Den växande staden

”Det väsentliga var stadens princip, det moderna, själva civilisationen. På den fanns det, såg Madelene, inte längre något slut, den hade fullständig

15 mars 2001 av Magnus Jacobson

”Det väsentliga var stadens princip, det moderna, själva civilisationen. På den fanns det, såg Madelene, inte längre något slut, den hade fullständigt omspunnit jordklotet. För apan bredvid henne fanns det inte längre något utanför.”

Madelene blickar ut över det sena 1900-talets svällande London i Peter Høegs senaste roman, Kvinnan och apan. Rent faktiskt har hon rätt: människan är en varelse som är på väg att byta biotop. Uttryckt i siffror: Omkring år 1800 levde tre procent av européerna i städer. Under det följande århundradet sexfaldigades stadsbefolkningen i Europa. I dag är tre av fyra européer stadsbor. I Sverige steg stadsbefolkningens andel från tio procent vid mitten av 1800-talet till 80 procent år 1970.

I dag sker den snabbaste urbaniseringen i tredje världen, vilket innebär att halva jordens befolkning inom några få år kommer att leva i städer. Om 20 år sker all befolkningstillväxt på jorden i städerna medan landsbygden avfolkas. Stadens princip har omspunnit jordklotet.

Modern stadstillväxt är en accelererande process. Fortfarande 1950 bodde hälften av svenskarna på landet utanför städerna. Jag är född på 60-talet, och är en av få i min generation som vuxit upp på rena bondlandet. Mina klasskamrater bodde i villa, inte i hus. Folklivsforskaren Åke Daun har beskrivit Sveriges snabba urbanisering som att vi tog steget direkt från åkern in på fabriken.

Jag växte upp i Flistad socken på Östgötaslätten, med två kilometers grusväg till skolbussen. Det var alltid motvind och det var alltid mörkt. Från övervåningen på vårt hus såg man Linköping halvannan mil bort, som en kupol av ljus och värme under natthimlen. Jag drömde om gatljus, och om en plats där det var nära till affärer och biografer, nära till människor. För mig handlade staden om närhet.

Stadsbildandets hjärtpunkt är just denna centralitet, strävan att förkorta avstånden mellan människor och verksamheter. Utbyte av varor och tjänster, det vill säga handel, kräver närhet. Men också utbyte av tankar och idéer, det vi i dag kallar information.

Staden som idé är alltså rationell och ekonomisk. Det här har genom historien fått människor att samlas till vissa platser. Under 4000-talet f Kr uppträdde de första stadsbildningarna i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris. Under de följande två årtusendena växte stora städer fram längs Nilen och Indus, vid Huang He i Kina och även i Syd- och Centralamerika. En antropologisk formel för staden lyder ”Templet, Palatset och Spannmålsmagasinet”. Staden var och är alltjämt en knutpunkt för makt, kult och handel.

I The Making of Urban Europe 1000–1994 använder de amerikanska forskarna Paul M Hohenberg och Lynn Hollen Lees två olika modeller för att beskriva hur européerna blev stadsbor: centralortsteorin och nätverksmodellen. Enligt centralortsteorin bildar städer hierarkier där mindre städer utgör en krets runt en lite större stad, som i sin tur ingår i en krets av städer runt en ännu större stad. Systemets yttersta syfte är att förkorta avstånden genom en jämn fördelning av städer och byar i förhållande till givna resurser. Centralorten är politiskt, kulturellt och kommersiellt centrum för sin region.

Min hemstad Linköping är en bra exponent för centralortsteorin. ”Linköping” kommer från latinets liunga caupinga, som betyder ”handelsplatsen på (ljung-)heden”. Staden växte fram i gränslandet mellan slätten och skogen, med farbara vattenleder i fyra väderstreck. På 1100-talet blev Linköping kyrklig centralort, stiftsort med biskopssäte och en väldig katedral som började anläggas på 1200-talet, det största bygge man någonsin sett i trakten.

