Den förste amerikanen

Benjamin Franklin (1706–90) var amerikansk vetenskapsman, publicist och statsman. I sin biografi över Franklin berättar litteraturforskaren Stellan Arvidson

28 september 2004 av Joakim Thelander

Benjamin Franklin (1706–90) var amerikansk vetenskapsman, publicist och statsman. I sin biografi över Franklin berättar litteraturforskaren Stellan Arvidson att det blivit sagt om honom ”att han har grundlagt den amerikanska mentaliteten, att han var den förste amerikanen”. Men hur ser denna mentalitet i så fall ut, som Benjamin Franklin antas förkroppsliga?

En del av svaret står att finna i den del av protestantismen som brukar kallas ”puritanism”. Franklins far, Josiah Franklin, hade utvandrat från England till Amerika i slutet av 1600-talet; anledningen var som för så många andra förföljelsen av de puritanska frikyrkorna. Han anlände till Boston, den blomstrande huvudorten i det område som kallades Nya England. Boston var, skriver Stellan Arvidson, ”puritanismens amerikanska högborg” och Josiah Franklin var församlingsmedlem i den presbyterianska kyrka där de främsta företrädarna för denna puritanism verkade.

De puritanska kyrkorna betonade omvändelsen och lade stor vikt vid att människans livsföring skulle präglas av flit, enkelhet och avhållsamhet från de världsliga nöjenas frestelser. Den puritana läran förgrenade sig dock åt olika håll, bland annat genom baptismen, kongregationalismen, kväkarrörelsen och presbyterianismen.

Benjamin Franklin växte alltså upp i denna miljö och de puritana idealen kom att påverka honom starkt. Han var yngste sonen bland inte mindre än sjutton syskon. En av hans äldre bröder var boktryckare och den unge Benjamin började arbeta som lärling i tryckeriet. Så småningom hade han avancerat så långt inom yrket att han tillsammans med en kompanjon kunde starta ett eget boktryckeri i Philadelphia. Han gav ut tidningen The Pennsylvania Gazette och, under namnet Richard Saunders, även en populär och vida spridd folkkalender, Poor Richard’s Almanack. Denna fyllde han mellan märkesdagarna med råd som predikade flit och sparsamhet som medel på vägen mot lycka och rikedom. Träget och metodiskt arbetade Franklin sig upp som företagare och hade 1748 blivit så framgångsrik att han kunde dra sig tillbaka från sitt aktiva näringsidkande.

Kanske är Franklin, åtminstone utanför USA, i dag mest känd för vad han åstadkom som vetenskapsman. Som sådan var han en hängiven empiriker, helt i överenstämmelse med upplysningens naturvetenskapliga tidsanda. Han visade att blixten var en elektrisk gnista och den praktiska tillämpningen av denna kunskap resulterade i åskledaren. Han genomförde även betydande förbättringar av kakelugnens konstruktion.

I egenskap av statsman och politiker deltog Franklin bland annat 1776 i utformningen av oavhängighetsförklaringen. Han deltog även under författningskonventet 1787, där konstitutionen skulle formuleras, men hade inte något avgörande inflytande på denna.

Franklin var den förste amerikanen som på allvar blev känd i Europa. Som representant för den unga amerikanska staten och de rationella, vetenskapliga idealen gjorde han stort intryck i Europa och inte minst i det revolutionära Frankrike. När nyheten om hans död nådde Frankrike i april 1790 utlyste nationalförsamlingen tre dagars landssorg.

Den danske historikern Steffen Kiselberg menar i en artikel om Franklin att det inte är överord att beskriva honom som ”den stora borgerliga upplysnings- och revolutionsepokens mest populära gestalt”. Ett annat tecken på hans stora popularitet i Europa är att hans ofullbordade självbiografi efter hans död först publicerades i en fransk utgåva 1791, för att redan följande år komma ut i en svensk översättning.

Något av det mest intressanta i självbiografin är Franklins tankar om den mänskliga karaktären; det är inom detta område som inflytandet från de puritana idealen tydligast framträder. Självbiografin hade påbörjats 1771, men många av de tankar som presenteras hade han börjat arbeta med långt tidigare. Franklin berättar i sin biografi att han under större delen av sitt vuxna liv hade planer på att skriva en bok med titeln The Art of Virtue, ”Dygdens konst”. Denna skulle innehålla kärnan i hans livsfilosofi och fungera som en detaljerad handbok för att hjälpa människan till ett dygdigt och framgångsrikt leverne.

”Ingenting kan mera än dygd bidra till en människas lycka och framgång”, skriver Franklin i en marginalanteckning. Och redan vid tjugotvå års ålder bestämde han sig för att åstadkomma inget mindre än moralisk perfektion. ”Jag ville leva utan att någonsin begå något fel”, berättar han i sin självbiografi – ett projekt med en synnerligen hög ambitionsnivå och naturligtvis i praktiken ogenomförbart.

