Den svenska midsommartraditionen

Midsommar är Sveriges stora sommar­fest. Värmen har kommit och nätterna är långa och ljusa. Midsommarstången kläs och reses, vi binder kransar och äter

21 maj 2009 av Tora Wall

Texten fortsätter under annonsen

Midsommar är Sveriges stora sommar­fest. Värmen har kommit och nätterna är långa och ljusa. Midsommarstången kläs och reses, vi binder kransar och äter jordgubbar. Det är en traditionstyngd högtid, då vi gärna vill värna om urgamla seder. Men traditioner är luriga; de förändras ständigt och är inte alltid vad de vid första anblicken synes vara. Det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras eller ibland försvinner helt. Midsommar är en sammansmältning av gamla och nya traditioner; en lång historia vars början är höljd i dunkel.

En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande. Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Där­emot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.

Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tysk­land någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Den kallas ibland för majstång, eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i sam­band med förstamajfirandet.

I Sverige flyttades traditionen till midsommar, helt enkelt för att klimatet är kyligare här och att löven till smyckning inte har hunnit slå ut i maj. Överhuvudtaget kan man se att traditionerna kring midsommar och vårens andra fester går in i varandra och skjuts fram och tillbaka mellan högtiderna – ett exempel på traditioners flexibilitet.

Från slutet av 1800-talet finns svenskt folkminnesmaterial som berättar om hur midsommarfirandet gick till i dåtidens bondemiljö. Till att börja med skulle huset städas. Golven sopades rena och skurades. Alla textilier skulle vädras. Spisen skulle strykas och gårdsplanen gjordes fin. Sedan smyckade man både inomhus och utomhus med blommor och löv från björk eller andra träd. Golven kunde strös med löv som både var vackra att se på och doftade gott. Utanför dörren ställdes lövruskor; sådana sattes sedan gammalt även ut i åkern. Festplatserna lövades förstås också, liksom de vagnar eller båtar i vilka man skulle färdas dit. I städerna hölls lövmarknader strax före midsommar, där bönderna från landsbygden sålde lövruskor till stadsborna.

Maten som serverades vid midsommar skulle vara extra festlig. Valet av förtäring varierade beroende på var i landet man bodde och tillgången på olika livsmedel. I Nordiska museets uppteckningar nämns ofta fisk, men även kött och fläsk. Vitgröt och filbunke hörde också till kalasmaten enligt dessa uppgifter. Vitgröt var ett namn för den finare gröt som man ofta åt vid festligheter. Den kokades på mjölk, istället för vatten, och med vetemjöl eller korngryn och i senare tid risgryn. I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin, en standardmeny som har vuxit fram under 1900-talet.

På många ställen i bondesamhället reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar om­kring densamma. Dess utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransar­na skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men även exempelvis pappersband och färgade äggskal förekom.

Sång- och ringlekar och långdans var vanliga nöjen, då liksom nu. Däremot lekte man inte den lek som har kommit att bli nationalsymbol för svenskt midsommarfirande, ”Små grodorna”. Den finns inte med i uppteckningar om folkliga lekar från 1800-talet. Troligen skapades leken på Nääs kursgård utanför Göteborg, där man för att bevara bondesamhällets kultur lärde ut både slöjd och lekar i början av 1900-talet. Där skapades också nya lekar avsedda att användas i pedagogisk verksamhet. Till dessa hör alltså ”Små grodorna”, som trycktes första gången i Sånglekar från Nääs 1922.

På vissa ställen i Sverige hölls lekbröllop som ett upptåg av ung­domarna vid vårens fester. I midsommartid kunde man välja en midsommarbrud och en brudgum till henne. Bruden kläddes fin och så drog man runt bland gårdarna och visade upp henne för att tigga ihop förnödenheter till kalaset som hölls efteråt. Kransgillen var ett liknande upptåg, som också kunde kopplas till midsommar. Då valde man ett par, som ifördes kransar och dansade tillsammans. Flickorna kunde också binda kransar till pojkarna, som ett tecken på att de hörde samman.

Midsommarnatten var förknippad med kärlek och erotik. Den hörde främst ungdomarna till – då skulle man dansa tills solen gick upp. Kyrkan och prästerskapet riktade i perioder hård kritik mot festligheterna eftersom de ansågs föra med sig osedligt uppförande. Detta tvingade ibland fram förändringar i traditionerna, men man lyckades aldrig utplåna dem helt. Dansplatserna har varierat. Om man inte hade rest någon stång, eller ville dra sig undan från firandet vid denna, kunde dansen hållas på en annan plats som var plan nog att svänga om på, kanske vid en källa, på en loge eller i en vägkorsning.