När Gustav Vasa sedan vred rikedom och inflytande ur kyrkans händer på 1500-talet lät han bygga ett slott vägg i vägg med domkyrkan. Linköping blev en av stödjepunkterna i den unga nationalstatens förvaltning. I linköpingstappning lyder stadens formel ”Domkyrkan, Slottet och Trädgårdstorget”.

Men genom staden står den omgivande regionen också i förbindelse med världen utanför. Vissa städer fungerar som portar, gateways, ut till ett nätverk av andra städer, som i sin tur utgör portar in till en egen region. Positionen i nätverket gör det möjligt för en region att byta det man är bra på att tillverka eller producera mot sådant som andra är bättre på att tillverka, det vill säga att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kanoner till kontinenten

Några mil öster om Linköping ligger Norrköping, en stad som passar utmärkt in i nätverksteorin. Norrköping ligger längst in i Bråviken och var i århundraden en av Östersjöns viktigaste hamnar. Härifrån skeppade Louis de Geer ut kanonerna från sina bruk i Finspång, ner till Gustaf II Adolfs härjningar på kontinenten under det 30-åriga kriget. Här satte Motala ström fart på spinnerier och väverier, och när östgötabönderna fick fart på odlingarna slussades spannmål från den feta slättjorden ut den här vägen. Än i dag domineras hamninloppet av Lantmännens väldiga silor.

Typiskt ligger nätverksstaden i utkanten av sin region. I ett internationellt perspektiv: hamnstäder som London och Barcelona naturligtvis, men även städer på torra land som vänder sig mot mer urbaniserade områden. Köln blickade mot de stora städerna i Flandern, Toledo vände fasaderna mot kalifatets stora städer i södra Spanien. Bordeaux är ett typexemel på en nätverksstad, en hamnstad vars öde mera avgjordes av vad som hände i Afrika, på Antillerna och runt Östersjön än vad som beslutades i det formella maktcentret Toulouse.

Grunden för den västerländska stadskulturen lades med de grekiska stadsstaterna. Det romerska rikets huvudstad räknade en miljonbefolkning. Romarnas härläger runt imperiets gränser utgjorde grunden för senare stadsbildningar. Men med imperiets nedgång och fall förtvinade det spirande stadsväsendet i Europa. Under de kommande tusen åren förvaltades och utvecklades stadskulturen i Bysans och i kalifatets stora städer på pyreneiska halvön, i Cordoba och Granada. Först på 900-talet började ett europeiskt stadsväsen växa fram, runt kyrkor, kloster och borgar, knutet till den kyrkliga eller världsliga makten.

När den första stora stadsexpansionen ägde rum i Västeuropa under 1100- och 1200-talen, fick städerna en fastare rättslig ställning genom privilegier och stadslagar. På kontinenten uppnådde många städer en stark självständighet, manifesterad genom de stadsmurar som uppfördes under århundradena fram till 1500-talet.

Städerna blev, med Peter Burkes ord, relativa öar av frihet, demokrati och bildning. Staden drev in en kil i det feodala systemet. Även om staden som kollektiv stod i beroendeförhållande till en biskop, feodalherre eller kung, så var stadens invånare inte personligen knutna till en överordnad makt. Staden ersatte feodalismens trohetsed med lösare förbindelser. Borgaren hade ingen herre som han löd under.

Om man ska välja ut något enskilt drag som varit typiskt för den europeiska staden så är det den här fristående ställningen, säger Lynn Hollen Lees:

– De medeltida europeiska städerna hade särskilda lagar och rättigheter för sina invånare och i många områden lyckades stadsborgarna uppnå betydande rätt till självstyre. Därmed skiljer de sig från städerna i den arabiska kultursfären, eller i Japan, Kina och Sydostasien för att ta andra exempel.

Rika och fattiga vägg i vägg

Men alla stadsbor hade inte samma möjlighet att dra fördel av den relativa friheten. Innanför ringmurarna exponerades överflöd bokstavligt talat vägg i vägg med djupaste armod. En undersökning av invånarnas levnadsstandard i Florens år 1457 visar att 2 procent var mycket förmögna och 16 procent utgjorde en välmående medelklass, medan 54 procent var fattiga och 28 procent helt utblottade.

