Den ständiga längtan till havet

Den främmande vandrare som om hösten strövar längs Kyrkviken på Resö i norra Bohuslän kan förbryllad försöka tyda de arkeologiska spåren av en tidig

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Den främmande vandrare som om hösten strövar längs Kyrkviken på Resö i norra Bohuslän kan förbryllad försöka tyda de arkeologiska spåren av en tidigare säsongbosättning. Här och där ligger stensättningar av platta stenskivor och primitivt uppmurade eldstäder: en ring av stenar med ett rostigt järngaller. Det finns spår av små planteringar och inhägnader.

I tallarna sitter skyltar med sifferkombinationer: SLD 726 eller AA 34985 och små märkliga metallhållare, ibland även konstfärdigt böjda metallstativ. Den enda bebyggelsen i denna folktomma skogsbacke utgörs av små rader av gröna skjul, prydligt bemålade med växelvis H och D.

Om vår amatörarkeolog återvänt nästa sommar skulle han ha mött rader av norska och svenska husvagnar som nu återtagit sina sedvanliga revir. I täta rader står vagnarna kringärdade av förtält, läskydd, blomsterkrukor, surfingbrädor, kylväskor och ibland även små staket och planteringar. De märkliga metallstativen i träden har fått TV-kablar kopplade till sig, medan det i de små metallhållarna har stuckits in små svenska flaggor. Här lever sommarmänniskan, en betydligt barnsli-gare och sinnligare art av homo sapiens.

Ingen annanstans i världen är systemet med en dubbel bosättning så konsekvent genomfört som i Norden – här toppar man den europeiska statistiken för denna märkliga säsongbosättning, som yttrar sig i fler sommarstugor, campingvagnar, fritidsbåtar, stugbyar och charterresor än annorstädes. Här har vi kommit att leva ett dubbelliv som baseras på en magisk resa, en färd till sommaren och ett annat liv – ett förvandlingsnummer som genomförs under några futtiga veckor men vars betydelse som utopi, dröm och erfarenhet genomsyrar hela året.

Denna folkvandring till sommaren och havet är resultatet av en lång inskolningsprocess – iscensatt med hjälp av kulturella matriser som mejslats ut betydligt tidigare. Vill vi förstå livet på Kyrkvikens familjecamping får vi resa ett gott stycke bakåt i Nordens sommarhistoria. Och varför inte börja med ett stycke 1700-talspoesi:

Så finner jag igen min ro, mitt hus

min gröda

Mitt bord med husmanskost, och böcker – sinnets föda.

jag hör ej vagnars gny, ej hovmäns ståt och bång;

Ett vattnets sakta svall, en fåglars ljuva sång

Är vad mig söver in, och åter mig uppväcker

Skalden är greven och kosmopoliten Carl-Gustaf Tessin, som här diktar om sitt sommarslott Åkerö dit han reste när han inte tillsammans med andra familjer ur den svenska högadeln kamperade i de små timmerstugorna som grupperade sig runt surbrunnen i Medevi – en av 1700-talets populära kurorter.

Det enkla lantlivet

Det är vid denna tid sommarlängtan till landet börjar ta gestalt hos den nordiska aristokratin, med en spirande idé om lantlivet som en naturlighetens och enkelhetens motsats till stadslivet. Inspirationen kom söderifrån. Tidigt skapades i de italienska städerna en tradition att sommartid undfly hettan och sjukdomsriskerna i de tättbebyggda städerna genom att bygga lantvillor ute på landet och uppe på höjderna.

Denna sydeuropeiska tradition fick efterhand en kulturell laddning. Poeter och filosofer formulerar en arbetsdelning mellan landet och staden, mellan sommarlivet och vinterlivet, där lantlivet ses som en tillflykt undan ett alltför överkultiverat och konstlat liv: hovmäns ståt och bång. Under 1700-talet anläggs sommarslott och landerier av städernas adel och högborgerskap, bostäder som både till det yttre och till planlösningen uttrycker en annan livsstil än stadens.

För 1700-talets sommarpionjärer var havet och kusten ännu ett ointressant alternativ – det var främst inlandets nymodiga kurorter och herrgårdsmiljöns idylliska insjölandskap som gällde. Men nere på kontinenten väcks ett nytt intresse för havet. De första badläkarna börjar predika havsvattnets hälsobringande fördelar. I Bordeuax skriver doktor Maret en avhandling om havsbadets läkande effekter: det kan bota både frenesi, nymfomani och hypokondri.

Mot 1700-talets slut skapas så de första havskuranstalterna i Norden. Liksom i fallet med inlandets vattenhål, Medevi och Loka, krävdes ett kungligt eller åtminstone ett högadligt intresse för att en kurort skulle bli à la mode. Så var det med Sveriges första badort, Gustafsberg, och den danska motsvarigheten på ön Föhr. Under många år besökte t ex kung Christian VIII den nya havsbadanstalten Föhr, anlagd 1819. Under några decennier blev denna lilla avkrok ett sommarens cent-rum för både rekreation och politik, dit både konvalescenter, nöjeslystna och audienssökande måste bege sig. Som en markering av hur storpolitiken under några veckor flyttade ut till denna lilla lantliga avkrok låg en lätt och snabb båt placerad både vid ön och fastlandet, så att det snabbt kunde sändas kungligt bud till Köpenhamn och regeringen.

Hans Christian Andersen hörde till besökarna på Föhr, som under några intensiva veckor var överbefolkat av hertiginnor, baroner och geheimråd. Liksom andra dristiga besökare lät han sig fraktas ut i havet per badmaskin, ”à la Francaise” som denna metod med hästanspända badvagnar kallades. Med hjälp av den kunde man klä av sig och stiga ner i vattnet skyddad av vagnens träväggar. Havet och stranden var fortfarande en utmaning, baden mer en hälsobringande plikt än en njutning, men här kom under 1800-talet en omvärdering att äga rum.

Kusten – från kaos till harmoni

I slutet av 1700-talet reser herrgårdseste-ten Carl Johan Linnerhielm längs bohuskusten och konstaterar: ”Alla de Öar eller Uddar som synas, äro berg; och dessa äro aldeles kala och icke ens pittoreska... Under hela farten syntes ej ett enda vackert ställe.”

Femton år senare noterar en annan resenär att kusten är ”mycket ful. Gråa, nakna, alltid kullrigt slipade klippor...”

Kustlandskapet betraktades fortfarande som vilt och främmande, oordnat och oharmoniskt – det var en deprimerande syn. Sakta börjar så en omvärdering ta form. I den romantiska kulten av det vilda fick kusten nya kvaliteter och det var konstnärerna som gick i spetsen. I Illustrerad Tidskrift publiceras följande konstnärsrapport från en resa till Västkusten i form av ett fingerat brev till en kollega:

”Broder! Jag har beslutat att för någon tid övergiva civilisationen för att umgås med naturen. Jag önskar du kunde se mig och vara med mig, höra den harmoni som jag hör och känna samma lycksalighet som jag. Se här huru jag har det: Ett enkelt rum i en torftig stuga. Detta rum har två fönster; genom det ena ser man klippor, genom det andra havet.”

Den entusiastiske konstnären hade många nordiska fränder. Det är nu mot 1800-talets slut som konstnärskolonier bildas ute vid kusterna och de speciella dragen i kustlandskapet blir måleriska och attraktiva: horisontlinjens sug, ljuset över hav och strand. Den kust som tidigare definierats som alltför kaotisk blev nu harmonisk, de trista öppna vidderna blev till en befriande överblickbarhet – en attraktiv klarhet och enkelhet.

Kusten blev även ett landskap av hög moralisk och läkande halt: här ute var livet friskt, enkelt och naturligt. Livet vid havet blir motbilden till vinterns stressade och konstlade storstadsliv – en möjlighet att finna nya sidor av sig själv: landskapet blir meditativt.

Vid sekelskiftet 1900 hade det redan hunnit bli en självklarhet att stadens borgerskap skulle tillbringa sommaren ute på landet – och helst i skärgården. I en dansk läkarbok från samma tid påpekas det att det för en välsituerad storstadsbo är en självklarhet att sommaren skall tillbringas på en badort, ”...bort fra den forpestede storbyluft”.

