Churchill – född till ledare

Det var som en av de stora gestalterna i det brittiska imperiets historia som Winston Churchill ville gå till eftervärlden. ”Jag har inte blivit kungens min

10 mars 2007 av Alf W Johansson

Det var som en av de stora gestalterna i det brittiska imperiets historia som Winston Churchill ville gå till eftervärlden. ”Jag har inte blivit kungens minister för att presidera över imperiets upplösning”, sa han. Men det var just vad han tvingades till.

Det är endast mot denna bakgrund som Churchills pessimistiska summering av sina insatser mot slutet av livet blir begriplig: ”Jag har arbetat hårt hela mitt liv, och jag har åstadkommit en hel del, men ändå till slut inte någonting.” Han hade inte lyckats rädda imperiet. När den indiske vicekungen lord Mountbatten år 1947 återvände till Storbritannien efter att ha förhandlat fram Indiens självständighet, vägrade Churchill hälsa på honom. Indiens frigörelse upplevde han som ett piskrapp över ansiktet.

Under 1930-talet hade Churchill tillhört den grupp oböjliga konservativa ledamöter i parlamentet, diehards, som vägrade varje kompromiss i Indienfrågan. Det ledde till att han hamnade utanför regeringsmakten, ja, till att han rentav betraktades som politiskt förbrukad. Hitlers makttillträde 1933 skulle emellertid ge honom en ny roll som upprustningsivrare och varnare för det nya Tysk­land. Även här var imperieaspekten bestämmande. Ett upprus­tat Tyskland skulle hota maktbalansen på den europeiska kon­tinenten och därmed det brittiska imperiet. Utan maktbalans på kontinenten – inget imperium, var Churchills trossats.

Winston Churchill var född in i den brittiska högaristokratin. Hans far, Randolph Churchill, var andre son till den sjunde her­tigen av Marlborough och känd torypolitiker. Han var en kortare period finansminister på 1880-talet, men åldrades tidigt och dog 1895, endast 56 år gammal. Mamman, Jennie Jerome, var dotter till en äventyrlig amerikansk finansman som två gånger vann och förlorade en förmögenhet på börsen. Churchills återkom­mande tal om en ”speciell förbindelse” mellan USA och Stor­britannien kan ses som en projektion av hans egen bakgrund.

Churchill gav 1930 ut en roande bok om sina ungdomsår, My early life. Den ger associationer till Richmal Cromptons oförglömliga pojkböcker om ”Bill den förskräcklige”. Churchill förblev alltid något av buspojken som aldrig slutat leka med tennsoldater. Han var oförvägen och fysiskt orädd. En gång kastade han sig under en lek hänsynslöst ner från en bro för att undgå sina förföljare.

Fadern ansåg inte att sonen var tillräckligt begåvad för universitetsstudier, utan bestämde att denne skulle söka in vid militärakademien Sandhurst. Det lyckades vid tredje försöket. Kavalleriet blev hans vapenslag; han blev officer vid drottning Victorias 4:e husarregemente. Det gav honom möjlighet att söka sig till platser där krig och konflikter pågick. Mellan 1897 och 1900 lyckades han delta i tre kolonialkrig och samtidigt göra sig känd som krigskorrespondent och författare.

Men han var alltför rastlös och äregirig för att stanna i officersyrket. Liksom sin far eftersträvade han en politisk karriär. I första försöket, 1899, misslyckades han och begav sig till Sydafrika som krigskorrespondent. Där blev han tillfångatagen av boerna, men lyckades fly och återvände till Storbritannien som hjälte. Det hjälpte honom att säkra en plats i parlamentet. Han kallade sig, som sin far, för torydemokrat – konservativ men öppen för sociala reformer.

Churchill slog snabbt igenom som politiker. Ingen kunde undgå att notera hans arbetsförmåga, uppslagsrikedom och retoriska talang, men många stöttes bort av hans oförblommerade självupptagenhet, publicitetstörst och oberäknelighet. Hans plötsliga övergång till liberalerna 1904 bidrog till att befästa bilden av honom som opålitlig. Med sin stora biografi över fadern (1906) sökte han visa att det var naturligt för en torydemokrat att söka sig till liberalerna.

Inom det liberala partiet – som 1905 vann en jordskredsseger – gjorde han en häpnadsväckande snabb karriär. 1910, vid trettiosex års ålder, var han inrikesminister, följande år ut­nämndes han till marinminister (First Lord of the Admirality). Dessförinnan hade han tillsammans med Lloyd George skapat sig en profil som socialt engagerad reformpolitiker. Som inrikesminister sökte han reformera det barbariska brittiska fängelse­systemet. Hans radikalism ska dock inte överdrivas. 1912 röstade han mot ett förslag om utvidgad kvinnlig rösträtt med motiveringen att det redan fanns tillräckligt med okunniga väljare.

