Capri – de fördömdas paradis

Redan kejsar Augustus, han från vilken det utgick ett påbud att allt folket skulle skattskriva sig, hade ett fritidspalats på Capri. Hans efterträdare Tiber

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Redan kejsar Augustus, han från vilken det utgick ett påbud att allt folket skulle skattskriva sig, hade ett fritidspalats på Capri. Hans efterträdare Tiberius bodde här under sitt livs sista elva år, han var dyster och misstänksam och det finns ett bergsstup på ön som guiderna brukar påstå var hans avstjälpningsplats för misshagliga personer. Han utpekas också som pionjären när det gäller att anordna sexuella orgier i Capris grottor – men många historieskrivare och historieberättare har dragit sina strån till den ryktesstacken under de tvåtusen år som snart förflutit.

Capri som paradisö är emellertid en modern upptäckt. För 1700-talets Grand Tour-resenärer slutade Europa i Neapel – ”resten är Afrika”. Bara en och annan vågade sig över vattnet, till Capri. Men under senare delen av 1800-talet blev ön ett resmål att räkna med. Grotta Azzurra hade upptäckts år 1826 och blev något av en sensation, i synnerhet för det vackra folket som målade, skrev poesi eller komponerade romantisk musik, som Mendelsohn, Gounod, Tjajkovskij och Debussy. H C Andersen bidrog till uppmärksamheten här uppe i Norden med sin roman Improvisatoren, och alltid fanns det någon berömd författare på ön, från Mary Shelley till Graham Greene. De flesta beskrev naturens skönhet – ändå var det knappast den som mest inspirerade turistströmmen i slutet av förra seklet och i början av detta. Man började säga att Capris största lockelse och sevärdhet var dess besökare.

Epoken som sådan var obarmhärtig mot var och en som var annorlunda. Men det fanns tillflyktsorter. Den som blev av samhället utstött, och kanske rentav straffad, eller den som bara ville vara i fred med sina personliga idiosynkrasier efter ett alltför händelserikt liv sökte sig ofta till Capri.

På nyåret 1904 går en svenskättling i land på Capri. Här finns redan folk från hela världen. Sedan 1870 bor här en hjälte från nordsidan i det amerikanska inbördeskriget. Charles Coleman är redan en gammal man, vördnadsvärd i sin vita kostym, vidbrättade hatt och sitt långa vita skägg dansande i havsbrisen. I sitt monster till hus – spansk-morisk fantasistil med antikt hittegods – målar han dag in och dag ut pasteller av Vesuvius, perfekt inramad av hans ateljéfönster.

Till helt nyligen fanns här också en representant för sydsidan, John Cly Mackowen, slavägare från New Orleans. Han utmanade för övrigt en tredje drömslottsbyggare och antikvitetstjuv, svensken Axel Munthe, på duell. Tvisteämnet var innehållet i en romersk grav, men doktor Munthe insisterade på att välja ridspö som vapen, och duellen blev aldrig av. Istället åkte Mackowen hem till New Orleans, och blev där strax mördad av en frigiven slav.

En annan mångårig capriveteran avled för ett par år sedan. ”Fritz” Krupp, ägare av den stora vapenfirman, kom hit med två jakter för marin forskning men fann snart att detta var en plats för nöje och njutning. I det viktorianska och postviktorianska Europa var det inte lätt att vara avvikande, och Fritz hade inte hemma i Berlin tagit sig några friheter, trots det homosexuella inslaget i tysk militärsocietet. Men i Italien hade homosexualitet mellan vuxna män avkriminaliserats redan år 1891. På Capri var det inte svårt för Europas rikaste man att köpa sig tjänster. Snart pratades det om riter och orgier i Capris grottor. Det behövdes bara att Neapels skandaltidningar fångade upp den parfymerade vinden från ön – så visste också Berlin. Fru Krupp tog sin tillflykt till Kaisern, och Krupp förstod att han var förlorad. Han lät i sin nöd spärra in hustrun på mentalsjukhus. Men samvetskvalen över vad han åsamkat sin familj blev för svåra och i november 1902 avled han, officiell dödsorsak hjärtattack.

Till Capri hade markis de Sade tagit sin tillflykt när dödsdomen fallit. Och den sexskandal som mest skakade Europa omkring sekelskiftet hade på Capri landsatt lord Alfred Douglas, Oscar Wildes ”dear boy”. Också Wilde själv hade varit en kortvarig gäst.

