De svenska nationalparkernas historia

Både Oscar II och prins Eugen hade anmält förhinder. Men det var ändå en imponerande skara frackklädda medborgare som strömmade in genom porten till Klar

23 juli 2009 av Johan Erséus

Både Oscar II och prins Eugen hade anmält förhinder. Men det var ändå en imponerande skara frackklädda medborgare som strömmade in genom porten till Klara Östra kyrkogata 10 i Stockholm den 22 januari 1904 – en fredagskväll som skulle bli avgörande för Sveriges natur. Riksantikvarie Oscar Montelius öppnade månadens möte i Svenska sällskapet för antropologi och geografi (SSAG) med att särskilt välkomna Otto Nordenskjöld, som just kommit hem efter tre strapatsfyllda och framgångsrika år i Antarktis. Flera av medlemmarna var liksom Nordenskjöld (och tidigare hans farbror Adolf Erik) ofta på upptäcktsresor i jordens mest avlägsna hörn, men ikväll var ämnet mer närliggande: det hotade svenska naturlandskapet.

För det fanns mycket att oroa sig för, betonade den tyske professorn Hugo Conwentz, som med hjälp av skioptikon visade bilder från sina många forskningsresor i Sverige. På punkt efter punkt berättade han om de oersättliga värden som höll på att gå förlorade nu när det moderna samhället med full kraft bröt fram över orörda marker.

Conwentz visade foton på de tämjda Trollhättefallen och påpekade att de en gång varit världsberömda för sin skönhet, precis som Tivolifallen i Rom, Rhenfallen och Niagarafallen. Den tyske botanikern insåg att den nyligen genomförda inventeringen av landets vattenfall och forsar ofrånkomligen skulle leda till en kraftig utbyggnad av vattenkraftverk. Det handlade nu inte om att bromsa utvecklingen, bara om att åtminstone ”i somliga trakter” förskona ”en praktfull fors eller ett ståtligt vattenfall” från industriella anläggningar, så att omgivningarna bevarades i sin ursprungliga skönhet.

Conwentz oroade sig vidare för följderna av den systematiska sjösänkningen och uppodlingen av våtmarker i Sverige under slutet av 1800-talet. Många värdefulla fågelsjöar hade förötts, inte minst Tåkern i Östergötland. Han pekade på de fula sår som den livaktiga stenbrytningsindustrin orsakade på milslånga kuststräckor i Småland, Blekinge och Bohuslän; sällsynta bergarter som klotgranit höggs ut för att bli gator och hus i Vasastan i Stockholm. Han påminde om att det ännu pågick grusbrytning i rullstensåsen vid Haga utanför Stockholm, så att avlagringar av havssnäckor och intressanta djurlämningar snart skulle vara fullständigt förstörda. Han manade styresmännen i Uddevalla att skydda de skalbankar som fanns kvar (mycket hade forslats bort för att bli järnvägsbankar), och noterade med sorg att bävern sedan 1870 var utrotad i landet.

I Danmark och Sachsen var de stora ekskogarna redan borta, nu höll samma sak på att hända i Östergötland och Västergötland. Även idegranen hade minskat kraftigt och sjönöten hade helt försvunnit.

Avslutningsvis tog Hugo Conwentz upp en käpphäst: reklam i naturen, vulgära budskap som målats på bergssidor, ofta med oljefärg: ”Av fullständig slöhet tolererar man att landskapets skönhet fördärvas genom smaklösa reklamer – på ett sätt som var vanligt på klipporna längs Rhen och Elbe”, dundrade Conwentz, som hade sett den vackra skärgården utanför Vaxholm vanprydas av ”Mannamor är bästa morgondryck” i jättebokstäver. Skioptikonapparaten släcktes och de höga herrarna i publiken kliade sig i huvudet. Så vad borde man göra? Conwentz föreslog att Sverige enligt preussiskt mönster skulle göra en noggrann inventering. För varje landskap, län, härad eller socken kunde man förteckna intressanta miljöer, jordformationer, växt- och djursamhällen samt botaniska och zoologiska föremål. Det bästa vore om ägaren ville behålla och bevara marken. Alternativet var att låta staten köpa in eller arrendera den.

Det fanns exempel på frivillig markvård. I Danmark hade bryggaren Theodor Schiötz inköpt en hed med sällsynta växter och kammarherren Carl Scavenius låtit skydda sina branta kuster på Mön. I Tyskland hade furst Putbus bevarat urskogen på ön Vilm vid Rügen och furst Schwarzenberg skyddat 115 hektar skog i Böhmen (som dessvärre senare förstördes av betande hjortar).