Nu blev boken visserligen aldrig skriven, men i självbiografin beskriver han sina tankegångar utförligt. För att uppnå moralisk fullkomlighet bör människan iaktta tretton dygder och dessa förtjänar att återges i sin helhet. (Den svenska översättningen är gjord av Stellan Arvidson.)

Måttfullhet. Ät inte så mycket, att du blir dåsig, drick inte så mycket, att du blir upprymd!

Tystlåtenhet. Yttra ingenting utom sådant som gagnar andra eller dig själv; undvik struntprat!

Ordning. Låt alla saker ha sin bestämda plats; låt varje del av dina affärer ha sin bestämda tid!

Beslutsamhet. Besluta dig för att genomföra vad du bör; genomför utan fusk vad du beslutat dig för!

sparsamhet Gör ingen utgift utom för att göra gott mot andra eller dig själv; det vill säga: ödelägg ingenting!

Flit. Förlora ingen tid; var alltid sysselsatt med någonting nyttigt; undvik alla onyttiga företag!

Ärlighet. Bedrag ingen; var rättvis i dina tankar, och, om du nödvändigtvis skall tala, i dina ord!

Rättvisa. Förorätta ingen genom att förnärma honom eller genom att underlåta att göra din plikt mot honom!

Moderation. Undvik ytterligheter; hav fördrag med sårande förnärmelser så långt du kan!

Renlighet. Tolerera ingen orenlighet i fråga om kroppen, kläderna eller bostaden!

Lugn. Låt inte störa dig av småsaker eller av vanliga eller oundvikliga händelser!

Kyskhet. Undvik könsumgänge utom för hälsans eller avkommans skull; spara din kropp och din egen och andras frid och reputation!

Ödmjukhet. Sök likna Jesus och Sokrates!

Franklin insåg att det kunde vara svårt att uppnå alla tretton dygderna genast. Han utarbetade därför ett schema, en sorts dygdejournal, där han en vecka i taget ägnade sin huvudsakliga uppmärksamhet åt var och en av dygderna och förde noggranna anteckningar om de iakttagelser han gjorde beträffande sig själv och sina handlingar. På så sätt kunde hela programmet gås igenom fyra gånger om året.

Handlingsprogrammet skulle sättas i verket systematiskt och Franklin noterade med tillfredsställelse att han blev bättre och bättre på att leva upp till de moraliska mål han hade satt upp. Han tycktes dock inse svårigheterna förknippade med att nå moralisk fullkomlighet, framför allt beträffande dygden ”ordning” där han beskrev det som att han var ”oförbätterlig”.

En detalj är att antalet dygder till en början var endast tolv. Den avslutande dygden, ödmjukhet, lade han till efter att en vän uppmärksammat honom på hans brister inom detta område.

Det bör understrykas att Franklin inte såg sitt moraliska handlingsprogram som tillhörande någon specifik religion. Han menade att hans program ägde universell giltighet: ”jag var nämligen övertygad om att min metod var nyttig och förträfflig och att den skulle kunna användas av människor av alla religioner”. Franklin hade visserligen fått en religiös puritansk uppfostran, men i sitt vuxna liv kom han snart att övergå till en i upplysningstidens anda mer sekulariserad uppfattning.

Han gick aldrig så långt att han förnekade Guds existens, men hans gudsuppfattning blev, så att säga, mer pragmatisk. Det gudomliga hade endast betydelse för honom så långt som att tjäna som en inspirationskälla för hans idéer om vad som utgjorde det rätta levnadssättet.

Genom att följa dessa tretton dygderegler skulle människan enligt Franklin kunna uppnå moralisk perfektion. Den egna karaktären skulle underkastas en strikt disciplin och en systematisk självkontroll skulle utövas inom praktiskt taget livets samtliga områden. Dygderna behöver inte kommenteras särskilt utförligt; de flesta talar för sig själva. Men lägg märke till Franklins betoning av flit, moderation och kyskhet: ingenting får dra uppmärksamheten från huvudföretaget, nämligen att bli en karaktärsfast och dygdig människa. Benjamin Franklin ogillade lättja starkt – ”undvik alla onyttiga företag” – och detta var också den främsta anledningen till att han sent i livet blev missnöjd med valet av den vithövdade havsörnen som nationalsymbol. I ett brev från 1784 beskrev han örnen som lat, därför att den ibland kan stjäla andra fåglars byten. Örnen var dessutom feg, därför att den enligt Franklin trots sin storlek kunde bli bortjagad av mindre fåglar från sitt område. Som alternativ föreslog Franklin kalkonen, som visserligen var lite enfaldig och fåfäng men ändå ett bättre alternativ än den vithövdade havsörnen: ”i jämförelse en betydligt mer respektabel fågel”.

Alla former av lidelser eller böjelser som faller utanför den fastlagda moraliska ramen måste alltså bekämpas och kontrolleras. Men för Franklin var det disciplinerade levnadssättet inte i första hand en fråga om att tjäna Gud, som det hade varit för de puritanska frikyrkorna. Det var snarare dygdernas verkan han var ute efter eller, som Steffen Kiselberg uttrycker det, ”karaktärens instrumentala värde”. Dygderna hade en rationell och praktisk funktion; de sågs inte som ett mål i sig utan snarare som ett medel för att öka människans konkurrenskraft.

