Danskarnas resa till Jerusalem

Då torsdagen led mot afton steg ovädrets raseri till ännu större våldsamhet och upprörde havet så att man miste allt hopp om att rädda livet; man kast

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Då torsdagen led mot afton steg ovädrets raseri till ännu större våldsamhet och upprörde havet så att man miste allt hopp om att rädda livet; man kastade allt man ägde överbord och tänkte blott på om man inte möjligtvis genom att offra sina ägodelar kunde köpa sina liv. Men då man såg den våldsamma stormen, spred sig fruktan, och då till slut hela skeppet skiljdes i sina beståndsdelar ropade man: ”Herre, fräls oss, vi förgår!”

Så här dramatiskt skildras i en samtida ögonvittnesberättelse ett av Nordens äldsta omtalade skeppsbrott, år 1191. Ett bevarat manuskript från runt 1200 ger oss en inblick i hur ett nordiskt korståg till Det heliga landet gick till. Manuskriptet är mycket detaljerat och dess anonyme författare måste ha nedtecknat händelserna endast en kort tid efter det att de utspelades.

Korståg runt Östersjön

”Korståg” har en magisk klang. Riddare som offrade allt för att kämpa för den kristna tron, horder av människor som gav sig i väg mot det stora äventyret. Med korståg förknippar vi nog mestadels färderna till Det heliga landet. Men egentligen var det många andra krigståg som klassades som just korståg.

Den första korstågsbullan utfärdade t ex Alexander II år 1063 i syfte att krossa morerna i Spanien. Under 1100- och 1200-talet var det dessutom vanligt att man i norra Europa ”tog korset” för att kämpa mot hedningarna kring Östersjöns södra och östra kuster. Det fanns påveord på att om den som anslutit sig till kampen i norr råkade dö, skulle hans ande vara i himmelriket redan innan hans blod kallnat på jorden.

De kristna hade på uppmaning av påve Urban II erövrat Jerusalem år 1099 men staden gick åter förlorad nästan hundra år senare, år 1187. Påve Gregorius VIII uppmanade då till ny kamp.

Frankrike och England samlade och sände i väg stora härskaror. Redan i slutet av 1188 uppges dessutom friser och danskar ha rustat 50 skepp för korståget. Under den långa sjöfärden gjorde man ett landhugg i Portugal där den kristne kungen fick nordiska krigares hjälp att erövra en stad från morerna. Väl inne i Medelhavet passade man också på att hjälpa till med belägringen av ytterligare en stad.

De kristna lyckades dock inte återerövra Jerusalem. I stället slöts en fredspakt med muhammedanernas ledare sultan Saladin som bl a tillät pilgrimer att under förnedrande bevakning besöka de heliga platserna. Englands i korståget deltagande kung, Rikard Lejonhjärta, fick inte ens skörda en halv seger.

Det är detta väldiga korståg som är utgångspunkten i det bevarade manuskriptet. Texten berättar om hur danskarnas kung Knut VI, son till Valdemar den store, höll hov efter att ha firat julhögtiden i Odense på Fyn. Då inträdde plötsligt ett sändebud från påven. Sändebudet berättade dramatiskt om Jerusalems fall och om påvens uppmaning till korståg. Kungen och stormännen bröt ut i gråt och suckar. Så överväldigade av känslor var danerna att det stackars sändebudet inte kunde få ett ordentligt svar på grund av alla klagoljuden. Till slut reste sig stormannen Esbern Snare, höll ett flammande tal om förfädernas strålande bedrifter och manade högljutt till kamp.

Uppmaning till folket

Efter mötet samlades femton män för att rådslå om hur man bäst kunde hjälpa. Ensamma kunde man givetvis inget uträtta. Bud sändes därför till tingen och kyrkorna med uppmaning att folket måtte ansluta till korståget. Tiden gick emellertid och den ene efter den andre av stormännen ångrade sitt löfte och drog sig ur ressällskapet. Endast fem eldsjälar blev kvar för att genomföra det vanskliga företaget.

Skepp började byggas till färden; vikingaskepp av den typ som man kallade ”snäckor”. Storleken och skeppens fasta byggnad gjorde dem mycket lämpade att medföra stora mängder livsmedel. Skroven kunde lätt motstå vindens barskhet och vågornas våldsamma anfall.