Conwentz vände sig till de tämligen förmögna medlemmarna av SSAG och menade att det för mecenater borde vara lika attraktivt att bidra till att bevara en vacker bit levande natur som att skänka konst eller naturaliesamlingar till museer.

I Sverige fanns en rad föreningar för jakt och skogsvård, som Svenska allmänna kvinnoföreningen för djurens skydd, och lokala initiativ som Föreningen för skyddandet av Måkläppens fågelfauna och Sällskapet för friluftslekar i Uppsala, som värnade om kronoparken Åsa. Men privata initiativ skulle aldrig räcka. Conwentz föreslog bildandet av en svensk naturskyddsförening, med uppgift att väcka intresse för saken över hela landet och skaffa medel till inköp av hotade platser.

Hugo Conwentz, som i dag inte är särskilt känd i Sverige, betraktas internationellt som det moderna naturskyddets grundare. Men han var inte först – 24 år tidigare hade SSAG-medlemmen Adolf Erik Nordenskiöld varit inne på samma spår. Nyligen hemkommen från sin färd med Vega genom Nordostpassagen föreslog polarforskaren 1880 att riksparker skulle inrättas i de nordiska länderna, efter förebild från USA, där Yellowstone blivit nationalpark. Ungefär samtidigt började folklivsforskaren Artur Hazelius att samla föremål och hus från den försvinnande bondekulturen, vilket 1891 resulterade i Skansen – världens första friluftsmuseum – och Nordiska museet, som började planeras 1880 och stod klart 1907. 1885 hade Svenska Turistföreningen bildats; utbyggnaden av järnvägar, vägnät och ångbåtstrafik gjorde det plötsligt möjligt att turista i landets mest avlägsna hörn. De röda resehandböckerna väckte intresse för lärorika strapatser – inte minst i fjällvärlden.

Det var i den här vevan som geografi blev ett skolämne, efter kraftig lobbying från just SSAG. Eldsjälen Ernst Carlsson skrev redan på 1880-talet Carlssons skolgeografi, som var den dominerande läroboken ända till 1947 (och i efterhand har kritiserats för sin nedlåtande syn på vissa folk och kulturer).

Även Selma Lagerlöf drog sitt strå till stacken; Nils Holgerssons underbara resa publicerades 1906–07 just som läsebok i geografi – och gav generationer av skolbarn en bild av Sveriges skiftande natur. Tre år senare fick hon nobelpriset i litteratur.

Känslan av att det ”ursprungliga” Sverige var värt att bevara växte fram i en kombination av nationalism och insikten att den nya sköna världen höll på att radera ut den gamla. Det var hög tid att försöka rädda allmogens uråldriga kulturarv: folkvisor, sägner, dialekter, textilier, redskap och byggnader. Här kom även frågan om den ”svenska rasen” in. Svenska sällskapet för antropologi och geografi (SSAG) hade bildats 1877 av en grupp vetenskapsmän som fascinerades av den ärorika fornnordiska historien och senare lät bygga stora nationalromantiska villor. Bland de tidiga ledargestalterna fanns arkeologen Hjalmar Stolpe, som upptäckte Birka och tog initiativ till Etnografiska museet, liksom riksantikvarierna Oscar Montelius och Hans Hildebrand (vars far och mentor Bror Emil Hildebrand hade grävt ut Uppsala högar och lagt grunden till Historiska museet).

En annan initiativtagare till SSAG var professor Gustaf Retzius som 1902 presenterade det antropologiska sällskapets omfattande skallmätning av 45 000 värnpliktiga – och drog slutsaten att Sverige hade den renaste germanska rasen i världen. Ett sådant folk måste värna om sitt ursprung och sin natur. Och naturen var visserligen en resurs att bygga välstånd på, men nu gick ingreppen för fort. Inte minst i Norrland, där flottleder och sågverk hade lett till storskalig exploatering av skogen och vattenkraftverk i snabb takt tystade de stridaste älvarna.

Adolf Erik Nordenskiöld hade varit för tidigt ute, men 1904 var tiden mogen. De kraftigt applåderande gentlemännen i SSAG bad den preussiske professorn att göra en turné med sitt föredrag – och den närmaste veckan upprepade Conwentz sitt budskap för akademiker i Uppsala, Göteborg och Lund.

En av herrarna som hade lyssnat ivrigast under föreläsningen i salen vid Klara kyrka i Stockholm var den 40årige svampexperten Karl Starbäck. Han var inte bara fil dr och lektor i naturalhistoria och kemi vid högre allmänna läroverket i Gävle, utan också son till den nationalistiske populärhistorikern Carl Georg Starbäck och riksdagsledamot för liberala samlingspartiet. Några veckor efter mötet skrev han en motion om ”utredning om åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken”. Riksdagsmän från alla kanter slöt upp bakom motionen som antogs enhälligt av båda kamrarna, och något år efteråt kritiserades i ett betänkande ”människans av stundens vinningslystnad dikterade, hänsynslösa ingrepp i naturen”.

