De första städerna

År 1252 framträder för första gången Stockholm i skrift. Birger jarl utfärdade detta år två brev på platsen, det ena själv och det andra tillsammans m

13 mars 2007 av Dick Harrison

År 1252 framträder för första gången Stockholm i skrift. Birger jarl utfärdade detta år två brev på platsen, det ena själv och det andra tillsammans med sonen Valdemar. Uppenbarligen var staden nygrundad. Någon äldre stadsbebyggelse har inte kunnat påvisas. Det är heller ingen slump att vår blivande huvudstad dyker upp just då. Efter Birger jarls maktövertagande 1250 inleddes en hundraårig era av stadsgrundande. Kungen, biskoparna, fogdarna och köpmännen samverkade för att skänka Sverige ett nätverk av medeltida städer.

Men hur såg det ut dessförinnan? Under vikingatiden hade småstäder och större handelsplatser uppkommit, blomstrat och gått under utan att få någon given efterträdare – Paviken på Gotland, Köpingsvik på Öland med flera. Den största, Birka på Björkö i Mälaren, förföll på 970-talet. Vilka städer existerade i glappet mellan vikingatiden och Birger jarls epok? Fanns det några överhuvudtaget?

Ja, det fanns städer i Sverige, men de var inte många och inte stora. Riket saknade en statsmakt med intresse för att utnyttja städer för att växla mynt, ta upp tull och värna området genom befästningar. De städer som grundades under äldre medeltid kom därför att se olika ut och ha mycket olika funktioner.

Vi skall nu avlägga ett kort besök i de sex äldsta urbana knutpunkterna i det medeltida svenska riket, de städer som grundades före Stockholm. (Väl att märka nöjer vi oss med det medeltida svenska riket, inte det nuvarande, annars skulle även ett knippe gamla danska städer, med Lund och Helsingborg i spetsen, ha kvalat in på listan.)

Den äldsta ännu existerande staden i det medeltida Sverige är utan tvivel Sigtuna. Exakt när Sigtuna grundades är okänt, men vi vet att staden växte fram under 900-talets sista decennier, sannolikt på initiativ av den lokala kungamakten. En god gissning är att kung Erik, i sagorna kal-lad Erik Segersäll, tog initiativet. Eriks son Olof Skötkonung lät bevisligen prägla mynt i staden från och med 990-talet, en verksamhet som drevs vidare till 1030-talet av Olofs son Anund Jakob.

För 900-talets upplänningar måste Sigtuna ha varit en besynnerlig plats. Orten bestod av en lång gata med gårdar på båda sidor. Vi vet inte ens om gårdarna var permanent bebodda under Sigtunas första decennier. Troligen restes de av stormän som var allierade med kungen och som härigenom demonstrerade sin närhet till makten. Dessutom bevisade de att de var kristna, att de hade anammat den nya religionen. Sigtuna var inte bara en kunglig utan också en utpräglat kyrklig stad.

Parallellt med den första gatan anlades så småningom en andra gata med flera kyrkor, varav alla utom en – dominikanernas Mariakyrka från 1200-talet – i dag ligger i ruiner. Under andra hälften av 1000-talet och början av 1100-talet var Sigtuna dessutom säte för en biskop. Om biskopssätet fått bli kvar hade Sigtuna i dag sannolikt varit mycket större än det är, men stadens historiska öde blev att den hamnade i skuggan av Stockholm och Uppsala. Därav nutidens pittoreska småstad.

Lilla Sigtuna är ett besynnerligt särfall i den svenska stadshistorien. Staden grundades flera sekler innan några andra städer växte fram i östra Sverige. Utan en energisk, pådrivande kungamakt hade den aldrig haft en chans.

Forskare har gissat att Sigtuna fungerade som en framskjuten bas för en kristen kungamakt som höll på att etableras men som ännu inte var säker. Tack vare läget vid vattnet var det lätt att ta sig till Sigtuna och lätt att fara därifrån, om kungen behövde retirera. Ett särskilt problem är det faktum att Sigtuna grundades kort tid efter det att Birka övergetts. Var Sigtuna en ersättning för Birka? Eller snarare en segrande konkurrent? Härom lär de lärde tvista länge.

Mindre än ett århundrade efter det att Sigtuna grundades på kunglig order i nordost växte två andra städer fram i sydväst, uppenbarligen utan kunglig inblandning, i alla fall inledningsvis. Städerna var helt olika till karaktären men hade båda så många byggnader och permanenta invånare att de framträder med skärpa i det skriftliga och det arkeologiska källmaterialet.