Att tända midsommarbål och dansa kring eldarna är troligen en av de tidigaste midsommarsederna. Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så. I Danmark och Norge firar man Sankt Hansaften den 23 juni med att tända bål. Även i Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal, främst från de landskap som gränsar till grann­länderna, men även från andra delar av landet. I dag tänder man på många ställen i Sverige bål vid påsk eller valborg, men det är förstås inte omöjligt att det fortfarande brinner en eller annan midsommareld även här.

En magisk natt

I bondesamhällets folktro var midsommarnatten en av årets mest magiska nätter, då naturen flödade av krafter. Gränsen mellan människornas värld och det övernaturligas rike troddes vara tunnare än vanligt och det finns många berättelser om fantastiska saker som kunde hända denna natt.

Läkeväxter sades vara extra kraftfulla och samlades därför under midsommarnatten. Midsommardaggen var också eftertraktad; gick man barfota i den skulle man hålla sig stark och frisk under året. Daggen samlades också för att bota sjukdomar och för att få bröd och öl att jäsa ordentligt under året. På en del ställen besökte man även speciella midsommarkällor och drack av vattnet i dem för att få hälsa och kraft.

Midsommar var också en lämplig tid för skattsökare. Det sades att förtrollade skatter då steg upp ur jorden och blev synliga för människor. Om man lyckades vara tyst kunde man få tag i dem – bröt man tystnaden försvann de däremot för alltid.

Spådomar och varsel var vanliga i bonde­samhället. De stora hög­tiderna under året ansågs lämpa sig särskilt väl för att förutsäga framtiden. Midsommar var ju kärlekens högtid och ville man veta vem man skulle leva med var detta rätt tidpunkt.

Kärleksspådomar var säkert mestadels lekfulla sysselsättningar, men det fanns ändå ett uns av allvar i dem. En form av midsommarmagi finns fortfarande kvar i dag: att plocka blommor att lägga under kudden för att drömma om den man ska gifta sig med. Blommorna skulle enligt traditionen plockas under tystnad – bröts den var även magin bruten. Just tyst­nad är ett vanligt inslag i bondesamhällets magiska tänkande, en markering av att det är en rit som utförs.

Antalet blommor som plockades varierar, men de vanligaste antalen är sju eller nio. Ojämna tal uppfattas som magiska i många kulturer, kanske för att människor ser jämna tal som mer harmoniska och därmed mer »normala». Ibland säger också traditionen att den som spår ska klättra över lika många gärdsgårdar som hon plockar blommor. Detta kan ses som en symbolisk gränsöverskridning mellan den vanliga världen och det övernaturliga.

En annan spådomsmetod var att äta något väldigt salt – exempelvis saltad sill/strömming eller så kallad drömgröt, kokad på mjöl, vatten och salt. Sedan skulle man gå och lägga sig utan att dricka. Den blivande maken (eller makan) skulle då uppenbara sig i drömmen och erbjuda den sovande något att släcka törsten med. Drycken kunde också säga något om huruvida det gemensamma livet skulle bli rikt eller fattigt.

För att i vaket tillstånd få varsel om framtiden kunde den nyfikne under tystnad vaka vid en korsväg eller på en jordfast sten. Om sådana vaknätter finns berättelser, som inte sällan varnar för att leka med spådomar. Från Hacksås socken i Jämtland finns en uppteckning (en nedtecknad muntlig tradition) om tre flickor som vakade vid en korsväg under midsommarnatten. Den första flickan hörde slammer från en smedja, den andra hörde fiolmusik och den tredje hörde ringande kyrkklockor. Den första blev gift med en smed, den andra med en speleman men den tredje flickan dog innan året var slut – det var klockorna från sin egen begravning som hon hört.

att läsa Folktrons år (1996) av Ebbe Schön.

Tora Wall är folklorist vid Nordiska museet i Stockholm.

att läsa Årets festseder (1988, fjärde utgåvan) av Nils-Arvid Bringéus, Räven raskar(1998) av Eva Danielsson och Märta Ramsten, Majstång, kräftor och Lucia – svenska festseder (1994) av Jan-Öjvind Swahn, Svenska traditioner – årets fester och livets högtider (1998) av Ebbe Schön.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen