Kleopatra – Egyptens drottning.

Den starka kvinnan i Egypten

Nästan alla seder och bruk är tvärtemot andra människors” skrev den grekiske historieskrivaren Herodotos, när han besökte Egypten på 400-talet f Kr.

14 mars 2001 av Ingegerd Lindblad

Nästan alla seder och bruk är tvärtemot andra människors” skrev den grekiske historieskrivaren Herodotos, när han besökte Egypten på 400-talet f Kr. ”Hos egyptierna sitter kvinnorna på torget och köpslår medan männen är hemma och väver.”

Att Herodotos blev förbluffad är förståeligt. På annat håll i den antika världen gick en anständig kvinna inte utanför sitt hus, och här i Egypten utövade hon plötsligt ett yrke! Även som kvinna i modern tid förundrar man sig över kvinnans ställning i det forntida Egypten.

Det finns talrika dokument som visar att kvinnan fritt förfogade över sin inkomst och förmögenhet. Torghandel var minsann inte det enda yrke som stod henne till buds, utan hon kunde välja bland vitt skilda verksamhetsområden. Hon hade självklart samma lön som sina manliga arbetskamrater. Hon förde själv sin talan inför domstolen och där fanns kvinnor som var domare.

De flesta egyptiskor var gifta, men stod inte heller där under mannen, utan titulerades ”nbt pr”, husets härskarinna, och kunde skilja sig om de så ville.

ÅK MED POPULÄR HISTORIA TILL EGYPTEN!

Hur ska man då tolka denna för antiken, ja faktiskt för världshistorien, unika ställning för kvinnan? Det är frestande att ta till begrepp som emancipation, matriarkat, jämställdhet... Låt oss granska olika områden litet närmare och försöka förstå hennes ställning utifrån den egyptiska kulturens eget tänkande.

Tvåkönade gudar

Gudarna var egentligen androgyna, både man och kvinna. Så heter t ex skaparguden Ptah, alltså ”moder, som födde gudarna”, trots att han avbildas i mansgestalt. En annan gud skapar genom att onanera med hjälp av handen, som då är en egen, särskild gudinna. Det kvinnliga elementet var med andra ord lika väsentligt som det manliga.

Redan i äldsta tid föreställde man sig att en enhet bestod av två delar som kompletterade varandra. Egypten i sig kallas ”de två länderna”. Själva tillvaron, ansåg egyptierna, bestod av både ”det skapade” och ”icke skapade”. Skapelsens väsen personifieras av en gudinna, Maat. Hon står för jämvikt och harmoni i motsats till kaos, som betecknas Nun eller Seth och är ett manligt väsen.

Visserligen ärvdes tronen via kvinnan, men kungen var en uppenbarelseform av skaparguden och det var hans främsta plikt att upprätthålla den gudomliga världsordningen, dvs Maat, och utvidga verkan därav. Till det behövde han det kvinnliga komplementet – drottningen. Hon kallas bl a ”gudshanden”, alltså gudinnan som hjälpte skaparguden att onanera och på så sätt skapa världen.

När vi nu studerar kvinnans ställning så är exemplen till övervägande delen hämtade från de högre sociala skikten av den enkla anledningen att de hade möjligheter att efterlämna bevis i form av väl utarbetade gravar. Kvinnans gravutrustning skiljer sig inte från mannens, om man jämför samma sociala skikt.

Kvinnor var skrivare

Under hela den fornegyptiska kulturen har vi bevis för att kvinnor kunde läsa och skriva. Ett av de äldsta är kung Unas dotter Idut (2320 f Kr), som i sin grav avbildas med skrivarpalett. Det är faktiskt så att skrivkonstens och lärdomens beskyddare är en gudinna, Seshat, och det finns exempel på kvinnor som arbetade som skrivare, vilket ansågs som mycket förnämt. Då var man dessutom befriad från skatt!

Redan i Gamla Riket har vi exempel på en mångfald yrkestitlar för kvinnor: Chef för de kungliga egendomarna, chef för läkarna, chef för väveriet, perukmakeriet. Ja, inte ens de högsta ämbetena var stängda för kvinnorna. I 4:e dynastin utnämnde Pepi I sin svärmor till vesir (statsminister).

Redan i 3:e dynastin vet vi att kvinnor arbetade som hantverkare, juvelerare och frisörskor. Danserskor och musikanter hade en ansedd ställning, likaså sångerskor i tempel- och palatstjänst. Exempel på typiskt kvinnliga yrken är amma och gråterska (ett slags prästinna). Som tjänare finner vi kvinnor från trädgårdsmästare till mjölnare. En tjänare var fri att säga upp sig, kvinnan fick samma lön som en manlig tjänare och kunde fritt välja make.

Det tycks inte ha funnits slavar före Nya Riket då Egypten lade under sig betydande landområden i Främre Asien och Nubien. Det var krigsfångar som blev slavar, kvinnor oftast i hushållen. Förutom uppehälle fick de faktiskt lön och kunde även köpa sig fria. Det förekom även äktenskap mellan fria och slavar.

Man får dock föreställa sig att merparten av kvinnorna nöjde sig med att härska över hemmet, ”nbt pr”. En gift kvinna styrde över hem, eventuella tjänare, trädgård, land och djurbesättning.

Så får vi inte glömma att de flesta egyptier var bönder. Där var kvinnan delaktig i arbetet, om än inte i de tyngsta uppgifterna. Hon sådde, skördade lin, rensade säden, deltog i fågeljakt och tog hand om småboskap. Egyptierna var allt annat än pryda, och både män och kvinnor uttryckte sin kärlekslängtan i dikt och prosaform. Den äldsta kärleksdikten, faktiskt världens äldsta, finns i en grav från 6:e dynastin (2200 f Kr) och riktas till en chef över dansöserna. Efter att ha lovprisat hennes förmågor slutar dikten med orden ”Den som ser henne, brinner för henne!”

Det tycks inte ha varit ett krav att kvinnan var sexuellt oerfaren vid giftermål. Däremot fördömdes utomäktenskapliga förbindelser. Vid giftermål skrevs äktenskapskontrakt, främst för att reglera ägandeförhållandena och säkerställa barnens framtid. Kontraktet förvarades i ett tempel eller i ett statligt arkiv. Monogami var regel, med undantag för kungahuset. Däremot förekom proväktenskap, även det baserat på ett kontrakt. Om kvinnans sociala ställning var högre än mannens så flyttade han till henne vid giftermål.

Familjen tycks ha varit en hjärteangelägenhet för både kvinnan och mannen. Man besökte templet, gjorde inköp och gick självklart på fest tillsammans. Barn uppkallades efter båda föräldrarna. Kvinnan, som ju fritt förfogade över sin egendom, skrev gåvobrev till sina barn. Sådana finns redan från 2500 f Kr. Mannens namn nämns överhuvudtaget inte i dessa texter och det framgår att dottern och sonen ärvde lika mycket.

Rätt till underhåll

Vid skilsmässa beaktades inte orsaken. Någon skuldprincip tycks inte ha funnits, även om orsaken till skilsmässan angavs och t ex kunde vara otrohet, ofruktsamhet eller helt enkelt äktenskapströtthet. När mannen ville skiljas fick kvinnan sin ursprungliga egendom plus en tredjedel av övrig familjeegendom. Hon hade dessutom rätt till underhåll.

Moderskapet lovprisades och man hade ganska ingående kunskap om befruktning och graviditet. Det fanns metoder att både befrämja och förhindra graviditet och vid böner om barn preciserades inte barnets kön – flickebarn tycks inte ha varit mindre välkomna. Barnlösa förväntades adoptera åtminstone ett föräldralöst barn, i annat fall betraktades de som gnidiga.

Den gravida behandlades med omsorg för att förhindra missfall eller för tidig födsel och hygienen ansågs ytterst viktig. Själva nedkomsten ägde helst inte rum i huset, utan i ett särskilt utrymme iordninggjort i trädgården eller på hustaket, prytt med blomster. Det fanns ingen föreställning att födsel skulle göra kvinnan oren i biblisk bemärkelse.

Arbetade som präster

Men hur var det då med prästerskapet i Egypten? Skulle kvinnan tiga i församlingen? Definitivt inte. Kvinnor tjänstgjorde som präster, men var gifta liksom de manliga prästerna och fick samma lön. Det fanns ingen tempelprostitution i Egypten, men kyskhet verkar dock inte ha haft något värde i sig (sexuellt umgänge var dock förbjudet inom tempelområdet). Det finns t o m exempel på kvinnor som var överstepräster, men det hör till undantagen. Översteprästen utförde kulthandlingar som annars var förbehållna kungen.

Kunde en kvinna regera i Egypten? Ja, man känner till åtminstone fem kvinnliga regenter. Eventuellt fanns en kvinna på tronen redan i den första dynastin. Frågan är om man i början av den ”historiska tiden” (ca 3000 f Kr) så skarpt skiljde mellan kunga- och drottningrollen.