Havet och stranden var fortfarande en utmaning, baden sågs mer som en hälsobringande plikt än en njutning. Under vackra dagar kunde man flanera eller vila på stranden, dock alltid väl påbyltad. Havsbadet började som en direkt vidareutveckling av vattenkuren och omgavs av en omfattande medicinsk kosmologi som föreskrev hur, var och när man skulle bada. Ett exempel på detta är den lilla svenska skriften I badkappa. Hygieniska vinkar för badgäster från 1890 där en badläkare ger detaljerade råd. Här påminns man om vikten av att bada i en lugn sinnesstämning och ”varken tänka på ledsamheter med tjänstefolk eller på kursnoteringar” för att uppnå badandets mål: själskrafternas ostörda harmoni.

Här varnas bestämt för att utveckla badandet till en sport och kasta sig i böljorna mer än en gång per dag. Ett sådant ”forcerat sätt har vanligen en skadande inverkan på nervsystemet”. Här ges även detaljerade scheman för badgästens dygnsrytm, tidpunkten för uppstigandet, badets varaktighet och vikten av de stärkande promenaderna.

Nakna ryttare

Mot denna officiella bild av det viktorianska badlivet kan vi ställa en betydligt mer frimodig realitet i sekelskiftets Halland. Ett tidningsreportage från stränderna vid Halmstad 1906 ger följande situationsbild:

”Det hela var ett myller av män, kvinnor och barn, hästar och hundar. För de mer blygsamma damerna är baden inte odelat ljuva. En lång rad nakna ryttare galopperar på stranden. Rysande och skälvande balanserar sig damerna fram med nerslagna ögon och nå lyckligt och väl någon skyddad plats...”

Nu förvandlades även havskuranstalterna till badhotell: nöjeslystnaden tog över hälsoaspekten, vilket bland annat avspeglas i badhotellens marknadsföring, t ex i annonserna till en resehandbok för Västkusten från 1925:

Fiskebäckskil omtalas som ”Västkustens mest besökta badort” med följande tillgångar: ”Milt klimat, Frisk härdande luft, Härliga strandbad, Vackra promenader, Underbara solnedgångar, Tennis – Segling – Dans, Fullständiga spriträttigheter, Badläkare...”

”Bo på Gustafsberg – den första av Sveriges badorter” manar en annan annons, som radar upp följande företräden: ”Storslagen natur. Strand- och skogsvägar. Radioaktiv hälsokälla. Varma och kalla saltsjöbad. Sällskapsnöjen, segling, fiske. Dagligen musik i parken.”

Annonserna speglar den blandning av kurort, naturupplevelse och societetsnöje som var typisk för de nordiska badort-erna ett gott stycke in på 1900-talet. De stora mondäna badhotellen, som försökte leva upp till kontinentala förebilder, kom dock aldrig att få en dominerande plats i det nordiska sommarlandet. Det fanns redan vid sekelskiftet en föreställning om att livet ute vid havet borde vara enklare och mer naturligt än i de kontinentalt inspirerade hotellmiljöerna, eller som en badgäst skrev från en mindre badort vid Västkusten:

”Vi slippa ifrån förargelsen att se en massa modedockor i otaliga toiletter – slippa oupphörliga, dyra societetstillställningar och överhuvudtaget alla dessa konventionella tvångsakter som vid de större badorterna göra livet surt för de allra flesta. Här råder ett fint, familjärt och ogenerat samliv – var och en gör som honom lyster, och de små ungdomskotterier som hålla samman, roar sig så friskt och okonstlat som man endast förmår ute i en enkel, anspråkslös natur.”

Det blev snarare det mer blygsamma badpensionatet – en ofta karikerad inrättning – som blev en nordisk specialitet. Badpensionatet var en mindre mondän men inte alltid en mindre ritualstark institution. Just därför att man här konfronterades mycket direkt och nära med nya människor blev gränsmarkeringarna och etiketten ytterst viktig: Varje gäst lärde sig sin plats både i matsalen och bland de olika kotterierna och nyanlända gäster observerades noga.

Varje sommar fördes en maktkamp i det lilla för att fastställa den korrekta hackordningen. Medförda serviettringar eller pensionatets namnförsedda serviettfodral skapade en ordning som inte kunde brytas. ”Får jag besvära doktorinnan om gurksaladen?”, ”Hur var vattnet idag, Lektorn?”.