Entusiasmen och viljan var stor – men exakt vad skulle man skydda? Av flera skäl riktades blickarna främst norrut. Där fanns de väldiga vidderna, som bortsett från renskötare och enstaka nybyggare knappt hade rörts av människan. Dessutom – och det var inte oviktigt – var det i norr som staten ägde mest mark. I tätbefolkade Götaland var det svårare att hitta lämpliga lösningar som inte krockade med jordbruksintressen.

Regeringen vände sig till Kungliga Vetenskapsakademien. Akademien insåg att den saknade kompetens på området och tillsatte enligt beprövad metod en naturskyddskommitté som med hjälp av vetenskapsmän och lokala experter skulle hitta lämpliga områden. Till exempel föreslog domänintendent Frans Bäckström och överjägmästare Uno Vallmo ett underskönt område på Kilsbergens sluttning vid Garphyttan i Närke. På leende ängs- och betesmarker frodades ask, alm, ek, oxel, rönn, apel, fågelbär, björk och al, liksom try, berberis, hagtorn, nypon, snöbollar, hassel, vinbär och benved. Här trivdes aklejor och orkidéer – och, underströk de, ”om våren är marken klädd i den ljuvligaste skrud av blåsippor och vårlök, prunkande i öga och sinne smekande nationalfärger”.

Det stora genombrottsåret blev 1909. Naturskyddsföreningen, SNF – vilken i dag har omkring 180 000 medlemmar – grundades den 16 maj som ”ett kraftigt organ för upplysningsverksamheten ute i landet”. Den 25 juni antog riksdagen en naturskyddslag, som lagfäste nationalparksreformen och även fastslog förbud mot att i natursköna områden ”anbringa tavla, plakat, inskription eller annan störande reklamanordning annorledes än på boningshus eller affärslokaler”. Överträdelse kunde medföra böter på 5 till 1000 kronor. Staten fick också rätt att expropriera mark som borde avsättas till naturminnesmärke. En månad tidigare, den 24 maj, hade riksdagen klubbat beslutet att Sverige, som första land i Europa, skulle inrätta nationalparker.

Nio områden hade valts ut. De tre största låg längst norrut – Stora sjöfallet, Sarekfjällen och nedre Abiskodalen. Dessutom utsågs fjällbjörkskogen i Pieljekajse i Lappland, Sånfjället i Härjedalen, urskogsområdet Hamra i Hälsingland, kulturlandskap vid Garphyttan i Närke och på Ängsö i Stockholms norra skärgård samt en tiondel av Gotska Sandön. En tionde nationalpark ingick i beslutet: ett urskogsområde i Tornedalen – Suorsa eller Rissa kronopark i Tärendö revir. Men den parken fick vänta eftersom den inte hade hunnit avgränsas (och i dag, hundra år senare, har inget hänt på den punkten).

I praktiken dröjde det några år innan alla pionjärparkerna var exakt utstakade. Den nyblivne jordbruksministern Oscar Nylander gav 18 juni 1909 uppdraget till chefen för avdelningen för ryggradsdjur vid Naturhistoriska riksmuseet, Einar Lönnberg. Professor Lönnberg var medlem av Vetenskaps­akademien, ivrig naturskyddare och grundare av tidskriften Fauna och Flora. Han hade gjort zoologiska forskningsresor till Florida och Kaspiska havet; hans specialområde var annars fiskar i Kamerun.

Den soliga sommaren 1909 började Lönnberg utforska de tilltänkta områdena. Från Hamra i Hälsingland rapporterade han om moränåsar omgivna av myrar, högstammig tvåhundraårig tallskog med torrakor och vindfällen, vitmossa, björnmossa och linnea, odon, hjortron och tranbär. Faunan var torftig; förutom mesar och en kull knipor såg han endast några kärrsnäppor.

Beslutet om Hamra fick skjutas upp eftersom skalan på kartan var så liten att det var oklart var gränsen skulle gå. Sommaren 1910 gjorde skogsinstitutets elever en noggrannare karta och i Stockholm drog en tjänsteman med rödpennan så att området inte översteg de stipulerade 20 hektaren.