Det var därför helt naturligt att det var till denna syndens ö som Jacques d’Adelswärd-Fersen ställde färden när han avtjänat de sex månaderna i fängelse som fransk domstol hade dömt honom till för att ha depraverat minderåriga.

Och nu var han här. Han klippte av den del av namnet som fanns registrerad hos polisen, kallade sig de Fersen, antog titeln greve och tog ett rum på det bästa hotellet. Efter en tid där bestämde han sig för att stanna, och vid randen av branten nedanför Tiberius Villa Jovis lät han bygga sin Villa Lysis.

Unge Jacques – 25 år när han slog sig ner på Capri – var släkting till Axel von, även kallad Vackre Fersen, och åtminstone vad gällde utseendet hade han inte vansläktats. Tjugotvåårig hade han debuterat med en diktsamling och i Paris hälsats som ett nytt litterärt stjärnskott. Men hans nästa bok chockerade genom sitt innehåll. Rykten började gå om honom, att han organiserade orgiastiska svarta mässor och plockade upp unga pojkar från gatan för att medverka. Detta inte bara spräckte hans förlovning med en ung adelsdam utan skickade honom också till fängelse, och till Capri.

Vacker, ung, begåvad, syndig – det var oundvikligt att han skulle bli öns okrönte kung. I Rom hade han hittat en 15-årig byggnadsarbetare, Nino Cesarini, vars fattiga föräldrar mot ersättning hade låtit honom bli Fersens ”sekreterare” på Capri. Tillsammans promenerade nu paret på Capris gator med likadana käppar, panamahattar och vita kostymer, och omedelbart blev de älskade maskotar på öns sociala centrum, Villa Torricella, där ett par lesbiska amerikanskor residerade och höll hov, Kate och Saidee Wolcott-Perry. Julfesten där 1904 markerade kulmen på Fersens popularitet, men också slutet på den fridfulla era på ön när alla kunde fördra alla.

1905 skulle uppsplittringen i två läger börja – Fersen, för eller emot – och sedan skulle det fortsätta. Det här året skulle 30 000 besökare upptäcka ön. Somerset Maugham var en av dem, han skrev: ”Varenda utlänning har sin lilla skabrösa historia, som, snarare än den viskas i örat, ropas ut från taken …” I januari anlände Joseph Conrad med fru och son – han var en av de få som inte njöt av ”Capris skandaler, vidriga, obeskrivbara, roande; internationella, kosmopolitiska och bibliska, kryddade till yankee-smak eller med några franska fraser enligt modet …”.

Fersen flyttade slutligen in i Villa Lysis, där han skulle komma att ägna sig åt att skriva dikter och praktisera erotiska perversiteter, under flitigt bruk av opium, kokain och hasch. Nino satt modell för en nakenstaty som placerades i trädgården. Och hösten 1906 företog de två en resa till Orienten. Då hade öns utlandskoloni just utökats med Maxim Gorkij, som lämnat fru och barn hemma men tagit med sin (gifta) älskarinna Andrejeva. Författaren Ivan Bunin och operasångaren Sjaljapin var andra ryssar i hans entourage, och det blev en liten rysk koloni som drack och diskuterade, sjöng och planerade revolution.

Men i Tientsin köper Fersen kejsaren av Kinas samling av trehundra opiumpipor, i silver och guld. Han är emellertid rastlös, otillfredsställd med sin litterära karriär, och försöker sig på romangenren i en nyckelroman med givet motiv: Capri och dess bisarra folk. När Fersen och Nino efter en tids bortavaro återvänder till ön, har de föregåtts av både recensioner och gratisexemplar av boken och de finner sig nu i ett ilsket getingbo. Värre blir det när Nino inkallas till militärtjänst, och Fersen får för sig att han ska firas av inför en inbjuden publik av bland andra Kate och Saidee. Riterna, ägnade att blidka den förkristna krigsguden Mitra, äger rum i en av grottorna och varar genom natten, för att avslutas vid soluppgången med att Nino, naken, ges tjugo piskrapp. Olyckligtvis är en capriflicka tidigt ute för att skära gräs och blir vittne till ceremonin, berättar för sin pappa, som meddelar myndigheterna. Fersen tilllåts lämna landet för egen maskin men portförbjuds. Han drar till Paris och Nino börjar sin militärtjänst.

I april 1913 hade Fersens syster Germaine, gift med en napolitansk minister, lyckats få portförbudet hävt. Fersen och Nino, som träffats ofta under frånvaron, återvände till Villa Lysis.