Som marinminister fick Churchill möjlighet att utveckla sina militära intressen. 1908 hade han kritiserat flottrustningarna för att de hotade det sociala reformprogrammet, men nu gick han beslutsamt in för att hävda Storbritanniens marina överlägsenhet gentemot Tyskland. För Tyskland var flottan en lyx, för Storbritannien en livsnödvändighet, menade han. Han öppnade också för ett brittiskt-franskt marint samarbete, som bidrog till Storbritanniens krigsinträde 1914. Vid det avgörande kabinettssammanträdet den 3 augusti röstade Churchill för krig. Redan före krigsutbrottet hade han sett till att flottan intagit stridspositioner.

Churchill kunde ibland uttala sig om krigets vansinne och barbari, men det är ingen tvekan att han var fascinerad av krig, ja längtade efter det. Det var som ledare i krig han såg sin bestämmelse. I juli 1914 hade han skrivit till sin hustru Clementine: ”Allting pekar mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, uppskruvad och lycklig. Är det inte hemskt att vara så skapt?” Som marinminister tog Churchill själv aktiv del i de marina operationerna på ett annat sätt än tidigare ministrar, ja han erbjöd sig att avgå som minister om han fick ett högre militärt befäl. Det utlöste en skrattsalva i kabinettet.

Hans insatser som marinminister fick ett brått slut med Gallipoli-expeditionen 1915, som syftade till att pressa Turkiet ut ur kriget. Churchill var i och för sig inte upphovsman till denna idé, men han hade entusiastiskt omfattat den. Gallipolitraumat skulle följa honom genom livet och ibland göra honom villig att lyssna till varnande röster. Efter en kortare period som bataljonschef vid västfronten utnämndes han av premiärminister David Lloyd George till ammunitionsminister 1917. Även om han nu stod utanför det inre kabinettet fortsatte han att påverka politiken på olika områden. Bland annat engagerade han sig i utvecklandet av stridsvagnsvapnet.

Efter liberalernas segerrika ”khakival” i december 1918, då regeringen utnyttjade sin krigspopularitet till att förnya sitt mandat, blev Churchill krigsminister i Lloyd Georges nya regering. Som sådan genomförde han framgångsrikt demobiliseringen av den brittiska armén.

Vid denna tidpunkt var Churchill emellertid intensivt upptagen av en annan fråga: bolsjevikregimen i Ryssland. Denna beskrev han som det värsta tyranniet i historien. Lenin och Trotskij var farligare fiender än Tyskland. Vid det allierade krigsrådet i Paris i februari 1919 argumenterade han passionerat för att de allierade skulle intervenera till de vita truppernas stöd. Hans oro var att Ryssland och Tyskland skulle förenas i ett aggressivt revolutionärt block. Därför pläderade han för en mild behandling av Tyskland i syfte att landet inte skulle falla i kommunismens armar. Västmakterna hade emellertid varken trupper eller pengar till en effektiv intervention. Churchills allt tydligare antiradikala hållning distanserade honom från den liberala opinionen.

Efter valet 1922 befann sig Churchill, som han själv ironiskt uttryckte det, ”utan arbete, utan säte i parlamentet, utan parti och utan blindtarm” (han hade just genomgått en blindtarmsoperation). 1924 återvände han, efter ett par år som partilös, till de konservativa. Det är belysande för den respekt han trots allt åtnjöt som politiker att han efter det konservativa segervalet 1924 erbjöds finansministerposten av premiärminister Stanley Baldwin. Som finansminister var hans mest remarkabla insats att återinföra guldmyntfoten. En gång hade frihandelsfrågan fått honom att överge de konservativa, nu intog han en alltmer protektionistisk hållning. Efter att han lämnat regeringen 1929 tycktes emellertid hans politiska karriär snabbt gå utför. 1931 skrev journalisten och författaren Gustaf Hellström i en korrespondens från London att Winston Churchills tid var förbi.

Orsaken var Indienfrågan. Indien var inte moget för demokrati, menade han. Indierna representerade ”efterblivna raser som saknar förmåga till självstyre”. Frihetsledaren Gandhi beskrev han som en ”halvnaken fakir”. Inga fel hade begåtts mot ursprungsbefolkningarna i Amerika och Australien eftersom ”en högre stående ras /…/ hade tagit deras plats”. Den rasistiska hållningen delade han med de flesta imperialister vid denna tid, men Churchill var aldrig, som många andra, påverkad av antisemitiska attityder. Redan tidigt blev han anhängare av sionismen, bland annat för att han trodde att ett eget hemland för judarna skulle dämpa de förföljda ryska judarnas politiska radikalism.