Efter en forskningsresa i Afrika återupptog Lönnberg detaljplaneringen 1911. På hans förslag infördes statliga tillsynsmän med polismans befogenhet för att hindra jakt och fiske i nationalparkerna. Han kämpade också mot den gamla åsikten att alla rovfåglar var blodtörstiga skadedjur som borde utrotas – han framhöll att ugglor, vråkar och tornfalkar har positiv betydelse för jord- och skogsbruk. Det var ännu skottpengar på duvhök – men bara 43 procent av de premierade fåglarna visade sig vara duvhökar; bland offren fanns även ormvråkar, bivråkar, gökar och trastar.

Han vandrade längs Laisälven i Pieljekaise, fann spår av varg och järv som passerat under vintern, men noterade att björnen ”tyvärr är alldeles utrotad”. Han hittade ”en vid Gautojaure bosatt fiskarlapp” som hade byggt sig en kåta söder om bäcken mellan Paijeb och Kaska Peljejaure, slog några små starrmyrar och hade ett par kvadratmeter med rovor och potatis. ”Han har dock ingen rätt till denna myrslåtter och torde lätteligen kunna hänvisas till att fylla sina behov på annat håll”, påpekade Lönnberg.

Eftersom de nio ursprungliga nationalparkerna hade inrättats på kronans mark, saknades viktiga sydliga naturtyper – som bokskog, ekskog, hedmarker, kalkrika trakter,flygsandfält, strandflora och torvmossar. Även djurlivet beaktades i planeringen av nya parker. Lunnefågelkolonin på skäret Stora Knappen i Bohuslän – i dag utrotad – betraktades dock som fredad, liksom fågelberget på Stora Karlsö.

På önskelistan stod redan från början en rad botaniskt intressanta platser i Skåne, som Skäralid (vilken blev nationalpark 2001), Fågelsångsdalen, Kungsmarken, Dalby hästhage och Hallands Väderö. Dessutom diskuterades Snäckgärdet norr om Visby, liksom delar av Omberg, Halleberg, Hunneberg och Kinnekulle. Alla dessa områden har helt eller delvis blivit naturreservat, men först långt efter rivstarten 1909 – under de följande 73 åren tillkom bara sju nya nationalparker.

År 1918 kom Götaland med på kartan – med Dalby Söderskog utanför Lund. Här hade länsstyrelsen lyckats hindra domänstyrelsen som ville avverka skogen; nu avsattes 36 hektar bevuxna med ädla lövträd, som man felaktigt trodde var rester av en urskog. Senare uppdagades det att området under långa perioder hade varit hårt betad ängsmark – men en ovanligt artrik ädellövskog är det likafullt.

Professor Lönnberg lyckades få igenom att en nationalpark skulle skapas i den frodiga dalen norr om Torneträsk – Vadvetjåkko, invigd 1920.

1914 föreslog lektor Karl Starbäck att staten borde förvärva den säregna ön Blå Jungfrun i Kalmarsund, som höll på att förstöras av stenbrytning. (Bröderna som hade arrenderat ut ön för stenbrytning hette ironiskt nog Nordenskjöld.) Riksdagen nappade och det ekonomiska löstes av affärsmannen Torsten Kreuger, Ivar Kreugers bror. 1925 köpte han ön för 35 000 kronor och skänkte den till staten. Året därpå invigdes nationalparken.

Därefter avsattes en urskogsartad barrskog i Norra Kvill i Vimmerby 1927, Töfsingdalen norr om Idre 1930 och ett skogs- och myrlandskap i Muddus sydväst om Gällivare 1942. Sedan tillkom inget nytt på fyrtio år, förutom de stora sjöarnas nationalpark, Padjelanta, som invigdes 1962.

En anledning till den långsamma expansionen var insikten om att nationalparkerna faktiskt behövde underhållas. Det räckte inte alltid att fridlysa en park och sedan låta naturen sköta sig själv. Den fagra Ängsön i Roslagen med rika bestånd av gullvivor, ängsnycklar, nattviol och Adam och Eva hade till botanikernas förvåning börjat växa igen. Detsamma hände i Garphyttan. När naturen hade skyddats från människan tog skogen över; det var just odlarmödan som hade gett området dess skyddsvärda prägel. Sedan dess hävdas åter de gamla ängarna och hagarna, medan åkertegarna brukas och lövträden hamlas.

Perioden 1982–2002 innebar en ny nationalparksboom med ytterligare tolv tillskott. Och nu i september, lagom till hundraårsjubileet, invigs den 29:e – Kosterhavet, som samtidigt blir landets första marina nationalpark. Det skulle ha uppskattats av Adolf Erik Nordenskiöld, som redan på 1870-talet bedrövades av att djuren i de norra haven hotades av människans framfart.

Johan Erséus är frilansjournalist och författare.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också