Den ena staden var Skara. Den tyske historieskrivaren Adam av Bremen betecknar på 1070-talet Skara som en magna civitas, ”betydelsefull plats”. Uppgiften bekräftas i andra källor. På 1100-talet hade staden tre kyrkor, var-av en domkyrka, och ett gille. I början av 1200-talet var Skara Sveriges mest imponerande biskopliga metropol, en kyrkostad som helt dominerades av Västsveriges biskop. Vi kan lugnt anta att åtskilliga av stadens handelsmän och hantverkare på ett eller annat sätt var knutna till kyrkan och dess behov.

Ett dokument från 1262 anger att det fanns bodar vid torget, men det som främst vittnar om stadens hantverk är de mer än 3,5 meter tjocka kulturlager som arkeologer har påträffat i utgrävningar. Att en viss varuproduktion, särskilt för biskopskyrkans räkning, har ägt rum är ställt bortom alla tvivel.

Den andra staden var Lödöse, den äldsta föregångaren till Göteborg. Staden existerade redan på 1000-talet, men äldsta skriftliga belägg stammar från 1151. Kort tid senare började man prägla mynt på orten.

Om Sigtuna grundats som kungens stad och Skara som biskopens var Lödöse handelsmännens knutpunkt, porten mot väster. Att staden växte fram där den gjorde berodde på läget i skärningspunkten mellan Ljudaån (nuvarande Gårdaån) och Göta älv, cirka femtio kilometer norr om älvens utlopp.

Fartygen från Kattegatt letade sig upp längs älven till Lödöse, där varorna lastades av och lastades om för vidare transport landvägen in i Västergötland. Tio kilometer uppströms låg fallen vid Fuxerna (Lilla Edet), vilka blockerade vidare älvtransporter.

Eftersom Lödöse förefaller ha växt fram underifrån, till följd av trycket från köpmän och hantverkare och inte från kungar och biskopar, är staden mycket spännande att analysera. I dag är bebyggelsen till råga på allt mindre än på medeltiden, vilket är tacksamt ur en arkeologs perspektiv. Tack vare omfattande utgrävningar vet vi en hel del om hur Lödöse såg ut.

Mellan Ljudaåns två mynningsarmar restes små hus som utgjorde stadens kärna. När bebyggelsen var som mest omfattande hade Lödöse även en ”Nordstad” som utsträckte sig över ett mellan 100 och 150 meter brett parti norr därom. Tvärs igenom Lödöse löpte en stor nord-sydlig huvudgata, kompletterad av flera andra gator. Till en början hade de träbeläggning, men på 1100-talet började man stenlägga vissa sträckningar. Lödöses nav, den stadsdel som allt kretsade kring, utgjordes troligen av de kajer som sköt ut i Ljudaåns norra mynningsarm, som i dag är uttorkad. Utgrävningarna har avslöjat ett omfattande hantverk. I Nordstan bodde järnsmeder, i innerstaden läderhantverkare och guldsmeder. Staden har alltså varit ett blomstrande cent­rum för produktion.

Men hur fick alla dessa människor mat? Förmodligen genom transporter från det bördiga omlandet. Bönderna i Göta älvs dal insåg möjligheterna och sålde så mycket livsmedel de kunde till stadsborna. På 1100- och 1200-talen var Lödöse en expansiv ort med flera kyrkor, ett hospital och ett dominikankonvent. Dessutom hade orten stort strategiskt värde i sin egenskap av gränsutpost mot Danmark och Norge.

Senast i början av 1200-talet var Lödöse befäst. Norrmännen brände visserligen ned borgen på 1220-talet, men några decennier senare var en ny anläggning på plats. Tyvärr vet vi ytterst lite om den. Borgen täcks nämligen av en tio meter hög kulle, vilken sedan 1890-talet kröns av en villa som genom sin blotta existens blockerar varje utgrävning.

Den fjärde staden som uppstod i det medeltida Sverige var Visby, som på 1200-talet sannolikt blev större än Sigtuna, Skara och Lödöse tillsammans. Det är emellertid högst tveksamt om Visby vid denna tid kunde räknas till Sverige.

På 1100-talet och under största delen av 1200-talet stod Gotland utanför kungariket. Först på Magnus Ladulås tid på 1280-talet formaliserades relationerna och öborna erkände kungens överhöghet. Att Visby då var en ledande östersjömetropol berodde på två saker. På 1100-talet hade handelsmän, både tyskar och danskar, sökt sig till den gamla gutniska hamnen för att bunkra, köpa och sälja. Sedan hade köpmännen följts av tyska korsfarare som under 1200-talets första hälft erövrade och kristnade Baltikum. Tusentals krigare, präster och köpmän samlades i Visby för att handla, vila, predika och roa sig mellan sjöresorna. Många blev kvar i staden livet ut. Medan flertalet svenska medeltidsstäder karaktäriserades av trähus kom Visby redan på 1200-talet att domineras av stenhus, vilka ännu sätter sin prägel på staden.