En social krutdurk, kan man tänka, men icke. Systemet var sanktionerat av Gud, världen var Hans skapelse, där var och en hade sin givna plats. Städerna var i regel så pass små och så socialt blandade att alla invånare varje dag stod ansikte mot ansikte med folk ur helt andra samhällsskikt. Sociala och ekonomiska motsättningar överbryggades av lojaliteter som sträckte sig över klassgränserna; familjeband, släktskap, affärsförbindelser, grannskap, yrke.

Den medeltida staden utgjorde ett samhälle som var mera upptaget av att skydda sig mot omvärlden än att hålla isär olika invånargrupper. Den djupaste klyftan gick följaktligen inte mellan fattig och rik utan mellan kärnan av bofasta och den ständigt skiftande skaran av nyinflyttade, tillfällighetsarbetare och genomresande. Även om det fanns fattigt folk bland de bofasta, så var det de bofasta som grupp som totalt dominerade invandrarna.

Stagnerade efter pestens härjningar

Städer växer på två sätt, genom inflyttning och genom födelseöverskott. Inflyttning förutsätter att det finns folk som vill eller måste och kan flytta in till stan. Födelseöverskott förutsätter att det föds fler människor än det dör, det vill säga att spädbarn har en rimlig chans att överleva. Urbaniseringen av Europa hänger följaktligen samman med den allmänna befolkningsutvecklingen.

De flesta av dagens stora europeiska städer kom till före år 1300, under de expansiva århundraden som föregick digerdöden. Efter pestens härjningar stagnerade stadsväsendet och under de följande 500 åren uppvisade Europa en relativt stabil stadskarta. Även om den totala stadsbefolkningen ökade efter år 1500 var ökningen mindre dramatisk än den omfördelning som ägde rum mellan olika städer. År 1400 hade Konstantinopel och Cordoba definitivt fallit tillbaka, medan Genua och Milano hade växt till sig. I nordvästra Europa dominerade Paris som handelscentrum och politisk huvudstad med universitet.

I Flandern skapade textilindustrin den materiella basen som innebar att Gent och Brügge kunde växa till storstäder under de kommande århundradena. Under 1600- och 1700-talen tynade medeltida städer i skuggan av expanderande handelscentra och barockens lysande huvudstäder, där makten visade upp sig i vräkiga palatsbyggen. London, Amsterdam och Lissabon utvecklades till brusande storstäder som organiserade kolonialismens världsomspännande handel. De snabbast växande städerna låg nu i nordvästra Europa. Men det var först med 1800-talets industrialisering och befolkningsexplosion som urbaniseringen satte fart på allvar.

Makalös tillväxt i Stockholm

Utvecklingen är likartad i Sverige. Den första urbaniseringsvågen rullade in under 1200-och 1300-talen när den tyska Hansan anlade nya städer runt hela Östersjön, så även i Sverige. Nästa urbaniseringsfas inträffade under stormaktstiden. Den unga nationalstaten ville ha ett representativt stadsväsen men behövde också bättre verktyg för kontroll och skatteindrivning. Från 1580-talet till 1680-talet fördubblades andelen stadsbor i Sverige från fem till tio procent. Halva ökningen utgjordes av Stockholms makalösa tillväxt, från 8 000 till 50 000–60 000 invånare på bara ett sekel.

Föreställningen om gångna tiders oändliga barnkullar som sattes till världen som ett slags pensionsförsäkring för föräldrarna måste revideras, menar Hohenberg och Lees. Barnafödandet var inte alls okontrollerat utan begränsades på ett medvetet sätt. Att hålla befolkningssiffrorna nere var ett sätt att hålla realinkomsterna uppe före den industriella revolutionen.

Krav på egendom eller skråmedlemskap för brudgummen och höga hemgifter för bruden gjorde att människor gifte sig sent, vilket förkortade den fertila perioden. Barnen ammades länge, vilket glesade ut graviditeterna. Normalfamiljen i det medeltida och tidigmoderna Europa fick inte dussintals med ungar, genomsnittet låg snarare runt fem barn, varav kanske tre nådde vuxen ålder.

