor var Dracula tillbaka igen i form av ”Draculas son”, ”Draculas brud”, ”Vampyrernas återkomst” och oräkneliga andra Dracula﷓filmer.

Många år senare, 1974, fick jag tillfälle att återuppliva mina erfarenheter av Dracula. Jag arbetade som antropolog och gjorde fältundersökningar i Transsylvanien, skogsregionen i Rumänien. Här var jag i Draculas land! Men inga rumäner hade sett filmerna, Ceausescu skulle aldrig ha tillåtit en sådan dekadent underhållning. Inte heller hade någon läst originalboken Dracula, skriven 1897 av den engelske skådespelaren Bram Stoker. Och ingen ville heller tala om vampyrer.

Dracula﷓turer

Men Rumäniens regering hade insett den potential som fanns i Hollywoods blodsugande best. Flygbolaget Pan Am gav den rumänska turistorganisationen idén att anordna en ”Dracula﷓tur” där amerikaner reste med buss genom Transsylvaniens skogar och tillbringade en dag i ”Draculas slott”. Där kunde man för 20 dollar få gå på en rundtur och höra guiden berätta den sanna historien om Dracula: den verklige Dracula var en rumänsk prins, en patriot som enade landet, och utlänningar borde sluta att driva med honom.

Draculas slott var egentligen inte hans, även om han hade tillbringat några dagar eller veckor här. Hans verkliga slott hade förvandlats till en ruin och var knappast värt ett besök, och allt tal om blodsugande vampyrer betraktades bara som en del av böndernas myter och hade ingen plats i det moderna socialistiska Rumänien.

Det verkar som om rumänerna exploaterade den myt om Dracula som skapats av Hollywood och tjänade pengar på den, samtidigt som man försökte avliva den genom att presentera ”sanningen”.

Rumänernas ambivalens när det gäller Dracula höll i sig och när landets bilindustri beslutade att exportera bilen Dacia till Danmark drevs en reklamkampanj där man sålde ”Dacia – en god bid fra Draculas land”.

Dacia finns inte att köpa i Danmark längre, men Dracula, vampyrism och mystiken kring Dracula lever vidare.

Vem var den verklige Dracula? Varför lever myten kvar i så många sammanhang? Varför är sådana historiska figurer – verkliga eller inte – nödvändiga för diktaturer, turistbyråer och historiker? Och varför är den ”sanna historien” så viktig?

Vlad pålspetsaren

Bram Stokers roman Dracula, som givit upphov till så många filmer, är i stora drag baserad på en verklig historisk gestalt: en valakisk (rumänsk) furste som levde på 1400﷓talet och kallades Vlad Tepes, Vlad pålspetsaren. För ungrare och tyskar i Transsylvanien var han känd som Dracula, vilket kommer från hans far Vlad Dracul (Vlad djävulen). Dracula på rumänska betyder ”Den lille djävulen” eller ”Djävulens son”. För rumäner var han den patriotiske fursten, Vlad pålspetsaren.

Vlad var en hård furste, och hans namn härrör från vanan att spetsa sina fiender på pålar och sedan se dem dö under svåra plågor. Han var en politisk manipulatör som drog i strid mot en mäktig kung i Budapest, kämpade mot de ottomanska turkarna och handskades brutalt med avundsjuka rivaler, skumma köpmän och skrämda bönder.

Vi känner till Vlad pålspetsaren genom de dussintals pamfletter som cirkulerade i södra Tyskland under slutet av 1400﷓talet. Dessa berättelser distribuerades som ett led i en rykteskampanj iscensatt av Transsylvaniens saxiska köpmän, som hade fått sina privilegier begränsade av Vlad. Ryktena var överdrivna. De beskrev Vlad Tepes grymma handlingar, hans diktatoriska styre och ständiga krig mot ungerska baroner och turkiska sultaner. Vlad Tepes var ökänd i Centraleuropa som Monstret i Valakiet.

De ursprungliga berättelserna fokuserades på hans barbariska handlingar. De tenderade att förtiga det faktum att Vlad Tepes också slog till mot de feodala baroner som motsatte sig hans strävan att centralisera makten. Inte heller berörde de hans försök att mobilisera bönderna för tanken att ”ingen ska vara fattig, utan alla ska vara rika i detta land”.

Intriger i Transsylvanien

Vlad Tepes blev ett offer för de politiska intrigerna i Transsylvanien. Han försökte begränsa de saxiska köpmännens monopol på handeln, och saxarna försökte förstöra Draculas rykte i Tyskland genom att distribuera pamfletterna om honom, något som slutligen övertygade kung Mattias Corvinus i Ungern att arrestera honom år 1461. Vlad Tepes släpptes 14 år senare, och återfick då makten över Valakiet. Några år senare togs han dock åter tillfånga, överlämnades till Turkiet och avrättades.

Med tiden blev Draculas dåd till anekdoter och muntliga traderingar. Hans heroiska försvar av kristendomen mot den ottomanska invasionen uttrycktes i sånger om ”superhjälten” Sekula Draculovic, en blandning av Vlad Dracula och serben Sekula Ban.