De fem stormän som drog ut var: Agge Hvide; en skåning vars far stupat i slaget vid Viborg i Jylland år 1151. Som skånsk hövding deltog Agge i krigstågen mot venderna i södra Östersjön. År 1170 var han och brodern Niklas de första att inta en fientlig borg i Tyskland, varvid båda lär ha sårats.

Alexander var son till stormannen Peder på Själland och hans hustru Ingefrid. Under ett fälttåg till Pommern år 1185 var Alexander anförare för själländarna och skåningarna. Han skulle senare omtalas i ärkebiskop Absalons testamente år 1201, då han fick överta ärkebispens brynjor och en silverskål.

Två för oss okända stormän är Peder Palnesson och Åge medan den femte och siste är desto mer omtalad, nämligen Sven Thorkilson. Sven hade före korståget understött ett uppror mot kung Sverre i Norge. Den landsflyktige norske upprorsmakaren Simon Kåreson hade till exempel fått en fristad i Svens hem.

Fin miljöskildring

Ordet går nu till den anonyme krönikören: ”Männen var hårt engagerade i att utföra sin gärning; de samlade samman allt, som hörde till skeppens utrustning, alla redskap som krävdes till en längre resa och lät bringa ner alltsammans till kusten; de bjöd alla sina kära farväl och följdes under sorg och stor klagan på vägen av sina kära hustrur, söner, döttrar, nära släkt, fränder och vänner. De hissade segel för vinden, anbefallde sin färd till den gudomliga försynens omsorg och lät i en sång sina fromma känslor stiga upp till himlens höjd.”

Den fortsatta berättelsen är en sällsynt fint tecknad miljöskildring och en stämningsmättad historia, olik mycket i andra bevarade nordiska medeltidsberättelser. Så här beskrivs till exempel färden från Hals vid Limfjorden i Jylland över till Bohuslän:

”Skeppen glider för gunstig vind i flygande fart till det fjordinlopp som heter Hals, där männen kastar ankar. Här upptar de i flottan de bröder som kom dem tillmötes från Skåne, nämligen Agge och Alexander. Efter att ha hållit rådslag om vilken väg de skulle ta, drog de hastigt upp ankarna från djupet och hissade strax därpå åter segel.

En milt blåsande sydlig vind förde dem bort från kusten och de plöjer således havets böljor över de breda farvattnen intill de med jämn fart når den ö, som heter Läsö. Här övernattade de och drog sedan vidare – inte utan fara – vattnet brusade och avgrunden upprördes, så att de med nöd och näppe utan att lida skeppsbrott nådde ut i rum sjö, och i starkare fart sköt kölarna genom de skummande böljornas höga toppar. Några skepp sprang läck, så att vattnet i mängd flöt in i dem och hotade med dödens fara. Till slut nådde de Norges land och lade till vid rikenas gränser mellan skär och rev; här fann de vid Ekerei (Öckerö) en rätt så lugn hamn.”

Danskarna styrde alltså färden österut, mot Bohuslän. Man skulle här möta en norsk storman. Den vidare resan var sedan planerad att gå via Norges sydspets, söderut genom nuvarande Engelska kanalen, förbi Spanien och in i Medelhavet. I berättelsen möter vi 1100-talets invånare på nuvarande västkusten. Den stora floden ”Älv” omgav ön Hising. På älvens södra sida var landet befolkat med göter och daner, på den norra fanns enbart nordmän. ”Älv” skiljde således rikena åt och dess vatten hade en behaglig smak. Ur dess djup hämtades rikligt med välsmakande fisk.

Ankrade vid Kungshälla

Några mil in från älvens mynning ankrade danerna vid den lilla staden Kungshälla. Här väntade otåligt ett par hundra norrmän under ledning av den berömde och ståtlige Ulf av Loufnes. Ulf var en man att se upp till, fullt utlärd i krigets svåra konst, därtill en erfaren sjöman som visste mycket om hamnarna på den färd som förestod. När Ulf såg danerskeppen på den breda floden, ilade han glad sina blivande resefränder till mötes. Skeppen besiktigades, gåvor utdelades och allt var frid och fröjd.