Redan samtiden såg Churchill som ett politiskt fenomen; hans vitalitet, talekonst och sprudlande uppslagsrikedom höjde honom över andra politiker. Till detta kom hans litterära begåvning. Efter första världskriget gav han sig i kast med en skildring i flera band av kriget: The World Crisis (1923–29). Den var, som någon påpekade, en briljant självbiografi förklädd till världshistoria. På 1930-talet försörjde han sig huvudsakligen på sin penna. Han var förmodligen den högst betalde journalisten i Storbritannien, samtidigt som han befäste sitt rykte som historiker genom fyra mäktiga volymer om anfadern, John Churchill, den förste hertigen av Marlborough. Churchill inte bara skapade historia; han såg också till att forma det historiska minnet genom sina böcker.

I sin väldiga skildring av andra världskriget (fem band 1948–54) skulle Churchill bygga upp en myt om sig själv som ”den store varnaren” på trettiotalet. Han överdrev skillnaden mellan sig själv och appeasementpolitikerna, de britter och fransmän som förespråkade en eftergiftspolitik gentemot Hitlertyskland. I realiteten var premiärminister Neville Chamberlain en drivande kraft bakom den brittiska upprustningen, men denna fick inte ske på sådant sätt att ekonomin underminerades.

Trots sin egocentricitet saknade Churchill inte anhängare som arbetade för hans politiska comeback. Ett informellt antinazistiskt nätverk, Focus, stödde honom i hans kamp att lyfta fram det tyska hotet. Storbritannien måste bygga en stor allians och även söka samverkan med Sovjetunionen. München­överenskommelsen 1938 och Hitlers inmarsch i Prag i mars 1939 stärkte Churchills ställning. Från att ha setts som en opportunistisk vapenskramlare framstod han nu som inbegreppet av stolt brittisk kampvilja. I pressen talades allt öppnare om att Churchill måste beredas plats i regeringen, men Chamberlain höll emot eftersom han insåg att detta skulle innebära slutet för appeasementpolitiken. Men när kriget var ett faktum i september 1939 gick det inte längre att hålla Churchill utanför.

Som marinminister i den nya regeringen överväldigade han sina kolleger med en ström av fantasifulla uppslag till militära operationer. Redan i september talade han om att sända brittiska flottenheter in i Östersjön (Operation Catherine) för att stoppa den svenska järnmalmsexporten till Tyskland. Amiralerna gjorde motstånd. De ansåg, korrekt, att Churchill inte begrep hur sårbara övervattensfartyg var för flygangrepp. För Churchill gällde det emellertid att få igång kriget. Med hjälp av järnmalmsfrågan skulle en ”clash of arms” uppnås och Norge och Sverige dras in i kriget. Genom ryktesspridning och provokativa åtgärder skulle Hitler lockas till angrepp.

Churchill fick sitt krig i Skandinavien, men det gick inte som han tänkt sig. Det hade kunnat bli ett nytt Gallipoli, men när Norgedebaclet i maj 1940 diskuterades i parlamentet var det Chamberlain som hamnade i skottgluggen. ”…det var ett under att jag överlevde och lyckades upprätthålla min ställning i opinionen och parlamentet medan all skuld kastades på stackars Chamberlain”, skrev Churchill senare. Efter omröstningen i parlamentet 8 maj insåg Chamberlain att en koalitionsregering måste bildas. Labour vägrade emellertid att gå in i en regering un­der honom. En ny premiärminister måste utses. Det konservativa etablissemanget föredrog egentligen utrikesministern lord Halifax, men vid det avgörande mötet 9 maj förklarade denne, att han som medlem i överhuset inte kunde fungera som premiärminister. Churchill grep aldrig makten, den tillföll honom.

Han hade nu, vid 66 års ålder, nått den position han eftersträvat i hela sitt liv: som ledare för nationen i krig. Självbild och verklighet sammanföll. En känsla av lättnad och fullbordan bemäktigade sig honom: han upplevde det, skriver han i sina minnen, som om han ”vandrade med ödet och att hela mitt liv endast varit en förberedelse för denna prövning”.

