Christofer Columbus

Augusti 1476. En man kommer simmande i land i Algarve, södra Portugal. Det handelsskepp som den 25-årige Christofer Columbus har färdats med har blivit anfal

5 november 2009 av Marcos Cantera Carlomagno

Augusti 1476. En man kommer simmande i land i Algarve, södra Portugal. Det handelsskepp som den 25-årige Christofer Columbus har färdats med har blivit anfallet av sjörövare, och han ser ingen annan utväg än att kasta sig i havet och simma den mil som skiljer döden från livet. På köpet får han reumatisk värk för resten av sina dagar. Det här är onekligen en ovanlig entré på den historiska scenen – men så var Christofer Columbus heller ingen dussinmänniska. Genom sin envishet och sitt världsberömda misstag kom han att förändra historien.

Columbus, troligen född i Genua år 1451, fann sig tillrätta i Portugal. I Lissabon gifte han sig med Felipa Monis de Perestrello, dottern till en italiensk kolonisatör i den portugisiska kronans tjänst. Inte nog med att familjen Perestrellos arkiv var rikt på sjökartor, böcker och dokument: dess band med samhällets elit öppnade dörrarna till självaste hovet. De goda kontakterna gav Columbus arbete hos den italienska handelsfirman Centurione, på Madeira. Överallt under sina talrika resor träffade Columbus sjömän som hävdade existensen av okända territorier längre bort, åt väster.

Övertygelsen om möjligheten att nå det åtråvärda Cathay (Kina), men också Cipangu (Japan) och Indien genom att segla västerut väcktes hos Columbus under dessa år. Turkarnas avstängning av de traditionella handelsvägarna österut i och med erövringen av Konstantinopel 1453 kom att ge ytterligare näring åt hans drömmar.

Ofta har man i historieskrivningen inte tagit hänsyn till det faktum att Columbus hamnade i just Portugal. Detta lilla rike var under 1480-talet ledande i Europa när det gällde upptäcktsresor till havs. Azorerna, Madeira och Kap Verde var alla portugisiska besittningar, liksom flera strategiska punkter längs den afrikanska västkusten. Men portugiserna trodde att den alternativa vägen till det rika Orienten måste sökas söderut, via Afrikas sydspets. Därför var man i Lissabon skeptisk till Columbus tankar om att resa västerut.

År 1488 rundade en portugisisk expedition under Bartolomeu Días Godahoppsudden och fann den efterlängtade förbindelsen med Indiska oceanen: det blev slutet för Columbus vidare illusioner om att någonsin få portugisiskt stöd. Det mest konkreta resultat han fick av sin sista tid i landet var kontakten med den florentinske vetenskapsmannen Paolo dal Pozzo Toscanelli. Han hade ritat den karta som Columbus senare skulle komma att ta med sig på sin historiska resa.

Hösten 1485 dog Columbus fru. Förmodligen övertygad om det meningslösa med att stanna i Portugal gick Columbus till fots över gränsen till Spanien tillsammans med sin lille son Diego. Det officiella syftet var att hälsa på Violante, en syster till den avlidna hustrun i den lilla andalusiska hamnstaden Moguer. Av någon okänd anledning (besöket har gett upphov till mängder av teorier och antaganden) hälsade Columbus på i ett kloster i området. Munkarna där tog väl hand om honom; en av dem skulle snart bli hans främsta vägvisare och vapendragare i den spanska byråkratiska labyrinten.

Tack vare La Rábida-munkarna fick Columbus en första audiens hos det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella den 20 januari 1486. Men de katolska regenterna var hårt ansträngda av tre svåra frågor: kriget mot det sista moriska riket i Spanien (Granada), arbetet att med hjälp av den nyinrättade inkvisitionen bekämpa judarna, och försöken att förstärka centralmakten på adelns och kyrkans bekostnad. Den nyanlände Columbus planer fick låg prioritet.

Medan kungaparet koncentrerade sig på kriget mot morerna och jakten på judarna levde Columbus mellan hopp och förtvivlan. Han fick visserligen några mindre kungliga och privata bidrag, men sitt levebröd förtjänade han huvudsakligen genom att sälja marina kartor som han lärt sig att rita av sin bror Bartolomé. Columbus hade träffat en änka, sömmerskan Beatriz Henríquez Arana, och med henne fick han 1488 sin andra son, Hernando. Han skulle inte få lov att ärva de fina titlar pappan kom att erhålla, men blev berömd som författare till de viktigaste källorna vi har om den geniale upptäckaren. Då och då träffade Columbus under dessa väntans år Ferdinand och Isabella, fast utan några som helst konkreta resultat.