Kringresande trubadurer underhöll publiken, precis som dagens skräckfilmer. Dracula var mannen som alla älskade att hata, mannen som gav fritt utlopp för sina mördarinstinkter.

Enligt dessa berättelser kunde Vlad Tepes spetsa i stort sett vem som helst; turkiska soldater som tagits till fånga, hans egna soldater som hade deserterat, rivaler till hans tron, tjuvar i största allmänhet, otrogna fruar, till och med utländska diplomater som inte visade honom tillräcklig respekt.

Demoraliserade soldater

Enligt en källa lär han ha spetsat 100 000 personer, rumäner såväl som utlänningar. När sultanen Muhammed II invaderade Valakiet med sin turkiska armé, blev soldaterna så demoraliserade av det de fick höra om spetsningarna att de slog till reträtt.

En av krönikörerna, som inte var från Transsylvanien, bidrog med en del andra infallsvinklar till berättelserna om Dracula: han beskrevs som grym, men också rättvis. Dracula, menade krönikören, var inte galen som saxiska rykten försökte antyda. Snarare hade han en känsla för rättvisa. Det finns berättelser om hur Vlad tagit livet av präster vilka i stället för att predika den kristna läran hade handlat med materiella ting. Vlad lät även avrätta kvinnor som inte respekterade sina män och munkar som ljög för honom. Han försökte att tömma landet på tiggare, pilgrimer och de som levde på välgörenhet.

Den rumänska folktraditionen såg inte detta som ett tecken på brutalitet utan som en humanitär gest: han befriade de fattiga från sina plågor och lät bönderna leva av frukterna av sitt arbete.

Synen på Dracula som en ”hård men rättvis härskare” uttrycktes tydligt när berättelserna nådde Ryssland. Ivan den förskräckliges anhängare använde berättelserna om Dracula för att visa makten hos den centrale härskaren, den gode tsaren. Man framhöll hans brutalitet som ett rättvist utövande av makt, snarare än handlingar av en galning. Berättelserna var tänkta att visa att härskaren hade en av Gud given rätt att använda tortyr och straff om det allmännas bästa krävde det.

Dracula﷓myten i Ryssland underströk att hans makt var total, och att denna makt hade ett heligt ursprung och därför inte kunde bedömas av människor.

En vampyr?

Det var Bram Stokers roman Dracula och de senare filmerna som skapade sambandet mellan denne transsylvaniske greve och blodsugandet. (Det finns faktiskt inte en enda källa som kopplar Vlad Tepes till någon form av vampyrism.)

Det finns emellertid en utbredd tradition av vampyrmyter i östra Europa, särskilt i Transsylvanien. Berättelserna kan ha sitt ursprung i det faktum att folk ibland råkade bli levande begravda. En del vampyrer är döda men vaknar åter upp, ofta för att jaga släktingar vilka utsatt dem för en oförrätt.

Andra vampyrer kan ha varit människor som på ett eller annat sätt ansågs vara avvikande. Sugandet av blod från unga kvinnor, som är underlaget för en hel del Dracula﷓böcker och ﷓filmer, kan spåras till en vacker ungersk kvinna vid namn Elisabeth Bathory. Elisabeth dömdes 1611 för mord på 650 unga kvinnor. Hennes blodtörst härrörde från tron att detta kunde göra henne än mer vacker för sin man – varje dag klockan fyra badade hon i blod!

För att kunna tillgodose sitt dagliga behov, erbjöd hon unga flickor arbete i hennes palats. Flickorna blev inlåsta i källaren, torterade och mördade. Det är troligt att Elisabeth Bathorys blodiga dåd bidrog till att skapa myten om Dracula, som sedan sattes på pränt i Bram Stokers bästsäljare.

Dracula som underhållning

Dracula och vampyrer förvandlades från nervkittlande underhållning och skvaller på 1500﷓talet till stoff för teatrarna på 1800﷓talet. I Paris gick mängder av pjäser som handlade om vampyrer. En kritiker konstaterade till och med att ”det finns inte en teater i Paris som är utan en vampyr”. Stokers Dracula förvandlades 1924 till en pjäs som spelades i London och blev en succé i New York och Kanada. Den ungerske skådespelaren Bela Lugosi var stjärna och det var Lugosi som 1931 spelade greve Dracula i Tod Brownings berömda film. Amerikanska och brittiska studior producerade sedan dussintals Dracula﷓filmer och ﷓serier, alla lika bloddrypande. När Lugosi dog 1957 hade han faktiskt börjat tro att han var greve Dracula.

En mer sentida och seriös vampyrfilm är Nosferatu. Den danske regissören Carl Dreyer är antagligen den som skapat den bästa filmen – Vampyren – som handlar om två flickor av vilka en är vampyr. För att få fram den spöklika effekten filmade Dreyer samtliga scener med gasbinda framför linsen.