Sommaren 1940 blev Churchills stora historiska stund. Tidigt hade han insett vilken makt som låg i det talade ordet. En skicklig orator, menade han, ”kunde överleva varje politiskt bakslag och bli mäktig som en stor kung”. Bakom hans retoriska framgångar låg hårt arbete. Han var egentligen ingen naturlig talare. Liksom sin far hade han svårt att uttala bokstaven ”s” tydligt. Viktigare tal memorerade han utantill, annars var han i hög grad manuskriptbunden. I sitt första stora tal efter att han blivit premiärminister slog han an den heroiska tonen: ”Jag har ingenting annat att erbjuda än blod, möda, svett och tårar.” Vilken skulle bli hans politik? ”Det är att föra krig, till sjöss, till lands och i luften med hela vår kraft och den styrka som Gud kan ge oss.” Hans mål? ”Seger – seger till varje pris.” All tanke på förhandlingspolitik hade nu tystnat – vapnen skulle fälla utslaget.

Några veckor senare var Hitler kontinentens herre. Utrikes­ministern, lord Halifax, frågade 26 maj om inte kabinettet, mot bakgrund av katastrofen i Frankrike, borde undersöka om det fanns någon öppning för förhandlingar? För Churchill var detta jämställt med nederlag; det fanns ingen kompromiss mellan seger och nederlag. Halifax saknade dock inte stöd. Många konservativa såg i Churchill en äventyrare beredd att köra imperiet i botten för att få spela sin romantiska hjälteroll. Churchill måste därför manövrera med försiktighet. Vid ett utvidgat kabinettssammanträde 28 maj triumferade han över sina motståndare.

Det var i maj månad 1940 som Churchill genomförde sina två främsta världshistoriska insatser; med sin talekonst mobiliserade han den brittiska nationen till krig och som politiker krossade han den kvardröjande appeasement­opinionen i kabinettet. Den nya beslutsamheten kom till uttryck i den brittiska attacken mot den franska flottan i Oran den 3 juli, vilken tog 1 299 franska sjömäns liv.

Hur skulle Storbritannien kunna vinna kriget? Churchills linje var klar – USA måste dras in. Det europeiska kriget måste omvandlas till världskrig. Att detta samtidigt innebar slutet för det brittiska imperiet ville han inte erkänna. Den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt ville i och för sig gå i krig, men hade isolationistiska stämningar att ta hänsyn till. Det brittiska imperiet såg han som en föråldrad kvarleva.

I juni 1941, i samband med det tysk-sovjetiska krigets utbrott, gjorde Winston Churchill sin tredje världshistoriska insats: Sovjetunionen proklamerades nu som Storbritanniens allierade. Därmed var det första steget taget mot den stora allians som skulle fullbordas i och med USA:s krigsinträde i december 1941. Återstoden av kriget handlade främst om resursmobilisering. Axelmakterna förlorade på grund av att de materiellt var underlägsna Under kriget producerade de allierade 914 000 artilleripjäser, axelmakterna 180 000.

Under fem långa år ledde Churchill den brittiska nationen i krig. Hans ställning som krigsledare var aldrig allvarligt hotad eftersom glorian från maj 1940 gett honom en ställning ovanför partierna. Som militärstrateg försökte han plädera för en periferistrategi, men fick se sig överröstad av amerikanerna som var inriktade på att slå till mot Hitlerväldets centrum. Stor­britannien blev under kriget i realiteten en klientstat till USA.

Churchill räknade med att den prestige som segern i kriget skänkt skulle ge honom fortsatt mandat som nationens ledare. Valnederlaget 1945 blev en chock, men var, som Clementine Churchill uttryckte det, också ”a blessing in disguise”: det gav honom tid att utforma sina krigsminnen, som för årtionden framåt skulle prägla synen på andra världskriget. Dessa gjorde honom också till en förmögen man. Att han fick nobelpriset i litteratur 1953 får ses som en hyllning till hans krigsinsatser.

Winston Churchills historia efter 1945 har patetiska drag. Han stod på höjden av världslig ära, men som så många andra ledare blev han alltmer övertygad om sin egen oumbärlighet. Han ville också ha revansch för nederlaget 1945. Churchills and­-ra regeringsperiod 1951–55 var mer eller mindre en katastrof. Han var oförmögen till något sammanhållet ledarskap och ägna­de sig mest åt att läsa tidningar, spela kort, äta och dricka. Men han ville inte avgå, då han fruktade att han skulle bli ut­tråkad och dö på fläcken om han lämnade maktens centrum.

Faktum är dock att Churchill trots sin fysiska skröplighet ibland kunde rycka upp sig. 1953 hade han planer på att nå en uppgörelse med Sovjetunionen om Tyskland, för att söka få slut på kalla kriget, men tvingades resignera inför amerikanernas kompakta motstånd.

Alf W Johansson är professor i historia vid Södertörns högskola.