Under andra hälften av 1400-talet trodde de flesta européer att jorden var platt, att världen tog slut någonstans väster om Gibraltarsundet och att den som utmanade ödet obönhörligen försvann ner i intet. De bildade klasserna var dock bättre informerade. Man behövde inte ha läst den grekiske astronomen, geografen och matematikern Ptolemaios, eller de arabiska översättningarna och kommentarerna till de grekiska vetenskapsmännens alster; det räckte med att man hört talas om Senecas, Horatios och Vergilius texter om land västerut, bortom havet. Det var alltså inget nytt idégods Columbus kom med. Det motstånd hans förslag väckte handlade istället med största säkerhet om hur långt det var till den östasiatiska kusten. Här, i frågan om avståndet, fanns pudelns kärna.

De grekiska beräkningarna av världens omkrets var ytterst träffsäkra. Araberna tog dem till sig, analyserade och kommenterade dem. Columbus vän, den gode Toscanelli, översatte flera av dessa skrifter till italienska och skickade dem till Columbus. Men han begick ett grundligt misstag, han tog inte hänsyn till att de arabiska längdmåtten var större än de italienska motsvarigheterna. Därför blev hans världsomkrets mind­re. Och om världen var mindre, då var avståndet till Fjärran östern också kortare. Det var just denna slutsats som en övertygad Columbus förmedlade i brev till det spanska kungaparet: ”Jag säger att världen inte är så stor som allmänheten hävdar.”

Men det var inte bara avstånden som hade krympt i Toscanellis och Columbus världsbild: även jordens vattentäckta del hade starkt förmins­kats. I brev till Ferdinand och Isabella hävdade Columbus att ”världen är liten, sex sjundedelar består av jord, bara en sjundedel är täckt av vatten”. Utifrån dessa antaganden var den resa som Columbus förespråkade möjlig att genomföra även med tidens primitiva skepp, bristfälliga navigeringsinstrument och svårigheter att hålla vatten drickbart en längre tid. Trodde man däremot att de antika grekerna hade rätt i sina beräkningar, skulle man inte ens våga tänka tanken att initiera en så lång expedition.

Hur finansieringen av Columbus resa gick till har länge varit oklart. Att drottning Isabella skulle ha pantsatt sina kronjuveler för att hjälpa genuesaren är dock bara en romantisk legend. I själva verket var de omtalade smyckena redan pantsatta i Valencia sedan tio år tillbaka. Ferdinand och Isabella bedömde kanske Columbus förslag som intressant och även värt att satsa på – särskilt när konkurrenten Portugal genom sin kraftiga atlantiska expansion höll på att stänga in Kastilien i Medelhavet – men kriget mot morerna krävde att man satsade alla resurser på detta företag.

Istället var det en grupp konverterade judiska bankirer som stod för drygt femtio procent av resans kostnader. Columbus själv lånade motsvarande cirka tjugofem procent och resten finansierades med andra privata medel. Transporten fick invånarna i den lilla hamnstaden Palos de la Frontera ställa upp med gratis, som straff för att inte ha hjälpt till i kampen mot morerna i Granada.

Att Columbus inte kunde starta sin resa tidigare berodde alltså inte på att han var beroende av kungaparets materiella stöd: flera adelsfamiljer och affärsmän som kände till portugisernas lysande handel med afrikanska slavar och guld var högst intresserade av att satsa pengar. Men ingen kunde ge sig iväg utan kronans formella tillstånd. Däri låg Ferdinands och Isabellas huvudsakliga roll i upptäckten av den Nya Världen.

1492 utformades snabbt till vad som skulle bli det viktigaste året i den spanska historien. Den 2 januari kunde kastiljanska trupper rida in i Granada. Därmed var nästan åttahundra år av moriskt maktinnehav på halvön över. I februari fick kungaparet äntligen tid för mer ingående samtal med Columbus. Den 17 april signerades de så kallade Santa Fe-kapitulationerna, det avtal mellan kungaparet och genuesaren som reglerade upptäcktsresans form och innehåll, liksom Columbus titlar, ställning, ansvar och rättigheter. Men inte ens nu kunde Columbus starta sin resa. Kungaparet hade den 31 mars undertecknat ett dekret om att alla Spaniens judar inom fyra månader skulle lämna landet. Beslutet hade skapat fullständigt kaos i de sydspanska hamnarna. De flyende fick inte ta med sig några ägodelar och ville de inte lämna det land där de bott sedan romartiden måste de konvertera till kristendomen. Rädslan för inkvisitionen (enbart i Sevilla hade man på sju år bränt sjuhundra personer anklagade för antikristlig verksamhet) hade övertygat en stor del av folkgruppen om att överge Spanien.