Dracula och politiken

Amerikanska och brittiska Dracula﷓filmer visade den potential som fanns i skräckfilmer och dessutom genomslagskraften i själva bilden av Dracula. Den amerikanska krigspropagandan framställde t ex tyskar som barbariska hunner med stora hörntänder från vilka det droppade blod. Billiga upplagor av Stokers Draculagavs till amerikaner som var i krigstjänst utomlands.

Under det kalla krigets dagar blev Stokers roman omtolkad: Dracula representerade alla de horder av kommunistiska infiltratörer som försökte suga blodet ur den oskyldiga Västvärlden. Engelsmännen hade en tendens att se Dracula﷓filmerna ur ett mer positivt perspektiv: de var exportprodukter som det gick att tjäna pengar på. Det gick så långt att den brittiske skådespelaren Christopher Lee som spelade Dracula i många av 60﷓talets filmer, blev adlad av drottningen för sina bidrag till filmexporten och för att han därmed drog in viktiga intäkter till landet.

Den här ”produkten” kunde förpackas och säljas på många olika sätt. Det fanns bland annat en mycket framgångsrik Broadway﷓produktion med Dracula i huvudrollen. Konstnären Andy Warhol gjorde en tredimensionell parodi på Dracula. Det finns Dracula﷓komedier, Dracula som tecknad film och till och med en film med svarta skådespelare med titeln ”Blackula”.

Dracula och Rumänien

Som tidigare nämnts känner dagens rumäner inte till något om de ursprungliga Dracula﷓myterna. De har inte heller läst Stokers roman, inte sett några Dracula﷓filmer eller vuxit upp med Dracula som en konsumtionsvara.

Rumänska historiker beskrev på 70﷓talet Dracula som ”en motståndare fruktad av ottomanerna” och ”en lysande militär strateg”. Vidare sades det att ”hans mod, dristighet och dådkraft, den fasthet med vilken han slog ner all opposition, ger furst Vlad en plats bland världens stora historiska gestalter. Han var en framstående statsman och en devot försvarare av sitt lands självständighet.”

De ”officiella” rumänska historiker som arbetade i hägn av Nicolae Ceausescus nationalism, ger en bild av Dracula som en sträng men rättvis härskare, alltid redo att försvara fäderneslandet mot exploatörer, parasitörer och inkräktare. Vlad Tepes var ingen sadist, utan en patriot. Det socialistiska Rumäniens historiker framställde honom som en arbetarklassens förkämpe. Hans offer var inte ”vanliga” rumäner, utan ondsinta köpmän och opportunistiska adelsmän. Till yttermera visso var även Vlad Tepes nationalist: han sted mot turkarna, ungrarna och tyskarna. Att han gick till ytterligheter för att försvara Rumäniens frihet var enbart av godo.

Det är därför inte förvånande, att Nicolae Ceausescu ofta nämnde Vlad Tepes i sina tal, och inte heller att rumänska nationalistiska författare även idag skyndar till dennes försvar, om deras ”hjälte” utsätts för kritik. De hävdar att utlänningar ”ger en vrångbild av de faktiska förhållandena i Rumänien”.

Sambandet mellan Vlad Tepes och personkulten kring Ceausescu är uppenbart. Liksom Vlad Tepes ville Ceausescu framstå som den stränge, rättvise ledaren, en sann patriot som bekämpade och besegrade utländska inkräktare, som inte tolererade kritik eller konkurrens och som var förslagen nog att spela ut stormakterna mot varandra. I likhet med Vlad Tepes var Ceausescu fast besluten att bekämpa utländskt inflytande och hålla sitt folk i tukt och förmaning. Han tillät ingen opposition och kunde vara skoningslös – även detta drag hade han gemensamt med Vlad Tepes.

Dracula störtades då han misslyckades att hålla sina undersåtar i schack. Ceausescu föll på samma sätt, störtad av sina närmaste män och blodigt avrättad genom en eldskur från en exekutionspluton. I döden blev Ceausescu den döde vampyren. I slutet av videoupptagningen av avrättningen, då kroppen lagts i en kista, anmärker en av de närvarande rumänerna att den döde Ceausescu ”liknar Dracula”.

Med Dracula och Ceausescu förenas myt och verklighet. Verklighetens Ceausescu var förmodligen mycket mer djävulsk än den historiske Dracula. Rumänska intellektuella må beklaga sig över att omvärlden ”förvränger historiska fakta”, men det är just sådana förvanskningar som håller historiska gestalter vid liv i hundratals år efter deras död. Det är inte ”historien” utan historiemanipulation som hjälper oss att minnas Vlad pålspetsaren. Vlad Tepes, Dracula och vampyrer kommer att leva kvar i våra medvetanden – oavsett vad rumänska historiker anser – långt efter det att Nicolae Ceausescus verkliga terror har fallit i glömska.

Steven Sampson är fil dr, amerikansk socialantropolog och bosatt i Danmark. Han är specialist på Östeuropa och har i flera år bedrivit forskning på förhållanden i Rumänien. Nyligen utkom hans bok Östeuropas Hvem Hvad Hvor (i samarbete med Mary Dau) i en andra upplaga (Politikens Forlag).

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också