Enligt den sentida prästen Manetho beslöt kung Nynetjer (2700 f Kr) att kvinnor skulle kunna bli tronföljare. Den första kvinnan på tronen vars fulla kungatitulatur är bevarad i samtida källor, är Sobekneferu, som levde cirka 1800 f Kr. Efter sin gemåls död regerade hon i tre år (paret hade inga barn). Hon nämns i senare regentlängder och det finns inga tecken på att hennes position skulle ha ifrågasatts.

Hatshepsut – kvinnan på tronen

Den mest kända kvinnan på tronen är Hatshepsut som regerade i 20 år, från 1490 f Kr. Hon måste ha haft omgivningens stöd för sitt regentskap, annars torde det inte ha varit möjligt för henne att regera så länge.

Alltsedan Hatshepsuts namn upptäcktes på samtida monument av egyptologer i mitten av 1800-talet, har hon diskuterats mer än någon annan regent, med undantag för Echnaton.

Forskare har fällt yttranden som ”det dröjde inte länge innan denna fåfänga, ambitiösa och skrupelfria kvinna visade sin sanna natur”. Några menar att det inte var möjligt att en kvinna, ens av det mest kraftfulla slaget, skulle ha uppnått en sådan makt utan manligt stöd, medan andra prisar den blomstrande tiden under hennes regering; den nästan totala frånvaron av krig och folkuppror och tillkomsten av storslagna byggnadsverk.

Äktenskap med en halvbror

På 1500-talet f Kr hade Egypten enats på nytt under en inhemsk härskare, efter att ha regerats av främlingar i över hundra år. Thebe blev Nya Rikets huvudstad och Amon den främste guden. Kungahuset kom i början av 18:e dynastin att ha otur med tronföljden. Det normala var att en son, född av faraos huvudgemål, efterträdde fadern. Men Tuthmosis I och Ahmosis, Hatshepsuts föräldrar, fick endast döttrar.

Så kom det sig att prinsessan Hatshepsut blev bortgift med en halvbror, Tuthmosis II, som var son till en av kungens bihustrur. Även Hatshepsut fick endast döttrar: Neferure och Merit-re. Tuthmosis II fick däremot flera barn med bihustrur, bl a sonen Tuthmosis.

Tuthmosis II dog ung, efter endast ett fåtal regeringsår. Vi vet inte huruvida sonen Tuthmosis utpekades som medregent redan under faderns regering. I varje fall så blev han tronarvinge efter faderns död och som illegitim son gifte han sig med sin halvsyster, Meritre, dotter till Hatshepsut. På grund av Tuthmosis III:s ringa ålder, så var det Hatshepsut som kom att axla regeringsansvaret.

Händelseförloppet beskrivs i en text från tiden, Inenis biografi, som skildrar hur Tuthmosis II färdades mot himlen och förenade sig med gudarna. Hans son tog hans plats, såsom kung över de båda länderna. Hans syster, gudens maka, Hatshepsut, regerade landet enligt sin vilja...

Kallades Gudens maka

Under de första åren bar Hatshepsut inga titlar som hör till själva kungamakten, utan dessa bars av Tuthmosis III, t ex Kung över Övre och Nedre Egypten, samt Res son. Hatshepsut kallades Gu-dens maka och Den stora kungliga ge-målen. Först år sju av hennes regeringstid kom hon definitivt att anta kungatiteln. Kröningen avbildas på ett kapell i huvudhelgedomen i Thebe. Hon kröntes med dubbelkronan och antog titlarna Gyllene Horus, Kung över Övre och Nedre Egypten och Res son.

Samma år, kort efter kröningen, lät hon anlägga en grav åt sig i Konungarnas dal. Samma år påbörjades också bygget av hennes gravtempel i Deir el Bahri, som även tillägnades guden Amon Re. Templet, som är anlagt i terrasser, är beundransvärt väl anpassat till omgivningen.

Byggledare och arkitekt var Senmut, som på en staty presenterade sig själv med följande ord: ”Jag är en adelsman, älskad av härskaren. Han har upphöjt mig, han har gjort mig till guvernör över sitt palats och till domare över hela landet, chef för alla arbeten. Jag har handlat enligt hans befallning till dess att döden nådde honom (Tuthmosis II). Nu lever jag under Härskarinnan över de Två länderna, Maatkare (Hatshepsut), må hon leva i evighet.”

