© Petter Lönegård

De äkta folkungarna

Vilka var "de äkta folkungarna" – de gåtfulla upprorsmännen i 1200-talets Sverige? Fredrik och Henrik Lindström, språkvetare respektive historiker, ser likheter med dagens EU-kritiker.

1 juni 2006 av Fredrik & Henrik Lindström

När kom egentligen landet Sverige till? För trodde man att svearna besegrade och lade under sig götarna redan någon gång på 500–600-talet. Men den moderna forskningen har kommit att ifrågasätta såväl tidpunkten som att initiativet verkligen kom från Svealand.

I dag talar man snarare om tidig medeltid. Och vi vet att svear och götar fortfarande ofta hade varsin kung under första hälften av 1100-talet. Så vi måste gå ytterligare en bit fram i historien innan Sverige verkligen börjar fungera som ett land

Ännu en bra bit in på 1200-talet präglas det som ska bli Sverige av stora, förödande inbördeskrig. Kampen tycks handla mycket om makten i Mälardalen, svearnas gamla hembygder. 

I Götaland har kungamakten infört skatter för att kunna börja bygga upp en viss ”statsfinans”, men uppe hos svearna har man stött på hårt motstånd, inte minst i form av regelrätta uppror.

Slag vid Sparrsätra 1247

År 1247 har kungamaktens motståndare så åter tagit till vapen och samlat en stor här vid Sparrsätra utanför Enköping. Men den här gången förlorar man mot kung Erik med det pittoreska tillnamnet ”läspe och halte”. I en anteckning i en krönika från tiden står det att med det slaget förlorade sveabefolkningen sin frihet och blev pålagda flera olika betungande skatter.

Det finns ett namn på de här upprorsmännen – de kallas för ”folkungar” och 1200-talet igenom utgör de den tunga oppositionen i landet. De tvekar inte att ta till svärdet, och till en början med stora framgångar. Men någon gång vid mitten av århundradet börjar deras lycka vända. 

Holmger Knutsson

Ledaren för folkungarna är då en ung man vid namn Holmger Knutsson, som går i spetsen för upproret. Han är son till en tidigare folkungaledare, Knut Långe, och dessutom ättling till Erik den helige.

Efter nederlaget vid Sparrsätra flyr han och försöker hålla sig gömd, men jagas av kungens män genom Uppland och så småningom ända upp i Gästrikland. Kung Erik har satt sin starkaste kraft efter honom – en man som ska gå till historien som Birger Jarl. Denne lyckas också spåra upp Holmger, som grips och halshuggs.

För svearna framstår han som en stor hjälte och får efter sin död rykte om sig som helgon – S:t Hollinger. Hans flyktvägar kan på medeltiden ha varit lika omtalade som senare Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och i Spånga utanför Stockholm finns några stenar som kallas ”Herr Holmgers smörask, korv och limpa”. 

Där ska han ha rastat, men fått ge sig av i en hast undan kungens män, varpå hans färdkost ögonblickligen blivit förstenad.

Birger Jarls svek vid Herrevadsbro

Folkungarna reste sig dock snart under en ny ledare – Holmgers lillebror Filip, som tillsammans med några stormän samlade folk och mötte Birger Jarl vid Herrevadsbro utanför Västerås 1251. Även här blev man besegrad, och genom svek av jarlen blev ledarna avrättade. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

De lovades fri lejd om de lade ner sina vapen, och när de litade på detta löfte och trädde fram så blev de halshuggna, direkt på stället. I utländska årsböcker står det då att ”folkungarna gick under, och de hämtade sig aldrig igen”.

Birger Jarl har blivit mycket svartmålad på grund av det här, både av sin samtid och av efterkommande. Ärkebiskopen i Uppsala försökte få honom bannlyst av påven. 

Svear mot götar

Förmodligen satte Birger allt på ett kort och tog en stor risk. Varför? Var han tvungen att kväva upproren i blod för att få lugn i landet? Hade folkungarna i själva verket stora delar av sveabefolkningen bakom sig? Och de mäktiga stormännen?

Ja, fler och fler forskare har nog velat tolka händelserna så. Bland de historiker som i dag anser att Sveriges vagga snarast stod i Götaland, menar många att Sparrsätra är beviset: svearna förlorade en maktkamp med den götiska kungamakten. Birger Jarl och hans släkt var ju själva från Östergötland.