Detta innebar att Europa hade en fertilitetsreserv som kunde tas i bruk när de ekonomiska villkoren så tillät. När det väl fanns förutsättningar för att föda en större befolkning började européerna föröka sig, menar Hohenberg och Lees. Denna befolkningstillväxt skedde på landsbygden, och tog sin början under andra halvan av 1700-talet som ett resultat av jordbrukets ökade produktivitet och möjligheten att få sin bärgning inom den förindustriella masstillverkning som kallas protoindustri.

Grundmodellen för protoindustrin var förlagssystemet, där företagaren tillhandahöll råvaror och utrustning till människor som utförde arbetet i hemmet, varefter företagaren samlade in de färdiga varorna och skötte försäljningen. De flesta forskare som skrivit om protoindustri behandlar det som ett utpräglat landsbygdsfenomen.

– Men villkoren för protoindustri var i sig inget som krävde lokalisering på landsbygden: stigande efterfrågan, tillgång på arbetskraft, överskott på livsmedel, kapitalister som kunde hålla med råvaror och maskiner, entreprenörer som skötte organisation och försäljning, säger Lynn Hollen Lees, som menar att städernas roll i den tidiga industrialiseringen har underskattats.

Centra för varuproduktion

Städerna har varit centra för varuproduktion i århundraden. I den tyska staden Nürnberg fanns i början av 1400-talet inte mindre än 141 olika hantverk registrerade. Skråväsendet var visserligen förhärskande, men många städer hade också friare organiserad tillverkning och export.

Den protoindustriella produktionen ökade visserligen mest på landsbygden, men när det handlade om kapitalkrävande produktion och tillverkning som krävde noggrann kontroll och övervakning, då föredrog man städerna. Många varor tillverkades också i flera steg, där de enklare momenten gjordes på landet, och det mera kvalificerade arbetet utfördes i staden. Typiska stadsprodukter var lyxartiklar och kläder som skulle svara mot ett snabbt skiftande mode.

Folk hade alltid flytt till städerna i orostider, de kom i vågor undan svält, förföljelse och krig. Men den stora volymen inflyttade skapades av den jämna, ständiga strömmen av människor som under ett par århundraden lämnade sina hem på landsbygden för att hitta en försörjning i städerna. Den typiska flytten gick stegvis, från hembyn till småstaden och vidare till storstaden. Till en början var invandringen ofta tillfällig eller cirkulär, man bodde kvar på landet men tjänade lite extra pengar på säsongsarbete i staden innan den definitiva flytten genomfördes. Lynn Hollen Lees betonar att europeiska samhällen varit extremt rörliga:

– Bruttoinflyttningen till städerna – till skillnad från nettoinflyttningen – var extremt hög. Arbetare flyttade, unga människor flyttade. Städerna var målet för där fanns arbetstillfällen, där fanns möjligheter till utbildning och ett utbud av fritidsaktiviteter.

Det stora slakthuset

Nästa förutsättning var att minska dödligheten i städerna. Så sent som 1902 rapporterade den amerikanske författaren och journalisten Jack London i The Abyss (Avgrundens folk) om smuts, svält och mänsklig förnedring i Londons fattigkvarter i East End. Han liknar London vid ett ofantligt slakthus:

”Till och med i bästa fall är stadslivet onaturligt för människan; och stadslivet i London är så ytterligt onaturligt, att arbetarklassens män och kvinnor ej kunna uthärda det. Både själ och kropp utsugas genom undergrävande inflytelser som ständigt äro i verksamhet. Såväl den moraliska som den fysiska styrkan blir bruten, och den dugande arbetaren från landet blir under den första generationen en dålig arbetare. Under den andra generationen har han förlorat all drift och raskhet och företagsamhet och är faktiskt fysiskt ur stånd att kunna utföra samma arbete som hans far. Och så är han ett godt stycke på väg till slakthuset på avgrundens botten.”