I maj lämnade Columbus sina båda barn hos Beatriz och gav sig iväg till kusten, för att med hjälp av sina vänner i La Rábida-klostret rekrytera folk och skepp för sin resa. Den 31 juli gick fristen ut för de judar som ville emigrera. Två dagar senare, på eftermiddagen, kunde Columbus och hans besättning på cirka hundra man (varav 87 namn är kända) gå ombord på de tre små fartygen Santa María, Pinta och Niña. Tidigt på morgonen den 3 augusti gav de sig iväg.

Columbus hade en enastående förmåga att förutse stormar till havs, men även att upptäcka saker som ingen annan lade märke till. Natten till den 12 oktober 1492 var han den ende som uppfattade det ytterst svaga ljuset från en eld långt borta. Amiralen, som två dagar tidigare av en hotfull besättning fått maximalt 72 timmar på sig att finna fast mark, försäkrade att man hade kommit fram. Några timmar senare hördes ett skrik högt uppe från Pintas mast – man hade faktiskt nått land, en av de många öarna i Karibien. Den ende som inte var överraskad var Columbus själv – enligt Toscanellis karta måste det finnas öar just där. Asiatiska öar. Det var bara det, att det var fel. Kina, Japan och Indien låg långt långt borta. Vad man hade kommit fram till var en världsdel som ingen hade anat, en okänd räddare i nöden för de desperata männen på fartygen.

Columbus misstag revolutionerade historien. Men den nyblivne ”Amiralen över Atlanten”, ”Vicekonungen över de nya territorierna” eller ”Don Cristóbal” – så lyder ju några av hans titlar – insisterade likväl på att ha kommit till Indien. Därför kallades de nakna människor som nyfikna och rädda gömde sig bakom buskarna på stranden just indianer – indios. Målet var därmed nått.

I mars 1493 väckte nyheten om att Columbus upptäckt en alternativ resväg till Orienten sensation i Spanien. I Lissabon ansåg kungen att man seglat på portugisiska vatten och hotade indirekt med militära åtgärder. Ferdinand och Isabella förstod att man måste agera snabbt. Genom hemliga kontakter fick de den spanskfödde påvens papper på Kastiliens rättigheter över Columbus övärld. Under tiden satte man upp två flottor: en avsedd att föra över män och verktyg i stora kvantiteter så att Spaniens makt i de nya områdena kunde befästas, en avsedd att med vapenmakt hålla Portugal på mattan. Portugiserna överklagade påvens beslut, men merparten av det framtida Latinamerika kom att stanna i spansk ägo.

Den 25 september 1493 seglade sjutton fartyg ut från Cádiz. 1500 personer reste under Columbus ledning för att bilda den allra första europeiska staden i en värld som fortfarande ansågs vara en asiatisk utkant. Urvalet av besättningen speglade den spanska mentaliteten: för att hålla liv i samhället anställde man lika många notarier som bönder. För att bygga upp en stad ur ingenstans mitt i djungeln anställde man 13 snickare. Prästerna var lika många.

Koloniseringsförsöket misslyckades totalt. Prästerna, riddarna, inspektörerna, notarierna, vakterna samt kungaparets många vänner och bekanta vägrade att sysselsätta sig med kroppsarbete. Columbus förde en ojämn kamp mot de stenhårda ståndsprinciperna.

Inte nog med det: väl framme upptäckte amiralen att de flesta hantverkare och soldater som valts ut i Spanien hade bytts ut mot folk som hade köpt deras plats, säkra som de var på att finna guld. Columbus var rasande. Han skrev till Ferdinand och Isabella och bad att det inte skulle sändas fler ”snikna och giriga präster, utan folk utan världsliga ambitioner som kan ge oss goda livsexempel”. Han kom aldrig att vinna gehör för det.

I den infekterade miljö som kolonisterna levde, med sjukdomar och brist på mat, kanaliserades missnöjet mot Columbus. Planer smiddes på öppen konfrontation.