I det framväxande borgerliga samhället betraktade Franklin sitt dygdeprogram som ett recept för framgång och lycka.

Genom att på ett systematiskt sätt iaktta de tretton dygderna skulle människan nå framgång i sina affärsföretag och på så sätt bli lycklig. De moraliska dygderna, med sina rötter i den puritana andan, blev med tiden förknippade med det borgerliga samhällets lyckokoncept. Att lyckas, det vill säga att lyckas i affärer, blev receptet för den borgerliga människans strävan efter lycka.

Det är inte särskilt svårt att dra en linje från Benjamin Franklin fram till dagens USA. Han är en kärnfull och vältalig representant för den kapitalistiska ”anda” som den tyske sociologen Max Weber skrivit om i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Den moral Franklin kan anses representera hade visserligen puritanska rötter, men det var en sekulariserad och pragmatisk variant som fick stor betydelse för kapitalismens utveckling.

Det finns också andra aspekter av Benjamin Franklin som kan betraktas som delar av de amerikanska idealen. Han arbetade sig upp från förhållandevis enkla förhållanden till en framgångsrik position som företagare, vetenskapsman och politiker. Han var amerikansk patriot, förespråkade frihet och självständighet för Amerika och blev vid sina resor i England, Skottland och Irland upprörd över de stora motsättningarna mellan aristokratin och lantproletariatet. Han betraktade den flitige småföretagaren som samhällets främste medborgare och tog avstånd från ärvda privilegier i form av titlar och rikedom.

Att en människas status kan mätas i termer av ekonomisk framgång – ”du är vad du tjänar” – är inte något unikt för det amerikanska samhället. Det har dock hävdats, bland andra av den amerikanske sociologen Robert K Merton, att det ekonomiska framgångsidealet är särskilt uttalat i USA. Ekonomisk och karriärmässig framgång anses vara resultatet av hårt arbete snarare än bördsmässiga privilegier, men det problematiska är naturligtvis att de ekonomiska och sociala resurser som finns tillgängliga för att uppnå denna framgång i praktiken är ytterst ojämnt fördelade.

Det finns skäl för en viss försiktighet när det gäller att tala om en ”karaktär” eller en ”mentalitet”, vare sig det gäller en person som Benjamin Franklin eller ett land som USA. Båda är, för att låna ett uttryck från Stellan Arvidson, alltför komplicerade för att låta sig sammanfattas i enkla formler.

Ändå tror jag att man kan förstå både Benjamin Franklin och den amerikanska mentaliteten lite bättre genom att antyda en sådan sammanfattning, så länge man håller i minnet att det rör sig om en renodling och förenkling. ”Tid är pengar”, skrev Franklin en gång i ett brev till en vän. Att denna kapitalistiskt präglade insikt fortfarande anses vara relevant märks inte minst genom att uttrycket överlevt som ett flitigt citerat talesätt. Så lever Benjamin Franklins anda vidare, än i dag.

Joakim Thelander är doktorand i sociologi vid Lunds universitet.

Att läsa. Benjamin Franklin – självbiografi (1789/1964) av Benjamin Franklin. Benjamin Franklin – ett universalgeni (1943) av Stellan Arvidson. »Ett rationellt väsen – mansideal från borgarklassens genombrottstid. Modell: Benjamin Franklin» av Steffen Kiselberg i Ord och Bild, nr 2, 1980. Benjamin Franklin (2002) av Edmund S Morgan.

Franklin i årtal

1706 Benjamin Franklin föds den 17 januari i Boston.

1718 Blir lärling hos sin bror James, boktryckare.

1723 Reser till Philadelphia.

1729 Börjar ge ut The Pennsylvania Gazette.

1730 Gifter sig med Deborah Read.

1732 Ger ut första utgåvan av Poor Richard’s Almanack.

1745 Börjar genomföra elektriska experiment.

1748 Drar sig tillbaka från livet som affärsman.

1748-50 Genomför experiment med åska.

1757 Reser till London som ombud för Pennsylvania.

1762 Återvänder till Philadelphia.

1765 Motsätter sig stämpelakten (om engelsk beskattning av amerikansk handel).

1766Talar för ett avskaffande av stämpelakten i det brittiska underhuset.

1774 Hustrun Deborah avlider i Philadelphia den

19 december.

1775 Återvänder till Philadelphia, blir vald till delegat

i den andra kontinentalkongressen.

1776 Deltar i arbetet med oavhängighetsförklaringen, reser till Frankrike.

1778 Undertecknar ett alliansfördrag med Frankrike.

1782 Deltar i fredsförhandlingar med England.

1785 Återvänder till Philadelphia; väljs till delstatspresident i Pennsylvania.

1787 Deltar i det författningskonvent som arbetar med att utforma konstitutionen.

1790 Undertecknar en petition mot slaveri, avlider den 17 april.

Också läsa