Fasorna i den industriella revolutionens slumstäder är välkända, men det finns mycket som talar för att det var ännu värre i de tidigmoderna städerna. I relativt välmående Genua dröjde det långt in på 1700-talet innan döden blev vanligare bland gamla människor än bland barn. I de medeltida städerna trängdes arbetarna samman innanför murarna eller i kåkstäder som svällde ut runt omkring själva staden. Särskilt gäller det i protoindustriella centra där trängsel och smuts skapade veritabla pesthärdar.

När den moderna stadens kritiker drömskt blickar bakåt i historien mot den medeltida staden är det en bild som utesluter det protoindustriella proletariatet, de mer eller mindre livegna daglönare och torpare som utgjorde en stor del av befolkningen. Det här är förhållanden som inte är särskilt väl utforskade, men de höga dödstalens stumma vittnesbörd talar ett tydligt språk, menar Hohenberg och Lees i sin bok. Och situationen var inte bättre i svenska småstäder, säger Lars Nilsson, professor i stadshistoria vid Stockholms universitet:

– Historiskt sett har städerna alltid varit pesthärdar, och i början av 1800-talet hade städerna svårt att klara sin egen försörjning av människor, det var helt enkelt fler som dog än som föddes. Det gäller särskilt för Stockholm och städerna i Mälardalen. Utan inflyttning skulle städerna ha minskat vid den här tiden. Stockholm var ingen sund plats att leva på, men folk flyttade dit i alla fall och fyllde tomrummen efter dem som dött, staden var en magnet som lovade att tillfredsställa drömmar och förhoppningar på ett annat sätt än landsbygden förmådde.

Ökade möjligheter att överleva

Nettoinflyttningen till de svenska städerna var i stort sett oförändrad under 1800-talet. Ändå började städerna växa kraftigt i slutet av 1800-talet. Det som förändrades, menar Lars Nilsson, var möjligheterna att överleva i städerna, underskottet i födelse/döds-ekvationen vändes till ett överskott.

– Vi ser ett liknande mönster i flera nordeuropeiska städer som vi tittat på: en relativt konstant nettoinflyttning håller stadsbefolkningen uppe under 1800-talet, men städerna börjar inte växa förrän dödligheten minskar.

Den industriella revolutionen svepte fram över kontinenten i två vågor. Den första fasen var resursintensiv och ägde rum på landsbygden, där de stora investeringarna gjordes. Fabriker och verkstäder växte upp där det fanns kol att elda ångmaskinerna med och i närheten av råvaror. Runt de nya arbetsplatserna växte arbetarnas baracklängor ut till nya städer och industrikapitalet blev på så sätt urbant.

Men utbyggnaden av järnvägen och nya kraftkällor som elektriciteten och explosionsmotorn gjorde industrin mindre beroende av närhet till råvaror och kol. Under första hälften av 1800-talet (i Sverige först kring sekelskiftet) flyttar industrialiseringen på allvar in i städerna, och med de nya fabrikerna följde nya arbetare. Städernas storlek och snabbheten i tillväxten skapade enorma logistiska problem – att föda hundratusentals, kanske miljontals invånare, att förse dem med rent vatten, att forsla bort allt det avfall som producerades.

Effektiva medel mot epidemier

Befolkningstrycket i städerna kulminerade vid mitten av 1800-talet. Fabrikerna flyttade ut från stadskärnorna, folk följde efter ut till nya bostadsområden. Med bättre stadsmiljö och nya medicinska upptäckter sjönk dödligheten. Fungerande avlopp och tillgång till rent vatten visade sig vara effektiva medel mot sjukdomsepidemier.

Men, kan man fråga sig, om nu stadens grundläggande princip är närhet, varför fortsätter städerna att växa så våldsamt när nya kommunikationer har skapat närhet över distans? När varor och människor kunde forslas snabbt från en plats till en annan, varför fortsatte folk att klumpa ihop sig i städer?