Den nervösa debuten

Den första entrén till middagssamlingen på hotellet och pensionatet var en nervös debutroll spelad inför en mycket kritisk och avvaktande publik. I en typisk badhotellsroman från 1890 skildras detta känsliga ögonblick:

”De tillkommande bordskamraterna... mönstrade varandra med förstulna blickar för att se, huru högt de kunde värdera varandra. Situationen påminde icke så litet om det sätt, på vilket vid barnbaler gossarne äro samlade längs den ena väggen och flickorna längs den andra innan dansen begynner. Man hade den största lust att tala med varandra, men visste ej,

huru man skulle gripa verket an.”

Så skapades bestämda regler för hur man borde uppträda och hur man borde klä sig: ledigt och avslappnat men inte för avslappnat. Vidare gällde det att veta vem som kunde tillåta sig vad och med vem. Man fotograferade sig till exempel inte alltid med kreti och pleti, även om många av aktiviteterna var kollektiva. Dagens rytm var gärna kollektiv med fasta hållpunkter som bad, aftonpromenad, krocket eller canasta – en rutin som kunde brytas av sommarens sedvanliga maskerad eller karnevalsupptåg. Sommarlivet ute vid havet blev en märklig blandning av etikett och borgerliga ritualer å ena sidan och en längtan efter det enkla, sinnliga och kroppsliga livet å den andra.

Kultur- och klassmöten

Men de klassmöten som uppstod i pensionatsmatsalarna var av betydligt blekare karaktär än mötet med ortsbefolkningen. Sommargästernas intåg i kustsamhällena gav upphov till säregna konfrontationer, här ställdes städernas överklass mot isolerade fattigsamhällen. Det genuina folket sågs till en början som ett exotiskt staffage, men i en handbok över badorter på den svenska västkusten från 1858 beskrivs lokalbefolkningen kring Varberg i mindre pittoreska ordalag:

”På länga sträckor möter ögat inga andra menniskoboningar, än här och där en eländig backstuga eller fiskarekoja omgiven av några solbrända, halvnakna barn, som leka med stugans grisar i sanden. Ser man några vuxna exemplar av bygdens befolkning, äro de sådane, som man uti en dylik natur väntar sig dem.”

I ett senare skede blir bilden mer sammansatt. I Svenska turistföreningens årsskrift från 1903 talas om ”dessa enkla men sunda och dugande människor av underklassen” – här fanns en befolkning som ännu inte hade skadats av civilisationens följdsjukdomar. Här ute i skärgården kunde sinnet botas för den som ”under vintern haft mycket att göra med missnöjda, pjunkiga och förnämnt nervösa övermänniskor”.

Men inställningen till underklassens naturlighet var ambivalent. Bristen på kultur kunde vara stötande och även hotande, framförallt genom att de egna barnen kunde lära sig opassande manér av lokalbefolkningen. Om detta sommargästklagomål skrivs i Marstrands-posten från år 1872:

”En familjefader har beklagat sig över våra gatpojkars oförsynthet. De ha nämligen vid flera tillfällen blandat sig ut i badgästbarnens lekar och därunder visat en närgångenhet som endast kan yppa sig hos de mest oförsynta barn och hos barn som dagligen umgås med och se det lättsinne och den sedeslöshet, som råder bland en del av den lägre befolkningen.”

Tidningen avslutar med en maning till badgästerna att hålla sina barn borta från de lokala barn som har olämpliga ”seder, språk och handlingssätt”.

Många menade att sommargästernas intåg hade en god civilisatorisk inverkan på de former av primitivitet som inte ansågs pittoreska eller sunda. Hut och hyfs, vett och etikett skulle vinna insteg i fiskarstugorna. Efterhand kom även klagomål på hur ortsbefolkningen lade sig till med herrskapsfasoner och även en ny form av ”kravmentalitet”, ”en vinnings- och njutningslystnad”. Den gamla enkelheten och underdånigheten hade skadats.

Lokalbefolkningen skapade sin egen bild av sommarfolket, inte minst då i en rikt utbroderad badgäst-folklore. Längs kusten berättade man skrönor om idiotiska stockholmare eller struntförnäma badgästfruar.