Och det är onekligen mycket som tyder på att det gick trögt och långsamt att få in Svealand i det kristna Europa. Fortfarande en bit in på 1100-talet verkar hedendomen ha grepp om stora grupper av befolkningen, och ännu på 1200-talet uppges exempelvis Dalarna som hedniskt. 

Vid den tiden är befolkningen visserligen kristen runt Mälaren, men invånarna här verkar inte pigga på att betala skatt till kyrkan och påven.

Förkristna Sveaväldet

Allt det här går givetvis emot den gamla uppfattningen, att Sverige är en fortsättning på det gamla mäktiga sveaväldet från förkristen tid. Men mer och mer pekar i dag på att Sverige (=Svea rike) snarare var ett nytt projekt som växte fram inom delar av det gamla väldet, parallellt med att detta avvecklades. 

Dess gamla kungavärdighet, där regenten var ”Uppsalakung” och residerade på den platsen, tycks man ha övergett redan i början av 1000-talet. Då lät den förste kristne kungen Olof Skötkonung döpa sig och installerade sig i Västergötland.

Att det gamla sveaväldet avvecklades är inte att undra på. Det låg i tiden, kan man säga. Välden var något som upprätthölls med våld; grundprincipen var det som vi i dag kallar beskyddarverksamhet – betala eller vi bränner ner stället. 

Katolska kyrkan

Det här rimmade dock inte riktigt med vad som gällde inom tidens europeiska gemenskap – den katolska kyrkan. Den fungerade på många sätt som dagens EU och det var en hel del som ett land behövde leva upp till för att kunna bli ”medlem”.

Påven hade mängder av synpunkter. I ett kristet rike skulle exempelvis inte männen bära vapen i vardagslag, man skulle betala tionde till kyrkan och man skulle inte tillåta slaveri. Och man skulle ha en stark kungamakt, en kung, av Gud utvald. Han skulle styra och kontrollera riket enligt kyrkans normer, och i princip vara dess förlängda arm.

Hos svearna hade kungarna av tradition inte haft särskilt mycket makt. Den hade istället legat hos de mäktiga deltagarna på tingen – stormännen. Det var de som förlorade, nu när kungen istället blev kyrkans redskap. Det är alltså inte konstigt om landet var kluvet, precis som vid våra tiders EU-val. 

Redan då handlade det om europeiskt samarbete, med gemensamma normer, ställt mot lokalt självbestämmande. Det här var en tid när varje landskap hade sin egen lag, och man var van att fatta nästan alla viktiga beslut på tinget.

Folkungarnas uppror

En skillnad mot i dag är emellertid att vi kan avgöra framtiden genom demokratiska val. Den möjligheten existerade inte på 1200-talet. Då fanns bara en sak att göra om man inte gillade de beslut som togs: uppror. Och det var alltså det folkungarna gjorde. Gång efter gång.

Var det sveavikingarnas barnbarn som tog till vapen för att försvara det gamla regionalsamhället? Eller handlade de bara i egna maktintressen? Ja, under hela 1900-talet har det debatterats bland svenska historiker vilka folkungarna egentligen var, och vad de stod för.

Den första gången de nämns kopplas de samman med en Folke (antingen Folke Jarl eller Folke den tjocke) och framstår som hans släktingar. Ordet folkunge kan på fornsvenska förstås som ”Folkes ättling” eller liknande, men problemet är att det lika gärna kan betyda ”Folkes anhängare”. Var folkungarna en släkt, eller snarare ett medeltida politiskt parti?

Birger Jarl själv folkunge

Det sannolikaste svaret är nog att det var en släktgrupp som övergick till att bli mer av ett parti. På så vis kan man också få en förklaring till att Birger Jarl kunde vara deras fiende och baneman – men ändå själv en folkunge! 

Han och hans efterkommande har ju i svensk historieskrivning kallats för folkungaätten, trots att de i alla samtida skildringar framstår som ”de äkta” folkungarnas fiender. Det hela kan förklaras av ordets betydelseglidning – Birger var kanske folkunge (släktbegreppet), vilket mycket tyder på, men ändå inte en folkunge (åsiktsbegreppet).