Snart framskymtar emellertid hårdheten hos Ulf. Vid avfärden fördelade han några av sina män på danernas skepp, män som väl visste hur man skulle navigera i dessa farliga farvatten. Nu bar det sig emellertid inte bättre än att Peders skepp gick på ett rev i den häftiga blåst som rådde. Endast med stort besvär lyckades man få det flott. Ulf var minst sagt ursinnig och krävde att få lemlästa och hänga den utvalde lotsen. Endast danernas förböner räddade den armes liv från herrevreden.

Proviant i Tönsberg

Nästa anhalt för våra korstågsfarare blev Tönsberg, staden inne i Oslofjorden. Den mäktiga kungaborgen på sin höga klippa kunde siktas på långt håll. Här provianterades och så strök flottan utmed Norges sydkust västerut. Villrådighet verkar nu ha spritt sig bland skepparna. Ulf ville nämligen angöra Bergen för att samtala med norske kung Sverre. Så blev det också.

”Denna stad Bergen åtnjuter hög ära och anseende; den smyckas av en kungaborg och prydes av de heliga jungfrurnas helgonlämningar. Staden är övermåttan folkrik; den rymmer kloster med gudfruktiga män och kvinnor, är rik och har överflöd på mycket gods, och av torkad fisk är där en så stor mängd att det överskrider allt. Där är stor tillströmning av skepp och folk långväga ifrån: islänningar, grönländare, engländare, tyskar, daner, svear och gotlänningar.”

Den vidare beskrivningen av Bergen är dock inte upplyftande. Här grasserade nämligen ett våldsamt fylleri, och slagsmål och vapenkamp tillhörde tydligen vardagen. Danerna hamnade snart i nattliga dryckeslag och plötsligt gick allt över styr.

Borgerskapet grep till vapen och de ädla korstågsfararna var nära att få börja strida redan på hemmaplan. Några ledare på båda sidor lyckades dock få till stånd en förlikning. Då danerna gripit och antastat en förnäm inhemsk kvinna slapp man dock ej böter. Förtörnade lät de genast flytta sina skepp till en ankringsplats strax utanför hamnstaden. Endast Ulf dröjde kvar för att invänta kung Sverre. Ulf ville försöka medla mellan Sven Thorkilson och kungen. Rädd för kungens list och hämnd bidade Sven tiden ute på sitt skepp.

Då kungens ankomst dröjde blev ressällskapet allt otåligare. När det därför började blåsa en lämplig vind, gavs uppbrottsorder utan att invänta Ulfs återkomst. Flottan hissade segel och länsade söderut. Endast Svens skepp låg kvar, väntande på en Ulf storman som aldrig dök upp. Till slut tröttnade även Sven. Segel hissades och kursen sattes söderut. Snart försvann kontakten med land samtidigt som en svår storm började blåsa upp.

Matteus stärkte modet

I följet fanns en ädel härman, skolad i boklig kunskap, vid namn Matteus. När vågorna började slå in i skeppet var det Matteus som trädde fram mitt ibland dem för att stärka männens mod. Han åberopade helgonen och framställde för besättningen bilder av de heliga, som för Kristi namns skull led olika pinor.

”Det var om onsdagen, i den tredje timmen på dagen, som Sven med sitt eget skepp ensam lade ut och seglade ut på det stora havets vidsträckta djup. Sven tog sig nu för med en dristighet som var mycket farlig, nämligen att segla över det så att säga oändliga havet. De rullande vågorna gick så höga, att böljorna stundom förmörkade solen och böljetopparna nästan såg ut som bergstoppar som reste sig högt mot himlen.

Då denna dag var till ända, kom det över dem en osedvanligt mörk och ohygglig natt, som tillsammans med stormens väldiga dån hos dem ingöt dödsrädsla. Ty från alla sidor störtade vattnet in i skeppet med larm, fogarna gav efter och natten förflöt utan sömn på grund av det arbetsamma slitet att skiftesvis ösa hela natten igenom för att inte gå under.”