Kate och Saidee sände ut inbjudningar till en välkomstmiddag och det gjordes klart att de som hörsammade den kunde räkna med att alltid vara välkomna, och de som uteblev behövde inte heller i fortsättningen visa sig. Men tiderna hade förändrats sedan den berömda julfesten 1904. Kate var nu 76 år och Saidee 62, och de hade bara blivit mer excentriska med åren. Nu ägnade de sig helt åt att dela upp Capris utlänningskoloni i getter och får.

I slutet av sommaren tillkännagav ”Count Jack”, som de kallade Fersen, att han ville bjuda de gamla damerna på en resa till Siam, Kambodja, Indokina och Kina. Nino skulle förstås följa med och även ”the Baker girls”, två bisarra kväkarsystrar från New England. Återresan gick via Japan, Honolulu och USA. I Fersens hemvändande bagage fanns en kattunge han stulit från kungliga slottet i Siam och tillräckligt med opium för åratals bruk.

Första världskriget hade till en början ingen annan effekt på Capri än att Axel Munthe, för tillfället gift med en engelska, sade upp sig från sin tjänst vid svenska hovet eftersom hans patient, drottning Victoria, var av tysk familj och sympatiserade med Tyskland. I maj 1915 förklarade Italien Österrike krig. Inga turister fanns längre på Capri. Nino inkallades. Fersen kallades till läkarundersökning på franska konsulatet i Neapel, varifrån han skickades direkt för avgiftning. Han utskrevs från sjukhuset som obotlig. Capris damer slogs numera med varann inom ramen för en rödakorsetgrupp.

Men också detta krig tog slut. Vitryssar på flykt hade ersatt revolutionärerna. En del som kom var kopiöst rika – andra var utfattiga och levde på landsmäns barmhärtighet.

Axel Munthe hade också han slutit fred och var åter drottningens läkare. Han hade börjat skriva den bok som skulle sätta Capri på hela världens karta, Boken om San Michele.

Nino var tillbaka, 30 år, en stark, självsäker krigshjälte, medaljerad och fri från sitt beroende av Fersen. Medlidande med en gammal vän återförde honom till Villa Lysis, där Fersen framlevde sina dagar i ett evigt kokainrus. Inte förrän 1923 förälskade sig Fersen slutligen i en ny gosse, Manfred, 15, och for med honom till Sicilien. Efter några veckor där återvände de; Nino väntade på dem.

Den natten tog Fersen en överdos av kokain, blandat med vin. Hans lik balsamerades, en väninna sminkade hans ansikte och förseglade hans läppar med ett makedoniskt guldmynt att betala Karon med för tjänsten att föra hans själ över floden Styx. Han ligger begravd på Capris främlingskyrkogård.

Nino ärvde villan, som han sålde till Fersens syster. När Roger Peyrefitte, som skrev Fersens biografi L’exilé de Capri (1959), kom dit, fann han en Villa Lysis tom och obebodd, förfallen och spöklik i en övervuxen trädgård. Villan hade först övertagits av en turk, bosatt i Mexiko. Den hade hyrts ut till en amerikansk pianist som där installerat sin romerske pojkvän – men de fick order av Mussolinis prefekt att ge sig iväg. Nästa hyresgäst var en holländsk baron som också han avhystes på liknande grunder.

För Mussolini hade bestämt sig för att göra Capri till en anständig ö; förbättra vägarna och renhållningen, rensa upp de farliga bergväggarna och göra sig av med det värsta moraliska avfallet i kolonin. I detta senare fall blev han hjälpt av tidsandan – en epok stod med ena benet i graven, bokstavligen, för de värsta syndarna sov redan på Capris förlåtande främlingskyrkogård.

Bara i litteraturen lever de ännu. Förutom i Peyrefittes fantasifulla biografi blev Fersen en av huvudpersonerna i två nyckelromaner av Compton Mackenzie: Vestal Fire, som handlar om perioden 1902–24, och Extraordinary Women, om den lesbiska invasionen 1918–20. Fem skäl angavs officiellt för att Vestal Fire skulle bli helt förbjuden i Italien.

Under andra världskriget blev Capri rekvirerat av USA som plats för amerikanska stridspiloter att vila upp sig på efter många luftstrider. De lämnade efter sig tre nya fenomen: militärjeepar, skyhöga priser och veneriska sjukdomar.

De legendariska villorna och hotellen fylldes med dessa trötta gossar som inte hade fått en blund i ögonen om dessa väggar kunnat tala.

Britta Ramklint medarbetar i Populär Historia och tidskriften Res.

Kanske är du intresserad av...

Läs också