Stormän från Mälardalen

Om man granskar de som är inblandade i de olika folkungaslagen eller -upproren, kan man urskilja två tydliga grupper. Den ena är jarlar och jarlsättlingar, den andra är stormän från Mälardalen, särskilt västra Uppland. Av allt att döma är det här två grupper som har varit hotade av tidens utveckling, och som därmed gaddat samman sig med hjälp av flitiga ingiften och allianser.

Jarlen var den näst högste makthavaren i landet, vilken utsågs av kungen och ledde de militära styrkorna. Jarlarna verkar ha tagits ur en och samma släkt, kanske identisk med den som till en början kallas folkungarna. 

Stockholm lås mot Mälardalen

Men kyrkan upplevde jarlen, som säkert hade starkt folkligt stöd, som ett hot. Man försökte få bort honom och istället lägga över all makt på kungen. Birger Jarl kan ha fått sitt ämbete genom att istället samarbeta med kyrkan och sedan enligt dennas önskemål avveckla ämbetet – han blev också den siste jarlen i Sverige.

Denna gamla jarlssläkt kan alltså ha försökt stärka sina aktier genom att gå i pakt med stormännen i Mälardalen, vars intressen också var hotade. Genom Västuppland gick alla transportvägarna ner till Mälaren för det järn som man under den tidiga medeltiden i stor skala börjat exportera från Dalarna. Säkert en guldkalv för de som styrde i detta område. 

Men Birger Jarl ville troligen åt järnet för rikets finanser, och gjorde istället upp direkt med tyskarna, som var de stora kunderna. Det är förmodligen så Stockholm kommer till – som ett lås för Mälaren. Men inte som man lärt sig i skolan, utåt mot Östersjön, utan inåt mot Mälardalen, mot stormännen.

Sveaväldets centrum

Alla folkungarnas slag äger rum inom ett begränsat område i Västerås-Enköpingstrakten. Det är givetvis ingen tillfällighet. Forskare har kunnat rekonstruera att här legat en självständig del av det gamla sveaväldet, som sedan utraderades när spåren efter svearnas gamla privilegier och regionalstyren skulle sopas bort. 

Men intressant nog avtecknar sig området med en rad gammaldags egenheter ännu i de stora dialektundersökningar som gjordes på 1900-talet.

Kan det vara spår av en gammal sturig konservatism ända sedan folkungarnas tid? Språkhistoriskt talar det mesta för att dialektformerna går tillbaka ända till medeltiden.

Kan det också vara för att mörka och flytta uppmärksamheten från svearnas förluster som de nya herrarna vid den här tiden tycks återta gamla sveaseder – som att kora kungen på Mora sten i Uppland och rida Eriksgata utifrån Uppsala? Symboliskt ska sveafolket se ut som segrarna, men verkligheten är en annan.

Vetenskapligt pussel

Genom att lägga pussel och använda ett antal olika vetenskaper parallellt: historia, arkeologi, dialektologi, kyrkohistoria och så vidare, kan man alltså få fram en ny och tydligare bild. 

Här framträder då en intressant karta, där man till exempel kan se att det konservativa bälte (inte minst i EU-valen) som går över Dalarna och Jämtland och vidare in i Norge, präglat av ålderdomligheter i såväl språk som kultur – det har en gång tagit sin början redan nere i Mälardalen. 

Stockholm, som anlades i det nya rikets tjänst och som inte hade några kopplingar till det gamla sveaväldet, kom att bli ett brofäste för kontinenten och en modern stad som på sikt luckrade upp den gamla hållningen i trakten. 

Sista folkungaupproret 

I Stockholm avrättades också en solig augustidag 1280 ledarna för ett sista, ogenomtänkt folkungauppror av Magnus Ladulås, Birger Jarls son.

Därmed var också ”de äkta folkungarnas” saga all. Mälartrakterna hade fullständigt inlemmats i det nya kristna riket – och i Europa. Och vinnarna skriver som bekant historien – förlorarna försvinner in i glömskan. 

Men skuggorna av ett annat land, ett helt annat Sverige, de följer oss hela tiden. Ett land som aldrig skapades men som kunde ha blivit – om 1200-talets maktkamp slutat annorlunda.

Publicerad i Populär Historia 10/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också