Nu var katastrofen mycket nära, och man märker tydligt hos skribenten den hopplöshet som spred sig bland det kämpande skeppets olycksaliga besättning. Berättelsen är den äldsta kända i Norden som handlar om ett skepps undergång, därtill ett skeppsbrott med ett typiskt vikingaskepp:

”Ännu en natt kämpade de, halvt sjunkande. Några av dem dog, krossade under skeppets vrakstumpar; andra fick tag i en båt, men fyllde den för mycket och således drunknade de. Nu menar jag inte att jag borde tiga om de män ur skaran som räddades nådigt av Guds vidunderliga makt till hans namns ära. De simmade nämligen mellan vågorna på fiskars vis, samlade samman bjälkstumpar och surrade dem med rep fast till varandra, så att de alltså, så gott det lät sig göras, gjorde en timmerflotte, varpå de ynkligt försökte skydda sig mot vågornas anfall. På denna kämpade ett trettiotal män för att bevara livet.

Från fredagen till tisdagen pinades de av svält, törst, kyla och sömnlöshet och några dukade också under och dog, men andra band sig fast för att inte störtas ned i djupet, tills de kastades in på en kust och halvdöda blev hjälpta av inbyggarna där i landet.”

Det var i Frisland som spillrorna efter den en gång så stolta korstågsflottan samlades. Av de medresenärer som lämnat Norge före Svens avfärd, hade en del lidit svårt i stormen. Många hade emellertid klarat sig utan förluster. Ett förenade dock korsfararna; man hade fått nog av det opålitliga havet. De kvarvarande skeppen såldes och landvägen påbörjade man nu resan mot Det heliga landet.

Från att ha varit mycket detaljerat blir manuskriptet nu ytligt och saknar ingående detaljer. Man kan nästan ana att Matteus avbrutit resan efter skeppsbrottet och att det är han som lämnat uppgifter till den anonyme skriftställaren. Resterande uppgifter om färden har sedan inhämtats av andra efter hemkomsten.

Mot Venedig

Från staden Stavoren i Frisland seglade man uppför Rhen till Köln. Efter en lång vandring låg Venedig framför nordborna, som nu inlastades i skepp på väg mot Det heliga landet. Färden över Medelhavet har uppenbarligen inte varit angenäm, odugligt skeppsfolk, hårda stormar och sjörövare lade hinder i vägen. Under jubelrop och glädjetårar kunde man dock till slut vada iland vid kusten till det efterlängtade landet.

Man kom emellertid hopplöst för sent för att delta i de heliga striderna. Rikard Lejonhjärta hade redan dragit bort mot en lång fångenskap, fredstraktaten var skrivna.

Under hård bevakning kom danerna innanför Jerusalems murar. Till och med en tur till den heliga floden Jordan lyckades man få till stånd. Sedan återstod endast den långa färden mot norr.

I en hamnstad höll det dock på att gå riktigt illa. Bråk hade uppstått mellan greker och korsriddare från England. Av misstag utpekades danerna som greker och de var mycket nära att mista livet. Men förväxlingen uppdagades i tid. Oenighet uppstod samtidigt om vilken väg de skulle ta hem. En del reste över Rom medan en annan grupp vandrade hem över Konstantinopel.

De heliga tingen

Med häpnad och förundran besågs den stora stadens sevärdheter och konstskatter. Listan över Konstantinopels heliga ting kunde förvisso göras lång: det riktiga Golgatakorset, S:t Stefans högra hand, Abrahams, Isaks och Jakobs huvuden, krubban som Jesus vilade i, ett brev skrivet av Jesus själv osv. Gudsmoderns bild, dvs en påkostad, målad bild av jungfru Maria, fördes varje dag från det ena kvarteret till det andra i närvaro av stora människoskaror. Bildens helighet var så stor att endast utvalda män vågade bära den. När bilden passerade slog sig åskådarna för bröstet och ropade i extas: ”Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig!” Kejsaren uppvaktade danerna med rika gåvor och ville att de skulle ta tjänst i hans garde av skandinaver, de s k väringarna. Hemlängtan var emellertid för stark. Som hedersgåva fick Kristi stridsmän motta kejsarens sigill och med detta i bagaget gick den fortsatta färden lätt. Via Ungern och Sachsen nådde en uttunnad skara åter hembygden.

Kanske är du intresserad av...

Läs också