Det äkta folket

För de generationer av borgerskap som följde i spåren efter det sena 1800-talets pionjärer bleknade sakta klassgränserna i sommarlandet. Man ville leva nära det vanliga och äkta folket, men kulturmötet tedde sig högst olika om det betraktades ur under- eller överläge.

Mötet blev ännu mer handgripligt genom den speciella form av delat boende som utvecklades längs de skandinaviska kusterna, där de sommargäster som inte valde badpensionatet eller byggde eget hyrde in sig hos lokalbefolkningen.

Detta var en billigare och mer familjär semesterform än livet på badhotell och pensionat. Lokalbefolkningen flyttade ut i brygghusen eller ner i källaren, och trots den starka fysiska närheten hölls de sociala gränserna oftast tydligt uppdragna. Det kunde hända att barnen fick leka tillsammans, men var och en visste sin plats i detta nya sommarliv. De två kulturella världarna konfronterades bara i liten utsträckning.

Även om man tvingades anpassa sig till sommargästernas vanor och önskemål följde man i de flesta badorter rådet som en fiskarson fick av sin mor: ”Låt dom ha sitt, så får vi ha vårt!”

Många av de barn som växte upp på 1920- och 30-talet minns sin förundran inför badgästernas välstånd – ett liv med konserver, tennisskor och speciella fritidskläder:

”På eftersommaren när dom hade rest, blev vi sakletare. Vi strök omkring de stora villorna för att se efter om de hade glömt något ute. Bytet blev ofta klent, men vi hade vågat oss in på deras område.”

De inföddas motvilja demonstrerades sällan öppet. Badgästerna ondgjorde sig ofta över ortsbornas inbundenhet eller trulighet, deras fåordiga och långsamma reaktioner, men insåg sällan att detta kunde vara en del av en motståndskamp i det tysta. Lokalbefolkningen kände sig i kulturellt underläge dessa sommarmånader. Man var ockuperad av en främmande kultur i sandaler och sololja, med hjärtliga skratt, gott om pengar och ett vänligt intresse för de pittoreska dragen i kustbornas liv.

Sekelskiftesgästernas förundran över det exotiska folket ute vid kusten förbyttes efterhand till en mer patriarkalisk familjäritet, men gemenskapen mellan sommargäster och ortsbor ägde fortfarande rum på gästernas villkor. För många ortsbor blev det därför en symboliskt viktig förändring när den egna levnadsstandarden blev så hög under 1950- och 60-talet att man inte längre behövde flytta ner i källaren eller ut i brygghuset. Nu kunde man istället hyra ut brygghuset till sommargäster och bo kvar själv!

Drömmen om sommarlovet

Dagens sommarmänniska och vår egen längtan till havet bär på ett rejält historiskt arv. När de första badpionjärerna under 1700-talet försiktigt lät sig nedsänkas i havsvattnet kunde de inte ana att de var pionjärer i en kommande massrörelse. Den nordiska resan till sommaren och kusten har så utvecklats under tre sekler och har inneburit en stark koppling mellan natur och tid – i den svenska naturen är det oftast sommar.

Men sommarlovsresan är inte bara en förflyttning i rummet utan även i tiden: sommaren är för många svenskar en resa tillbaka mot barndomen, där tiden helst bör stå stilla. Genom att uppsöka och söka återuppleva barndomens sommarmiljöer försöker vi återskapa den utopi som heter ”min barndoms somrar”. Somrarna kommer alltid att ha varit bättre förr, men detta förr flyttar sig: i det sena 1700-talets Medevi talade man om hur roligt man hade på salig Tessins tid, idag minns människor de oöverträffade somrarna på 30- eller 50-talet och om ett par decennier kan man nostalgiskt drömma sig tillbaka till 1990-talets sommarlov ”i slutet på förra seklet”.

Resan till sommaren, till kusten och havet är en övergångsrit – det är förflyttningen mellan två rum som är den nödvändiga förutsättningen för vintermänniskans förvandling till sommarmänni-skan. Resan skapar en kulturell beredskap, öppnar sinnet för nya intryck – en känsla av att vara på väg till Landet Annorlunda, oavsett om det ligger vid slottsparken i Åkerö eller Kyrkvikens familjecamping.

Orvar Löfgren är professor i etnologi.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också