Men konspirationen upptäcktes av amiralen, som kunde sätta portalfiguren i arrest. Efter knappt tre månaders vistelse på den av Columbus upptäckta ön Española (dagens Hispaniola) seglade tolv av fartygen tillbaka till Spanien. Ombord fanns 600 personer. Resten, förutom de som dött av svält, blev kvar och fortsatte att protestera och konspirera mot Columbus. Genuesaren upplevde både massdesertering, mer eller mindre organiserade revolter och flitiga förtalskampanjer.

Till råga på allt lyckades han inte få kontakt med Kinas kejsare hur mycket han än seglade runt Kuba, Jamaica och andra öar. Hans enträgna försök att finna en väg igenom övärlden slutade i överansträngning och allvarlig sjukdom. Den 11 juni 1496, väl medveten om att hans fiendeskara vuxit sig mäktig och stor, anlände Columbus till Cádiz. Iklädd munkkåpa sökte han upp kungaparet och togs emot med välvilja. Men det skulle dröja innan han fick några nya uppdrag: Frankrikes invasion av Aragoniens ställningar i södra Italien upptog hela uppmärksamheten.

Ytterligare två gånger reste Columbus till den karibiska övärlden. På den första av dessa resor, 1498, misslyckades han med att skapa ordning på Española: flera av hans gamla mannar hade revolterat, bildat allians med indianstammarna och ockuperat större delen av ön. Columbus bad Ferdinand och Isabella om hjälp. Sommaren 1500 anlände Francisco de Bobadilla, kungaparets gode vän och speciella sändebud, till ön. Liksom många andra före och efter honom överträdde han omedelbart sitt mandat. Bobadilla satte Columbus och hans två bröder i arrest, konfiskerade alla deras tillhörigheter (som han sedan sålde för egen räkning) och skickade dem kedjade till Spanien. Drottningen försäkrade Columbus att Bobadillas agerande helt stridit mot kungaparets vilja. Men medan amiralen hölls kvar i Europa utdelade kungaparet flera upptäckarlicenser, ett klart brott mot det avtal man ingått med Columbus i april 1492.

Den fjärde och sista resan inledde Columbus tio år efter den första, i maj 1502. Han hade order om att försöka hitta en väg genom Karibiska havet, men utan att under några som helst omständigheter gå iland på den ö som han hade upptäckt och koloniserat. De fyra fartyg amiralen hade tilldelats var emellertid urusla, och snart måste han överge två. Tropiska mollusker åt sedan upp de två andra och Columbus lyckades nätt och jämt komma i land på Jamaicas norra del den 24 juni 1503.Den nye guvernören på Española (Bobadilla hade på kungliga order skickats hem och drunknat halvvägs till Spanien) visste om att Columbus, hans bror Bartolomé, hans son Hernando och ett tiotal övriga män hade lidit skeppsbrott och levde under stora påfrestningar i närheten. Men han kom inte till undsättning. Drygt ett år fick den svårt sjuke Columbus vänta på att bli räddad. Så fort han hämtades skickades han tillbaka till Spanien.

Columbus sista tid förvandlades till en bitter kamp mot kronan i ett försök att få tillbaka de rättigheter han fråntagits. Den 20 maj 1506 dog han i ensamhet i Valladolid, fortfarande fullt och fast övertygad om att ha upprepat sin landsman Marco Polos bedrift, men genom att ha färdats åt det motsatta hållet. Dagen före hade han skrivit sitt testamente, där han bittert anklagade det spanska kungaparet för girighet och för att inte ha respekterat innehållet i avtalet från 1492. Han kritiserade Spanien för massakrer på indianbefolkningen (”de som överlever lär inte bli våra vänner”) och att vem som helst, ”till och med skräddare”, hade fått tillstånd att åka och erövra.

Columbus äldste son Diego och sonson Luis kom så länge de levde att slåss för att få tillbaka de rättigheter fadern fråntagits. Antalet fartyg som korsade Atlanten med erövrare åt ena hållet och aldrig sedda silver- och guldskatter åt det andra ökade stadigt. Det hjälpte inte Columbus. Det hjälpte inte heller hans söner. Det hjälpte för övrigt heller inte Spanien, vars nedgång och dekadans ökade i samma takt som de amerikanska rikedomarna skeppades över. Men det är en annan historia.

Marcos Cantera Carlomagno är fil dr i historia och författare, bosatt i Lund och Buenos Aires.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också