Om vi åkt tillbaka i tiden åtta sekler, till det tidiga 1200-talet, hade vi alltså endast mött tre svenska städer, fyra om vi räknar med Visby. De övriga centralorterna var föga mer än större byar, herresäten, lantliga biskopsresidens och marknadsplatser. Under det sekel som följde skulle emellertid, som ovan nämnts, Sveriges stadslandskap förändras dramatiskt.

Den verkliga expansionen följde efter 1250, men redan under 1200-talets första hälft är utvecklingen tydlig för två östsvenska städer som tidigare inte gjort mycket väsen av sig: Söderköping och Kalmar.

Den femte staden i det medeltida Sverige är den vi känner till allra bäst. Söderköping växte fram som omlastningsplats i skärningspunkten mellan två åar, väl skyddad innanför viken Slätbaken. Det rika omlandet garanterade stadsborna rik tillgång på livsmedel.

Under första hälften av 1200-talet utvecklades den östgötska hamnstaden snabbt till östra Sveriges rikaste och folktätaste plats, troligen med stort inslag av nordtyska köpmän. År 1235 fick staden ett franciskankonvent. I dokument från 1250-talet finner vi namn på borgare och omnämnande av kvarnar.

Att vi vet så mycket om det medeltida Söderköping beror emellertid mindre på dokumenten än på utgrävningarna. Arkeologer har blottlagt torg, gatunät, till och med detaljer i gatubeläggningen. Underst låg ett lager småstenar i sand, däröver en trägata och överst en stensättning. Husen var av trä.

Det medeltida Kalmar växte fram utanför det nuvarande stadscentrat, det vill säga inte på Kvarnholmen utan i en halvcirkel med omkring 500 meters radie på fastlandet mitt emot slottet. Inget tyder på en större tätortsbebyggelse före 1200. Stadens stora expansion inföll från och med 1230- eller 1240-talet.

På 1250-talet har vi material om enskilda individer i staden, till exempel Berthold, en lekbroder i dominikanorden, och borgaren Herman Buccha, vars syster var gift med en borgare i Lübeck. Liksom i Visby och Söderköping förefaller det tyska inflytandet ha varit omfattande.

Kalmars stora betydelse som rik handelsplats och sydlig utpost framgår av att staden omkring år 1300 fick en stadsmur. Förutom Kalmar var det i hela riket endast Stockholm, Visby och till slut även gränsstaden Viborg i öster som förunnades denna ära. Muren, som var två meter tjock och mer än åtta meter hög, revs på 1600-talet. Även den 75 meter långa 1200-talskyrkan, helgad åt Sankt Nikolaus, revs tillsammans med all övrig bebyggelse när Kalmar flyttades ut på Kvarnholmen på 1600-talet.

Av denna sextett äldre medeltidsstäder skulle ingen ha gällt för en betydande stad i dag. Det är tveksamt om städer som Skara och Sigtuna ens skulle ha förmått bära upp var sin nutida kommun. Städerna var små, med hundratals snarare än tusentals invånare. De blev inte mycket större under påföljande sekler. När medeltidsstäderna Stockholm och Visby var som folkrikast bodde endast mellan sextusen och sjutusen invånare innanför murarna. Kalmar, Sydsveriges metropol, hade som mest omkring tretusen invånare. Övriga städer var betydligt mindre.

Om vi jämför med den medeltida landsbygden framstår sextetten ovan som än mer obetydlig. Nästan alla medeltida svenskar var knutna till någon form av jordbruk eller fiske. Stadsborna utgjorde en försvinnande liten minoritet i ett hav av bönder. Men det var en dynamisk minoritet. Städernas betydelse var vida större än deras geografiska yta och demografiska omfång gav vid handen. Det var hit de tyska köpmännen och hantverkarna anlände för att slå sig ned, bli förmögna, dela med sig av sitt kunnande och av sin vokabulär. Det var här kungamakten byggde fästningar, experimenterade med myntprägling, tullar och skatter. Att stadsgrundandet fick ett uppsving under Birger jarl och hans söner är ingen slump.

Förvisso svarade många städer mot ett lokalt behov i folkökningens tidevarv, under det sekel som föregick digerdöden 1350, men de var framförallt statsmaktens redskap.

Med städerna som baser skapades ett nytt politiskt system, det kristna kungarike som i förlängningen utvecklades till nationalstaten Sverige.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.

Också läsa