Med början under andra hälften av 1800-talet kom en allt större del av produktionen att ske vid sidan av eller över den egentliga tillverkningen. Allt fler människor läste, mätte, beräknade, ritade, förhandlade, förklarade, övervakade, allt sådant som befordras av rumslig närhet. Det är ingen slump att ett av världens ledande försäkringsbolag har namn efter ett kaffehus i London – Lloyd’s. Informationssamhället har sina rötter i industrisamhället.

Jack Londons skakande storstadsskildring är ett tidstypiskt uttryck för rädslan inför de otyglade massor som när som helst kunde kravla upp ur avgrunden och störta samhället över ända. Staden var fysiskt ohälsosam men också moraliskt fördärvlig, en lastbarhetens lustgård som lockade unga människor in på fel vägar. Kritiken mot storstaden var inte bara ekonomisk-politisk, den var lika mycket moralisk.

Men riktigt så illa var det förmodligen inte. Studier som gjorts i Tyskland och Frankrike visar på inget eller litet samband mellan graden av urbanisering och brottslighet. Det går heller inte att utläsa några säkra samband mellan urbanisering och skilsmässor, andelen utomäktenskapliga barn eller självmord.

En mer positiv syn på stadslivet betonar rörlighet och nytänkande i kontrast till landsortens stillastående traditionalism. Staden ses som rummet där det moderna tar form.

– Det är en gammal uppfattning att stadsborna skulle ha en annan livsuppfattning än folk på landsbygden. Städerna är ju makt- och kulturcentra, där föds nya idéer, där skaffar man andra vanor och trosföreställningar. Men det är inte så lätt att belägga, säger Lars Nilsson.

Han har själv försökt ringa in stadsmässigheten genom att undersöka och jämföra beteenden hos befolkningen i Kalmar och i Möre. Efter att ha rensat bort en del strukturella olikheter kvarstod faktiskt en del skillnader. Men frågan kvarstår huruvida det är stadsbor som är annorlunda eller om det är ”stadsmässiga” människor som söker sig till städerna.

– Och här i Sverige med vår relativt sena urbanisering är det egentligen inte förrän på 60-talet som vi börjar få en generation som är född och uppvuxen i städerna. 40-talisterna flyttade ju i stor utsträckning in till städerna.

Professor Lynn Hollen Lees är själv genuin stadsbo. Hon arbetar vid Pennsylvaniauniversitetet i Philadelphia, USA:s femte största stad med sex miljoner invånare. I regionen finns stålverk och annan tung industri, här möts järnvägar och vägar, och hamnen i Delawarefloden är en av USA:s största.

Det var här som Sylvester Stallone sprang omkring, tränande inför sitt livs boxningsmatch i den första Rocky-filmen. Men staden som han springer runt i är ingen anonym mångmiljonstad, det är en hemstad där han varje morgon passerar samma frukthandlare som hälsar glatt igenkännande.

I det stora finns det småskaliga

Detta är den stora stadens paradox. Stadens sociala liv har aldrig varit bara ett massfenomen, i det stora finns det småskaliga, en rad begränsade sociala rum som byggts upp kring sådant som är viktigt för människor, menar professor Lees.

– Inte ens under den mest intensiva inflyttningen till städerna under 1800-talet var ensamhet eller alienation något typiskt. Nytillkomna togs om hand av släktingar eller före detta grannar som tagit steget före dem. Där kunde nykomlingen få tak över huvudet den första tiden, där kunde han få hjälp att söka jobb, om det inte redan var ordnat. Människor höll samman kring sin gemensamma historia, kring arbetsplatsen, grannskapet, släkten, församlingen.

Dessa gemenskaper förhåller sig till staden som stenarna i en mosaik. Staden är ingen smältdegel där allt blandas till en enda sörja, utan en plats där olika grupper och kulturer lever sida vid sida. Och, skulle jag vilja tillägga, en plats där det är nära till folk, affärer och biografer.

Magnus Jacobson, frilansjournalist som numera är stockholmare, arbetar för närvarande som pressekreterare på Sida.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också