Churchills liv i årtal

1874 Föddes 30 november

1895 Tog examen från militärakademien Sandhurst

1897–1900 Deltog i tre kolonialkrig

1908–10 Handelsminister

1910–11 Inrikesminister

1911–15 Marinminister

1917–19 Minister för krigsmateriel

1919–21 Krigsminister

1921–22 Kolonialminister

1924–29 Finansminister

1939–40 Marinminister

1940–45 och 1951–55 Premiärminister

1948–54 Skrev fem band om andra världskriget

1953 Nobelpristagare i litteratur

1965 Dog den 24 januari

Chamberlain om Churchill

Neville Chamberlain (premiärminister 1937–40) gav i ett brev den 12 april 1928 (till lord Irwin, senare lord Halifax) en levande bild av vad det innebar att ha Churchill i en regering:

»Man möter inte ofta ett verkligt geni, eller förmår uppskatta ett sådant om man gör det. Winston är en sådan man och han har les defauts de ses qualités (›sina förtjänsters brister›). Att lyssna till honom från en talarstol eller i parlamentet är en ren njutning…. Jag har ofta sett honom i kabinettet börja med en sidokommentar till det som sagts. Sedan kommer plötsligt en bild eller liknelse för honom och utvecklas med stigande engagemang, hans ansikte blir rött av rörelse, hans tal blir allt snabbare och okontrollerat tills han ställer sig avvisande till varje opposition mot den idé han själv bara omfattat några minuter. Vid bedömningen av frågor är hans beslut inte grundade på exakt kunskap eller längre överväganden för eller emot. Han söker intuitivt efter en vittfamnande och företrädesvis ny idé, som han målar upp med bredast möjliga pensel. Om idén är bra eller dålig, praktisk eller opraktisk är betydelselöst, det avgörande är att han upplever att han kan presentera den på ett trovärdigt sätt inför en entusiastisk publik….Han är ett briljant, egensinnigt barn, som framtvingar beundran, men som tröttar ut sina övervakare genom den ständiga press som han utsätter dem för.»

Var Churchill alkoholist?

Alkoholism var en vanlig åkomma i den brittiska överklassen. Churchill var alkoholist i den bemärkelsen att – som en av hans biografer uttryckt det – »alcohol was never out of his body». Ofta kunde han börja dagen med att dricka champagne medan han rakade sig; åtminstone två av hans barn var svårt alkoholskadade.

Om man med alkoholism däremot menar oförmåga till hårt regelbundet arbete var Churchill inte alkoholist. Han tycks ha haft förmåga att – trots ett mer eller mindre kontinuerligt intag – kontrollera sin alkoholkonsumtion. Författaren Martin Gilbert påpekar att han i och för sig ofta sågs med ett glas i handen, men att hans drinkar var »very diluted». Själv förklarade Churchill: »I got more out of alcohol, than alcohol got out of me».

Det liberala västerlandets stora hjälte

Att beundra Churchill är den ofarligaste av sysselsättningar. Han är det liberala västerlandets store hjälte. Många biografier över Churchill kan betraktas som sekulära hagiografier på temat A Study in Greatness (Geoffrey Best, 2001). Roy Jenkins säger i sin stora Churchill-biografi (2001) att Churchill var den störste brittiske statsmannen – större än William Gladstone (1809–98).

Det finns några som sökt inta en mera kylig attityd till Churchillgestalten. John Charmleys Churchill – The End of Glory (1993) anklagade Churchill för att ha spelat bort imperiet genom att ställa sig helt avvisande till möjligheterna till en kompromissfred efter Frankrikes fall. Churchill hade ingenting att erbjuda det brittiska folket, menar Charmley. Han kämpade för imperiet, maktbalansen i Europa och en antisocialistisk värld. Vid krigets slut var imperiet på väg att upplösas, den europeiska kontinentens östra hälft dominerad av en ny tyranni och socialisterna vid makten i Storbritannien. Dessutom hade Storbritannien blivit en klientstat till USA.

Clive Pontings Churchill (1994) anklagar inte Churchill för att ha spelat bort imperiet – det sörjer han inte – men han framhåller Churchills främlingskap inför det folk han ledde, dess ekonomiska och sociala villkor. Att Churchill var en man med både humor och storsinthet märker man inte mycket av i denna bok.

Istället framträder en fullblodsegoist – självupptagen, tyrannisk, arrogant, oförskämd; hämndlysten mot dem som gick emot honom, ogenerös mot dem som troget stött honom (exempelvis politikerkollegan Anthony Eden). Varken Charmleys eller Pontings analyser har vunnit något större genomslag.

Alf W Johansson

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också