Det heliga bröllopet

En viktig mytisk händelse, det s k heliga bröllopet, avbildas i portiken på andra terrassen i gravtemplet i Deir el Bahri, för första gången. Temat är känt sedan cirka tusen år tillbaka i tiden. Kanske finns här också ett samband med Kristuslegenden? Det handlar således om en gudomlig födelse.

Det hela börjar med att guden Amon, utifrån kosmos oändlighet, uttalar sin önskan om ett barns födelse, ett barn som ska regera i Egypten. Amon antar den regerande kungens gestalt och besöker sedan drottningen för att avla en tronarvinge med henne. Detta drama beskrivs i både text och bild på tempelväggen. Barnet som föds förevisas fadern, Amon, som hälsar det med orden: ”Välkommen i frid, du min dotter, min älskade Hatshepsut, en konung är du!”

Kanske finner vi här förklaringen till att Hatshepsut, som förste regent, låter avbilda denna myt. Kanske är det ett slags propagandanummer för henne själv som regent. Hon var ju dotter till farao och huvudgemålen och enligt myten skulle hon då ha bördsrätt till tronen. Tuthmosis III, däremot, var ju son till en bihustru.

Privatlivet okänt

Hatshepsuts privata liv är svårt att få någon kunskap om. Det kungliga palatset är t ex helt förstört. Vi vet att Senmut var Hatshepsuts främste hovman och hon lät placera flera statyer av honom i templen i Thebe och i provinserna. Han förlänades flera höga titlar och verkade som äldsta dotterns, Neferures, lärare. Neferure dog någon gång mellan år 13 och 16 av Hatshepsuts regeringstid och flera statyer avbildar Senmut med Neferure i famnen. Vad beträffar Senmuts privatliv, så vet vi ytterst lite. Han tycks ha varit gift men barnlös. Troligtvis dog han någon gång mellan år 16 och 19 av regeringstiden.

Efter år 20 finner vi inga spår av Hatshepsut. Vi vet inget om omständigheterna kring hennes död. Eventuellt har man funnit hennes mumie, överförd till en senare faraons grav, Amenophis II:s.

Blev förföljd

Det är uppenbart att Hatshepsut utsattes för förföljelse efter sin död, som om man ville utplåna henne både på det materiella planet och i döden. Både statyer och reliefer föreställande henne förstördes mycket målmedvetet. Ibland ersattes hennes namn med Tuthmosis III:s, oftast dock med hennes fars eller makes namn. Tuthmosis III lät förstöra hennes kapell i Amons huvudhelgedom i Thebe och dolde hennes där resta obelisker med en 22 m hög tegelmur. Han nämner henne inte heller i den kungalista, som han lät hugga in i sitt eget kapell i huvudhelgedomen.

Var maktgalen?

Vanligtvis har man tolkat Hatshepsut som en maktgalen och ambitiös usurpator, men verkligheten är kanske mer nyanserad än så. Hatshepsut ansåg tydligen att endast en blodsarvinge kunde fortsätta dynastin, vilket framgår av sättet att avbilda äldsta dottern Neferure. På en staty som numera finns i Berlin, där Neferure kikar fram ur Senmuts klädnad, bär hon, fastän ett barn, både ureusen (kobran som bars av regenten) i pannan och gudaskägget på hakan. Hatshepsut förutsatte att dottern skulle efterträda henne själv, inte som drottning utan som regent. Därför gifte sig Neferure inte med Tuthmosis III. Hatshepsut accepterade honom, men han skulle spela en sekundär roll.

På så vis var Hatshepsuts regentskap en verklig revolution med innebörden att den kvinnliga tronarvingen ska regera när en manlig tronarvinge saknas! Hatshepsut genomförde dock inte en total omvandling utan försökte anpassa sig till den tradition som föreskrev att farao skall vara en man. Som regent kunde hon således inte framställas som kvinna. Hon kom därför att successivt låta avbilda sig som man. I texter omtalas hon än som ”hon” än som ”han”.

Hatshepsut försökte med prästernas hjälp att etablera en ny form av regentskap och tronföljd. Hon försökte förstärka föreställningen om en gudomlig härkomst från solguden och på så vis upphöja regentskapet bortom manligt och kvinnligt.

Denna nyordning med tronföljd, ej knuten till könet, vidmakthölls under ca 20 år. Efter Neferures och Senmuts död ägde en förändring rum. Att Tuthmosis III accepterade sakernas tillstånd under dessa år förblir gåtfullt.

Publicerad i Populär Historia 4/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också